Maria. En bok om kärlek/28
| ← XXVII. |
|
XXIX. → |
XXVIII.
Glömska, du milda fågel med de mjuka svarta vingarna, sänk dig ned öfver det läger, där Maria har hvilat. Håll vakt öfver mina drömmar, att de icke må föregyckla mig henne i all hennes nakna skönhet. — Sjung din döfvande sång för min längtan, att den icke må vakna.
Maria fins icke mera, hör du det, glömska, hon får icke finnas mera. Dina tomma ögon stirra hånande på mig. Tror du mig icke? Tänker du öfvergifva mig?
Glömska, du trolösa fågel — du får icke svika mig, när natten träder fram med förvildande tankar och trolldomssyner, hvilka fladdra kring min sömnlösa hvila. Vid dager när solen manar alt bländverk i jorden, behöfver jag dig ej. Men flyg icke från mig nu, när det är natt.
Glömska, jag släpper dig ej. Jag rifver mina händer blodiga på dina skarpa klor, medan jag med våld drager dina kylande vingar ned öfver mitt heta hufvud. Aldrig hade jag trott, att det kunde vara så svårt att glömma.