Maria. En bok om kärlek/29
| ← XXVIII. |
|
XXX. → |
XXIX.
Jag sitter vid mitt fönster och ser ut i den hvita kvällen. Den första frosten har kommit. Det ligger frost på de gamla husens spetsiga gaflar, bron, som leder öfver kanalens svarta vatten, är hvit, och fartygen i hamnen se fantastiska ut med sina tjocka bomullsmaster och riggen kristalliserad af rimfrost, hvilken gnistrar i millioner ljusprickar.
En högtidlig tystnad herskar på gatan, ingen människa synes till! Men i de gamla husen med de hvita spetsiga gaflarna äro alla fönster upplysta. I några af fönstren dämpas ljuset af gardiner, de fleste röda, genom andra ser jag ända in i rummen, ser här en familj samlad omkring kvällsbordet, där en ung dam vid pianot.
Jag sitter med handen mot min kind och låter tankerna fara på måfå, vet icke, hvad jag tänker på, men känner en längtan i mitt hjärta, hvilket bultar i orolig takt, bultar, så att jag hör pulsslagen uppe i tinningen.
Då börjar ett handklaver att spela. Musiken kommer från ett af fartygen. Jag urskiljer en mörk gestalt på ett hvitt däck, en gestalt, hvilken sittande böjer sig fram och rör armarna långsamt fram och tillbaka.
De första tonerna äro skärande falska, men så småningom går det bättre. Ett handklaver låter bra endast ute från vattnet, med hög luft och himmel omkring, med djup tystnad i naturen. Intet instrument tolkar då så trofast ett ensamt hjärtas enfaldiga suckan — efter det fjärran hemmet, efter fader och moder, efter en älskad flicka. Handklaveret skall skötas af ärliga, barkade näfvar. Det rymmer icke konstmessigare poesi än en sjömans bröst, hvilket höjes och sänkes af den enklaste smärta och glädje.
Musiken bäres darrande genom den tysta aftonen. Den klagar så öppenhjärtigt som ett barn. Hvar och en skall kunna förstå, hvad det är för nöd, som är på färde. Jag hör melodien som en sång med de enklaste ord:
»Jag sitter i ett främmande land, där man talar ett språk, som jag inte förstår! Jag har varit inne i den stora staden, bland många brådskande människor, som icke fråga efter mig. Där fins icke en plats, dit jag vet, att jag kunde gå och känna mig hemma. Då gick jag med de andra på krogen. Där var fullt med flickor, som logo mot mig och gärna ville fånga mig, därför att jag hade pängar i fickan och var stor och stark. De drucko med mig, och en af dem satte sig i mitt knä och kallade mig sin lilla vän. Och jag blef full och följde med henne, och hon tog mina pängar, men gaf mig ingen glädje. Det fins blott en vän i världen, som gör mig glad, och hon är många många mil borta. Jag svek den flicka, som jag håller af, och jag kommer fattig hem till henne. Jag är bland främmande människor, som icke bry sig om mig, och jag gråter för att den flicka, som jag håller af, är långt borta och kanske har tagit sig en annan vän, när jag svek henne.«
Nej, jag vill inte höra på den där dumma musiken. Hvad angår mig en sjöman och hans sorgesamma tankar? Han får gråta på sitt handklaver, så mycket han vill, bara jag slipper att sätta hans trantirada i ord. Jag känner ingen lust at sörja... Ännu har jag min börs och mitt hjärta i behåll, och kvinnorna taga icke mera därur, än hvad jag gifver dem själf.
Jag gick ut på torget, där flickorna svänga rundt kring en gammal stelbent staty som karusellhästar i elektrisk belysning. Jag valde den vackraste och tog henne med mig. Hon var hygglig och snäll, ifrig att vara mig till lags och tacksam att vara i ett snyggt varmt rum hos en herre, som tilltalade henne höfligt.
Men hon gaf mig ingen glädje, och medan hon smeksamt lutade sig emot mig och bad mig säga, att jag höll en smula af henne, grät mit hjärta, hvarför ... därför att jag hade varit barnslig och lyssnat på en sjöman, som spelade på handklaver.