Maria. En bok om kärlek/33
| ← XXXII. |
|
XXXIV. → |
XXXIII.
Det växte gräs på grafven.
Då hände sig, att jag en förmiddag kom ut på torget. Det var ett riktigt Herrans väder. Blåsten hven rundt omkring statyn, där om aftnarna flickorna åka karussel, och genom den tjocka, svarta luften piskade en rykande yrvädersnö.
Jag gick och arbetade mig fram genom ovädret, då plötsligt en vårglimt lyste upp framför mig. En ljusröd blomma på en hatt. Hatten satt på en lång, smärt flicka. Maria. Ja, Maria!
Vi stodo midt emot hvarandra på torget, dar ovädret huserade värst. Vi stodo ansigte mot ansigte — blossande och våta af rägn och blåst — stodo där och skrattade.
Hvad brydde vi oss om vädret? Var det kallt, stormade det, snöade det ännu? Jag tror det, ty vi hade hela det stora torget aldeles för oss själfva. Hvad jag säkert vet, är, att framför mig lyste solen ur de vackraste ögon, blommade våren på de ljufvaste kinder.
Vi skrattade, så att vi nästan icke kunde sluta, så hjärtligt, så uppsluppet, så meningslöst. Hvad säger jag; meningslöst? Nej, aldrig har det varit mera mening i ett skratt.
Vi skrattade, och vi frågade om hvarandra: »Men hvar har du varit, Maria? Jag trodde, du var död?« »Än du då? Jag trodde, du var bortrest.« »Men hvarför skref du icke?« »För att du hade förbjudit mig det.« »Det hade jag aldeles glömt.« Och vi skrattade ånyo.
Nu frågar min stränga censorska: Och när ni hade skrattat slut, ni grinollar, då gick ni väl vackert hvar och en hem till sig?
Nej, min nådiga, vi följdes hem till mig.