Maria. En bok om kärlek/35

[ 88 ]

XXXV.

Maria hade blifvit mera mångsidig. Jag lämnade henne, som jag mottog henne: en ljuflig blomma från naturens hand. Den är vacker, därför att den icke kan vara annat, men den vet icke om sin skönhet. Den utvecklar sig leende med alla de blad, den har, när solen skiner på den, och när en kall vind susar förbi, kryper den försagd ihop och gör sig liten. Maria var en älskande flicka utan en aning om kärlekens konst.

Hvilken naturens trolldom är det, som förvandlar den vilda rosen till en svällande la France? Jag återfann Maria som en beherskad kvinna, hvilken säkert beräknat sin [ 89 ]skönhet, upplöser sitt väsen i otaliga nyanser och sätter dem samman till ständigt nya behag.

Var det verkligen min lilla blygsamma, min lilla ovetande och barnsliga flicka, hvilken nu, strålande och segerviss, trädde in genom min dörr, förnäm som en prinsessa, klädd i frasande siden och spridande omkring sig något af en het drifhusatmosfer?

Maria, härlig var du i din prakt. Men allra härligast, därför att genom de många färgskiftningarna tonade altid den enda enkla färgen af min vilda ros, genom den heta drifhusångan böljade den svala friska doften af din egen naturlighet.