Maria. En bok om kärlek/4
| ← III. |
|
V. → |
IV.
Hon kom till mig som ett okunnigt barn.
Jag ser henne ännu, sådan hon då var, öfverlägsen och säker på sig själf, som blott oskulden kan vara det. Hon tog sig min af att vara en dam med den mognaste erfarenhet.
Hon talade om lifvet, som om hon kände det i botten, hade pröfvat och förkastat, var blaserad och sedan länge trött. Hon försäkrade med nyfikna baby-ögon, att hon på alvar tänkte gå i kloster. Hvad hade hon att hoppas af lifvet? Hon visste, at endast i stilla resignation borde hon söka den tysta kraft, som för rästen af hennes dagar kunde lära henne att uthärda lifvet.
Ty — som hon med öfvertygelse sade — endast i kärleken fins lycka. Och kärleken har jag kommit ifrån. Jag har en gång älskat. Nu föraktar jag den student, med hvilken jag en gång var förlofvad. Hans smekningar voro mig motbjudande. Hans förälskade talesätt äcklade mig. Jag passar icke för kärlek.
Detta sade hon med trött stämma, med blossande kinder och strålande ögon. En till kyskhet helgad kvinna, som icke passade för mera än ett: kärlek.
När hon stod framför mig, denna långa smala flicka, och talade om sina sorgliga erfarenheter, — det var då, jag blef kär i henne.
Hvad hon var näpen i sin uppriktiga nedslagenhet, och hvad hon såg söt ut i sin fina klädning.