Maria. En bok om kärlek/59
| ← LVIII. |
|
LX. → |
LIX.
Maria skrifver mig ett bref från staden i utlandet:
»Min kära vän. Staden här är mycket stor och vacker. Den är rik på härliga konstvärk och väl hållna parker. Öfveralt är ett myllrande folklif, ögat upptäcker ständigt nya öfverraskningar. Här är också fullt med teatrar och koncertsalar, och de lysande konditorierna fresta läckermunnar. Alla äro snälla emot mig, jag går från den ena förströelsen till den andra, och om aftnarna för man mig omkring på olika teatrar.
Om du bad mig närmare redogöra för mitt lif här nere, så kunde jag med bästa vilja i världen icke uppfylla din önskan. Jag ser en massa människor och ting glida mig förbi. Jag mins ingenting af altsammans. Jag längtar bara efter kvällen, då jag kan få gå till sängs och vara ensam.
Då ligger jag aldeles stilla och försöker att om igen genomlefva den natt, då jag sista gången var hos dig.
Men det är så mycket buller utanför på den stora stadens gator. Bullret stiger upp till mig som brus af en folkmassa i uppror. Och genom det hotande bruset hvina oupphörligt piskslag på hästryggar och höras kuskarnas manande rop.
De första kvällarna var jag rädd. Jag kände slagen ända in i mitt hjärta, och darrande kröp jag ihop under täcket. Men då kom jag att tänka på, att om det var du, som marterade mig till döds, så vore det intet lidande. Jag toge gärna döden af din hand.
Mins du vårt samtal denna sista natt? Ser du, hvad jag då lofvade, det menade jag. Det ville jag, du skulle veta, innan vi skiljas«.