Maria. En bok om kärlek/60
| ← LIX. |
|
LXI. → |
LX.
Jag stod på waggonens platform. Jag har stått där hela natten, svept i min kappa. Jag har sett aftonens skuggor från dalarna krypa uppför bärgen, till dess att alting var inhöljdt i mörker. Nu lider det emot dag, ett blekt skimmer ljusnar vid horisonten; med alt snabbare maskinstötar, i takt med mitt hjärta, drifves tåget fram mot staden i främmande land.
Hvilken sällsam oro har hela denna natt hållit mig vaken? Hvilka ångestfulla frågor är det, hvarpå mitt hjärta söker svar, medan jag grubblande stirrar ut i mörkret?
Jag kan ju icke tvifla på Marias kärlek, jag tviflar icke längre på min egen.
Och dock går jag skälfvande till vårt möte. Ty min fråga, full af ångest, är denna: Skola vi icke känna oss främmande för hvarandra ?
Den Maria, jag reser ut för att finna, är icke Maria från fordom. Det är icke samma hänsynslöst förälskade barn, som i forna dagar smög sig i mina armar, icke den muntra städse villiga älskarinnan, min eröfring och mitt byte — det är nog båda det ena och det andra, men på samma gång något större och högre, det, som kanske altid var bakgrunden i hennes väsen, det, som jag trodde mig förnimma, sista gången vi voro samman, det, som ändå till sist blef min ensamma tillbedjans madonnabild.
Och hon, skall väl hon känna igen mig? Jag gör det ju knappast själf. Jag vann henne under lek, jag tog henne med svärd i hand. Alla dagar trådde vi samman så glädtig en dans.
Och nu kommer jag till henne med vapenlöst allvar. Förr gälde det en dans, nu gäller det lifvet. Förr nöjde jag mig i rikt öfvermod med litet, nu beder jag i fattig ödmjukhet om alt.
.... Vi fara fram mot den klarnande morgonen. Plötsligen blir alt åter svart natt: under larmande buller ilar tåget genom en tunnel. Mörkret trycker mig för bröstet, det susar för mina öron, och svindlande griper jag om platformens ledstång. Jag tycker, att denna tunnel aldrig tager slut, jag trefvar mig fram för att kunna komma in i den ljusa waggonen — då .... hvilken uppenbarelse! I himlarandens purpur uppstiger solens skifva, sprider sin gylne gloria vida omkring, gjuter varmt darrande ljus öfver fuktigt blänkande gräsdalar och sädeskullar.
Sköna, fagra dag, med fröjdefull tack böjer jag knä inför dig, du, som hjälpte mig ut ur min smärtfylda natt och förde mig med nyfödd tro til Maria.