Maria. En bok om kärlek/6
| ← V. |
|
VII. → |
VI.
Äfven då rörde mig den lilla flickan i det blommiga lifvet, som bar på en dams öfverlägsna erfarenhet. Jag tror, det till största delen berodde på det blommiga lifvet, att jag tog Maria så varsamt.
Det blommiga lifvet, hvilket var hennes finaste drägt, och som skulle aktas för fläckar.
Män bära sig i almänhet oerhördt enfaldigt åt emot kvinnor. De äro altför försigtiga. Kvinnor vilja icke öfvertalas, de vilja eröfras. De äga — så att säga alla — den nedärfda instinkten att vilja känna sig som de svaga och våldförda. De vilja hafva mannens vilja stark och befallande öfver sig. Utan att göra sig det klart, förakta de den man, som tigger sig till dess gunst. Huru ofta hafva de icke i sitt stilla sinne ropat idiot efter den man, som lät sig skrämma af de dygdiga fästningsvärk, med hvilka de omgifva sig, endast emedan de sätta värde på att blifva tagna med väpnad hand?
Jag behöfde icke gå så strängt till väga mot Maria. Jag visste, att hon en dag af sig själf skulle söka min famn som den plats, där hon helt naturligt hade sitt hem. Jag visste det af det undvikande sätt, hvarpå hon mötte min blick och min handtryckning. Jag visste det, när jag första dagen utan att hon hade hört eller sett mig — stod bakom henne och en skälfning skakade hela hennes kropp ned genom ryggen och ut i hennes långa nervösa fingrar.
Denna framfusiga landsknekt-strategi behöfdes icke med Maria. Och det blommiga lifvet gjorde mig vek om hjärtat. Jag önskade icke ens, att hon snart skulle blifva min. Som en trädgårdsmästare gläder sig öfver att dag för dag se en sällsynt blomma utveckla sig ur knoppen, inte rör den, endast försigtigt afklipper en hämmande kvist eller ett täckande blad och ger den lagom ljus, värme och vatten, så njöt jag Marias utveckling till fullmogen kvinlighet, til medveten kärlek.
Och en vacker dag öppnade sig det blommiga lifvet naturnödvändigt för den tåligt väntande trädgårdsmästaren.