Maria. En bok om kärlek/8
| ← VII. |
|
IX. → |
VIII.
Min jungfrubrud, min Maria.
Huru många finnas väl, som förstå det heliga i en jungfrus hängifvelse? Med plumpa tankar och simpla ord kränka våra dagars människor lifvets högtidligaste akt. Den gammaldags grofva gemytligheten hade kvickhet och saft. Nu trefva liderliga moralister kring den jungfruliga brudsängen med salvelsesfull tvetydighet och vetenskaplig påflugenhet.
Heliga natt, då Maria blef min.
Tystnad ute och inne. Blott ett ensamt ljus lyser.
Jag träder in, och se, på bädden hvilar min brud, hvit och fin och leende. Med andakt böjer jag mig ned och kysser hennes mun, den lofvande, hennes hand, den gifvande, och hennes bröst, där jag hör hennes väntan klappa.
Och jag är i hennes armar, som hon förtroendefullt öppnar. Jag ser blott hennes ögon, jag följer i deras speglande skiftningar det ångestfulla frambrytandet ur jungfrupuppan, förvåningen, tacksamheten, jublet öfver att skåda in i lifvets hittills oanade härlighet.
Rummet fylles af brusande musik. Det blir högt öfver oss och vidt omkring oss och förenade, mun mot mun, sväfva vi i omfamning bort från all jordelifvets tunga och sorg.
Heliga natt.