Men

Men av Gustaf Fröding

Ur Stänk och flikar, 1896.

Men att evigt krankt betrakta
sina sjuka drag och miner,
se, hur döden lömskt och sakta
härjar oss till grå ruiner,

det är pina utan ände,
spanska stövlar, hjul och stegel
— bäst att le åt sitt elände,
bäst att slå itu sin spegel.

Bäst att taga bördan på sig,
le åt åldern, som förtorkar
män till gubbar, bäst att slå sig
fram, så länge hoppet orkar!

Håna livet, när det hånar
kallt och hatfullt: vrid dig, sväng dig
undan ödet, håret grånar,
du är utnött, gå och häng dig!