Min nattlampas veke rykte i tran
och jag vred mig fridlös och vaken
jag var liksom öknens pelikan
och en ensam fågel på taken.
Jag bad om en jordisk fröjd till att få
samt att Gud ville ge mig en lisa
med att alla de fåvitska nederslå
de där trodde sig själva visa.
Jag bad till Gud och lyssnade rädd
till den rinnande timglassanden
då en leende ängel invid min bädd
stod plötsligt och lyfte handen.
"Du ber minsann roliga böner du
Men du haver behagat Herran
Statt upp av ditt läger, ty si, ännu
i natt skall du färdas fjärran."
På sin skuldra han tog mig och med ett brus
sina väldiga vingar han spände
och så flög vi allt högre i månens ljus
men sen har jag glömt vad som hände.
Men jag minns, när jag låg på mitt läger igen
och tyckte att Gud var så nära
att jag bad om lust till att träla och sen
om väldiga bördor att bära.
