Min pegasus är gammal nu och trög
Och flyger ej som fordomdags han flög.
Hans ben har styfnat, vingarne gå trögt,
Han kommer ej från jorden mer så högt.
I skyn han gör ej sina glada puts:
Han håller sig vid jorden som en struts.
Det var en tid, jag minns den som i går,
Då pegasus var i sin ålders vår.
Då flög han ofta ledigt härifrån
Och tog sin hötapp mången gång i mån'.
Och dertill hade han de bästa skäl.
Då han i moln och månsken mådde väl.
För sferernas musik han dock var skygg:
Jag hade svårt att sitta på hans rygg.
Men om jag fallit, lugnades jag med,
Att jag i mjuka molnen trillat ned.
Det gick i rymden ofta på sin hals,
Och stundom visste jag ej till mig alls.
Jag skulle ansett som en stor favör,
Om jag fått spänna Carlavagnen för.
Det gjorde ingenting, om den gick tungt,
Min diktan var att kunna sitta lugnt.
En vagn med »hjulspik, smidda utaf gull»,
Släpps dock ej ut för skaldenyckers skull.
Men det var ändå roligt mången gång
Att tumla om i strängaspel och sång.
Vår historik är uti sammandrag,
Att vi haft roligt, pegasus och jag.
Och ibland vänner jag ej minnas kan,
Att jag har haft en bättre vän än han.
Nu af Medusas son är, som I sen,
Snart återstoden bara skinn och ben.
Fast hans förbättring jag bekosta vill,
Professor Lundberg sagt, det står ej till.
För andra krakar finns det vård och värn,
Men för pegaser är ej vet'rinärn.
Och dermed är min lilla visa slut:
Min pegasus står inte längre ut.
Att allt förgängligt är, det vill jag tro
Det står att läsa hos kung Salomo.
I vett och visdom af mångfaldigt slag
Han visste mer än både ni och jag.
