I brist på annat sjunger jag nu om väderleken.
Att den är tung och krånglig, jag tror ni ej förneken.
Man kan deröfver vara ej annat än förvånad
I januari månad.
Och mina båda spåmän de äro underliga:
Jag ser på termometern och den vill bara stiga.
Jag ser på barometern, och den vill opp sig knalla,
Men den vill bara falla.
Förunnas oss en vinter, två grader under nollan.
Så få vi, som vi funnit, ej dygnet om behålla'n.
Hvad få vi då behålla? Jo, blott den tillförsigten
Att få behålla gikten.
Det är så dödt och tråkigt om vintern nu för tiden,
Då Bore tycks ha tröttnat att blåsa lif uti den;
Då inga glada flingor i luften mera singla
Och inga bjällror pingla.
På vinterplagg man slösat onödigt mången summa:
Min granne fick till julklapp ett slädnät af sin gumma.
Men blir nu hvarje vinter som denna, utan före,
Är det ej värdt ett öre.
Ej ser man några runor i isen mera skurna,
Ej kan man köpa hjerpar, så fruktan att de surna.
Att ej af grymma koppor man må inkommoderas,
Man måste vaccineras.
Man kan bli trött på mindre, än jemt i regn bli blötta.
Doktorer ser man kuska, uttråkade och trötta.
Man hör blott mennskor pjunka och öfverallt sig grufva
För reumatism och snufva.
Hvad hjelper dock att klandra hvad man ser förefalla:
Natur'n har bättre hufvud och hjerta än vi alla.
Kanske med blida vintern sig himlen vill förbarma
Mot fattiga och arma.
Låt derför bli, min sångmö, att i onödan pjunka!
Låt term- och barometern sig höja eller sjunka,
Att lifvets glädje sjunga, dig mycket bättre kläder
I alla Herrans väder.
E. S—dt.
