Min son på galejan (1835, 5te uppl.)/Andra finska tåget
| ← Första finska tåget |
|
Tredje finska tåget → |
Andra Finska Tåget,
ifrån
Norrige till Goda Hopps-udden.
Kap. 1.
Den 6 Mars 1770 lyckönskade wi hwarannan till god wind, och satte till alla wåra wingar. Wid middagen flögo wi Norrska Näset förbi, och twå dagar derefter hunno wi, med glädje i hjertat och frisk wind i seglen, fram mellan Hetländska klipporna, kommande den 11 Rocal i sigte, hwilken reser sig upp såsom en Fyrbåk midt i öpna sjön. Den högste tycktes enkom ha befallt wädren blåsa för oss, på det wi måtte förgäta wår första motgång.
Emedlertid hade wår föregående långsamma kryssning planterat döden i skeppet. En rötfeber hade innästlat sig under däck, hwaruti wi, oaktadt wår Doctors wäl anwända skicklighet, förlorade sju personer på mindre än tjugo dygn. Jag minnes en dag, då tre lik på en gång störte öfwer relingen. Detta bragte oss med bedröfwelse till hågkomst af Finlands olycka under dess förra resa, då en sort sjöpest bortryckte snart sagt halfwa besättningen på några weckors tid, och nödsakade wederbörande att förhyra i Cadix ett hopskrapadt pack af allahanda färger, hwita, swarta och blackota, för att ersätta de afgångne. Men denna sot upphörde, Gud ske lof, med de sju förenämde, hwilkas mistning likwäl war oss känbar nog, såsom lotten hade drabbat de dugligare ibland wåre Matroser.
Till att bota förlusten af wåra fartyg, dem Orcanen d. 24 Januarii, borttagit, hade man i Swinörssund tillhandlat sig det bästa som fanns, ett stycke tjäradt baktråg, hwilket, sedan det blifwit förstärkt med nye pålagde relingar, gjorde oss en dräglig god julle. Men slup felades ännu. Gumman Finland måste derföre yngla, och till allas wår förundran bar hon inom fyra weckor fram en alltför wacker simmande skeppsunge. Wår Kapten, som ej allenast förstår regera en seglare, utan ock bygga en om det gäller på, lätt upprätta ett litet skeppshwarf midt på däcket. Tjenliga knän och plankor hade han medbragt från Norrige. Arbetet begyntes under hans inseende af wåra fyra Timmermän, och inom 8 dagar hade wi en slup på stapeln.
Medan de således hamrade på det nya fartyget, hade wi uppseglat de stående windarne, tillika med sommaren. Brämet kårrades redan på wåre Swenske pälsar, och wästarne woro knappt dräglige. Den 22 började man andas Maderas ewiga wår, och den 25 följande hade wi sigte af Öarne Palma, Gomera, Teneriffa och Picos himmelshöga spets. Den som icke räckte dem med ögat, kunde lukta dem med näsan, så widlöftigt spridde sig dessa Klimaters wälsignelse rundt omkring.
Kap. 2.
För främlingar, som önska bese Finland.
Uti dessa farwatten är resan angenäm, som sjelfwa luften, och kan anses för en lustgård. En leende himmel öfwer oss; ett jämt småkokande haf under oss; en lätt susande kulning, som underhåller buken i wåra segel och hälsan i wåra lungor; ett luftstrek der man hwarken quäljes af hetta, eller hackar tänderna för köld: hwilka förmåner på ett ställe! När jag nu tillägger, att wi ha Kalfstekar för magen, och Maderawiner för strupen; ack hwad kan en dödlig önska sig mer?
En äregirig tyrann, som med fulla segel swäfwar fram på lyckans haf; en samwetslös wåldswerkare, som wadar upp till wälde och rikedom uti de undertrycktas tårar; en tilltagsen ränkspelare som ställer kosan åt en båtande beställning, och på wägen seglar förtjentare medsökande öfwerända; ett gäldbundet Familjehufwud, som under en god Riksdagswind upphinner Latituden af Subsidiebordet; en ung Präst som med Hofpassaden skjuter den bästa fart till ett fett Pastorat, och blåser calotterna af hundra gråhåriga Kappelaner; alla desse kunna wäl tycka sig ha en fägnesam seglats; men jag bedyrar, att min glädde mig ändå mera i dessa behagliga nejder.
Jag frågar mina wänner, om de någonsin haft en nöjsammare lustresa? Och de woro obillige nog till att swara mig Ja. ”Detta är roligt,” sade de, ”men huru föga betydande mot det nöjet att ta sig en wintertripp i Swerige efter en appelkastad slädtrafware, och sjelpa kull i snödrifwan med en liten Cloris.” Jag gick från dem, och mumlade sagta fram: Boys will have Toys.
Man glömmer bort att man är på sjön, när allt fogar sig så wäl. Skepet flyger stadigt som jorden, och wisar mig en mängd omwäxlande föremål inom sjelfwa relingarne. Frampå backen ser jag twå sotiga Cycloper, släggande på ett smedjestäd så att gnistorna rägna ned ifrån det röda jernet, och hammarslagen fördubblas af ett skallande echo från kopparkittlarne i kabysan. Wänder jag mig åt akter, finner jag ett par ärbara Segelmakare krökte öfwer deras arbete, under musik af en kaklande orchester af höns, gäss, kalkoner, och ankor. Spasserar jag till stormasten, ser jag ett litet fartyg wäxa upp emellan händerna på drifwande timmermän; och en smula längre fram spinnes tåg och garn, historiestumpar, lögnändar, squallerhärfwor, och understundom slängpålskor[1]. Lutar jag hufwudet öfwer relingen, så råkar mit öga en hop hungriga Hajar i wattenbrynet, blandade med Delphiner och Tumlare. Tittar jag upp på Bramtoppen, får jag skratta åt utkiken, hwilken ropar att han ser en seglare babol om solen, eller styrbol om näsan[2].
Men här är mycket mer att anmärka. Behagar min Herre följa mig under däck? — Wäl. — Se här akterut bor Herrskapet på Finnland. — I denna hyttan mötes Witterhetssällskapet twå gångor i weckan[3]. Näst intill drickes på namnsdagar. — Der twärs öfwer bor den som mördar folk, och tätt utmed den som begrafwer dem. Denna kistan med segelduken öfwer, förwarar döden och lifwet[4], tjenar på en gång till Apothek och Predikstol. — Men widare. — Låt oss först gå Babols-långgatan utföre. — Akta er likwäl för hängmattorna; ty de äro lefwande; ni kan råka i fejd med Jungmännernes krypande kustbewarare. — Detta är andra Bordet, hwarest H. D. pliktat fem Piastrar, efter han ej förmådde sluka tre höns i ett mål, såsom han lofwat i wad. — Bakom står ett mindre, der Kadetterna äta ärter och hårluggas. — Här på höger räknar ni 50 stycken Får, hwilka tid efter annan ryckas ur denna mödosama werlden, för att hederligen jordfästas i wåra magar. Midt emot härbergeras deras kära anhöriga, getterna, samt allahanda swinkreatur. Se, här står wår ärliga skepps-amma; en ärbar ko-matrona från Hisingen, och syster till den wigtige oxbrodern, som Häradshöfdingen fick af Dannemannen wälförståndige J. P., på det han skulle befordra honom till Herredagsman 1765. Hennes sista son har redan gått igenom kockens händer in i ewigheten. Hon ger oss dageligen mjölk; derföre skone wi ock hennes kött. — Dess runda småsaker kallas plommon om skeppsbord. Flera dylika finner ni uti D - - - s Naturaliesamling. — Stig nu litet längre fram, fast det röker. Detta är köket; främsta spiselden är för Herrarnes bord; och i det stora kopparhafwet der bakom, kokas ransonerna för hela Backslagen. — Håll, håll, min Herre, gå intet dit, det är Gallion. — Låt oss nu wandra Styrbolsgatan tillbaka. Der inunder stå tre st. oxar. Betrakta dem. — Med hwad tålamod bära de icke sina horn. — Will ni se wårt pligtankar-tåg så är det här. Kan ni göra det fast i månan, så är jag man för att wi kunna hala ned honom dermed. — Hör ni något bullra under däck, liksom kistorna woro lefwande? Det är twå Jungmänner, som supit ut bränwinet för hwaranan och nu luggas på saken. Den der med de dräglande mungiporna, som skrattar åt dem, är wår Snickare; och den andre med stopet i näfwen, är en Finne, som dansar björndansen bara ni ger honom en sup. När ni går förbi här, så håll för öronen; ty der bor en som lär sig spela. Förlät mig, k. Herre, jag kan ej följa er längre: mina lungor fordra friskare luft, liksom ock min törst erinrar mig, att någon namnsdag måtte sökas upp i min Almanach.
Kap. 3.
Som börjas med 11000 Jungfrur och slutas med slagsmål.
God dag, mine Herrar Bibancer, Riddare till rackflaskan och ölkannan! hwad ha wi för en namnsdag nu? Hwad säger Almanackan? Elfwa Tusen Jungfrurs dag! Ha, ha, så många Jungfrurliga warelser finnas knappt i hela Påfwedömet. Det måtte wara en Munkhistoria. Likgodt. De berättas alla blifwit Martyrer på denna dagen; kom låt oss dricka graföl; första skålen är för dem. - -
Legender säga oss, o Bachi kamerater,
Att Elfwa tusen Mör ha fallit denna dag,
För swärdsägg menar man, men jag tror för soldater,
Ty Munkars Wittnesbörd tål litet undantag.
När Jungfrur falla ned, så stå de upp Mamseller. - - - - - - - - -
Gråt, Bålle, gråt oss glasen fulla.
På denna dagens sorgefäst:
Den sörger bäst, som dricker mäst.
Skål för wår hela Martyrrulla - - -
Som Jungfrur dödt i dag och stått Mamseller opp!
Hwad skall det nu bli? — Finlands wälgång!
Finland; du wår Hedersgumma!
Ingen bör din skål försumma.
Hwar man, för din wälgångs skull,
Dricker sig med nöje full.
Winden följe dina wingar,
När du öfwer djupet swingar!
Strömmar, sjöar, wäderkast
Hote aldrig mer din mast!
Hunger, törst och sjukdom wike
Ur ditt lilla Finska Rike!
Men för all ting, kära Mor,
För oss ej till Pul-candor[5].
Hwad nu, mine Herrar, intet ska ni toasta[6]. Ty det är ett gement bruk, uppfunnet alldraförst af den otugtiga Circe, hwilken derigenom förwandlade Ulyssis kamerater till swin, förnyadt sedermera under Wilkiska oroligheterna af Londons kåldragare, och nu öfligt allena på gemena nattmöten i Wapping och Westminster.
Emedlertid är det antaget i Götheborg af de fleste, till och med det wackra könet. —
Osant, osant! mine Herrar, förnedren icke wåra sköna så djupt. Ni lär säkert mena wederbörande Rasphusämnen. Ty huru skulle jag inbilla mig, att en hederlig flicka, genom söliga Toaster wille förwandla blommorna på sina täcka kinder till rödfrasiga kopparmärken, eller omskapa ett par söta rosenläppar till dräglande winpipor?
Hwem har sagt de skola dricka så mycket? — men twå till tre glas kunna ej skada, hälst Götheborgska fruntimren äro större delen bleklagda, och en droppa win, naturen till trots, kan framlåcka rosor, der annars inga andra finnas. —
Wackra rosor! sådana kallar jag bränwinsrunor. Men efter ni ändtligen will ha purpur på deras ansigten, behöfwer ni bara framtoasta edra Skottska artigheter. - - - Ty hwilken flicka skulle icke rodna wid sådana grofheter?
Hwarföre så rodna? — Jag har sett dem le deråt. — Och jag är i stånd att nämna både Fruar och Mamseller, som toastat för mig, t. e. — Inga exempel, slyngel! Sanningen kan sägas wid alla andra tillfällen; men när det rör ett Fruntimmers heder, förtjenar minsta andedrägt deraf ett par örfilar. — Örfilar? — Ja rätt örfilar. — Å wet hut. Den och den skall — Håll! akta Punschbålen — Far i hufwudet på dig. — Se der ligger hela glasbruket. — Ha, ha, ha, wacker marknad. —
Hwilken har rätt, min Läsare? Böra ej dessa dryckesdueller straffas lika med dem, som ske på klingan? Jag har sett en toastande hjelte kunna sluka 20 till 30 glas, utan att hwila mellan någotdera: och detta skall wara flickan till heder. Hwem är mera ursinnig, en sådan eller Don Quichot, som fastar fyra dygn under bar himmel, för sin Dulcinea de Toboso. Ack! om jag wore Celinde, och min Damon sålunda bestormande sin hälsa under mitt namn; jag bedyrar han skulle ej åtnjuta en enda nådig blick, förr än alla 20 glasen runnit tillbaka ur hans ögon i upprigtiga bättringstårar. För min del skall jag ej wända igen, att smäda på detta bruket, så länge det finner någon förswarare, åtminstone skall det ej äga frid här på skeppet.
Kap. 4.
Början till en härlig Naturalsamling.
Åtskillige slag, så wäl af flygande, som simmande slägter, woro här i öfwerflöd att anmärka. Men hwi skulle jag beskrifwa det som icke duger att äta? Bondens ladugård är i min tanka den wackraste Naturaliekammare. Ty hwilken gagnar mer, Oxen eller Krokodilen, Fåret eller Tigern? Tårarne stodo mig i ögonen, då jag i djurhuset wid Versailles såg en slukande skara af Lejon, Björnar och Strutsar underhållas på Konungens bekostnad, medan hundra fattige lupo efter allmosor på gatan i Paris. Och det förtretade mig i London, att jag mer kunde beundra en mängd uppstoppade sällsamheter på Brittiska Museum, än den närande oxhären, som dageligen föstes mina fönster förbi till slagtarhuset. Ty då jag föreställde mig, huru denne mättade en million hungrige magar, medan de förre endast fägnade några nyfikna ögon, synes mig, att jag otacksamt hade försyndat mig på sjelfwa naturen, i det jag nogare betraktat det sällsamma, än det nyttiga.
De lärde resa på Ostindien för att samla Naturalier; de sluge till att förtjena penningar. Men jag, som är hwarken det ena eller det andra, reser allena för kroppens uppehälle. Önskar jag mig en raritet-samling, så är det Bondens. En ladugård full med kor, får, hästar, swin, höns, m. m. den håller jag mödan wärd att lägga sig till.
Icke dess mindre (se huru lätt jag sadlar om - - - man kunde ta mig för Riksdagsman) Icke dess mindre tänker jag bygga mig ett litet DjurKabinett, dock helt olika mine Herrar föregångares; ty jag ärnar beskrifwa själen hos mina små kreatur, då de större hållit sig endast wid kroppen. Jag skall undersöka deras Moraliska egenskaper, då de stadnat wid deras naturliga. Med ett ord: jag will gå till kärnan af saken; lät andre hänga wid fenan och stjerten, så länge de behaga. Alltså öppnar jag här ett nytt lärdomsfält, och hoppas följakteligen tillåcka mig uppmärksamma ögon.
Flygfisken är brodren till systern Flädermus i land. Begge misslyckades i naturens hand. Jofur, säger Sjö-krönikan, satte sig ned, att skapa dem, och ärnade göra begge till foglar; men hans gemål, den swartsjuka Juno, nöp honom i örat just under detsamma. Hola, hola! skrek den öfwerraskade gubben, och släppte arbetet halfgjordt ur händerna. Den ene föll i hafwet, den andre stadnade på landbacken.
Flygfiskens moraliska karakter är yrhet och öfwerdåd. Ty han spelar allahanda skälmstycken i wattubrynen, och dristar sig stundom högt upp i luften. Wid dessa tillfällen kunne wi få honom på däck, såsom han faller ner och dör, så snart wingfenorna bli torra.
Denne tänker jag föra hem med mig, först till att wisa huru litet Poeternas ed är bindande, när de försäkra en egenkär Mecenas, af hwilken de hunnit tillsmickra sig en wälgerning,
Förr skall fisken lära flyga,
Än jag glömmer denna nåd, m. m.
Och sedan till att erinra en del af mine pudrade medborgare i Swerige, synnerligen unge handlande, att icke flyga högre, än wingarne bära. Se, skall jag säga till dem, och peka på min fisk, detta lilla djur hade lefwat än, om det hållit sig inom sin gräns.
En Booby är förmodeligen den dummaste i hela Fogelriket, något större än en Glada, och full af swart ohyra. Matroserne kunde fånga honom med blotta näfwarne. En afton hade någon af Jungmännen tagit en dylik akter på wår stora lanterna.
Jag undersökte straxt hans moraliska egenskaper, och fann honom alldralikast en Mäster Förskinn i land, hwilken löper ifrån lästen eller synålen till Politiska dryckesmöten. Ty dumdristig är han; wårdslös är han, skriker mycket och lämnar smuts efter sig på stänger och rår, der han sitter, alldeles som en wälbesupen kanstöpare-broder, då han med pipan i ena handen och Posttidningen i den andra, hwilar en lappad armboge på bordet i finkel och tobaksaska.
Huru wäl skulle denne fogel icke passa till skylt öfwer ingången till wåra små statskloka Ölklubbar? Det wore åtminstone mera naturligt, än se twå grymma förgylta Lejon hålla en Skräddaresax emellan sig, med denna underskrift: ”Die Schneidergesellen ihre Herberge.”
En wiss fogel kallas Malefit eller Illgörare: ett öknamn som han fått af widskeplige Matroser, hwilke beskylla honom för att wara en stormbådare. Men foglen är ganska oskyldig; ty jag har anmärkt, att han äfwen så ofta har solsken med sig som urwäder.
Jag intager honom i min samling, icke till att beskrifwa dess dygder eller laster, ty han äger ingendera; utan att kasta en anmärkning på fördomar och öfwertro. När tuppen gal om quällen, finnes merendels någon ålderstegen gumma, som förespår en olycka i grannskapet; och söta Mormor drömmer aldrig, att hon mister en tand, utan att någon skall dö i slägten. — Hören käringar! skall jag säga till dem, då de wilja se min fogel: Edra tuppar gala då de ej orka sofwa; och edra murkna tänder falla bort, när I har squallrat för mycket; men icke betyda de hwarken olyckor eller dödsfall; ty min Malefit hade god wind med sig, oaktadt Matrosernes inbillning grufwade sig för en storm.
Man bör känna en Bidewindseglare, ett märkwärdigt kräk. Förenämde Sjökrönika förmäler om honom, att han i början war skapad till en ordinär fisk; men har sedermera begärt en annan nymodigare skepelse, förtretad öfwer att likna den gemena fiskpöbeln. Deröfwer blef Jofur så förtörnad, att han slungade honom tillbaka i sjön, så oformlig han är; hwarest han ännu, regerad af sin fordna smak för besynnerlighet, seglar städse mot wäder och wåg. Han är lik ingen mer än sig sielf, och synes wara ett utaf bara wäder utspändt slem.
Naturen som stundom tycks leka i sina werk, har förmodeligen alstrat denne, för att ha någon warelse på wattnet, som kunde likna wåra så kallade starke andar på landet, hwilke af en ursinnig kittslighet till att wara nye och besynnerlige, städse simma mot strömmen. Bibeln är för gammal, derföre duger han icke. Själen begripa de icke; alltså är det kroppen, som tänker. Helfwetet är en tusenårig fabel, till att skrämma en widskeplig allmoge. Och hwarföre skulle de gå i kyrkan, så länge det är så allmänt. En Gud wilja de wäl ha; men kunna ej tåla den, som folkhopen dyrkar. Härlig Filosofi!
Om någon af desse behagar att hedra mina naturalier med ett nygirigt ögonkast, skall jag rycka på axeln, gråta en tår och sucka: O du Bidewind-seglare!
Kap. 5.
Bihang till det föregående. Om Hafswargen.
Escarum horrenda vorago
Poscit quod Pontus, quod Terra, quod
educat aë.
Hwilket obäkligt skråf! en Haj tyngre än den wigtigaste Smålands-oxe. Med möda kunna trettio män hala honom in på däck. Hela min hytta är intet större än hans hiskliga swalg. Säkert war denne, Profetens hwalfisk. Sådane tankar stormade mig in i hufwudet, då jag första gången såg denne hafsbusen. Björnen är mindre ohygglig i skogen, än Hajen i sjön. Den wi nu hade fångat, höll sex alnar i längden, och tjockleken war nästan samma. Han syntes kunna sluka en Dragon hel, ty gapet utgjorde en trejedel af kroppen. Fyra timmermän gingo på honom med yxor, och öppnade stora styckgluggar, både Babord och Styrbord, hwarutur bloden strömmade däcket rundt om i långa otäcka krokar. Åtskillige mindre ha wi sedan tagit; men ej råkat dennes make.
Hajen är det glupskaste rofdjur i watturiket. Han håller sig akter i kölwattnet, och anammar allt hwad som kastas öfwer bord, afsomnade höns, sjelfdöda swin, liflösa koplommon, oxräntor, fårbogar, widbyxor, m. m. Hwarföre Holländaren ock kallar honom Struntfräter. Men i synnerhet skall han göra sig en god måltid, när någon menniska passerar relingen. Hans ankomst, säga wåre Matroser, betyder, att någon skall dö i skeppet; han går och wäntar på kristet kött, mena de: äro alltså hans bittraste fiender, och sätta med nöje deras egen fläskranzon på kroken, för att ta honom. Lyckas det dem, (hwilket sällan slår felt, ty han är så snål, att han löper efter låckmaten, oaktadt han flere gånger blödt för jernet), då kappa de stjert och fenor från honom, snöpa stackarn, och wälta honom sedan tillbaka i sjön, hwarest han slingrar såsom en stormslagen Algier-Galeja utan åror och styre. Stundom surra de ett gammalt båtsfat ellet dylikt fast wid honom, skrattande hjerteligen åt hans fruktlösa bemödande till att dyka. Engelska Sjömän sträcka hämnden ännu längre: de handtera Hajar efter jus talionis, och äta upp dem igen, när de få någre.
Jag har sett denne fisk lefwa, sedan han blifwit flådd. Huden upptorkad, brukas till raspar och filar. Gapet, som är beläget under hufwudet, har tre rader hwassa tänder, och den som råkar sticka foten dit, kan wara säker, att han får wandra sin werld igenom på träben, ty ingen rakknif biter bättre. Hajen lägger ock ingen råmm, såsom allmänna fiskar, utan ynglar på samma sätt som fyrfota djur. Wår Doktor behöllt hans hjerne, och wisade mig tillika ett hjertecken, som icke finnes i menniskonaturen, jag menar twå penes på en kropp.
Häraf kan man inhämta Hajens moraliska karakter. Hans roflurande lofwar akter om skeppet, wisa dess obarmhertiga lystnad efter Hafwerier. Råkade jag Dykeri-Fogdarne på Jutska sidan, skulle jag slå dem öfwer ansigtet med hans stjert och säga: ”Sandeligen, I Judske män, I äre kuns ugudelige Hajer.” Ty då de bedja Gud wälsigna deras stränder, mena de icke Torsk, Sill och Långor, utan stora riklastade skutor, hwilka de kunna sköfla, under det täcka namnet af Kristelig bärgning. Dykareklockan är deras drägtigaste not.
På min återresa från London 1769 såg jag strandande på Scagern twå fartyg, en Rysk Örlogsman och en liten Handelsfarare. Prospecten af den sednare smärtade mig. Men när jag fäste ögat på den förre, rann det mig i minnet, hwad Diogenes sade, när han betraktade quinnan, som hängt sig i skogen.
Widare om Hajens karakter. — Hans förnyade anlopp på den utsatte kroken röja en otamd begärelse till wällust. Bloden frusar honom redan ur swalget, ändå skyr han icke faran. Järnet har redan rispat en djup fåra i gommen; likafullt kommer han tillbaka, och blir ändteligen ett olyckligt offer för sin glupskhet. Huru lik i den delen wåre wällustige lättingar. Känner ni den isterstinne Herr von Vielfrass, och hans Morbror Ölberg, med den stora kopparfärgade näsan? Hundra gångor har den enes mage plågats under bördan af öfwerflödiga måltider, och den andres hufwud lika så ofta swigtat för plågande nattrus. De äga en Hajnatur. Huru gick det med den stackars Corydon, en älskwärd yngling, som skulle bli föräldrarnes glädje. Han wille resa. Modrens tårar ledsagade hennes afskedskyss, och Fadren sade: Min Son, haf Gud för ögon! — Corydon kom till Cadix; for derifrån med swigtande brännmärken af en oförsigtig kättja; blef återställd; anlände i China; försyndade sig å nyo — Skall jag sägat? Corydon dog. — Corydon, en älskwärd yngling, som skulle bli föräldrarnes glädje, träffade döden i en hednisk famn, lik en täck blomma, hwilken rotstungen af en giftig Aspis, fallnar af, och förswinner midt i dess hoppfullaste morgonstund.
Uslingar! Ömkanswärde Hajbröder! Hwi plocken I rosor på en buske, der I nyss fått sönderrifna händer? Wällusten undergräfwer lifwet, såsom mullwaden träden. Betrakten Hajens ändalyckt och bäfwen!
Slutligen will jag anmärka, om min grymhjertade fisk, att han äfwen lärt sig konsten att lefwa på andras död. Hans ofwanstående beskrifning intygar detta. Ty man ser derutaf, att ett lik icke förr hinner öfwer relingen, än han gör sig derpå ett fägnesamt gästebud.
Glupske arfwingar, som med leende mun skifta en länge efterlängtad rikedom på fädernas grafhög; en lägre Embetsman, som triumferande uppstiger på den högres likkista, sedan han hunnit wänta själen ur honom; en tjuguårig enka, som med förställda tårar tillsmickrat sig ett stort testamente af sin döende Gubbe, och nu delar det samma med en gammal galant: ack säg mig, min läsare, om desse äro en hårsmän bättre än min Hafswarg?
Kap. 6.
Märkwärdig träffning emellan Skeppet Finland och en Sjöröfware.
Medan jag sålunda samlade Naturalier, upplupo wi grannskapet af Linien. Jag gitter ej beskrifwa de särskildte främmande seglare, hwilke wi under wägen haft i sigte. Ty märkwärdigheter allena böra sysselsätta min fjäder. Alltså förfogar jag mig straxt till walplatsen, för att blanda mitt bläck med de kämpandes blod.
Långfredagen 1770, wisade oss den uppgående solen en obekant seglare, som kryssade fram och tillbaka, kommande oss efter hand närmare och närmare. Wi tänkte på ingen ting mindre än krig, utan ärnade fridsamlingen börja Gudstjensten, när hans konstige lofwar, än på den ena sidan, än på den andra, satte oss i en billig misstanka. Wi hissade Swensk flagg, hoppades derigenom framlocka hans; men förgäfwes. Jag tog honom i ögnablicket för en Sjöröfware; ty Kocken hade drömt föregående natt, att någon slog honom i synen med potäter, och Snickaren swor på, att de blodröda norrsken wi sågo norden om, kunde intet annat betyda än örlog.
För att icke öfwerraskas af en Lurare, gjordes Finland klart till motwärn. Psalmboken lades bort, och laddstocken togs i stället. Redan stå 140 Kämpar i gewär; redan ser man döden färdig, att rusa fram ur sexton gluggar på hwarje sida. Bindlar och plåster lågo i ordning för de sårade, och mine oförskräckte Landsmän till heder, bör jag tillstå, att allesamman med Carolinska uppsyner afbidade ordres till angrepp.
För min del hade jag länge önskat mig krigiska äfwentyr; kunde alltså ej utan glädje mottaga detta tillfället, att mätta min längtan. Försäkrad, att kulan snarast träffar den huggrädde, beslöt jag att icke stanna i krutdurcken. Jag hade aldrig läst wår nyare Swenska Historia; begrep således icke huru man i träffningar kunde få sina skråmor i ryggen. Ty jag såg min Farfader, en gammal gråhårig Carolin, bära dem alla frammantill. Om jag lefwer i hundra år, förgäter jag ej, hwad Gubben erinrade mig sista gången jag besökte honom här i werlden. Jag war en gosse af tio år: Hör pojke, sade han, och fattade mig i skuldran med en hand, som syntes uppsluka hälften af min lilla warelse; hör, om du någonsin kommer i faran, så se henne stint i synen; ty hon wördar en djerf uppsyn. Du är förlorad för all din tid, om du wänder ansigtet bort. Kung Carl, Gud fröjde hans själ! — (Här torkade Gubben sina ögon, — ) när han gick för oss i fält till att tukta sina fiender — (Här strök han sina knäfwelbårrar och såg grymt ut — ) så slagtade wi dem, såsom oxar — (Här åter log han rätt hjerteligen) — Minsta delen stupade i sjelfwa slaget. Nej, det skall du weta, min gosse, att största nederlaget alltid sker ibland de flygtande. Ju mera du löper undan, ju mera hänger dig döden på hälarne: derföre stå som en karl.
Denna hans erinran kom jag nu ihog, och föresatte mig att följa den samma. Stackars Gubbe! han mådde wäl, ända till 1742, då han läste i Post-Tidningen, att Ryssarne hade skutit Victoria med Swenska Kanoner i Helsingfors, hwaröfwer han fick slaget och dog.
Så snart jag såg krigsanstalterna börjas med alfwar, påminte jag mig fordne Fältherrars maner, att anspårra sina kämpar med något muntrande tal. För att i nödfall ej wara ett sådant förutan, gick jag ned och skref följande i största hast:
Opp, Finlands raska barn, låt modet icke falla,
När ära, frihet, lif, ert swärd ur slidan kalla.
Opp, dragom pansar på, och klädom oss i järn,
Till wåra kistors hägn och bränwinskaggars wärn.
Sku skälmar utan näpst oss nalkas på det djupa;
Förtära wår ranzon och allt wårt bränwin supa?
Sku wi, som slafwar dras till någon okänd Ö?
Från hembygd, flicka, wän? Nej låt oss hellre dö!
Jag ler åt tusen skott, jag ler åt tusen dödar,
Blott owäns blod med min på tummelplatsen flödar.
Min ande i triumf skall fly ur mina sår
Om jag en röfwarsjäl i resesällskap får.
Betänk er Swenska börd. I dag, o folk! man finner,
Om fädrens tappra blod i barnens ådror rinner.
Slåss nu på gammalt wis, ej i wår nya smak,
Tan rispan frammantill, men icke på er bak.
Som hjeltar, låtom oss den lömske kaparn möta,
Och i hans snåla blod en rättwis klinga blöta.
Tan muskedundrar fram! Konstaplar rusten er,
Att knalla detta pack till hafwets afgrund ner.
Lät hela luften rundt, kanoners åskor braka,
Att skräck må både dem och djupets bottnar skaka.
De djerfwe skifta rof, när feghet intet har,
Och den plär segren få, som först sin klinga drar.
Själen hoppade i mig öfwer de storwerk wi skulle göra. Säkert, tänkte jag, släpar denne skälmen någon bortröfwad skönhet med sig som suckar efter sin frihet. Ho wet, om ej det är en Afrikansk Prinsessa, hwilken i aftonens ensamma tystnad, antingen badat sig med sina lekande tärnor i någon stilla flod, eller sutit under en lummig palm wid den sakta sorlande sjöstranden, sorgsen öfwer sin älskades frånwaro, stundom blandande sina suckar med Turturdufwans klagande toner, stundom begärande medömkan af skogens härmande Echo. Jag meddelade wännerne min gissning, och wi hoppades alle få oss en Banise. Hwilken ära, sade wi till hwarannan, att rädda den lidande oskulden, höra en Prinsessa kalla oss sine beskyddare, och hennes knäfallande nymfer hålla oss för hjeltar, medan wi stoppe den ena röfwaren efter den andre in i wåra kanoner, och slunga dem hela neder till dödsens rike.
Plan till en hjeltesång rullade mig redan omkring i inbildningen. Åtminstone, tänkte jag, skall denna de Swenskes bragd icke begrafwas i glömska. Voltaire skrifwer i Henriaden:
- Les François savent vaincre et chanter leurs victoires.
Jag har alltid funnit, att wi brustit i det senare, ehuru wi i det förra öfwerträffa alla andra folkslag. Ty hwilket land kan uppwisa flere Achiller och färre Iliader, än wårt? Full af dessa föreställningar hörde jag med fägnad ordres gifwas till anfall. Efter ett lofligt krigsbruk gjorde man kaparen en höflig fråga, om han wille ge sig eller slåss, hwilket skedde förmedelst en kula, som sändes honom för bogen. Wi woro honom nu så nära, att wi med wåra små kikare kunde se fiendens ansigten på däck. Deribland upptäckte man äfwen sex eller sju kjortlar. Straxt hade wi wår Afrikanska Prinsessas Kammarjungfrur. Hwilken spåre för ynglingarnes mod! Wår knallande hälsning jagade fuller dessa hals öfwer hufwud ned i botten på skeppet; men deras anblick hade emedlertid haft den werkan, att alle med en mun ropade: Gif fyr! I ögonblicket wändes bredsidan till med hela glatta laget; hwarpå fienden (F.. far i honom; så måtte han haft lust att slåss) straxt hissade Engelsk flagg, strök segel och höll utaf, skickande oss i stället för de wäntade länkekulor, några hundra potäter, såsom kocken hade drömt.
Ack, min Läsare, döm nu om min flathet af din egen. Hela min Roman, Prinsessa, Nymfer, Seger, Byte, Hjeltesång, allt förlorades i en handwänning. Freden utblåstes öfwer allt.
Lik en snål, som i sömnen hittat en Ducat-pung, men waknar med toma nattmössan i näfwen, kröp jag ned i min hytta, och tyckte näsan tog emot allestädes. Min penna är således den enda som blödat i detta kriget. Wår sjöröfware war en Kapten Laner från London, destinerad till Månen; ty den ort han nämde fins icke på jordklotet. Hans rätta afsigter kunde man ej få weta; men wi gissade, att han kryssade på dessa högder, för att afbida Engelske Ostindiefarare; budo honom derföre om bord, till att spisa middag, i hopp, att kunna skrifwa med honom till Europa. Han kom, tog emot wåra bref, och fick en fjerding sill i utbyte mot sina potäter. Hans fruntimmer woro några st. hjertungar från Westminster, hwilka förmodeligen häldre welat peuplera kolonierna, än spinna på Bridewell. Se Kapitl. om skeppsråttor. Swart eller hwitt, något måste Engelsman ha.
Kap. 7.
Hwilket tjenar det följande till Förstuga.
Ellofwa dagar solbrändes wi under linien i en smäktande hetta. Förr i werlden regerade hundstjernan här i hufwudet på Ostindiefarare; ty de plägade döpa hwarannan, spela gäck och supa sig fulle. Men denne gång fingo de befallning, att behålla sitt wett, och äro ännu allesamman wid sundt förstånd.
Till att ersätta förlusten af dessa Taskspelerier, hade jag börjat utgifwa Weckotidningar, under namn af Swedenborgske Posten; de bestodo i hwarjehanda Politiska och Historiska underrättelser ifrån Europa, hwilke meddelades mig af någre tjenstfärdige andar, som stundom uppenbarade sig i en hytta på Finland, fordom bebodd af Herr Secr. E..... Men det synes, att allt som utkommer under detta namnet, nödwändigt borde misslyckas. Hwarken Herr Assessorn i Swerige eller hans andar på skeppet, njuta Skriffrihetsförordningen till godo. Werket måste stadna wid de twå första papperen.
Imedlertid gick det här, som i Campio: Harlekin drar alltid någon med sig. Mitt exempel satte pennorna i gång. Bläckslussarne öppnades, och hela floder af Witterheter öfwerswämmade både bänkar och bord. Den ene utgaf en Neptuni Spion; den andre fägnade oss med Finska Posten. Somlige brefwäxlade på rim. Somlige började skrifwa Romaner. Ingen namnsdag, ingen födelsestund undslapp oss utan lyckönskningar. Skaldeådran flöt så mycket ymnigare, som hon uppspäddes med racksaften. Kort sagt: hwar och en hjärne gick ynglestinn. Pluggen rycktes icke förr ur bläckhornet, än en Bel-esprit kröp der utur.
Men barn tröttna snart wid enahanda leksaker. Wåra lärda förrådshus ramlade inom tre weckor öfwer ända. Dock uppwäxte ur deras hus en ny Phenix. Samtelige Herrar Författare öfwerenskommo, att ingå ett Witterhetssällskap, under namn af Runio-Sacrum, såsom denne Swenske skald syntes alratjenligast, till att bli deras Patron. En Estampe till Sällskapets Sigill utstakades af dess wärde medlem, H. Ad. B., hwarest bemälte Runius föreställtes drucken, liggande i en rännsten, medan tre Damer wisa sig ur ett fönster och be honom rima. Deröfwer står följande infall:
O, hwilket wackert mönster!
Tre H - - - i ett fönster.
Jag hade den äran, att blifwa wald till Secreterare i gillet. Sammankomsterna borde ske twå gånger i weckan, då en af ledamöterne ömsom tagen Preses, hade att öpna sittningen med en skål till Runii åminnelse, samt låta den samma gå bordet omkring. Sällskapets arcana wågar jag icke upptäcka; men dess öfriga historia skall korteligen meddelas i mina nästa Kapitler.
Kap. 8.
Om det Wittra Sällskapet Runio-Sacrum.
Wid första sammankomsten framställtes såsom preliminärfråga: ”Om det ej wore ett nödwändigt sammanhang emellan hiärnens nerwer och halsfibrerne?” undersöktes och befants, att dessas torrhet hindrar de förres utspänning, följakteligen sätter dem ur stånd, att werka tillbörligen. Förklarades genom liknelse af en quarn, hwilken utan watten icke kan mala, och bewisades widare af Runii och fleres exempel. Afgjordes altså: att ”Snillet oumgängeligen tarfwar Punschbålens bistånd.”
Häraf flöt naturligen det andra Spörsmålet: ”Om Herrarne samteligen äga förråd af Citroner, Socker och Arrak?” Större delen swarade Ja. De öfrige förklarades oduglige ledamöter uti wårt wittra Gille, och togo afträde.
När detta skedt, frågades ytterligare: ”Om alle funno sig wid, att skrifwa eller låta skrifwa i de ämnen, som framdeles uppgifwas kunde?” Bejakades allmänt. Hwarpå Sällskapet satte sig, att öfwerenskomma om Lagarne, af hwilka jag nämner allenast de hufwudsakligaste.
§. 3 ”Nu är bordet fullsatt. Uppgifwe tå Präses ett ämne, till nästa sittning. Theröfwer skrifwe sedan en och hwar, bundet eller obundet: ware wal theras. Tredskar någon, plikte för sin tredsko en Båle Punsch.”
§. 5. ”Må ingen återblifwa, tå han af Waktmästaren kallad är, wid twå buteljers wite förste gången, och dubbelt opp den andre. Är han sjuk, böte en topp socker för sin sjukdom.”
§. 7. ”Pröfwe Präses, hwem priset tillkommer. Bästa afhandlingen lönes med åtta, den närmaste derintill med fyra glas.”
§. 10. ”Nu smädar en Ledamot annan: Sker det i prosa; pligte som för uteblifwande §. 5. Sker det i vers, ware saklös. m. m.”
§. Siste. ”Såsom Drycke-karet med influtna böter underhållas bör, alltså åligger hwarjom och enom föreskrefne punkter stundom att öfwerträda.”
Gifwit Finland å Mötes-platsen den 1 April 1770.
Johan Krogskylt. Adam Flaskenfelt.
Peter Kallsup. Jöns Dregelström.
(L. S.)
Truls Bläckhorn.
Secter.
Ett så wisligen inrättadt samfund kunde intet annat, än frambringa wackra saker. Och jag skulle utwidga mig i samtelige Herrarnes beröm, om ej låfsånger öfwer lefwande kunde anses för smicker. Icke dess mindre bör jag införa ett eller annat Witterhets-prof efter dem, besynnerligen de som wunnit prisen.
Första uppgifna ämnet war Kärleken i sin linda. Häröfwer skrefs allahanda. Jag medelar de kortaste bara.
Första Devisen:
Pedibus calcamus amorem.
Hwad är kärlek i sin linda?
Ägget till en Scorpion;
Snara till att oskuld binda;
Märke på ett Dårhus-hjon.
Raggen plägas för en Flicka.
Möter Astrild mig i land,
Så skall jag med Bachi swicka
Piska bågen ur hans hand.
Andre Devisen:
Hwar fogel sjunger efter sin näbb.
Jag kan wäl ej så noga weta,
Hwad kärlek i sin linda är.
Men det mins jag, då jag war kär,
Så kände jag en faslig heta,
Och wille gerna se min Greta,
Men längre gick ej mitt begär:
Då gissar jag, att kärlek min
Gick som ett barn i lindan sin.
Men sedan blef jag snål allt mer;
Min mun på Gretas wille hänga;
Mitt hjerta börja häftigt denga,
Med ticka, ticka opp och ned;
Jag skalf uti hwar enda led;
Då gissar jag, att kärlek min,
Gick som en karl i kläder sin.
Harmas icke, min Läsare. Jag smakar dessa infall lika så litet som Du. Men min pligt såsom Historie-Scribent förbinder mig, att införa dem. För att ställa dig tillfreds skall jag spara de öfrige, och icke en gång omtala den afhandlingen som want priset, hwilket bestod i åtta glas Bischoff, hwilka wår då warande Präses öfwerräckte, med ett efter tillfället lämpadt Låftal.
Poeten tog dem emot med bugning och följande sång:
Skall en wagn
Göra gagn,
Bör man ofta smörja hjulet;
Annars går,
Hwarje spår
Krokigt, tungt och illa wulit.
Likså bör
Strupans rör
Läskas i ett wittert Gille;
Ty jag swär,
Bischoff är
Bästa smörjan för ett snille.
En annan hade samma gång skrapat ihop några Rochesterska grofheter, och wille bewisa, att kärleken icke war annat, än en häftig hunger efter ett stycke hwitt wackert Woman-flesh. Skriften war quick nog i sin wäg; men Sällskapet fann sig icke föranlätet att förwara, bland dess öfriga papper, några lisspund smuts, för twå eller tre quintin snilles skuld, ådömde författaren följakteligen, att försona sig med ärbarheten, genom twå Bålar Punsch till nästa sammankomst.
Kap. 9.
Fortsättning om Runio Sacrum.
Sive recte, sive krum,
Tamen est latinicum.
Jag har läst igenom mitt föregående Kapitel, och tycker ej om det, ty det ser mig så liderligt ut; hade derföre tänkt indraga detta, om icke det skälet kommit emellan, att supa är ett lika så oundwikligt ondt på sjön, som giftas på land. Det ena måste skaffa mod i faror; det andra trefnad i näringar. Intetdera kan mistas. Hwad är det, som gör Engelsmän till dristige Sjökarlar? Intet annat, än deras Bumbertar och Ölmuggar. Ser Ni någon Kapten bland dem med en blek, mager hy, så tro säkert, han uträttar inga underwerk på djupet. Men har han en näsa, så stor och rödfrasig, att Ni tycker hon kunde bli en reputerlig Krögarskylt, då må Ni ta bonom för en äkta hjelte på Neptuni botten. Såsom Swenskarne icke hunnit ännu, att upparbeta sig till någon höjd i dryckeskonsten, altså stå de äfwen efter dem i widlöftig sjöfart. Ho kan således undra, att Ostindiefarare söka styrka i bålen?
Saken är bara den, att kunna dricka med smak. Förr i werlden söp man sig full på gammal ren bondska. Nu finner Ni, det sker wittert och belefwadt. Mycket wunnit på den goda sidan! Ett ondt, som icke kan afskaffas, må man åtminstone göra så drägligt som möjligt är. Denna ädle föresats anspårar wårt ädla Gille Runio Sacrum.
Hwi skulle jag då blygas, att skrifwa dess historia? Men M. L. jag har twå starkare skäl, till att icke fullfölja henne. 1) Har jag intet att dricka. 2) Ides jag ej. Du får alltså icke mer än högst par sidor till, och dem så usla, att du räknar din mistning för en lycka.
Följande wann priset wid tredje sittningen. Frågan war: Huru skall min Fästmö se ut? Devisen? Chacun a son goût.
Om jag skall nånsin blifwa kär;
Hör på, hwad Flicka jag begär.
En medelmåttig wäxt, med fri och hurtig gång,
Behag förutan konst, manerer utan twång.
En fin och fyllig hy, der helsans färgor pråla,
Der snö med purpur mängd tycks wårens fägring måla.
En liten rosröd mun, en mun som ljufligt ler,
Som drillar wäl en ton, men bättre kyssar ger.
Dertill ett ögon-par, der munter oskuld lågar.
Utur ett wackert hwalf af smala swarta bågar.
Sist twenne höga bröst, som häfwas i en barm,
Hwars marmor städse är af kärlekselden warm.
En sådan kropp med wärdig själ,
Skall endast göra mig till träl,
Det är mitt tycke uti Quinna.
Och när jag kan en sådan winna;
Så offrar jag min frihet opp.
Stackars gåsse! när will du bli gift? — Wid femte sammankomsten skulle hwar och en säga sin hufwudböjelse. Penningen hade många anhängare, äran en, lärdom ingen. Twå förklarade sig för något i allt. Men den, som rimat till Wällustens beröm, erhöll denna gången belöningen. Han kallade sig: Epicuri de grege porcus.
Kom wällust, du är min Gudinna,
Kom öfwerströmma all min själ!
För dig skall blott mitt rökwerk brinna;
Ty annat allt är bara gräl.
Begrafwen i din ljufwa famn,
Jag ler åt Croesi gull och Alexanders namn.
Låt ärelystnans folk på lyckans branter klänga:
Sorg, afund och beswär på deras hälar hänga.
Låt Harpax ha sin skatt, den är en mager tröst,
Han hyser sjelf den orm, som tär hans usla bröst,
Nej Wällust, du är den, som nöjets rosor strör.
På lifwets tistelwuxna hedar,
Jag sorgfri kuskar fram på dina glatta medar.
Ju mer min tid är kort, ju mer han nyttjas bör.
I andra werldens tysta slätter
Oss ingen Cloris smekar mer;
Der wankas inga läckra rätter,
Ej heller prässas drufwor der.
Dessa rim, påminte Secreteraren, kunde alldrig wara foster af en nykter hjerne; understälde altså Präsidis nogare ompröfwande, huruwida man borde understödja Författarens yrande snille med nya tillökningar på det gamla ruset? kunnandes han för sin del ej annat, än anse det för wådeligt. Tillstyrkte fördenskull, att de honom tillfallna Punsch-premier måtte förwandlas till en lika stor dosis watten, såsom tjenligast för hans wimmerkantiga hufwud. Denna ömhet för en krank medbroder, uttyddes såsom en grof bespottelse. Secreteraren jagades ifrån Protocollet, och nödsakades wärja sig bakom ett bröstwärn af tre pålagde buteljer rödt win, som till promt utmätning öfwerlemnades.
På detta sätt fortsatte Sällskapet sina möten inemot Kap, då dess Witterheter tillika med quarstoderne af Arrack och Socker upphörde. Handlingarne afslutade jag med följande Swanesång:
O coup fatal pour les buveurs
De notre heureuse Compagnie!
Adieu bouteille, adieu ma vie!
Voici ton Secretaire en pleurs.
Bacchus! tous tes sujets fidels,
Dont le courage et la constance
Furent l’appui de ta puissance,
Ne brulent pas sur tes autels. —
Nog kunde jag här tillägga berättelsen om ett par urtima Tings-rätter, som under samma tid höllos öfwer några små brottmål. Men jag orkar ej. Utom dess kan det wara tillräckligt.
Claudite jam rivos, pueri, sat prata biberunt.
Kap. 10.
Hwars innehåll jag skall säga när det är skrifwit.
Jag erinrar mig, att någon i Stockholm per anagramma förwandlade Sällskapet Witterlek till Spetälska källri-wett. Detta anförer jag för att spara en hårklyfware den mödan, att lämpa det samma på wårt. Ha wi skrifwit slätt, så ha wi och skrifwit kort. En höflighet, som Läsaren icke finner hos alla pappersmånglare.
Emedlertid hade wår Kapten nyttigare anwändt sina lediga stunder i passaderne, med öfwersättning af en täck Engelsk bok. Wärdig ledamot af Swenska Wettenskaps-Academien, borde han wäl icke nämnas så nära på wära bönhaserier; men det tjenar till bewis, att Snillet, som annars plär kastas i skamwrån bland Neptuns söner, war denna gång i någon aktning. Drucko wi, så skedde det af egen drift. Öfwade wi oss med pennan, så war det en följd af hans exempel. Huru ängsligt, att wältas på ett skepp, der hela förståndet är inskränkt i nachterhuset! der man nödgas klaga, med min Naso:
Derident stolidi verba latina Getæ!
En Engelsk Sjö-Officerare, hjertelig hatare till all lärdom, satt på ett Wärdshus i London, i sällskap med någre bedröflige dito. Talet rullade på det uppgifna förslaget, att förmedelst ett ur, utfinna longituden på hafwet. Dermed dref han gäck en stund, och angrep sedan Euclides, Astronomer, Geografer, Newton sjelf war en wurm. Der sitta de Scholfuchsarne, skrek han till, så rågan dansade ur alla ölmuggarne; der sitta de bakom en kakelugn, och wilja lära oss segla werlden omkring. De låfwa er det och det, prata om nya upptäckter, nya instrumenter, m. m. men tro dem intet. T. e. de inbilla Er jorden är rund, — God damn their block-heads! Jag har rest med Amiral Anson från dess ena ända till den andra, och funnit henne, by God, as flat, as this table (så platt som detta bordet). O att denna paddan ej måtte ha några syskon i lifwet!
Jag wore otacksam, om jag icke prisade min lyckliga belägenhet, på ett skepp, der de begge ypperste både älska och äga wetenskaper. Jag är icke nog liten till att kunna sjunga ur en krypande smickerton; men till min egen förnöjelse måste jag säga, att den ene är lika så bewandrad i Lärdomsriket, som den andra på Witterhetens fält. Wi behöfwe ej öfwa tungan med nötta Historier om gamle Ostindiefarare, om kompass och wäderlek, efter wanligheten. Wåra omgängesämnen kunna stiga från Linnäi plantor, ända upp till Cartesii hwirflar. Man är hemma hos Hårleman; man känner Newton; man skäms icke heller för bekantskap med Curtius och Virgilius. Huru långt ifrån den allmänna Skepparkretsen! Hade Osbeck och Toreen warit här, skulle man icke läsit i deras resor, att de den eller den gången ej kunde gagna Natural-wetenskapen, i brist af frihet att komma i land.
Detta må bli ett Kapitel för sig sjelf. Jag har ögnat det igenom, och finner det wara det sannfärdigaste hit intill.
Kap. 11.
Ankomsten till Kap.
Den 15 Maj mötte oss första gången de så kallade Kapska Dufwor. Foglar som förebåda sjöfarande grannskapet af Hopps-udden, lika som swalornas ankomst hemma utmärka sommarens. Den 24 hade man Banken inne, och följande morgonen sigte af det höga bekanta Taffelberget.
Denna årstiden, som börjar wintermånaderne i Kap, utsätter den wanlige så kallade Taffelbayen för de aldrawåldsammaste wäderilar. Okunnigheten derom kostade Portugiserne, snart sagt, en hel flotta år 1500, och gaf anledning till deras tädanflyttning; ty desse woro de förste Europeer, som här nedslagit sine pålar. Fördenskull fann man orådligt, att så sent inlöpa der, utan stälde kosan öster om udden till Bayfalso, belägen 5 mil från sjelfwa staden, ehuru Swensk köl alldrig warit der förr.
Men till att komma Kap förbi utan storm, är lika så sällsamt, som att slippa Cadix utan älskogs-krämpor. Aldrabäst wi fägnade oss öfwer en snar landstigning, mötte oss en tjutande buse i luften, hwilken satte hela wårt Finska Furstendöme i bestörtning, så mycket mera som han så när hade blåst alla wåra förmodade förfriskningar bort med sig. Ty såsom han bar bus ifrån landet, och man fruktade han kunde bli långwarig, stod man på wägen att länsa förbi, utan widare påhälsning. Men då han på tolfte timen började lägga sig, tog man i öfwerwägande, så wäl de sjukes scorbutiska tillstånd, som resans ofantliga längd från Norrige till Java, och beslöt att förfriska oss något litet.
Dygnet derefter blåste winden god. Men wid krökningen in åt Bayen kom han oss mer och mer emot, så att man måste lowera bergen emellan långt in på natten, utan att upphinna Simons Bay, annars rätta ankarstället, nödgades altså stadna ett stycke der utanföre till följande morgonen, då wi åter kunde bruka ögon och segel. Fjerde Styrmannen afsändes med Jullen, att kunskapa belägenheterna; försigtighet, så mycket mer angelägen, som wi på en obekant plats utan Lotsar måste wägleda oss emellan klipporna, efter oriktiga Holländska kort, hwilka liksom Allmogens Lyktgubbar i land, synas wisa rätta stråten, men föra i sjelfwa werket på willostigar. Bedragne af dem, styrde wi ock högre upp i Bayen än ske borde, till des man på sidan upptäckte husen och ett derstädes liggande Waktskepp, då man straxt genom en liten wänster swäng kom på stället, och lät ankaret dundra i botten, medan Konstaplen aflade wår hälsning med fyra skott, hwilka beswarades med elfwa af förenämde Waktskepp.
Kap. 12.
Som har kostat mig mer möda till att skrifwa än det kan kosta Er till att läsa.
Således hade wi nu på en tid af ellofwa weckor seglat ifrån Norrige till Hottentotternes land! Den som känner wägen, lär säga, att wi kuskat med dubbel skjuts ända igenom. — Holländarne ha innästlat sig här, stränderna längs, och bo wälbehållna mellan de klyftor, som klemige Portugiser kallade Promontoria Diaboli.
De skyhöga bergsryggar, som omfamna Bayfalso rundt omkring, kunde intet annat än tillrycka sig min Poetiska förundran, hälst Finland war det första Swenska skepp, som någonsin hwilat emellan dem. Jag såg dem och begynte straxt uppswälla:
I Jordens älsta barn och Taffelbergets bröder,
Hwars himmelshöga spets det tunga fästet stöder;
I Afrikanska berg, som städs orörda stå,
Fast alla djupets swall mot Edre bottnar slå,
Och wädrens grymme Kung, på Edre höge kullar,
Sin stormbeklädde wagn i dunderhwirflar rullar,
Ack tagen mot ett folk från Bores kalla bygd,
Som nu i Edert sköt har sökt en stilla skygd.
Opp! Hottentottska slägt, att Swenska flaggan ära,
Förfriskning, hamn och fred med godo wi begära,
Wår reling widrigt fall skall tolka wårt beslut,
Skall spruta död och eld ur sexton gluggar ut,
Wi Carl den Tolftes landsmän heta,
Och äre af Gustavers ätt;
Eho som dristat dessa reta,
Har alla tider stått sig slätt.
Dernäst I, Hollands barn, I Hafwets djerfwe Söner,
Hwars werldsbekanta flagg en ewig framgång kröner,
Hwars Köpmän större land med siffror wunnit ha,
Än Alexander sjelf med wapen kunde ta.
Hör snälle Handelsmän, som dessa berg bebyggen,
Och Edert hwardags-öl af bara drufwor bryggen,
Ack rullen ned till oss twå tusen åmar win,
Samt hundra hästelass Citron och Apelsin.
I oss I finnen ej Fransoser utan pengar,
Ej buttre Engelsmän, ej snelle Danske Drängar,
Nej redelige Män, af Göthisk moderstam,
Som nu gått förste gång bland desse klyftor fram.
Geld, Myne Heeren, geld.
Se bara hwilken sympathie; knapt hade jag ordet ur munnen, förän wi hade Holländare om bord. — De Posthouder eller ortens Commendant, Herr Kirst, en född Saxare, besökte oss straxt, tillika med twå andre, och böd Herrarne till middag. — Man klädde sig och for i land, under 8 skott, nyttjande den nye slupen, som nyss blifwit färdig.
Kap. 13.
En hastig blink på Cap och Swerige tillika.
Nescio, qua natale solum dulcedine cunctos
Ducit et immemores non sinit esse sui.
Norriges utsigter woro bedröfliga. Denne Bayens lika så. Det förra föll mig ej underligt, ty jag hade icke förmodat bättre. Men det senare förlängde mig näsan en god del, såsom jag wäntat ett Canaan. Höga, hotande och skoglösa klippor, ljungbewäxta och till hälften öfwerpudrade med torr sand, skulle snart inbilla en främling, att han har hamnat i steniga Arabien. Landets winter, som närmast liknar wår höst, ehuru man stundom ser snödrifwor på bergstopparne, erinrade mig fuller, att de icke buro sin sommardrägt; men denne kan dock intet ändra mer än färgen, och gröna gräset utgör ju inte alla behagligheter i land.
Ögat älskar ombyten. Jag har rest i Holland, Frankrike och England; men ingenstädes åtnjuter jag en så mångfaldig natur, som i Swerge. Än möter mig en angenäm flod, som bågar sig fram emellan klyftorna, och sätter allahanda sågar, quarnhjul och hamrar i gång. Än ser jag ett forssande wattenfall stupa bergshögderna utföre. Än åter en stilla insjö, der stränderna rundt omkring wisa mig upphängda fiskedon, bärande fällor, eller feta betesmarker. Har jag på ena sidan ett slätt åkergärde, så susar på andra en gammal wördig skogsdunge. Stiger jag ned i dälden, finner jag en intagande omwäxling af ängstycken, löfträn och åkerfält. Backarne, som omsluta de samma, prunka med ewigt grönskande tallar eller granar, och sjelfwa gråbergen, större delen klädda med småskog, uppte mig en hundrafaldig förändring af sluttande afsättningar, brådjupa stalp, hängande stenhwalf, grottor, storränlar m. m. Den resandes öga plågas aldrig af ett tröttsamt enahanda; ty allt detta träffar han ofta inom ett enda skjutsbyte. Naturens hand har danat Swenska jordytan ojämn, liksom för att bespara åt oss en ständig omwäxling af utsigter. I Frankrike kan man resa hela 70 milar, utan att råka ett berg, en brink, en skog, en sjö; allt är slättmark. Hwilken dödande enhet! Hos oss deremot upphinner man ej förr på en ny kulle, än man har en ny cirkel af prospecter. Om wägarne ej äro så bequämlige som de Franskes, förtjena de likwäl att beundras, alldenstund de äro bättre, än deras backiga och swårarbetade läge synes tillåta. Går det långsamt uppföre; rullar man så mycket snabbare nedföre. Med ett ord: Den stora Byggmästaren hade utmätit wåra boplatser på det bästa stycket af hela Jordklotet. Dyrbara fosterbygd! Hwar har jag täckare sommar? Hwar andas jag sundare luft? Hwar finner jag flera wälsignelser ofwan grund eller under? Äge wi inga winprässar, så ha wi dock goda sädeslogar; Och om en frusen Utlänning med hackande tänder tadlar wåre hälsosamme wintrar, så förgäter han att wi ha skogar till bränsle och pälswerk till kläder, liksom han ock alldrig smakat det makalösa nöjet, att kuska fältet omkring på en glänsande is eller ett gnistrande åkföre, efter en bjällerselad prustande slädtrafware.
Swerige, säger jag till slut,
Är det bästa Gud har skapat.
Jag ej andra land begapat,
Om jag wetat det förut.
Den som reser hemifrån
Efter lärdom eller seder,
Efter föda eller heder,
Hämtar wattnet öfwer ån.
Nej, blif wid din födselort,
Föd dig på din torf med ära,
Ty hwad du kan borta lära,
Är allena lite lo - lo - lodning.
Hwad skulle jag på Cap? Liksom man icke kunde se nakna klyftor närmare. Jag har rest något litet in uti landet. Det är fullt af långa kala bergsryggar, ännu bebodde af Tigrar och Lejon, ehuru mycket Holländaren bemödat sig att utrota dem. Deremellan äro fuller wackra widlyftiga slätter, hwilkas bärande jordmån lönar arbetarens nedlagda swett femtio fallt. Men utom det, att större delen af dem ännu ligga oupptagne, och följakteligen se wilda ut, saknar man här naturens förnämsta prydnader, skogar och floder. Holländska idogheten har wäl sökt ersätta denna brist genom konstens åtgärd, jag menar med wattenledning och träplanteringar; men detta wisar sig allena kring husen der de bo och är föga betydande. Så att den gode Hopps-udden, hwarest jag inbillade mig finna allt så utomordentligt, som Constantiawinet, äger få utwärtes behagligheter för en resandes ögon. Annat har jag med detta ej welat ådagalägga.
Emedlertid, när man besöker Holländaren på sina Landtegendomar, finner man hälsa i hans ansigte, snygghet i hans hus, wälmåga i hans wingård. I seder, tänkesätt och penningegirighet liknar han sin Europeiske stam. Är likwäl mera gäsftfri än denna. Jordtorfwan han sitter på, har han tillskapat efter sin egen smak, och när jag betraktar hans mödosamma uppodlingar, tror jag mig känna igen här, hwad Baron Hollberg skref om deras Fäder hemma:
Jordens krets är gjord af Gud;
Men de Nederländer —
Deras jordplätt dannet ud
Har med egne händer.
Hamnen i Simonsbay befanns för öfrigt både säkrare och bequämligare, än Taffelbayen. Hwarföre Herr Kapten Ekeberg, jemte fierde Styrmannen H. Ad. Burtz, så wäl under inseglandet med lodning och pejling, som sedermera genom observationer från höjden af de kringliggande bergen, satte sig i stånd, att deröfwer förfärdiga fullständiga sjökort, genom de äldres missledande kunde förorsakas, och för hwilkas skull en Engelsman så när blifwit borta på den så kallade Romans klippan.
Den 21 Junii wore wi åter segelklare och gingo härifrån med god wind.
Kap. 14.
Ett ord till Häcklare.
Ödmjuke tjenare, mine wälwise Herrar! Hwad han I emot mig? I axlen Er — Hwad skall det betyda? Jag har wäl icke skrifwit så slätt heller. Men törhända, Ni will jag skall tilltala Er på Latin? — Wäl — Miltiades Cimonis filius, Atheniensis — Grammatica est ars loquendi et scribendi. — Ni ären ej nöjde ännu. — O mihi trux pecudum genus!
Frågorna i ordning — Jag är en tok, säger Ni först? Det skadar intet, swarar jag, ty tokar lyckas mäst. Jag har studerat smaken hos min samtid, och funnit att älskwärda galenskaper behaga mer, än den alldrasundaste wisdom; är alltså för mycket klok till att wara klok.
En del författare nöja sig med någre få kännares loford; och förakta den olärdare hopens; skrifwa fördenskull idel djupsinta saker; men jag som skattar det största partiet för det säkraste, söker mer de senares bewågenhet, än de förres, kan således efter naturligt förehållande mellan begges antal, icke skrifwa mer än hwar tjugonde sida förnuftigt.
Wisheten hjelper ingen fort. Det ser Ni på den stadiga Leander. Med allt sitt wett får han förgäfwes buga sig hos Camilla, medan den jollrande och platte Puderkamp triumferar. Stig in i Erasti boksamling: Reiniche Fuchs träffar Ni helt utsliten; men Wolffen hänger ännu bladen efter prässen. Sådan är smaken i wåre tider. Cervantes skref en Theologia Moralis. Ingen läste Cervantes. Cervantes skref sin Don Quichot: alla menniskor läste honom. Cajus hade studerat, gick på Predikstolen, och fick ingen åhörare. Cajus sticknade, gick på Theatern, och hela werlden lopp efter honom. Hwilka quädas oftare: Heliga Sånger, eller B . . . s Wisor? — Hwad förmon är det då ej, att wara tokrolig.
Jag är en smädare, säger Ni dernäst. Wäl, då ha wi samma syssla. Låt oss derföre tiga med hwarannan. När hörde Ni en Tullbroder förråda en annan, eller Domare tala om att Domare tar mutor? För öfrigt, hwem rår för att sanningen är bitter. Gnälle den som slaget känner. Min penna, uppriktig som mitt hjerta, kan icke kalla Mormors Katt en Tiger, eller Per Persons Oxe Kammarherre. Wore det ej ett Danwiks-arbete, om jag firade den yra Lisbetta såsom kysk, medan hon bär synden framför sig, så stor som en Regements-trumma?
Tadlen alltså hwad tadlas bör? Lasta Påfoglens fjedrar är orätt; berömma hans fötter, icke mindre. Ware fördenskull hwarken lasten skyddad eller dygden ofredad! Begge urskiljas bäst, när de stämplas med deras naturliga bomärken.
Jag stöter ärbarheten, säger Ni widare; jag är smutsig och plump; t. ex. Kapitlet om kräkning med flera. — Men, mine läckre Herrar; låt oss rätt utreda begreppen om plumphet; ty det är skilnad på Kanzler och bandtler. Plumphet ä- ä- är plumphet — d. ä. när man är plump. Ack, jag fruktar jag kan icke förswara mig! Store Donatus statt mig bi.
Jo, naturalia non sunt turpia.
Utomdess, min kräsmagade Häcklare! ger jag alltid tillkänna med några öfwerskrefna ord, hwad i hwarje Kapitel innehålles. När jag pekar på busken, der taggarne sitta, så är det ju icke min förseelse, om du löper dit och blir stungen.
Emedlertid om någon förflugen plump drupit mig ur pennan, hwarigenom ett ärbart fruntimmer kunde bringas till rodnad, ber jag alldraödmjukast om ursäkt: Icke hos Er, mine Herrar, utan hos den sköna förolämpade. Hennes spegel tör wisa henne, att det lyte hon funnit på mitt papper, förvandlat sig till en fullkomlighet på hennes ansigte. Ty huru täck är icke en flicka, då blygsamhetens färg purpurerar hennes kinder. Jag hoppas fördenskull, att hon förlåter mig ett undsluppit fult ord, som haft så wacker werkan.
Hwad ha Ni nu mer att förebrå mig? Jag är för mycket piltaktig, tör Ni säga, och icke alltid Ortodox? Jag swarar, det förra är en fölgd af mina år, och min hälsa; och hwad det senare angår, så har jag ej lofwat Er en Postilla.
Kallar Ni mig dum, gör Ni mig orätt, quick — likså; lärd — äfwenledes. Ty mitt bomärke är: aliquid in omnibus, och skulle Ni widare få weta, hwem jag är, så wore hela werket skämdt. Alltså sker oss en inbördes tjenst, om wi städse förblifwe hwarannan obekante.
Men Ni kunne med mera skäl förewita mig, att jag inblandar så mycket Fruntimerssaker i mitt kram, likasom jag wore en klemig kjortel-kyckling. Men ho wet icke, att denna waran är den sälgbaraste? Med detta wackra gods är man alldrig förlägen, änskönt man ock hade hela skeppsladdningar deraf; när deremot det lärda läswirket, liksom stora brädstaplar, ligger oefterfrågadt på Boklådorna. Låt mig derföre ofredad få idka min lilla minuthandel dermed. Jag bör ock utomdess göra mina härwarande wänner till nöjes; ty deras wanliga fråga är: Har du något om flickor? Och när jag swarar nej, så gå de bort långe i synen, som detta Kapitel, och wilja ej läsa mitt papper.
Slut på Första Delen.
- ↑ Fram på backen, hwilken kan kallas Finska squallerberget.
- ↑ Babol och Styrbol swarar mot höger och wenster.
- ↑ Se följande 7, 8, 9 Kapitlen.
- ↑ Medicinskistan, der predikan hölls på utresan.
- ↑ I Chinesiska sjön, hwarest detta skepp måste liga öfwer under förra resan.
- ↑ Toast, en sort dryckesduell införd av Engelsmän, hwari twå eller flere täfla om, hwem som skall ha den äran att wara mest full för någon wiss flicka.