Min son på galejan (1835, 5te uppl.)/Första finska tåget
| ← Till läsaren |
|
Andra finska tåget → |
Första Finska Tåget,
ifrån
Götheborg till Norrige.
Kap. 1.
I den tiden, då Swedenborgske andarne uppenbarades i tryckta Protocoller i Götheborg, i den tiden, då smutsen är diupast på Stockholms gator, och Fruntimren slamra som mest i sina Kök och Skafferier; med ett ord: i den gyllene Korftiden år 1769, fick jag, som nu skrifwer, befallning att infinna mig på Swenska Ostindiska Compagniets Skepp Finland, hwilket låg segelfärdigt till Canton, under Herr Capten C. G. Ekebergs befäl.
Mönstringen skedde. Men wi fingo ännu en weckas anderum, att öka wåra gamla skulder i land. Ännu kunde man dricka med wännerna; ännu aftorka några ömma tårar hos en älskad Celinde; ännu höra en och annan sparlakansläxa. Wåre gynnare och bekante bewärdade oss hederligt, förmodeligen på bodmeri. Man fann öfwer allt goda wärdar och glada ansigten; ty de wisste, att de snart skulle slippa oss; och att den som består en Ostindiefarare twå rus wid bortresan, kan få femton igen wid hemkomsten.
Kap. 2.
Om Klippans behagligheter.
Vina bibant homines, animalia cetera fontes. Ovid.
Om morgonen d. 8 December (innan ännu den waksamme Mäster N..... uti grannskapet börjat med sina Gesäller hamra ottesången på kopparpannorna,) hade jag besök af Compagniets Waktmästare. Han kom, förande sina ben rätt waktmästerligen, och berättade winden wore god, man måste till sjöss. — Wäl, Fader Waktmästare, skall så ske. — Jag gäspade någre gånger och kastade mig i kläderna, tagande, utan synnerlig hjertängslan, afsked utaf mitt ensamma ungkarlsläger. Hwilken förmån, att wid dylika tillfällen ej oroas av en gnällande hustru.
Utanför porten råkade jag en swärm Ostindiske wänner, som fått samma ordres.
Wi strax med långa steg åt Stibergs wägen haste,
Fast högar utaf smuts på halfwa benen stå.
Åt staden då och då en sorgsen blick wi kaste:
Men ack! dit klubban will, dit måste wiggen gå.
Salopper, Kappor, hjertans ungar,
Susanna, Cloris och Lisbeth!
Farwäl, aj, aj, farwäl! hwart helst oss wågen gungar,
Skall ni i wåra bröst besitta all er rätt.
En slängkyss wi till slut åt edra hyddor sände.
Wår trohet råda skall till werldens andra ände,
Åtminstone till Cap - - -
Ändteligen hade wi nu hunnit wada oss igenom Masthugget, och fingo den kära Klippan i ögnasigte. Wi woro ännu i öfwerläggning, om man icke borde derstädes pusta ut en smula, när den artige gubben Carnegie förekom oss. Han hade den dagen gjordt sig en besynnerlig möda, till att uppsnappa Ostindiefarare; tillät ej heller oss gå förbi, utan fattade oss i armen, med den oegennyttiga kompliment: ”Mine Herrer! I må icke före pengar ur landet, that är mot Kongens Förordning. Ich hap god red Win, Kapuiner, Harer, Pudding - - - What ye please. Gentlemen - - - A toast for your Sweethearts, before you are going away - - -”
Man måtte ju haft en björnsjäl, för att kunna göra någon inwänning emot ett anbud, som beledsagades af så många wälstekta skäl, och understöddes på köpet af ett ögonkast, från the young Mistress herself, who stood smiling behind; till förtigande af lilla Stinas nätta fot, hwilken hade ställt sig liksom på försåt uppå kökströskeln. Wännerne bestormade dörren in genom köket, klappade Stina på wägen, och intogo den största salen, med det ädla beslut, at kringskansa sig der, bakom en oöfwerwinnerlig wall af bålar och buteljer. Jag som genom argumenter a posteriori undfått i ungdomen af min Skolmästare den läran:
- Ulula cum lupis, cum quibus esse cupis,
jag följde hopen efter och gick med. Jag förgäter alldrig, huru det smutsiga Masthugget hängde oss ännu på hälarne, och huru wåre bestöflade aktertassar, till hela sin längd, in lebensgröẞe intrycktes på golfwet wid hwarje steg.
Wärden gjorde sitt bästa: Wärdinnan trippade lättare; stekwändaren fick en hurtigare gång. Redan hade wi en Jösse på bordet. Efter kom en Kapun; och midt emellan presenterade sig hela jordklotet i en klotrund pudding. Men hwad duger fasta landet, om det inte wattnas af hafwet? En hel insjö med punsch sattes jemte jordklotet, och här och der såg man en ström af röda hafwet inflyta i glasen. War himmelen mulen ute, så herskade solsken på allas ansigten inne. Hade skilsmessan från Götheborg lemnat några melankoliska skrynklor på wåra pannor, så wisste Carnegie hemligheten att utplåna dem. Kort sagt:
Här sista fyrken gick: på bordet buros fram,
De korpulentaste av husets alla bålar.
Man glädjeströmmar drack i karlawulne skålar;
Bekymret klunk för klunk med punschen nedersam.
Stor sak i slägt, i wän, i flicka:
Man glömmer allt, så när som dricka.
Bouteljer spricka,
Brödren nicka,
Sjunga, hicka,
Fullt till pricka.
Filebom, bom, bom, Pitehäja.
Men med allt detta woro wi alle ganska nycktra och om man gick något illa, så härrörde det af den wingelwanan som sjömän ej kunna annat än ådraga sig på ett skepp, hwarest de måste gå mycket ojemnt för slingringens skull. Nej, nej, Ostindiefarare äro icke det wärsta folket heller. Fråga på wärdshus och i jungfruburar, så skall Ni få höra de ha godt beröm om sig.
Wårt Finland, så wäl som det andra skeppet Prins Gustaf, hade emellertid ankrat wid Elfsborg; dock utan skott; (ty man hade för mycken höflighet för sillen, att kunna wisa någon för Kommendanten). Wi gjorde oss derföre icke bråttom. Wår wärd undfägnade oss till slut på aftonen, med samma förnöjda uppsyn som en krämare i Grenna säljer en fjerding rutten strömming åt en bondkäring, för twå styfwer stycket. Och sedermera för att icke äfwentyra wåra ben, satte han oss om bord med sitt eget fartyg.
Kap. 3.
Om ett besynnerligt slags Skeppsråttor.
- - - nascetur ridiculus mus. Horat.
Här blefwo nu skeppen liggande under fästningen hela fjorton dygn, i förwäntan af god wind. War det hett om öronen 1720, när Tordensköldska flottan tordönade här utanföre med 48-pundare, så war det nu så mycket kallare. Julfrosten i det stora stillastående Finland under Nordpolen, kunde wäl alldrig wara starkare, än den nu war på wårt flytande. Utan pälsar och bränwinskaggar hade det warit ute med oss. Bälgwantar gjorde oss god tjenst. Det war en ömkan, att se Matroserne wid relingen hacka tänder, stoppa fingrarne under skinnpälsen, och mellanåt slänga ett par sorgsna ögon åt Klippan och Masthugget, med samma mine ungefär som en hungrig Reinekefuchs tittar på ett halft dussin feta gäss, dem han icke kan räcka.
Ändteligen Juldagen om aftonen begynte den efterlängtade winden blåsa upp. Enligt befäl, anställdes en sträng jagt efter Skeppsråttor, i anledning af ett inritadt missbruk bland besättningen, att undansticka wissa saker i skeppet, wederbörande owetterligen, hwilka på sjön ligga Compagniet till last. Här handlas likwäl icke om fyrfota råttor; ty de höra under kattens lagsaga; utan om twåbenta. Man fann tre eller fyra, men till wår stora förundran hade de hwita strumpor och kjortlar. Linné nämmer dem icke, hwarken i senare eller förra upplagan af sitt system, icke heller har jag sett dem beskrifne hos Reaumur eller Buffon. De likna alldeles fruntimmer, ända från hjessan ned till fotabjellet, ha ögon, öron och bröst, gå på tvenne ben, äro mycket tama, och sofwa gerna på ryggen, som andra menniskor. I London är slägtet ganska wäl bekant under namn af Ladies of pleasure, och på Boulevarden i Paris har jag hört dem kallas: Femmes d’amour, på Swenska Kärleksungar. Wår Kapten fann dem icke nödwändiga till Compagniets tjenst; lät derföre straxt bringa dem i land med jullen, mången till hjertlig afsaknad.
Kap. 4.
Fullt med Rim.
Nos patriæ fines et dulcia linquimus arva. Virg.
Morgonen härpå, innan hönsen waknade under däck, börjades den wanliga sjömusiken i windspelet. Ankaren lyftades; Matroserne lupo rundt om, liksom hästar ikring en quarn, och hade infall i munnen lika så läckra, som deras tuggbussar. Dagen syntes; seglen sattes till; farwäl, Fader Lots!
Farwäl med lek och tidsfördrif,
Ren östans andedrägt i seglen blåser lif.
På wågens böjda rygg wårt tunga Finland waggas,
Och hafwets tryckta skum för Bogen flyr och fraggas.
De Swenska bergen smått ur ögnasigtet fly,
Och redan synas de blott som en swartblå sky,
På hwilken himlen tycks sin stora rundel hwila.
Uti mitt Swenska blod helt sorgsna känslor ila;
Jag koxar åt mitt land, och ser med harmsen själ,
Hur luften det allt mer mitt öga undanstjäl.
Farwäl, min Fosterjord, Gustafwers dyra moder,
Du land, som prunka kan med Carlars ärestoder.
O, gamla Swenska bygd! Din mistning smärtar mig,
Och hjertat saknar fröjd, när ögat saknar dig.
De begge Swenska skeppen plöjde nu Kattegat. Neptunus i sitt majestätiska åkdon, med sin stora treudd och sina lekande Tritoner omkring sig, paraderar mindre på wattenytan, än wåre fulltacklade seglare. Finland, likt en gammal stormagad Tuna-Prost, som icke brådskas efter något fetare fårahus, waggar sig öfwer wågen med en warsam och högwördig gång. Prins Gustaf deremot, rullade snabbare fram, och war oss andra dagen ur sigte.
Kap. 5.
Hwarjehanda, ganska tjenligt att läsas af dem, som behöfwa kräkas. Devis har jag ingen denna gången, om ej min wälborne Läsare behagar hålla till godo följande:
- - - - Procumbit humi bos. Virg.
Fy så ynglingarne skämma ut sig! Redan så fulle, att de vomera. - - Ja så, förlåt mig! är det sjösjuka, som grasserar så - - så - - Jag tog det för helt annat. - -
Får jag låf att beskrifwa min arme vomerande nästa? Rullningen hade redan skakat ballasten loss i wåra nykomna sjömän. Jag förgäter alldrig huru många små lustiga sorgspel detta förorsakade inom bord. Min mage war alltför ärbar, till att följa exemplet; desshellre skrattar jag åt de andres.
De manhaftigaste höllo sig i fria luften på däck, och utsprutade deras elände längs efter sidan. Men de swagare måste bärja deras upproriska tarmkäx i wederbörande kojor. I den ena wrån låg en kullbytterad Kadett, med kindbenen utspände, såsom twänne säckpipor; i den andra satt en frusen Jungman, med en pyts emellan benen, lefwererande med full hals hela sin ärtranzon tillbaka. En stackare hade ställt sig wid relingen twärs emot wind, så att halfwa hans dosis stadnade honom på skinnpälsen. Wår arme Kocksmat nedkom från däcket med ett stycke kött, och ärnade sig till kabysan; men hade den olyckan att i brådskan snafwa öfwer ända i slipprigheten, hwaröfwer han swor erbarmeligen och önskade träpluggar i halsen på allt hwad som war otätt.
Ett ännu bedröfligare äfwentyr hände wår ärbare Hönswaktare: han satt i sin menlösa stillhet på en kista, till att dricka Compagniets thewatten, owetande att en sjösjukling låg uppöfwer honom i hängmattan. Med mycken begärelse förde han den kära stenskålen till sina torstiga läppar; men råkade intet bättre ut, än att den andre i det samma gjorde en framstörtning, och besprutade det ena med det andra, till och med hans filtmössa, så att strömmarne fluto honom i femton bugter öfwer ansigtet, hwilka alla liksom efter öfwerenskommelse stötte tillsammans i hans begge mungipor. Wår olycklige Hönekung kände den wederwärdiga smaken, och begynte kräkas likså hjertligen som de andre. Han wille swärja; men det blef intet annat än fragmenter. - - Wi som sågo denne kräkdansen, hade så när skrattat oss till sjösjukan, i synnerhet, sedan en af Matroserne kom att spela nachcomedien. Får jag berättat? Wäl, min Herre, men tag er en pris Havana förut.
Denne gynnnaren hade liksom de andre sin släng af skeppets kullbyttering; men Nb. genom den wägen, som bommas till när man sitter. Han stod nu och besåg den fattiga Hönswaktarens öde, hwaröfwer han utbrast i ett så skakande löje, att hans skuta tog en stor läck i akterluckan. Han wille bärga hemligheten. Men hans otäta squallersamma widbyxor förrådde densamma för allas ögon. När jag sedan kom i min hytta, skickade jag en tanka till Swenska Flottan. - - - - - Min gamle Ovidius låg mig för ögonen, och wisade mig en vers, som passar långt bättre här, än en Bonddräng på ett rangskepp.
Apta magis Cereri, quam sunt tua corpora Marti,
Hwilket jag sålunda öfwersätter:
Sjömän fare på sjön och Landtman plöje sin åker.
Huru kunde jag då annat än önska, det wåra handelsflottor måtte så utwidga sig, att de wid åkommande tillfällen wore i stånd förse den förra med öfwade och erfarne Matroser. Så går det till i England.
Kap. 6.
Hwars innehåll hwar och en kan se, som will läsat.
Mad:le de l’Enclos.
Den gymmsamme winden, som hjelpt oss ett stycke ut i sjön, fägnade oss icke länge. Knapt hade man sett en skymt af Hetland, förr än en storm jagade oss halfwa wägen tillbaka, hwarefter man åter arbetade sig upp, under ständiga urwäder inemot Ferröarne, belägna 64 gr. N.
Man kan tänka hurudane wåre Nyårsdagar woro i detta luftstreck. Jag försäkrar er, solen bränner ej brämet bort på pälsarne, om ni kommen hit midt i Januarii. Wi hade all möda, att skåta snön ifrån oss. Kölden war bister. Watturören hade säkert frusit till på alla ställen, så framt icke wårt lofwärda Rederi dragit försorg deremot, genom en hop wälgörande medsände Brännwinskaggar. Jag är ögonwitne till det, att näsorne på månge förlängdes 6 a 8 tum genom fastfrusne istappar. Skäggstubben liknade en frostig enrisklase på en skarp wintermorgon, och snökofwarne lågo quar på ögonbrynen, som på ett par fönsterlister.
Kärleken är en seglifwad skalk. Skulle man icke trodt, att han, såsom wan wid de warmare himlar, borde frysa fingrarne af sig i 64 graders winter? Men jag måste fråga här, såsom de kärlige Fransoserne, då de woro uppe i wårt kalla Lappland.
Pour fuir l’amour,
Envain en cour
Jusqu’au cercle polaire.
Dieu! qui croiroir,
Qu’en cet endroit
On trouveroit Cythere.
På Swenska öfwersatt, om jag rätt minnes, af A. Celsius:
Att kärlekslag
Må ha fördrag,
Man fåfängt far åt polen.
Ty Fröja har
Dock wärma quar,
Der ingen fås af solen.
Till att döma, af hwad jag såg här, skulle jag tro, att quicksilfret alldrig faller till fryspuncten i en ung gosses hjertbarometer. Ispiggar hängde i näsan på mine wänner; men lilla Cloris låg dem lika fullt i munnen. De buro snödrifworne på ryggen och sötungen i barmen. Man drack och sjöng skålar för de sköna. Huru skulle då Ferrö-winter kunna tränga sig igenom? Jag mins ännu några af gossarnes infall;
I luften kalla wäder hwina;
I hjertat sommarwärma är;
Ty lilla Sara lefwer der.
Så länge hennes ögon skina,
Jag solen i mitt sköte bär :,:
Ett annat:
Rasa, winter, som du will;
Du ej till ett hjerta hinner,
Som för Lisa ewigt brinner:
Henne dricker jag nu till.
bestorma, af fruktan att drunkna i hans strupe, kallade de andre bröderne för kammargrisar och begynte tralla:
Bort, Venus! — Låt oss glasen fylla,
Jag supa skall, tills jag blir full,
Och sen på Skutans waggning skylla,
Om någon ser mig ragla kull.
Kap. 7.
För de Lärde.
För att gagna den boksynte werlden, bör jag göra följande anmärkningar. Såsom hörande till Swenska språket, torde de kunna tjena till bihang för något Glossarium eller Ordbok. Sjömän äro store språkförwändare.
Hela werlden wet hwad det är, att ta sig en sup; men här på skeppen kallas det ta sig en Nisse eller Lasse. Det förra betyder en half jungfru bränwin, det senare en hel. Här får man icke äta som annat folk, utan man måste skaffa. Purra en menniska, är i land det samma, som spela sin nästa ett skalkstycke. Här betyder det, öppna en dörr, stryka på foten och säga: nu är det sju glas, hwilket åter skall utmärka hwad klockan är. Till att kasta en trekantig brädlapp akterut, som hänger i ett snöre, bebundet här och der med blå eller röda klutar, det kalla de med ett ord Logga. En fyrkantig kajuta bär namn af rundhuset, hwilket är snörrätt stridande mot Euklides, som bewisar, att en rund fyrkant är omöjelig. Likaså hade en trolltingest, med någre påskrufwade glasbitar, icke mer än tre hörn, men lika fullt får hon heta en octant eller åttkant. Det är ju till att slå Mathesen idelig örfilar! Man hör här mycket talas om Båtsmans mat, Konstapels mat, Timmermans mat, o. s. w. I början trodde jag, att det wore salt kött eller stockfisk; men när jag såg, att det war lefwande menniskor, misstänkte jag Båtsman, Timmerman och alle andre med mat i ändan, för Anthropophager, kunde derföre i förstone intet annat än se surt på dem, såsom jag kom ihåg den store menniskofrätaren Polyphemus, om hwilken Homerus berättar, att han uppslukade Ulyssis resekamrater, men lofwade nådigt, att äta hjelten sielf aldrasist. Kunna de förtära andra menniskor, tänkte jag, så lär wäl börden äfwen komma till mig. Gick dem ej heller någonsin förbi på däcket utan en hemlig rysning, ända till dess jag märkte, att de intet mer än annat godt folk, spisa Christet kött. Ty på skepp betyder mat i änden det samma, som vice framföre i land. Så att om jag skulle bruka sjömansspråket hemma, borde jag förwandla en Vice Häradshöfding till Häradshöfdings-mat, en Vice Borgmästare till Borgmästare-mat, en Vice Pastor till salig Gubbens-mat o. s. w. De små trinna et cetera som samlas efter boskapen och fåren, tituleras här för plommon, hwarföre ock plomgrafware swarar alldeles emot ladugårdspiga. Qwartermästar M... sade för någre dagar sedan till Matroserne: Gossar, ni skall hala efter som jag sjunger. Derpå begynte han med hoa, hoa, ho; hwilket i naturlig Swenska bör heta böla, men icke sjunga. Apa wet nu hwar bonde i Östergyllen, betyder ett ludet kreatur med fyra fötter. Icke dessmindre får ett litet mellansegel bära det öknamnet här. Wakten från kl. 1 till 4 om natten kalla de hundwakten, men må ingen nykommen taga det efter bokstafwen; ty då torde han på begge sina skuldrors bekostnad få lära, att man på skeppen esomoftast säger ett och menar ett annat. Dagg, hwad är icke det för en wälsignad Guds gåfwa på landbacken, synnerligen under en lång torka? Här åter, det bedröfligaste ting på hela Skutan, den förfärligaste stump bland hela tågwerket: fråga Jungmännerne. Swampdosor, de artiga möbler, som göra det täcka könet så mycken tjenst wid små Fransyska mattheter, små wälborna dåningar, hafwa alldeles blifwit wanhedrade här; ty så har jag hört dem kalla ett par seckiga widbyxor. Sådana och flera förderfwade talesätt förekomma på sjön, och det ömar mig så mycket mer, som efter allt utseende samma missbruk lär inrita sig äfwen på landet; ty jag har många gångor med bedröfwelse hört talas om, hala till sig en flicka, refwa en kjortel, brassa, äntra m. m.
Kap. 8.
Virg.
Wi woro nu midt i Januari Månad 1770, och hade hunnit förbi toppen af Skottarnes land. Den ofantliga sjögången började minskas något litet. Jag tänkte nyttja lugnet, gick ned i min hytta, högg en wak i mitt tillfrusna bläckhorn, och tog pennan i handen; men ack! det trolösa hafwet!
Jag skrifwer, att jag föll, kom Björkman[1] hjelp mig opp.
Aj, aj, jag tog et knäfwels hopp.
Hwad felas? — aj en storm! — se hyttan står på ända:
Pulpeter, böcker, glas med mig på näsan wända.
Uti mitt lilla hus ett Babel målas af.
Mitt bläck kring mina tio fingrar,
I femton swarta floder slingrar,
Der alla mina rim bedröfligt gå i quaf.
Fort, Björkman, luckan till, så sjön från gluggen frusar.
Förskräckt och kall och wåt jag ur min hytta rusar.
Ur wägen Skepps-Secter! aj, aj, det bär på sned.
Wi asa begge twå på ändan bort i led.
Bewars, skrek wår Secter, så skutan börjar skaka!
Och for så samma wäg med samma skjuts tillbaka.
Twå ben förmå ej mer, att bära rätt en kropp.
Jag ändtlig kröp på däck, på alla fyra opp.
Kapten ur en basun här ropar: bärja, bärja;
Matroser storma kring på däck, i want och rår,
De skrika och de dra, de slinta kull och swärja.
Som piska hwarje stump kring deras öron slår.
I tacklen skott på skott af sletna segel höras.
Och pumpar under däck med långsamt gnissel röras.
Hwar wåg, som wältrar fram, tycks öpna oss en graf.
Än kastas wi åt skyn, än hotas wi med quaf.
Wår uppsyn luften lik förkunnar skräck och fasa.
De grymma wädrens barn från alla werldens rum
Kring djupets wilda rymd med bistra läten rasa,
Och spruta himmels högt ett snöhwitt bubbelskum.
Ett swart förfärligt måln, en faslig natt oss tyder.
Wårt skepp i swallen wräkt ej rodret mera lyder,
Wår bjelke under oss ger swigt med långa brak,
Och Finland wältras nu för wind och wåg, som wrak.
Denne här beskrefne storm förfölgde oss hela 24 timmar, och war så mycket wådligare, som han bar gerad åt Skottlands klippor tillbaka. Stormbönen lästes om aftonen på wåra knän och ordres utdelades att intet öga skulle slutas den natten. Timmermännen stodo städse färdige att lyfta yxan mot masterne. Stängerna hotade hwart ögonblick att falla oss öfwer hufwudet, och man hade möda nog till att hålla sig fast på stället.
Följande middagen lindrades wädret något litet, men endast för att hämta nya krafter. Elementerna tycktes ha sammanswurit sig emot oss. Hela sex weckors tid ansågo wi en måttlig storm för en lycka; så wane woro wi wid de hårda. Skulle man hålla dagbok öfwer denna wår oerhörda kryssning fram och tillbaka, kunde den intet annat än bli så här: — Måndagen storm. — Tisdagen storm. — Onsdagen dito. — Torsdagen dito o s. w. hela weckan igenom, ända till medlet af Februarii, då windarne likwäl, ehuru mindre wåldsamme, ännu fortforo att blåsa oss midt i stäfwen. Det war wårt öde, att öfwerrumplas här på dessa höjder af alla naturens förskräckelser. Då hafwet förfölgde oss med stormar och starka strömsättningar, war himmelen hotande öfwer wåra hufwuden, med blodröda norrsken och stumma ljungeldar, till förtigande af långa, mörka och frostiga winternätter. Att beskrifwa det allt, skulle wara ewigt. Men en Orcan (handen darrar ännu af förskräckelse), en Orcan, som wi hade den 24 Jan., lämnade alltför djupa intryck i skeppet och i wåra hjertan, till att kunna förgätas.
Kap. 9.
Om Jerusalems jämmerliga förstöring.
Monstrum horrendum, informe, ingens. Virg.
Orcan, förfärlige Buse! näst den blodige Segerwinnarens tummelfält, det ohyggligaste spectakel som dödligt öga kan se. Huru skall jag kunna måla dig för andre? Konsten har än icke blandat färgor, fula nog, till att draga din bild. Men efter du en gång skrämt hjertat så långt ned i mig, måste jag hämnas så godt jag förmår. Om jag lefwer, skall folket på landbacken få weta, hwad du är för en öfwerdådig tyrann på sjön.
Om morgonen började han med en häftig blåst, och war i stadigt tilltagande ända till aftonen. Seglen gjordes fast. Rår och stänger strökos. Tre gånger sattes Apan till, och tre gånger slets hon i kras. Jag bjuder icke till att afmåla den dombådande horizonten, de tjutande wädren, eller de dödshotande wattenbergen, hwilka liksom murbräckor anstötte sidorna, kastande oss ömsom upp och ned, ty det öfwerträffar all föreställning; men jag är elak nog till att önska, att ett dussin af wåre wälmående Puderhjeltar der hemma, warit här, tre eller fyra minuter bara; ty en hel dag hade de stackarne alldrig uthärdat: Jag är säker då, att de mera skulle betraktat sin dödlighet, än sina wäl krusade hårlockar. Åtminstone lära de icke påstått, att Voltaire har långt bättre Religion än Luther. Det är wisst, att Finland understundom låg så begrafwet emellan skyhöga swall, att jag ej såg himmelen öfwer mitt hufwud större, än en af forntidens ordinära styfkjortlar. Detta lärde mig bäst förstå min älskwärde Naso, när han säger:
Quot veniunt fluctus, ruere atque irrumpere montes.
Den instundande mörka natten ökte wår fasa. Wi balancerade oss till bordet; fingo litet i magen och mycket på kläderna. Man skulle sagt, att de stekta hönsen wi hade för oss, woro lefwande ty de wille hwart ögonblik flyga från lofwart i lä. Man befallte sig i den Högstes händer med den wanliga Stormbönen, och lämnade Skutan åt wind och wåg, förbidandes i tysthet utgången häraf.
Klockan slår 10 — ur wägen, ur wägen! — En störtsjö , en dödsförskräckelig buse, så hög ungefär, som Otrillan, och så bred som Hisingen, rusade i detsamma in från förn, slungade ett ofantligt ankar inpå däck, krossade reling och röst, släpade öfwer bord med sig spirorna, jullen och slupen, oaktadt deras dubbla surrningar; rasade akter ut, kastande öfwer ända allt hwad honom förekom, släckte lamporna wid kompasserne, och spolade en hel klunga Matroser, som packat sig ihopa uti Rundhusgången, ända bort till Halfmånan. Wår waksamme gråhårige Kapten, samm sjelf fram och tillbaka på däcket, och utom en wälsignad tågstump, som lyckligen föll honom i händerna, hade wårt Finland och Fru Ekeberg warit ett par bedröfwade enkor. Andre och fjerde Styrmännen, Doctorn med flere, som suto wid bordet, under sundäck, kullbytterade hufwudstupa öfwer detsamma, baklänges bort i lä, hwarest de, mellan bänkar och Matroser summo flere minuter af och an, menandes sig redan wara uti hafsbotten. Hwad, utom wår Herres not, hade kunnat bärga desse fiskar? synnerligen som sjön hade utslagit luckorna på den sidan de flöto. Hwar och en kan tänka huru mycket som war ofwan watten, när Supercargen, Assistenterne och jag, uti Rundhuset wadade upp till smalbenet i det wåta. Mellan däck, trappan utföre, nedrusade sjön med en fart, som icke kan liknas utan wid Trollhättans, krossade dörren på Skeppsskrifwarhyttan och lemnade efter sig en liten insjö i hwar wrå. Redan twå timmarne efteråt, när jag kom ner i min lilla studerstuga, befunnos sängkläderna ett skeppund tyngre än wanligt; Schenbergs stora Lexicon flöt på golfwet som en mudderpråm, efter seglade mina begge röda tofflor, liksom ett par sillbåtar, och det som wärre war, min arma perukask war med i farwattnet, hade tagit läck och förderfwade hela laddningen. Ack! hwarföre lät jag icke försäkran i Hamburg?
Händelsen är för alfwarsam, att med leende mun berätta, kunde man säga. - - Wäl, jag medger det. Men ho wet icke, att faran fägnar, när hon är öfwerstånden. Utom dess i en så allmän förwirring, på ett skepp, som hyser 150 personer om bord, kunna wäl intet annat, än några löjeliga uppträden blandas med de sorgliga. Här ligger en stackare med en afbruten pipa i handen, och wäntar sitt slut. Der ser jag en annan med stopet för munnen, rulla hals öfwer hufwud bort åt andra sidan. Den tredje läser. Den fjerde letar efter sin mössa. Den ene gråter öfwer sin krossade arm; den andre öfwer sin krossade punschbål. Någre rida relingarne mellan på en soffa, och de öfrige simma, som stora råckor, hela däcket rundt omkring.
Emellertid war det ingen, som icke trodde sig segla åt bottnen. Ty medan skeppet war under watten, tog det i synnerhet tre förskräckliga puffar, icke annorlunda än det skulle stött på en klippa, och af brakningen dömde wi, att det måtte remnat i tre stycken. Hwart man wände ögat såg man intet annat än lefwande lik, ända tills wår Kapten sjelf hunnit skaka saltsjön utaf sig, och sade oss, att faran wore redan förbi: ett ord, som gaf oss lika så mycken glädje, som störtfloden förskräckelse.
Hurudan färgen war i mitt ansigte, skall jag ej kunna säga. Men det mins jag, att alldrig har pulsen så skenat på mig. Dock ingen hare för det. Döden är bister, när han gapar ur djupet; och sjelfwe den orädde Carl, som log åt honom när han rusade fram ur dundrande Kanonmynningar, bleknade likwäl då böljorna frusade öfwer den lilla farkosten, under hans öfwerfart från det beskutna Stralsund till Ystad. Pumparne gnislade oss sömnen ur ögonen hela den natten. Wår wälsignade Skuta höll stånd mot den uppretade wågen, och bar oss ännu allesamman i sitt trogna sköte. Slaksida fick hon likwäl; ty då rummet undersöktes, befunnos Kanonerne loss. Glasbruken om bord ledo ansenligen, och hela wårt China gick i kras. Wår Opperstyrman blef sängliggande förmedelst ett fall, som han gjort under willerwallan. Hofmästaren hade brutit armen af sig, och Quartermästaren nästan med likså stor smärta saknade en Bränwinskagge. Någre af besättningen sade sig med sjöns framfrusande hafwa blifwit spolade öfwer bord, men med den sammas tillbakastudsande åter inkastade på däck; hwilket dock låter mer otroligt än det Utkiken betygade, nemligen, att wattnet steg ända upp till honom på förtoppen.
Dagranden tittade nu fram på himlen, och glädjen på wåra ansigten. Såsom jag alldrig haft bedröfligare natt, såg jag ej heller fägnesammare morgon. Hoppet upplifwades i alla bröst. Like Trojanerne som efter Grekernes aftåg med nöje betraktade de fält hwarest deras hjeltar stupat under fiendens klingor, gingo wi nu med fägnad på wår walplats, upphämtade mössor, wantar och peruker, hwilka wår aftågade wåte fiende lämnat efter sig. Änskönt rodret var skadadt, och remningar befunnes här och der i däcket, kunde vi dock icke annat än glädjas öfver vår egen bergning.
Söndagen derpå hölls en tacksägelsepredikan öfver Texten: Jesus sof i skeppet, då det stormade, Math. 8. Och kort därefter gjordes et hederligt sammanskott åt en enka med 3:ne små barn, efter en Matros, som i detta hårda wädret hade blifvit kastad ifrån Fockmasten neder i sjön.
Kap. 10.
Olikt alla de föregående.
Föregående hotande och långwariga motgång hade förlängt wåra ansigten till en god del. De woro lika luften, twära och kulna. Emellertid kunde man intet annat än se Guds finger, besynnerligen i denna sista händelsen. Stora ofantliga tyngder, häftade med dubbla linor, kastades öfver bord, och af 50 personer, som gingo löse och ledige på däcket, saknades dock ingen. Det war ju ett synbart underwerk. Denna föreställning uppryckte min själ till det Höga Wäsendet, som byggt himlen till thron och jorden till fotapall. Jag lät min angenäma känsla flyta fram i följande så kallade sexfota verser. Min skaldmö må ju ock en gång göra mig en förnuftig
tjenst.Sångmö! war alfwarsam, och tystnen, I lekande toner!
Andakt helge min sång! ty jag will quäda den Högste,
Och min dödlige läpp framstamma den Ewiges under.
Gack, min frälsade själ, och läna dig wingar af Örnen.
Fly bland stjernornas här till himlens renare lufter,
Att du må finna den thron, der den Ewige Dundraren herrskar,
Makalös i Majestät, kringglänsad af tusende solar,
Delande lif åt allt, tillbeden af tallöse werldar,
Fruktad af helfwetes troll och firad af himmelens söner.
Kasta dig här tillbedjande ned och tacka din Herre;
Tala med Gud, men sätt försoningsmantlen emellan,
Ty din dödliga syn kan eljest ej bära des anblick;
Tala för oss, och säg: Se der i de lågare kretsar,
Der på det ändlösa djup i de sprutande hwalarnes hemwist,
Flyter en bräcklig spån, med suckande menskor i skötet,
Kastad ikring uti skyhöga swall af tjutande stormar!
O Du, som åker i skyn på dundrets rullande wagnar,
Kallar ur hemliga rum de långwäga brusande wädren,
Andas ikull de fastaste slott och ljungar i molnen;
O! förskräcklige Gud! lägg bort ditt hämnande koger,
Och war nådig igen. Ditt namn är ju Fader af ålder.
Sänd dock en ömande blick ned på det bedröfwade Finland.
Kasta ditt öga till oss. Ditt leende, mägtige Fader,
Är all warelses lif; ditt hot all warelses ände.
Herre, du wiste din arm, och håren restes af häpnad,
Dagen slukades upp af nattliga frostiga mörker,
Djupet sprutade skum, din himmel slungade flammor,
Straffet bådades oss ur stormarnes dödsbasuner,
Och wi sågo wår graf! - - Men din förbarmande godhet
Lystrade till wåra rop, - - Du näpste de trotsande böljor.
Wäldige Gud! som synes i allt, och fattas af ingen,
Dödligt öga går ej Ditt heliga dunkel igenom;
Men en redlig suck, en bön kan hinna Ditt öra.
Derföre tacke wi Dig:
Härligt är Ditt namn, Du skyarnes ewige Konung.
Lofwe Dig himlarnes här! allt lefwande quäde Din ära,
Ty du frälsar i nåd. - - I djup, förkunnen Hans allmagt.
Sjungen er Skapares nåd, I luftens quittrande söner,
Och du frälsade folk! ack wörda din herskande Fader.
Kap. 11.
Som förtjenar att läsas, efter det är så kort
Navita de ventis, de tauris narrat arator. N. N.
Stränge Herrar regera icke länge, plär man säga. Wi hoppades nu att de wästlige stormarne, som i denna sista tycks förenat sin styrka, skulle med densamma upphöra; men förgäfwes. Windarne, som i sin natur äro ostadige, woro nu till wår olycka alltför beständige. Hade wi någon gång wädret med oss i luften, så hade wi de förrädiske strömmarne mot oss i wattnet. Wåre älste sjömän tillstodo sig alldrig warit så illa utkomne. Underliga saker hända fuller på det djupa; men att ett så wäl utrustadt och wisligen regeradt skepp, som wårt Finland, blir tillbakaföst nästan ur Spanska sjön ända bort till Norrige, lärer wara bland de händelser, som tilldraga sig en gång hwart tusende år.
Emellertid anmärkte jag, att ingen ting är så ondt, att det ju har en smula godt med sig. Desse stormar förskaffade folket mången hjertstyrkande extra-Lasse. Ty så snart owädren hwinte i tacklen, klingade bränwinsklockan på däcket. Af deras glada uppsyn kunde man lätteligen döma, att de förres förfärlige bastoner förskräckte dem mindre, än den senares ljufliga discantstämma fägnade dem.
Den som ser Ostindiefarare de första 14 dagar efter hemkomsten, tar dem gerna för oregerlige båckar. Ty så länge hemkomstölet warar, får mången röd kappa stiga i rännsten för en raglande nankinströja; och jag mins sjelf huru många gångor jag blifwit armbågad ur wägen för dem i Masthugget. Men på sjön äro de spake som lamm, och det som synes otroligare, de äro äfwen gudfruktige. Orsaken skall jag ej kunna säga. Men förmodeligen gör det mycket till saken, att det finnes dagg på skeppet och inga kjortlar eller krogskyltar. Att hafwet stormar då och då, torde ock bidraga dertill. Ty jag hörde wår Kapten säga en gång: Qui nescit orare, discat navigare.
Kap. 12.
Sammanliknelse emellan Staden Kongsbacka och Skeppet Finland.
Horat.
Homerus liknar den driftige Achilles wid en fluga. Hollberg, med ännu mindre skäl, sätter Christian IV. i bredd med wår Gustaf Adolf. En Holländsk Skeppare jämförde sin skönas näsa med rodret på sin skuta, och en Prest i Norrige sade, att menniskan är lik en skinnfäll full med ohyra. ”Mine börn”, ropade han på predikstolen, ”mennesket är ligt ett ludit skin, det er opfyldet med luus og gneder. Luusene kand de vel skrabe fraa sig, men gnederne icke saa; thi de ere inbedne i det ludne haar allt för meget. Lige saa kand de vel blive udav med den görlige synd, men arfsynden förmaa de aldrig blive qvitt.”
Kunna sådana liknelser winna bifall, twiflar jag icke, att min förtjenar förundran. Öfwerensstämmelsen är åtminstone långt mera synbar emellan Kongl. Sjö- och Stapelstaden Kongsbacka, och Swenska Ostindiska Compagniets Skepp Finland.
Mycken boskap finnes der; så gör det här ock. I Kongsbacka äro twå långgator; dylika ha wi på Finland, nämligen Babols-gatan och Styrbols-gatan. Räkna de många twärgränder hos sig, så kunne vi uppwisa hos oss en Smedgränd, en Repareban, en Båtsmansgång, m. m., allt efter som wåre werkstäder ge anledning. Öfwerträffa de oss i antalet af krogar, så öfwerträffe wi dem i konsten att dricka. Wårt Rundhus swarar emot deras Rådstuga, liksom ock wår Mesansmast oskämmandes kan jämföras med deras Kyrkostapel; ty begge äro af träd och rödfärgade. På Torget i Kongsbacka ser man alltid en hop gamla timmer- och brädstycken liggande, och på planken rundt omkring hänga quinnfolken hwarjehanda linnkläder att torkas. Samma utsigter har man här fram på backen, om jag annars får låf, att likna Matrosernes linne med de förenämdas. Uti finheten är wäl föga skillnad; men jag fruktar det är obelefwadt af mig, att så nära undersöka Mamsellernas nedandelar, och än mer att omtala. Derföre tiger jag dermed. De ha en kåk der. Wi ha stormasten här. Wid den förre risas H...r. Wid den senare daggas Jungmän. Det ena sker efter Landslag. Det andra efter Sjö-Artiklar. Större delen af Inwånarne der äro fattige, och gå barfota om sommaren; de fleste på Finland äga intet mer än tröjan, och bruka i wärman allenast deras naturliga skor. I Kongsbacka såg jag en puckelryggad Skräddare; en dylik Kamelunge ha wi äfwen här att beskåda. Kan en storm rifwa bort wårt toppsegel, så kan deras Stapelrättighet wid något annat tillfälle förloras. Med ett ord, om jag undantar trädskor, hwilka jag hört slamra på deras gator, men som jag icke funnit i wårt samhälle, lär hela den seende werlden medge, att Swenska Ostindiska Skeppet Finland alldeles liknar Sjö- och Stapelstaden Kongsbacka; och skulle begge sättas under Auctionsklubban, fruktar jag, att köpeskillingen för den sednare blef mycket mindre.
Kap. 13.
Med hwilket jag hoppas förtjena wänskap af de sköna, och synen full med puder af Sprätthökar.
Jag börjar med wår kryssning på sjön. Om morgonen den 7 Febr. häpnade man öfwer att se Hetlands klippor om Babord. Man hade orsak att tro sig närmare Spanska sjön, än dem; tog dem således i förstone för ett stående moln. Men den uppglänsande dagen öpnade oss snart ögonen. Man såg här mer än någonsin i hwad wåda strömsättningar kunna bringa en seglare. Till att widare baxas emot elementerna, ansågs för orådligt. Herrar wederbörande togo i öfwerwägning, så wäl att Skeppet wore utan fartyg, som att provianten kunde brista, i händelse af en långsam resa till den förordnade platsen, som war Kap. Det ena ansågs äfwen så nödwändigt för skeppet, som det andra för magen; hwarföre beslutet blef, att man borde söka någon säker hamn, och Norrige befants i det hänseende alldra bequämligast.
Knappt wände wi näsan åt Norrpolen igen, förrän den föreställningen, att hela twå månader ha slitit så mycket ondt utan minsta nytta, gjorde mig helt harmsen, synnerligen, som det bedröfliga Norden som snart måste åter plöjas å nyo. I förtreten kallade jag den dåre, som först byggde skepp, och hissade förmätne segel på det stormande djupet. Den gamle wise Cato rann mig i hågen, hwilken hade föresatt sig trenne saker: att alldrig förtro en hemlighet åt en quinna; att ingen afton gå i säng utan att hafwa gjordt en god gerning, och att ändtligen alldrig resa till sjöss, när han kunde komma fort till lands. Jag eftergrundade orsaken, hwarföre menniskor, hwilka naturen gifwit fötter att gå, men inga fenor att simma, kunna ha hjerta nog till att sätta sig på några hopspikade plankor, och med lifsfara öfwerswäfwa fiskarnes rike, bort till andra ändan på jordklotet. Penningen, penningen föll mig straxt i sinnet. Men jag frågade mig åter, hwarföre den kunde wara så begärlig? Och se mitt hjerta swarade mig å alle Sjöfarandes wägnar, att Sötungen, ett litet wälbyggt beläte, tio quarter högt, med ett par eldiga ögon, med en rosenläpp, med en kärleksandande barm, med en nätt fot, med - - med - - ack, o eja! - - En wacker flicka, med ett ord, är rätta driffjädern både till det ena och andra. För hwem släpe wi arme gossar, om icke för en Cloris? Lilla wännen, lilla grynet, lilla sötögat, är och blir medelpunkten af wåra omsorger. Alldrig hade skuta gjordt skeppsbrott i sjön, om intet öga förut stött på 2:ne försåtliga blindklippor, som dölja sig ibland wågorna i den skönas häfwande barm. Wåra begärelser må taga så många bikrokar de wilja, så flyta de dock alla tillsamman i brudsängen, likså naturligen, som floderna stöta till hafwet. Hwarföre seglade Grekland till det aflägsna Troja? — För Helena, Ho lånade wingar åt den Store Gustaf Adolf, när han på 24 timmar flög ifrån armeen wid Calmar ända till Stockholm? Kärleken, och Ebba Brahe. För hwad orsak utsatte sig den armstyfwe Hercules i så många blodiga lifsfaror? — Jo till att göra sin täcka Dejanira till nöje. Omnia vincit amor, säger den blötsinte Ovidius.
Hwarföre rese wi då till Indierna? Swaret må läsas i ögonen på det Swenska könet. För en talande blick af en wacker flicka löpe wi jorden omkring. Wi segle långt ifrån dem, för att en gång komma dem så mycket närmare. Ho skulle wåga sig på ett skepp, der dödar sitta rundt omkring på relingarne, utan för en så dyrbar belöning? Tänka på de sköna och bli Poet, är allt ett. Jag känner redan versådran öpnas i mig; låter henne derföre rinna papperet utföre — ding dong - - -
<poem> Ack Swea Rikes Mör, I wåra hjertans Kungar! Tillbedjanswärda barn och Nordens skönsta bloss, Som sitten hemma nu och kanske glömmen oss,
- Det är för er, I stygga ungar,
- Som wi stå ut så mycket ondt.
Att I wid läckert the må jollra bort en timma; Wi på en bräcklig spån till andra werlden simma; För några lappriskärl, som leka er i håg,
- Wi fånar trotse wind och wåg,
- Och löpe fara till att sjunka,
Att I må på en bal med Chinas grannlåt prunka; Och sen kanske en Sprätt, Frisörens händers werk,
- Som utom lilla Lisas s..k
Har alldrig segel sett, och tror att skepp i sjön, Liksom en hyrkuskwagn på stora Drottninggatan, Af hästar dragne bli; en sådan pudrad satan
- Hos dig, du otacksamma kön,
Som oftast snattar bort wår dyrtförtjenta lön. - - Ack Flickor, lönen då wår möda! Hwad duga Sprättens toma ack, Mot blomster, sidentyg och rack? Ock anor ge ej heller föda. Lät då galonen med sin pik, Omkring en trumma sig förskansa, Med oss är bättre till att dansa. Piasters klang är wår musik. Piasters klang är wår musik. </poem>
Kap. 14.
Wår ankomst till Norrige.
Trojæ sic fata ferebant. Virg.
Wi hade nu d. 10 Febr. 1770. Förr hade jag trott himlen skulle falla ned, än att wi den dagen skulle se Norriges klyftor. Men det war så skrifwit i stjernorna. Det war wårt öde, att frysa här just på den tid wi tänkt solbrännas under linien. Ho kunde tro hemma, att wi efter twå månaders resa på ett skepp som war i stånd att på en gång utbreda 32 segel, icke hunnit mer än en dagsled ifrån Götheborg.
Naturen, liksom för att rätta de oredor hwilka den oroliga Nordsjön förorsakar, har byggt säkra hamnar öfwerallt i Norrska skärgården, och tillika planterat längs efter stränderna ett groflemmadt slägte, hwaribland finnas de bäste lotsar i werlden. Knappt hade Konstapeln anmält oss med en dundrande hälsning, förr än fyra eller fem små båtar kommo framkrypandes ur klyftorna. Luften war tjock, men de luktade krutröken, och anlände riktigt om bord.
Den gråbaggen wi finge till wägwisare war en lång reslig Jätte, med en näsa som skulle rekommendera en friare hos de Fruntimmer som förstå sig på proportionen, hwilken likwäl ofta bedrager. Den stod ut lik en båge, och intog åtminstone en tredjedel af hela ansigtet. Pipan som efterträdde tuggbussarne uti hans begge mungipor, hant icke passera denna näsans spets, utan syntes gjord till ett rökaltar för henne. Hon bar ock alla märken af luftstrecket, rödfrusen och härdad, lik hans öfrige lemmar. Mannen war rask, och kommenderade rodret med en trygghet, som röjde att han kände hwar sten i farwattnet. Klockan 4 om aftonen hade han bragt oss in i Swinörssund, hwarest nu wårt utmattade Finland ankrade, sedan det blifwit likt ett Fruntimmer som under en lustresa på wattnet iråkat en storm, tappat handskarne, förlorat kornetter, fått sönderrifna manchetter, och hinner ändteligen med utslagna hår och tårar i ögonen den räddande stranden.
Dyrbara Norrige! förtrycktes så wäl som bedragares yttersta gömhål! Huru skall jag kunna beskrifwa dig? Jemförelsen med det ängsliga djupet gjorde dig till ett paradis i wåra ögon. Dina nakna berg förwandlade sig till lustgårdar: dina fiskarekojor blefwo palats, och dina paltiga döttrar undersköna Prinsessor. Sjön hade uträttat detsamma på oss, som Romaner på Riddaren af Mancha: Hans inbillning skapade Krogar till Konungaslott och Wäderquarnar till Resar. När han omfamnade den smutsiga Maritona, trodde han sig hålla i armarne en änglaskön Prinsessa, hwilkens fina kläder luktade idel Ambra och kostbara rökelser. Samma lyckliga förtjusning intog wår landlöpande ungdom nu.
Kap. 15.
Wårt wistande i Swinörsund.
Nos convivia, nos prælia virginum cantamus. Horat.
Wåre Herrar Supercarg och Kapten begynte strax med skeppets angelägenheter och förbättringar. De hade tagit sitt högquarter hos en General-Skeppsmaler wid namn Galtrup, en berest, munter gubbe, som hade sett alla spökelser i naturen, ända till fanden sjelf, hans mamma och närmaste slägtingar, de helige Inquisitions-Fäderne i Spanien och Portugal. Han undfägnade sina gäster med sagor och stekta kråkor, hwilka han kallade en smuck willebraad. De förra roade öronen, ty gubben satte hop artiga osanningar, och war i stånd att utdraga en sex quarters historiestump till en hel kabellängd; men de senare hade ej samma werkan på smaken, hwarföre Herrarne nödgades upphämta Kajut-Kocken till att förestå Herr Generalens kök. Herr Galtrup sjelf, så wäl som hans Måg Ferröh, en klotrund ölstomme, till embetet en Skeppare, funno begge wår Swenska matordning mycket solid, och bewisade det också med deras alltslukande matlust.
Wåre ynglingar rakade emellertid alle närliggande byar omkring, släpande med sig bössor, fioler och winbuteljer. Förmiddagarne jagades i bergsskrefworna. Assistenten von H. höll oss med wildt hela tiden. Wi spisade änder och willgäss, medan kråkstekar wankade hos Generalen. Bland annat fälde han en ofantlig örn, hwilken satt högst på en klippa. Denne stupade hällen utför, men syntes ännu wilja förswara sig, hwarpå följde ett lustigt handgemäng emellan begge partierna, till dess änteligen den skutne måste bita i gräset under ett slag af skyttens bössestock. Hans pennor fick jag till att skrifwa detta Kapitel med; och wår fintlige fjerde Styrman har sedan af begge hans fötter låtit göra sig ett par ståtliga ljusstakar. Eftermiddagarne bestormade man bondstugorna. Ehwart wi kommo blef ett gästebud. Tösorna rycktes från spinråcken upp till slängpolskor, och hulpo oss med mycken willighet att skaka skörbjuggen ur lederna. Hwar och en fick se en Dame de ses pensées. Här lektes gömme, här skiftades makar, här trallades: Adam hade sju söner, m. m. Dock föregingo inga felaktigheter, ty wår Skepps-Pastor war med, och hotade oss med offentelig kyrkopligt.
Får jag låf att beskrifwa wåra Norrska Gudinnor? Cui bono? kunde man inkasta. Men, min gunstige Läsare, fall mig icke i talet med denna ledsamma frågan: alltför få af mina Kapitel uthärda dermed, och hwilken oräknelig swärm folianter skulle icke wräkas ur wåra boksamlingar, om man mätte dem med denna måttstock? Oroa mig derföre icke med ert cui bono: jag ber en gång för alla.
Så stigen då hit; mina skönheter, lilla Gunilla, stora Gunilla, Märtha, Åsele, Agnil. Jag skall som kortast afmåla er.
Lilla Gunilla war wårt alles ögon lita till dig; en snutfager brunögd unge, med swarta extremiteter, nio quarter hög och jemntjock, åtminstone så länge wi woro der. Skulle hon efteråt utwidgas på något ställe, ware sak hennes. Stora Gunilla war en femtonpundig köttunna på twå ben, hwilka uppburos af ett par fötter, som tycktes uppsluka tiljan hon gick på. Den som wille jaga på spår, kunde alldrig missledas; ty hwar hennes fot sattes ned i snödrifworna tog den med sig en hel quadrat aln. Åsele rullade ett par winda ögon, hwilkas tjusande blickar delades på flere tillika, och hade så när bragt ynglingarne hår-ihop, såsom hwar och en wille tillägna sig fleste strålarne af detta irrbloss. Märtha prunkade med twenne alltför täcka händer: den högra hade ingen maka mer än den wänstra, och denna åter kunde icke jemföras, utan med dynggrepen. Älskwärda par! kysse dem hwem som will! - - Agnil deremot war ett litet nätt stycke, som man alldrig kunde se på, utan att harmas på det bedröfliga icke i Sjette Budordet. Hon war snygg, wäl tecknad, munwig, sextonårig och rask, korrt sagt, det felades henne intet mer, än en smula kättja, för att äga alla egenskaper af en wäl uppfostrad flicka; men i den delen war hon rätt bondsk. Ty, de der landtlållorna! De woro intet bättre de andra heller. Piastrarnes språk, som så hjertans wäl begripes i Cadix, och dito i Masthugget, slösades här lika så fruktlöst som ögonens. Landets winter hade sträckt sig ända till deras hjertan. De woro så dumma; de hade intet begrepp; de wille intet; skada, att de ej fått lära sig någon werld.
Frukten då icke, mina hemmawarande Swea Mör! I som tron er äga rätt till några hjertan på Finland! Jag kan säga er i förtroende, att Gossarne här gjorde ingen eröfring. Träffa de slika ogena Gunillor på Cap och i Canton, så bli de er alldrig otrogne.
Såsom i förwandtskap med föregående, will jag här bifoga följande underrättelse om trenne brudepars hopa-wigning, som wi hade tillfälle att bese uti Spangry Kyrka, Söndagen d. 18 Febr. Brudefärden kom sakta intågande par om par i trenne kolonner. Utom de kära föreställdte, prunkade i hopen den ärbara Fru Ferröh, utmärkt med en simmande majestätlig gång, och en fotsid kattunsråck, omgifwen af Socknens wackraste Jungfrur. Min märkande inbillning målade Dido och hennes Nymfer för mina ögon, och den kyliga gråstensmuren bragte tanken mycket naturligen på hennes swalande gråtta. Wi Swenske ynglingar, som uppställt oss i rad på sidorna, pillade kruset fram ur bröstet och satte hakpåsen i god ordning, i hopp att njuta ett ögonkast af Swinörs ankommande Dido. I sjelfwa werket rullade hon ock ett par nådiga ögon åt wår kant, men wi hade swårt wid att dömma, hwem som wore den lycklige. Ty de sköto ej ditåt de pekade, såsom Hjeltinnan i den delen liknade förenämde Åsele. När Presten läste trodde jag att hennes blickar stodo åt himlen, men jag har uträknat sedermera, att det werkligen war mig hon såg på.
Hwad nu Brudparen angår, så war det första en ung Dräng, med en Jänta af samma ålder. Gossen steg fram med en triumferande uppsyn; men tösen hade en tår i ögonen, förmodligen af medömkan öfwer åskådarne, som gissade galit. Det andra paret syntes wara en enkling, och en tjuguårig flicka; men det tredje war alldeles olika. En uppstufwad ful käring, som hade hundraåriga fåror i pannan och redan räknat tio höstar sedan hon miste sista tanden, hwars långa skrumpna halls swigtade under ett darrande hufwud, hwars öfra kindben woro försedde med twenne knölar, hwilka stodo ut likasom ett par bastioner att betäcka hennes insjunkna ögon; en buse, med ett ord, som alldrig borde nalkas Kyrkogården utan för att samlas till sina Fäder, hade fått en adertonårig Dräng wid sidan, och skulle nu bindas med kärlekens band. När Presten upprepade dessa ord öfwer dem: Wexer till i barn och blomma, blef det ett allmänt löje i bänkarna. Men jag satte hatten för ögonen och gret; ty mitt hjerta sade mig, att det endast förtjente tårar. Olycklig den som tager trollet för gullet. Ödet ware låf, jag älskar inga antiquiteter.
Orimligheten af sådana giftermål faller för mycket i ögonen, till att behöfwa nämnas. Jag slutar med twenne verser af Nicander:
Gummor wänte sig hugg, som taga orakade Gossar;
Gubbar wänte sig horn, som taga ostadiga Flickor.
P. S. Under predikan hade några barn börjat stoja, hwaröfwer den nitiske Läraren slog handen i predikstolen och sade: Börn, hwis I wil snacke, saa wil jeg tie. Detta infall fölgde oss, tillika med Prestmannen sjelf, om bord, hwilken ock spisade middag på skeppet.
Kap. 16.
Som är det nästa efter det föregående.
Under detta war här en daglig marknad på skeppet. De kringgränsande byar bragte landets läckerheter hwar morgon om bord. Matroserne köpte finkel och surt öl utan all ända, och Kadetterne drucko så mycket mjölk, att man till slut kallade dem: Die Ochs-Madame ihre Herren Söhne, d. ä. kalfwar. Fiskarebåtar flögo omkring skeppet såsom ungar omkring en stor gås, och de nästliggande bergen woro hwitmenade med skjortor, lakan och halfärmar, som quinfolken i nejden twättat åt besättningen. Ferröh dref isynnerhet en indrägtig handel på Finland. Han war färdig att utbjuda allt, utom sin smucke kone. Såcker, sirap, oxar, får, hudar, bränwin, wantar, allting war falt.
Jag förglömmer alldrig hur han sölade ned bänkarne under sundäck med sine Siraps-fjerdingar, och med hwad wältalighet han låckade till sig blanka Piastrar - - - Det wore hans nöje att tjena de Swenske; han ansåge dem för sine wärdaste landsmän; men Jutarne, fy! - - ”De maatte waere betryggede paa, att han kunde söge waere dem till tjeneste, men icke att skinde dem - - Warene ware gode. Jyderne wilde ej faa dem till så godt pris; men Swenskerne ere wore brödre.”
Tre weckor blefwo wi här liggande: en gyllende tid för hela grannskapet, midt i deras jernålder. Ty wåre quarlemnade Piastrar ha satt dem i stånd att undgå Fogdens utmätningar, åtminstone i år. Norriges klyftor kallas en fristad för fremmande flygtingar, och (det jag ej will tro) ett träldomshus för landets infdödda barn. Skatter trycka dem, och sällan kommer någon Norrman till en syssla af wärde i sin hembygd. De mägtige dricka Allmogens tårar ur guldskålar, såsom en okänd Författare uttrycker sig. Jag kunde icke höra deras suckar, utan att wälsigna min stjerna, som låtit mig födas i det urgamla Swerige.
Men jag ser jag kommer för långt från det målet, hwaråt mitt motto synes peka. Det händer mig icke första gången nu, lär ej heller hända den sista: ty hwarföre skulle jag följa reglor, när det jag skrifwer om, har inga? Följande måste äfwen intrugas här, fast det ock skulle ske med domkraft.
När har man hört Christna menniskor wilja dansa på ett graföl? Nog berättas det, att Anthropophagerne i Amerika löpa slängpolskor kring elden, då de steka någon af sine medbröder. Men icke hade jag trodt finna dylikt i Lutherdomen - - - Wår förste döde, som war en Matros, fick kyrkogård i Norrige mot En Riksdalers afgift. En del af hans kamrater hade smuglat en fiol med sig i jullen då de skulle ledsagan till sitt hwilorum, och woro icke förr komne i land, än de började trippa Branicula med quinfolken. Hade icke Presten ryckt stråken ur handen på dem, räds jag att de dansat ännu.
Kap. 17.
Om en rar Fisk.
Den 25 Febr. kryssade wi på skjäl-jagt i Skärgården. Andre Assistenten sände en rännkula efter en af desse sjöhundar; men förmådde ick dyka så snällt som han, hwarföre bytet gick oss ur händerna. Wi stego i land på en liten holme; och som töwädret här och der hade blottat gräsmarken för wåra ögon, fick jag lust att bli Naturalist. Bland rara stenar fann jag här wår Swenska gråsten. Af foglar flögo här skåckwis de så kallade fiskmåsar, och den märkwärdigaste wäxt jag råkade war den ewigt grönskande Juniperus eller Enrisbusken, hwilken hos Turkarne förwaras i krukor såsom en helgedom. Wår lärgirige Skepps-Secter lättade mycket min möda. Han hade funnit ett stycke sten, stort som ett ägg och swartstrimmigt, hwilket han wisade mig, sägande det wara den besynnerlige Lapus petrificatus eller Korpstenen, hwarmed man kunde trolla fruntimmer till sig om nätterna. Han hade läst derom hos den lärde Författaren Herr Orbus Spictus. Likaledes hittade han en kristalliserad Snäcka, hwilken han stoppade i wästfickan, men hade den harmen att deruti vara misstagen; ty då vi gått en stund, begynte den smälta och flöt sidan utföre, såsom det ej war annat, än ett islupit koplommon. Han hade handteradt det med wantar på händerna; kunde således icke strax märka bedrägeriet. Wi wandrade widare, och blefwo warse ett obekant sporr i snön: min skarpsynte följeslagare kallade på wåre skyttar och ropade, att här wore ett Älgstånd i nejden: de kommo och wi lupo strax alle tillsammans efter spårstreket; men till wår stora förundran förwandlade sig dessa älgfjät allt mer och mer till fruntimmers skor. Dock blef icke jagten wärre för det. Man klättrade berget uppföre och upptäckte en liten stuga omgifwen af några nakna trän, hwilka i förstone gjorde henne osynlig, liksom för att undanstjäla dess ensamme åboer för den spejande främlingens öga. Wår håg för naturalier lockade oss närmare. Men huru bestörte blefwo wi ej, då twå skygga nymfer, holmens endaste inwånare, med häpna skrik lupo till skogs wid wår blotta åsyn. Wi sågo på hwarannan, liksom för att utforska, hwilkens uppsyn kunde wara grym nog till att förorsaka sådan förskräckelse. Sectern skyllde på Assistentens bössor; denne åter lade hela felet på hans stora näsa. Emedlertid wille man ändtligen uppjaga flygtingarna. Wår Skeppspredikant, som war med i sällskapet, wann ändtligen så mycket förtroende genom sin swarta råck, att den ena kom tillbaka. Men systern rymde fälltet utan att en gång se sig om. Hon gaf oss litet mjölk, som wi begärte, men med så darrande hand, att wi lätteligen märkte hon fruktade något; lopp äfwen ifrån en tillbjuden Piaster med samma skygghet, som en Swensk Dräng ifrån wärfwarepenningen; talade ock ingenting. Wår Lots berättade sedermera, att det war ett par gamla Jungfrur, af hwilka den ena icke kunnat få och den andra ej welat ha Fästman, sedan hon blifwit beswiken i sin första kärlek. Twå eller tre gångor om året komma de till kyrkan; lefwa för öfrigt ensamma i deras lilla koja, hwilken slägtingarne byggt åt dem. En ko och några kryddsängar skaffa dem lifwets förnödenheter, och en hatad mansfot öfwersteg förmodeligen alldrig dessa Vestalers tröskel, förr än nu. När alltså mina naturforskningar icke lyckats bättre, måste jag göra ett knäfall för Hans Majestät af Örtriket, Hertig öfwer krokodiller och hafsfruar m. m. samt Herre till fyrfota djur, fjäderfä och insecter, wår store Riddare von Linnee, anhållande ödmjukast om befrielse från dessa steniga excursioner, både här och på andra ställen dit jag widare kan komma. Jag högaktar hans ojämförlige insigter och trampar ogerna ihjäl någon af hans små krypande wänner; men kröker ock nödigt min rygg efter dem, ty min lust är med menniskjors barn. Och så länge jag icke hatas af dessa, lär jag icke älska de andra. — Dessutom känner jag mig född mer att åtnjuta, än beundra naturen. — Jag tycker mer om en wälluktande blomma, än en besynnerlig, och om min förundran skall stadna wid någon wacker ros, måste hon wexa på en sextonårig flickas kind.
Emellertid will jag dock denna gången fägna honom med en liten insect, sådan som jag undfått densamma af Norriges Lotsar. Det är Kraken, eller den så kallade Krabbfisken, hwilken understundom säges besöka dessa watten. Han är icke stor; ty hufwud och stjert inberäknade, lär han ej wara längre än wårt Öland utanför Calmar. Alle Fiskare weta här att tala om honom. Han håller sig wid sjöbottnen, städse omringad af en oräknelig skara småfisk som tjena honom till föda, och födas af honom igen. Ty hans måltid, om jag mins rätt hwad Biskop Pontoppidan skrifwer[2], räcker intet mer än tre månader i sänder, och andra tre månader åtgå till att smälta maten. Under denna tid närer han hela Armeer af smärre fiskar med sina ofanteliga excrementer. För den orsaken uppleta landets Fiskare genom lodning hans lägerställe, och idka der med bästa fördel deras handtering. Efter hand höjer han sig mer och mer, och så snart han nalkas wattenbrynen på tio eller tolf famnar, är det hög tid för båtarne att flytta sig ur grannskapet; ty i det samma rusar han upp, lik en flytande Ö, sprutar trollhätteströmar fram ur sina förfärliga näsbåror, och slår omkring sig, så att wattnet i stora utwidgande rundlar yrar hela milen ikring. Månne denne icke är Jobs Lewiatan? Han wore ju artig att ha, allenast Herrar Naturälskare behagade först tinga husrum åt honom.
Kap. 18.
Företal till den gunstige Läsaren.
Således har mitt bläckhorn redan ynglat sjutton ungar, alla älskwärda bytingar. Nu är det åter drägtigt, förmodeligen med den siste af denna kullen. Tänk, min Läsare, deras tokroliga uppsyn har så behagat mig, att jag fullt och fast beslutit erkänna dem för lagliga. I början hade jag ärnat förskicka dem såsom oägtingar långt undan din ärbara åsyn. Men jag har sedermera lystrat till naturens röst. Mitt ömma fadershjerta tillåter mig icke denna hårda medfart emot egna barn. Jag förklarar dem alltså för ägta födda, och öfwerlemnar dem till Din bewågenhet.
Åtskillige ha för mig kastat Dig i armarne dylika Ostindiska foster. Men hwart och ett synes ärft för mycket af sin faders alfwarsamhet. Brelin står på Ascension och narrar Dig tårar ur ögonen. Osbeck, nyttig, proppar Dig händerna fulla med naturalier. Och Torén, gladlyntare än de andre, hade kanske kunnat roa dig med sina små täcka bekantskaper i Suratte och China; men du såg ju lifwet flyta ur honom, tillika med sista droppan i bläckhornet. Desse lära således ej lämnat efter sig andra intryck än tragiska. Tillåt då min jållrande afwel utplåna dem. Jag är en fiende till rynkade pannor, och önskar kunna sprida ungdom i alla ansigten.
Friboren i samhället, tål jag intet twång i studerstugan. Scaliger är lika så mycket min buse i den senare, som Machiavel i den förra. När det politiska oket icke trycker mina skuldror, hwi skulle jag då bebörda min hjärne med det grammaticaliska? Nej, stadne Donater och Quintilianer på Skolbänken. Reglor äro intet annat än döde tyngder på ett lefwande snille, hwilka nedtrycka tänkekraften, och inskränka farten för en snäll flygande föreställning. En jernkula om foten, hjelper hon löparen löpa?
Ware då snillet sin egen wägledare. Känslan af det höga, det wackra, det naturliga, är den icke i din själ, så kan ej Aristoteles meddela dig den. Homerus hade icke warit Homerus, om han läst wåra Poeticor. Plinius den yngre talar om en Orator på sin tid, som war mycket noggrann och regelbunden, men föga eldig och hög: ”Han har intet mer än ett fel,” sade han, ”och det är det, att han har allsintet.”
Ett ansigte der naturens hand liksom i brådskon utkastat små wårdslösa behagligheter, inkräktar flera hjertan än den alldraskönaste Venus, som är utpenslad efter cirkel och måttstock.
War Helena en skönhet efter reglor, ack! hwilke narrar waror då Grekerne, som hela tio år hårluggades om henne!
En fläck här och der sätter wåra fullkomligheter i klarare dag. Betragta Celinde. Ni skall twista hwad som pryder henne mäst, antingen den lilla swarta lappen på högra tinningen, eller de twå närgränsande flyttstjerner, som skimra fram under bågarne af hennes täcka ögonbryn. Naturam expellas furca, tamen usque recurrit, säger Horatius. Naturen flyter ofwanpå, liksom skummet i ölbägaren. En Författare kan icke dölja sig sjelf på papperet. Hans temperament sticker fram uti allt hwad han skrifwer. Ni skulle snart tänka, att han doppar pennan i sin egen blod. Hwad under? Sonen liknar Fadren; skriften Skribenten. Ett tungsint hufwud, huru kan det föra en lätt hand, eller en glättig tunga quäda melankoliska toner? Hwad dag hörde ni Korpen ropa kuku och Göken kras? Får icke då hwar fogel sjunga efter sin näbb? Jag är mera fallen för att skratta, än gråta, och härmar hellre en luftig Scarron, än en djupsint Hobbesius. Orsaken till begge delarne flyter i mina ådror. Sådana wätskor sådana infall. Jag låter mitt temperament regera min fjäder. Är det muntert i dag och sorgset i morgon, så har ni straxt twå olika Kapitel.
Inspärrad nästan aderton månader på ett skepp, och städse omgifwen af ett tröttsamt enahanda, må jag icke få söka mig wederqueckelser i snillespel? Den seglande staten bortmäter sin tid med logglinan, den handlande med sifferlängder; hwart skulle jag göra utaf min, om man förböde mig bläcka bort honom?
Det jag skrifwer är werkliga händelser. Ty huru wågar jag ljuga, när 150 ögonwittnen dageligen kunna stå upp och beslå mig? Poetiska sjelfswåldet kan wäl insmyga en eller annan falsk wara i mina rim; men min prosa är alldeles pålitelig.
Lärd är jag icke. Önskar ej heller, att de Latinske skyltar jag uthängt öfwer ingången till hwarje Kapitel, måtte derföre anses. Dock gör jag mig en heder af att bruka dem; fast ock en nymodig liten Herr Puderparnass wille säga: de lukta af Skolan. Ty jag är icke lik en del förnäme handtwerkare, hwilka skämmas för att ha deras ämbetsmärken hängande öfwer porten, sedan de börjat, med en blå kapprock öfwer förskinnet rådpläga om statens bästa wid ett kanstöparbord.
Ostindiska Resebeskrifningar ha wi till öfwerflöd: hwi skulle jag trampa spåren efter hundra? Nej, jag skall öppna mig en egen wäg. Jag will wara ny, och såsom ett prof deraf slutar jag denna boken med det hwarmed andre skulle börjat: jag menar med Företal till den gunstige Läsaren.
Tok jag skrifwit hit intill,
Tok lär äfwen efterfölja.
Ty ho kan sin skalk fördölja,
När han utur hjertat will?
Skriften liknar sin Skribent;
Wädren lik, dem han beskrifwer,
Han sin egen målning gifwer,
När han sätter slikt i pränt.