Min tro
| ← Sångens lof |
|
Min tro.
Förr gick min tanke dunkel
Kring lifwets stora fält,
Då war allt ljust och wackert
Inunder himlens tält.
Men kyla kom i lifwet,
Min werld blef kall och tom,
Och i ruiner ligger
Mitt hjertas helgedom.
Hwar är min tro, min kärlek,
Min skära blyghet hwar?
Af mina barnakänslor,
Har jag då intet qwar?
Jag wet att blomman doftar,
Den doftar blott en stund,
Och falska eder låga
På tärnans rosenmund.
Jag wet att menskoögon.
I glans och löje le,
Jag wet också att inom
Bo bitterhet och we.
Jag wet att lifwets dimmor,
De sköna, swunnit bort,
Att lifwets rännarbana,
Den wexlande, är kort.
Jag wet att menskotårar
De äro watten blott,
Jag wet, jag wet att ingen.
Min längtan än förstått.
Jag wet att allt är löjligt,
Jag wet att allt är smått,
Jag wet wäl ännu mera,
Att intet mer är godt.
Och fast jag wisste mera
Ännu om lifwets fall.
Jag har ett wackert hjerta,
Jag kan ej blifwa kall.
Jag tror på blommans dofter,
På tärnans ed också,
Jag tror på wackra ögon
Jag tror på dem ändå!
Jag tror på klara tårar,
Som ljuft och sorgligt le:
Jag wet att menskohjertat
Ej tänker bort sitt we!
