Mina Pojkar/Svante kommer i tidningen
| ← Olles hämnd. |
|
Svante och hans höna. → |
Svante kommer i tidningen.
Några dagar efter det att Svante hade trillat i sjön, skickade pappa en kväll Olle och Svante ned till ångbåten för att hämta tidningen. Pojkarna gåfvo sig af, och när de kommo tillbaka, skickade Olle Svante in med tidningen.
När Svante sedan skulle gå ner till sjön för att taga reda på Olle, mötte han på gården kisse, som satt hopkrupen och lurade på en skalbagge. Svante stod just och gladde sig åt, hur kisse sköt rygg och tänkte hoppa på skalbaggen, som kröp i sanden och visste om ingenting, när pappa ropade efter honom genom fönstret.
Svante vände om och tänkte i en fart efter, om han hade gjort något olofvandes. Men så såg han, att pappa skrattade, och att det inte var något farligt, och då blef han lugn.
»Spring efter Olle», sade pappa. »Och kom in båda två.»
Svante förstod, att det var fråga om något roligt, och så fort hans ben kunde bära honom, sprang han utför backen, fick Olle med sig, och så kommo de in.
»Sätt er nu, pojkar», sade pappa.
Han såg rysligt illmarig ut, tidningen höll han i hand, och mamma och han gjorde miner åt hvarandra.
»Hvad är det?» sade Olle.
»Det får ni se», sade pappa.
»Pappa vill läsa för er ur tidningen», sade mamma.
»Inte är det något roligt», sade Svante.
»Vänta, tills du får höra», sade pappa.
Och så satte sig pojkarna på hvar sin stol, och pappa började läsa:
»En hund, som apporterar en pojke.»
Pappa såg upp från tidningen.
»Hvem tror ni det är om?» sade pappa.
Svante blef röd och teg. Men Olle svarade:
»Det är om Svante.»
Svante försökte att konstra bort alltsammans, och så sade han:
»Det står inte så. Pappa bara narras med mig.»
»Står det inte?» sade pappa. »Vänta ska’ du få höra.»
Och så läste pappa vidare.
»Härom dagen hände det vid en af sommargäster besökt plats ute i skärgården att en liten pojke, som i ett eller annat ärende kommit ner på en brygga, helt oförhappandes förlorade jämvikten och drumlade på hufvudet i sjön.
Gossen hade utan tvifvel varit förlorad, om icke en hund, hvilken länge varit den lilles lekkamrat, händelsevis befunnit sig i närheten. När hunden såg gossen sjunka under vattnet, störtade han sig ögonblickligen i vågorna och lyckades — sannolikt icke utan stora ansträngningar — att släpa bytingen i land. Man kan tänka sig, att hunden blef välkommen, när han återkom hem, ledsagande den ur vattnet räddade sonen. Hunden lär hafva fått sin välförtjänta belöning, i form af en riklig, för hans villkor afpassad festmåltid. Vad pojken fick, förmäler icke historien.»
Detta läste pappa, och han tittade oupphörligt på Svante öfver tidningen. Mamma satt och småskrattade, och Olle gjorde förstås grimaser åt Svante.
När det var slut, så sade pappa bara:
»Nå-å?»
Och så såg han på Svante.
Svante satt för sig själf och småskrattade. Han gjorde rysligt fula miner, för att ingen skulle se, hur trakterad han var, och så sa’ han:
»Det var om mig.»
Pappa och mamma brusto i skratt, och Svante kunde inte begripa, hvarför mamma nödvändigt skulle kyssa honom. Han visste inte riktigt, om de drefvo med honom, allesammans, eller om det hade händt honom något hedersamt.
»Åh», sade då Olle. »De kalla dig ju för bytingen.»
»Hvad gör det?» sade Svante.
»Det betyder ju bara, att du är liten», sade mamma.
»Ja, det kan jag väl inte rå för», tyckte Svante.
»Ja, men så stod det, att du skulle ha haft smörj», sade Olle.
»Det stod det inte», sade Svante förgrymmad.
»Jo, det stod det», tyckte Olle.
Så grälade pojkarna om det. Så började Svante att gråta. Och så måste mamma mäkla fred, och pappa upplyste, att det bara hade stått en liten vink om att den där pojken kanske hade fått en risbastu, för att han hade trillat i sjön.
»Ser du det då», sade Svante.
»Ja, men det stod ändå något om smörj», envisades Olle.
Och så satte han på sig mössan och gick ut på backen igen.
Men Svante satt kvar, och när Olle gått, bad han mamma att läsa det, som hade stått i tidningen en gång till. Mamma läste, och Svante hörde noggrant på. Han skrattade till ibland. När det stod, att pojken »drumlade» i sjön, »bytingen», att »Pudel» blef välkommen och att han fick god mat, då skrattade Svante. Det var bara slutet, om »hvad pojken fick», som han inte tyckte om.
Men i det hela var Svante belåten med tidningen. Och när Svante hört till slut, så gick han sin väg.
När han kom ut på backen, tyckte han, att någonting riktigt märkvärdigt hade händt, och att han själf var märkvärdig. Hvarför Olle behöfde skratta åt honom, det fattade inte Svante. Han trodde, att Olle var afundsjuk, för att ingen hade skrifvit om honom. Och när Svante såg, att Söderman satt nere på bryggan och gjorde i ordning sin långref, så gick Svante dit.
Han tyckte, att han ville veta, om Söderman visste, att han stått i tidningen. Annars ville han få tala om det.
Söderman såg upp från reflådan, som var full med snören och krok. Men han sade ingenting, utan började att sätta på maskarna, som om ingenting händt. Den ena masken efter den andra trädde han på krokarna, och när det var gjordt, satte han fast tafsarna i smala skåror på lådkanterna, så att maskarna hängde i rader rundt omkring.
Svante stod och såg på och sade ingenting. Då förstod gubben, att någonting var på färde, och så sade han:
»Ska’ vi tala om sjöormen i dag?»
För han var vän, inte bara med Olle, utan med Svante också.
Svante svarade ingenting på det, utan i stället sa’ han bara:
»Har Söderman hört, att det har stått om mig i tidningen i dag?»
Nej, det hade Söderman inte hört.
»Har inte Söderman läst om det?» tyckte Svante.
Nej, det hade Söderman inte.
»Tror inte Söderman det då?»
Söderman trodde ingenting om den saken.
»Men det har stått», försäkrade Svante.
»Hvad har han då gjort?» frågade Söderman.
»Jo, jag har trillat i sjön, och Pudel drog upp mig», förklarade Svante.
»De har inget annat te’ skrifva om då», tyckte Söderman.
Svante blef just som litet snopen, att inte Söderman tyckte, det var mera märkvärdigt. Men hur det var, så sa’ Söderman ändå, att han ville läsa det. Och Svante gick hem för att få låna tidningen.
Han visade tidningen för Söderman, och det kom flere till, både gubbar och gummor. De läste tidningen högt för hvarandra, och hela tiden stod Svante och hörde på.
Och då var det en af gummorna som sade:
»Tänk! Han, som är så liten och har redan stått i tidningen.»
Det mindes Svante länge, och när sedan Olle kom och skulle göra sig duktig, så svarade alltid Svante:
»Ja, men jag har stått i tidningen. Och det har inte du.»