Mina Pojkar/Svantes första fisk
| ← Hur Olle blef lots. |
|
Huru Olle fick en stor båt. → |
Svantes första fisk.
Ibland blef Svante trött på att kommenderas af Olle, och då gick han mest för sig själf. Om sanningen skall fram, så plägade han då icke så sällan gå ned på bryggan. Han tordes icke gå ända ut till kanten. Men han låg och kikade genom sitt hål och såg många fiskar.
Ute på bryggorna stodo lotsarnas pojkar och flickor och metade fisk. Svante undrade, hvarför han inte hade blifvit en lotspojke och fick meta, så mycket han ville. Och en vacker dag gick han upp till pappa och yttrade:
»Ja, det får jag förstås inte.»
Svante ville något, och han ville det mycket gärna. Så mycket förstod pappa. Ty Svante hade nästan tårarna i ögonen af bara ifver, men han såg ändå slug och illmarig ut.
»Hvad för slag?» sade pappa. »Hvad är det du vill?»
»Vill inte pappa göra i ordning mitt metspö?» sade Svante.
Svante blef förfärligt glad, när han fick höra, att det ville pappa mycket gärna. Han gick ned med Svante på gården, och där stodo stora långa metspön, som pappa hade köpt. Pappa tog ett spö, som var Svantes, och började göra det i ordning. Först satte han på ref, och så trädde han på ett grönt och hvitt flöte på refven. När det var gjordt, kom turen till ett rundt sänke af bly, hvilket också träddes på. Till sist slog pappa en besynnerlig knut, som fäste en vacker krok på tafs ytterst i ändan af refven.
Hela tiden stod Svante och såg på. Spöt, refven, flötet, sänket och kroken, som hade tafs — alltihop tyckte han om, och det kliade i fingrarna på honom, innan han fick ta det. Pappa talade mycket, som var för Svantes räkning. Han sade åt honom att akta sig för kroken, att inte slänga med refven, så att den trasslade in sig, eller så att kroken kom i ögat på honom själf eller någon annan. Det var rysligt mycket, han skulle akta sig för, och så skulle han förstås inte gå ned på bryggorna.
Svante stod och hörde på, och han svarade »ja» och »nej». Men han måtte inte ha hört så noga efter. Ty han svarade ibland »nej», när han skulle ha sagt »ja», och »ja», när han skulle ha sagt »nej». Och då ropade pappa till honom: »Hvad säger du, pojke?» så att Svante hoppade högt i vädret.
Ty Svante tänkte bara på sitt metspö, och hur fint det var. Hvad pappa sade, det hörde han nog, men han tänkte inte på det. Han tog metspöt, så fort det var färdigt, och sprang, så mycket han orkade, utför backen och ned till stranden.
Då visade han spöt för de andra barnen. Det var gult och långt, af bambu förklarade Olle, och alla barnen förundrade sig öfver, att Svante hade ett så vackert spö. Det skall han nog få fisk på. Och Svante satte mask på kroken, kastade ut refven och stälde sig att titta på flötet.
Det blåste litet, och flötet gungade upp och ner. Nu var det bestämdt en fisk. Svante drog upp. Nej, det var ingen. Han kastade ut igen. Nu nappade det. Nej, det var ingenting. Svante stod där med hjärtat i halsgropen och stirrade på sitt flöte. De andra pojkarna tröttnade att titta på. Olle tröttnade. Allesammans gingo de sin väg. Men Svante tröttnade inte. Ensam och oförtruten stod han där och såg på det gröna flötet, som gungade på vågorna. Han visste, att han skulle vara lugn, mycket lugn; ty det hade han hört. Och han försökte att draga opp sakta och finurligt som en gammal fiskare. Men så fort det ryckte i flötet, hoppade hjärtat i bröstet på honom. Och han drog till med en fart, så att refven flög långt upp på land. Två gånger trasslade han in refven, så att Olle fick komma och hjälpa honom. Olle sade honom, vilken drummel han var, men Svante brydde sig inte om det, därför att Olle ändå hjälpte honom. En gång fick han fast kroken i tummen, så att pappa fick skära lös den med en knif. Det gjorde mycket ondt, och Svante grät bittert, ända till dess att mamma fick tvätta tummen med aseptin och binda en lapp omkring den. Men han gick lika envist ned till stranden igen, kastade ut refven och stod och tittade på det gröna flötet, som hoppade upp och ned i blåsten.
Då såg Svante till sist, hur flötet sakta sjönk under vattnet. Det sjönk så sakta, att Svante blef riktigt häpen, och utan att han visste det, gapade han så stort, så man kunde köra in med hästar och vagn. Han tittade och tittade. Flötet var alldeles borta. Det hade sjunkit ned under vattnet, och där stod det rätt upp och ned. Då drog Svante upp spöt, och den gången kände han, att det var allvar. Det var så tungt, att han fick taga i med bägge händerna, och han drog, så att ögonen stodo på skaft i hans hufvud. Så kom det något upp ur vattnet. Det flög rätt öfver Svante och högt upp på land. Och när han kom fram, låg där en stor aborre och trasslade in sig i refven.
Svante hade aldrig någonsin tagit en fisk från kroken, och han visste rakt inte, hur han skulle bära sig åt. Han kastade sig på magen och fick fatt i aborren med båda händerna. Sedan började han gallskrika. Han skrek, så att pappa kom springande, mamma kom springande, två lotsar, Olle och alla de andra pojkarna kommo springande. Och allesammans frågade, vad det var.
»Jag har fått en aborre», flämtade Svante. Han var röd i ansiktet, som om han varit i slagsmål.
»Han kan skrämma slag på en människa», sade mamma.
Men pappa började skratta, lotsarna, Olle och alla pojkarna skrattade, och pappa tog aborren från Svante, för att få loss den från kroken. Svante hörde nog, att de andra skrattade. Men han brydde sig inte om det. Han stod bara stilla och såg på sin aborre, och när pappa hade fått den af kroken, tog Svante den och sprang hem. Han visade en gång till aborren för mamma och talade om, hur den hade stretat emot, och hur tung den var. Så sprang han ut i köket, och där talade han om för jungfrurna, att det var en stor aborre, och att han skulle meta flere. Så sprang han ut igen och visade den för alla pojkarna. Allihop skulle ta’ i den, lyfta den, känna, hur tung den var. Och till sist satte sig Svante ensam på backen och tittade på sin aborre.
Där satt han länge, och jag fruktar, att Svante utan att tänka på det var elak mot den stackars aborren. Ty han petade upp gälarna och tittade den i mun. Han försökte hålla den i stjärten och tappade den i gräset. Då blef han rädd och tog den strax nedom hufvudet igen, för att det hade han hört, var det riktiga. Och så skulle man göra.
Men som Svante satt och tittade på sin aborre, så började han tycka, att det var synd om aborren. Aborren skulle rensas och fjällas, aborren skulle stekas till middagen, och Svante skulle själf äta upp honom. Det hade mamma sagt, och det var alldeles riktigt. Men han tyckte ändå, att det var synd om honom, och han undrade, om inte aborren skulle tycka om, ifall han först höll honom under vattnet bara en liten stund.
Svante tog ett säkert tag om aborren och gick ned till stranden.
»Hvart ska’ du gå?» skrek Olle, som lekte tjuf och fasttagare med de andra pojkarna.
»Jag ska’ bada aborren», skrek Svante till svar.
Så böjde han sig försiktigt ned och höll aborren under vattnet. Men som aborren fick känna vattnet igen, gjorde han ett slag med stjärten, så att det sa’ plask. Det hade Svante aldrig kommit att tänka på. Han blef så häpen, att han släppte aborren, och i detsamma såg han inte till honom. Han blef alldeles kall öfver hela kroppen. Han tittade och tittade. Jo, mycket riktigt. Där nere på botten stod aborren. Först stod han alldeles stilla. Men så gjorde han ett slag med stjärten igen, och så syntes han inte längre.
Nu först förstod Svante att han hade mistat sin aborre. Han grät och skrek mycket värre än förut, och det dröjde länge, innan han tröstade sig. Men till sist satte han på en ny mask och slängde ut refven.
Det gröna flötet hoppade upp och ned på vågorna, och Svante stod och stirrade på det, ända till dess att han skulle gå och bada. Men inte fick han någon ny aborre den dagen. Det fick han inte.