Mitt konterfej
| ← Wilhelm von Braun |
|
C. W. Böttiger → |
MITT KONTERFEJ.
Se ej på de ögons himmel,
se ej på de lockars gull!
tegnér.
Det var för rasande lustigt! Nej!
Skall detta vara mitt konterfej?
Är denne ”gubbe”, så tjock i synen,
Och med de rynkade ögonbrynen,
Min egen älskade, såte vän,
Den sig så kallande Brn?
Den der poeten, som jemt vill bråka
Att komma fram med det ”equivoqua”?
Den der, som damerna aldrig läst,
Och som af dem blir tillbörligt snäst?
Ja, det är verkligen just densamme,
Som nu på linan är åter framme,
Att visa sig för det täcka kön,
Oemotståndlig och ”manligt skön.”
Jag länge tvekade huruvida
Jag borde släppa mig lös — och sprida
Min fagra bild öfver Sverges land,
Och sätta tusende bröst i brand;
Ty, ack! en aning mig redan säger,
Att det blir gråt i de skönas läger.
Det är naturligt: det kostar på
Att se mig ständigt — och ej mig få.
Det är naturligt: jag är så vacker — — —
Här blir vapörer, här blir attacker,
Och mitt porträtt bäddar mången graf,
När det till slutet blir lungsot af.
Jag kan ej hjelpa det, flickor, täcka!
Jag, på sin höjd, blott för en kan räcka;
Men det var verkligen icke rätt,
Att så er fresta med mitt porträtt.
Jag bordt haft medömkan för de svaga,
Som aldrig kunnat min bild förjaga:
Den framstår ständigt, vid tårars ström,
I dagens tanke och nattens dröm.
J, arma, som jag har gifvit soten!
O, kunde också jag ge er boten!
Jag vill försöka. Djerft på mig sen!
Det är en tröst, om den ock är klen,
Ty man står lättare mot en fara,
Om vid dess åsyn man vänjes bara — — —
Här sitter jag då på understol,
Ett mål för kärliga blickars sol.
Här sitter jag. Mig i handen tagen
Och mig bekiken gudslånga dagen! — —
Nåväl! hvad sägen j om min bild?
Är ej min blick obeskrifligt mild?
Är pannans hvalf ej ett fridens tempel,
Der sjelfva skönheten tryckt sin stämpel?
Och munnen sedan, med sina fjun? — —
Om konstnärn gifvit mig en basun
Och satt i handen en liljestängel,
J säkert tagit mig för en — engel.
Hvad är all honung, som jorden har,
Mot mina leende läppars par?
Det vore något, att mig få klappa
Och kalla mig för: ”du lilla pappa!”
Men hvad är detta? J skriken ”fy!”
Och synens färdiga till att fly.
Jag hör er ropa, förskrämda, skygga:
”Hvad dessa ögonbryn äro stygga!
De kunna anstå en leopard,
Men ej en lekande, munter bard.
Se, hur han blänker, den ätticksure!
Vi föreställt oss en lustig ture,
En hygglig, sjelfsvåldig, glad garçon,
Med magra hinder och näsa lång
Och vackert hår och mustascher nätta;
Men intet funno vi af allt detta.
När glada rimmare grina så,
O, gudbevars for de sorgsna då!
Det var ett ansigte, just, att ritas!
Det ser ju ut, som det ville bitas.”
Hör du, mitt käraste konterfej!
Det der var säkert en pik åt dej.
Håll du till godo, min vän! Förlåt mig,
Jag tar den aldrig i tiden åt mig
Du är väl Jag, men jag är ej Du:
Der ligger skillnaden, ser du ju;
Och än hvar flicka i döden ginge,
Om blott mig sjelf hon att skåda finge.
Men om du skulle mig vara lik,
Jag ändå eger en tröst, så rik:
Ty hvar jag friar jag undfår korgen,
Och med detsamma jag undgår sorgen.
Men, allvarsamt, du min stackars bild,
Så långt från mig och — det sköna skild!
Jag minns en tid, då jag var den glade,
Ty jag förskönande speglar hade:
Det var ett strålande ögonpar,
Och, deri sedd, du så grym ej var;
Ty kärlek lifvade sträfva dragen,
Som öknen lifvas af solskensdagen.
När mig den älskade gaf en blick,
Ett annat uttryck mitt öga fick,
Och drog till löjen hon rosenmunnen,
Från mig all dysterhet var försvunnen;
Och, med dess vänsälla hand i min,
I mina speglar jag djupt såg in.
Och jag var lycklig och glad till sinnet,
Var nöjd med verlden, var nöjd med — — skinnet.
Men döden speglarne sönderslog,
Och med detsamma min glädje dog;
Och mörka sorgmoln mitt anlet höljde,
Ty hjertat henne i grafven följde . . . .
Men jag skall skämta, är det ej så?
Det vill förläggarn. Nå, hopp! låt gå!
Det är bra roligt att vara rolig,
När man med saknaden är förtrolig!
Men, lika godt! Man har blifvit van,
Att tro mig vara en lustig f—n.
Hopp! derför, Pajas! Det går väl öfver:
I grafven gyckla du ej behöfver.
Hur lycklig den, som är lyckligt död!
Jag måste skratta, för att få bröd — —
Om folk blott visste hur glädjen brister
För de så kallade humorister,
De skulle tacka sin Gud för det
Han utan humor dem födas lät.
Som benen ligga i helgonskrinet,
Det ligger sorg i det ystra grinet.
Dock, hvad bryr verlden sig om det der,
Om humoristen blott ”rolig” är!
Men ha’n j skådat hans skrifdon, dårar?
En törntagg pennan, och bläcket — tårar.
Och nu, min gunstiga allmänhet,
Du bilden sett af en glad poet,
Som sig numera åt litet gläder,
Åt mycket litet — blott fyra bräder.
