←  Efter ett vårregn
Mot norden! Mot norden!
av Elias Sehlstedt
Ett stycke reseanteckningar  →
Ur Svea Folk-Kalender 1873 (tr. 1872), sid. 9-29, Se digitalisering på ALVIN



Mot norden! Mot norden!

Sommarutflygt af Elias Sehlstedt.


 «Alla med oförklarligt behag hembygden förtjusar:
 Evigt för minnet är kär dal’n der man lekte som barn.«

Ovidius.

«Och våren andas i blånad sky«
Och ändå går jag med paraply!
Godt folk! förundren er ej deröfver,
Jag nyss den köpt, ty jag den behöfver:
Jag resa skall opp till nordanland,
Der den kan komma till pass ibland.
Fast solsken mera vårt öga fägnar.
Rår ingen för att det stundom regnar,
Och kommer obedd en störtskur ned,
Så är det godt att ha taket med.
Fast vi i dag utaf solsken bländas,
Kan det bli regn innan dagen ändas,
Och derför går jag med paraply,
Fast «våren andas i blånad sky«.

Det var en solig morgonstund, som jag lemnade Stockholm och gick ombord på ångfartyget Ångermanland med full öfvertygelse att jag ej skulle ångra mig.

Ett dödande qvalm öfver Mälaren låg
Och solen tog ingen räson.
Jag längtade ut på en saltare våg
Att svalka min värda person.
Jag repade opp alla tio hudord
Och lemnade mig i Guds hand,
Och kom med en brinnande bondtur ombord
På ångaren Ångermanland.

Alexander Daumont säger på ett ställe i sin Resa i Sverige år 1830: “Jag lemnade Stockholm på en ångbåt“; men jag tycker det låter bättre och tydligare om jag säger att jag gick ombord på en ångbåt och, medelst detta fortskaffningsmedel, lemnade Stockholm. Samme Daumont berättar äfven i sin resebeskrifning om sin öfverfart från Helsingör till Helsingborg sålunda:

“Himlen var ren, hafvet lugnt, och vi gynnades af en frisk kultje.“ Det kan nog kanske vara möjligt, men mig har det aldrig lyckats att få se hafvet lugnt under en frisk kultje. Ku ha vi ej att göra med herr Daumont, utan skola söka reda oss sjelfva på egen hand.

Det präktiga Ångermanland skulle göra sin första resa på Norrland, och rederiet hade haft den artigheten att låta en sextett af blåsinstrumenter medfölja på första resan fram och åter. Man har talat om knussel nu för tiden hos rederierna; men den nyssnämnda sextetten måtte väl få gälla som en lysande och dundrande vederläggning af de högst gemena knusselhistorierna.

Jag hade under sistlidne vinter flere gånger besökt Bergsund för att med egna ögon göra mig förvissad om fartygets solidité, med afseende på min tillämnade resa; men jag upphörde med mina besök, så snart jag förnam att kapten Kempff, som skulle bli dess befälhafvare, oaflåtligt höll sitt vakande skeppar-öga öfver arbetets alla detaljer. Detta onekligen vackra nit, har jag hört berättas, gick så långt, att då kaptenen afgick med sitt fartyg från Bergsund, tackade alla arbetarne sin himmelske fader att de en gång blefvo af med den välsignade gubben.

Allt detta sammanlagdt gjorde, att jag nu gick ombord med en kolossal fond af förtröstan.

Dagen var solig och varm,
Skeppsbron på skugga var arm.
Folket sig samlat ihop
 Och gop.
Kajen af menskor var full
Endast för ångbåtens skull:
Nybygdt och pyntadt det låg
 På våg.

Fruar och barn skulle med.
Landgången, stadig och bred,
Tog mången gubbe från land
 Om hand.
Det var ett hvimmel på strand,
Pussar på mun och på hand!
Här voro ogift och gift
 På vift.

Här såg man olika smak:
Damer tillkrånglade bak,
Uppknutna, liknande näst
 En häst.
Modet är galet, ja visst!
Galen är hvarje modist
Och uti allt, som nu sys,
 Konfys.

Nu halas landgången in:
Plats tar nu hvar och en sin.
Och på sin brygga står re’n
 Kapten;
Tittar på molnenas vägg,
Stryker sitt blonda skägg,
Backar sitt Ångermanland
 Från strand.

Båten får mycket beröm.
Måsarna i Norrström
Nyfikna slå en ring
 Omkring.
Ingen kan undra på det:
Sjelf är jag, som ni vet,
Gammal bekant med hvar mås,
 Förstås!

Ångarn nu präktigt gled
Glindrande strömmen ned.
Slottet vi lemnade snart
 Med fart.
Kempff gaf en vänlig signal,
Tyst blef allt slammer och tal:
Sextetten blåste som sju
 Just nu.

Valdemarsudden passerades under musik. Vi fingo viftande helsningar i förbifarten. “Det är grosshandlar Möller med sina barn,“ anmärkte en af passagerarne. Vid Blockhusudden viftades med tre fanor. “Det är doktor Sandahls flickor,“ anmärkte en annan. Och nu viftades från alla stränder och backar under det musiken tog sig storartadt ut i den klara morgonluften. Jag vet ej om kor äro musikaliska, men en och annan sådan visade oss den artigheten att vifta här och der i buskarna. Kor anses för dumma, och jag har hört sägas att dumhet ofta är mycket musikalisk. Plutarch påstår äfven, att de bästa musikaliska instrumenter blifvit förfärdigade af åsne-ben. Lika godt! viftningen såg söt och idyllisk ut. Jag viftade tillbaka och bad dem för all del lägga på hullet under vår bortovaro. Emellertid aftogo viftningarna, ju längre vi kommo ut i skärgården. Det blef alltmer och mer bondaktigt och ouppmärksamt.

Ångaren Gustaf II Adolf, som kommenderas af kapten Neukirch, helsades i förbigående med marseljäsen. “Bravo!“ ropade en af passagerarne. Skratt och munterhet! Ett politiskt samtal öppnades af tvenne herrar. Jag tog ingen notis om innehållet. “Politiken är en boll, som kastas af larmande barn.“

Vid Skomakarn, en liten glad fyr, togs afsked af skärgården: musiken spelade. Ålands haf öppnade sina portar. Det var lugnt i Neptuni rike. Med litet besvär hade man kunnat se hans thron på botten i det spegelblanka vattnet. Annars är den på 1780-talet beskrifven af en skald på följande åskådliga sätt:

«Hans thron är bygd af vatturika skatter
Med musslor öfver allt och snäckors prål besatter.
Från ofvan ända ned med perlor af kristall.
På trappan perlemor, på sätet guldet skiner,
Kring thronen hvalar stå och sprutande delphiner.»



Ångermanland, som är ett utmärkt fartyg i alla afseenden, har äfven en charmant matsalong, hög och luftig som gamla Valhall. Fläsk fanns här äfven och glada Valkyrior saknades ej heller, som kredensade det skummande ölet. Man åt med smak, och en god aptit följer alltid med ett godt och stilla sjöväder. Aptiten är annars, säger någon författare, ingenting annat än ett naturens konstgrepp, som påminner oss, att när tiden är inne, lägga mera bränsle på lifvets härd.




Fyrfartyget Grundkallen helsades med musik af den outtröttliga och förträffliga sextetten. Kommendanten Råberg visade sig på däck med sin familj och gaf oss sin afskedshelsning. Natten var angenäm. Månen, den blonda Phoebe, sken med underbar glans som en vacker illustration i naturens stora praktbibel. Synd att den skall vara obebodd! Der kunde man få en byggnadstomt för godt pris. Men kanske finns det folk på andra sidan, då man vet att det endast är dess eländiga fjälltrakt som är vänd mot jorden, och som man kan ha reda på. Nordenskjöld kunde måhända på sin nordpolsresa få tid att titta litet bakom och låta oss veta huru det förhåller sig med den saken. Vi kunde då möjligen komma ifrån den sorgliga tanken att den ödslige månen blott är en bild af vår egen planets slutliga öde. Snygg tillställning!

En lätt vind började krusa vattenspegeln. Det var olika tankar om vindens riktning. Att den kom från nord, var min enskilda och fullkomliga öfvertygelse.

Nu det pallrar och går
Och på harpan jag slår.
Som en ångande såg
Går den bugtiga köl
Genom glittrande våg
I den Bottniska pol,
Så det fräser som öl.

Månen stirrar så trind.
Ingen våg är för hög.
Om man ej är för trög,
Utan rapp och geschwind,
Tittar opp och ej ned,
Kan man snart få besked
Hvad det blåser för vind,
Om man frågar vår flög.

Han är namnkunnig för
Att han vet hvad han gör
Så till lands som ombord.
Och jag tror på hans ord,
Och på suset jag hör
Att det blåser från nord.

Flögelns ställning är hög
Och dess kall är af vigt.
Han skall hafva insigt,
Att bland vindarnas ätt
Kunna ställa sig rätt,
Annars aldrig han dög
Att tjenstgöra som flög
Och fullgöra sin pligt.




Om vimpeln, som fladdrar, borde jag äfven säga några ord; men det kan vara öfverflödigt, sedan Svenskt Konversations-lexikon tydligt definierat hvad en vimpel är, nemligen: att det är “ett smalt tygstycke, som från skeppsmasten fladdrar ut i luften“. Då tygstycket icke fladdrar ut i luften, utan hänger rätt ned efter masten, måtte det vara något annat än en vimpel; men derom lemnas icke någon upplysning.

Jag öfverlemnade mig åt alla goda makter, så inom som utombords och gick till kojs.

På lutans sträng en gång jag knäppa vill,
Om vädrets gud mig tillstånd ger dertill.
Jag tycker fönstret darrar i min hytt:
Har Æols goda lynne redan flytt?
Hans skuld det blir, men aldrig blir det min,
Om nordan trummar ut det med trumpinn.

Mig ingenting i alla fall det gör,
Om vädret blott sig håller utanför.
Men om det tränger in uti min koj,
Då säger jag rent ut att det är skoj.
Hur än det går, så är det afgjordt att
Jag sofva skall med största lugn. God natt!




Fartyget gick med en lindrig gungning. Någon sjösjuka borde således ej kunna förekomma. Likväl lät jag mig berättas, att här och der i hytterna var det icke alldeles så fritt i den vägen. Engelska marin-kirurgen Morland-Hacker har uppgifvit ett recept deremot, som jag ej bör undanhålla, i fall någon skulle finna sig hugad att försöka anrättningen. Sjelf har jag ingen passande mage för åkomman och har derför ej varit i tillfälle att erfara den påfviska ofelbarheten hos det Morland-Hackerska receptet. Det låter som följer, och skall, för ordningens skull, alltid vara utfärdadt af läkare.

 Rec. Acidi hydroclor del 8 gr.
Nitrici del 14 gr.
Hydrocyanic (à 10 proc.) 16 gutt.
Magnesia sulfuric 24 gr.
Aquæ 250 gr.







 D. S. en matsked hvar 3:dje eller 4:de timme.

Annars har jag hört sägas, att det säkraste medlet mot sjösjukan består deruti, att man håller en träpinne i munnen; och så länge man kan behålla den qvar mellan tänderna, så är man alldeles oåtkomlig för sjukdomen. För min del anser jag det sednare medlet yara det tillförlitligaste.




På morgonqvisten rapporterades att Hernö-klubb var synlig. Man drack kaffe och steg i land i Hernösand klockan 8.

Staden är under omstufning och förbättring. Omgifningarne vackra och storartade. Hamnen god. Sjöbodarna på reträtt. Stadsträdgården lummig och inbjudande. S:t Petri hotell storståtligt. Dålig konjak. Gatorna sommartomma. Lektorerna bortresta, gamla bekanta sjuka och skröpliga. Ingen landshöfding, ingen biskop. Hela tutten på badresor. Nästan bara Pelle Tjernberg hemma. “Småstäder äro ingenting annat än en förderfvad landsbygd. Cain bygde också den första stad.“ Jag for på landet och tog med förtjusning den norrlänska naturen i ögnasigte, under åtnjutande af det allra som herrligaste sommarväder.

Ingenting jag bättre i naturen vet,
Än en vacker sommar, som är lagom het,
 Som lagom har med flugor
Och doft af granris i skog och stugor.

Att nosa på, fins intet, som är så skönt,
Som ljufva sommarblomster, då allt står grönt,
 Och skog och alla lunder
Ha foglar uti toppen och får inunder.

Jag hela verlden skådar i bättre ljus,
Då jag får gå i skogen bland doft och sus.
 Jag åt natur’n mig gläder
Och suckar, då jag tänker på qvalm och städer.




Då jag hvilade mig ifrån att betrakta de herrliga utsigterna, böjde jag mina knän och åt blåbär. Hvilka förtjusande blåbär! Min mun såg flere dagar ut som ett bläckhorn. Och hvilka söta gräshoppor jag såg i Norrland! Äfven här lär det vara blott hannen som sjunger, och det lär han göra endast med fötterna. Det kan inte Labatt göra. Honan är evigt stum. Jag menar gräshoppans. Greken Xenarchos har deraf tagit sig anledning att prisa gräshoppsherrarnas lycksalighet:

«Hur säll likväl gräshoppan är,
Som aldrig hör sin sköna brumma:
Der alla honor äro stumma,
 Hur fridsamt der!«




Jag träffade en gammal bekant, som nu pallrar och går på Ångermanelfven, i stället för att som i yngre dagar knoga emellan Stockholm och Waxholm. Det var ångbåten Ran, som, ehuru skröplig och lefnadstrött, hade den artigheten att föra mig till Väija, ett förtjusande ställe, der jag hos patron Malmberg gästade och sof den rättfärdiges sömn, vaknade vid regnväder och fördes per vagn till Bollsta bruk.

“Vid Ångermanelfven kan man ta afsked af åkerbruket,“ har någon sagt; men Väija och Bollsta åtminstone får man likväl pligtskyldigast undantaga, ty der frodas ett herrligt åkerbruk endast derför, att det skötes som ett jordbruk skall skötas. Kom i håg det, bönder!

Jag gjorde min uppvaktning hos brukspatron på Bollsta, omhuldades med vänskap och en hejdundrande frukost, skjutsades af patron sjelf till Sandviken, för hvilken artighet

han tillgodonjöt
förmånen att bli genomblöt.

Jag kände en tyngd i mitt samvete. Han tröstade sig med att tänka på sin potatis. Då stadsbon fröjdar sig åt solsken och vackert väder, säger landtbon: Vi äro i största behof af regn. Vi räddade oss hos brukspatron Fritz Versteegh, hvars holländska namn bönderna från början förenklat till Wärrsten.




Örnsköldsvik är en liten förtjusande köping i Själevads socken.

«Höga berg och djupa dalar!
Här är vännen som mig behagar:
Hej hopp, min lilla sockertopp!
Vi ska’ dansa till solen rinner opp.
Hej hopp, min sköna!
Vi ska’ dansa i det gröna.«

Inloppet till hamnen är genomgående vackert med de allra som täckaste sommarboningar å ömse sidor.

Med anledning af ångfartyget Ångermanlands första ankomst firades en middagsfest för 300 personer, damer och herrar, föranstaltad af fartygets rederi, och denna fest var till alla delar lyckad och storartad. Den är beskrifven i tidningarna, och dess ytterligare beskrifning här i min lilla reseskizz skulle ej kunna, utan en otillbörlig körtfattlighet, sammanträngas i den lilla vrå, som blifvit mig anvisad i kalendern Svea. Minnet af förvärfvad vänskap och broderlighet skall likväl vara mig kärt och dyrbart att bibehålla och värdera. Lefve Örnsköldsvik, dess herrliga natur, dess älskliga, lyckosamt framåtsträfvande samhälle!

Sång i Ångermanland.

Jag vandrar bland bergen i Ångermanland
Från morgon till skymmande qväll.
Jag jublar och qvittrar min visa ibland
Kring nipor och dalar och fjäll.
Jag mojar mig bara och solar min kropp
I fjällsolens glödande brand:
Hvad hade jag annars så skyhögt hit opp
Att göra i Ångermanland!

Dess jord är mig kär i hvarendaste bit
Och yppig, som nånsin man vill
Och himmelen har man, i fall man vill dit,
Ej många gästgifvarhåll till.
Jag kunde ta fatt uti molnenas svans,
Om blott jag utsträckte min hand.
Det sker ej, minsann! någon annanstans
Än här uti Ångermanland.

I skogen mig möter hvar blomma som vän,
Som förr, lika landtlig och täck.
En barndomsbekant känns på rösten igen
Öfverallt i hvar sjungande bäck.
Och elfven sig slingrar som fordom dags
Och vattnar sin skuggande strand.
Och aldrig jag såg någon gladare lax,
Än laxen i Ångermanland.

Här får man sin riktiga smak igen,
Då smör man vill gommen förtro.
Och mjölken är här långt bättre än den,
Som spädes vid Lidingöbro.
Och glöda ej drufvor och pippingar här
Som längst bort i sydliga land,
Hvad sägs om de älsklige åkerbär,
Som glöda i Ångermanland?

När tjädern spelar i ångande tall
Och jublar i fjällstängd vik,
Så kan han väl kallas i alla fall
En högst musikalisk klassik.
När orrfogeln spelar och eko från häll
Upprepar hvart endaste grand,
Hvad är väl då Lumbyes och Meissners kapell
Mot skogens i Ångermanland?

Ja, Ångermanland är, som hvar man vet,
Den allra som gladaste bygd.
Och nekas ej kan att dess gästfrihet
Gått i arf från forntida dygd.
Och känns i dess gästfria salar ibland
Att plägning man fått med besked,
Så har man hvar gång efteråt till och med
En känsla af Ångermanland.




Jag ville se huru det såg ut i Medelpad och gick derför ombord på ångfartyget Niord, som skulle gå söderut.

Och midt i natten kom jag till Sundsvall
Och kallt och blåsigt var det för tillfället.
Jag möttes af ett ganska ledsamt fall,
Att ej ett enda rum fanns på hotellet.

Kring torg och gator höll jag riktigt skall,
Tills ändtligen jag kom till rätta stället:
Jag gjorde, hvad jag genast hade bordt,
Jag bultade mig in hos mamsell Hjort.

Sundsvall är en stor stad. Något småstadsaktigt syns ej till; men hvad som syns till, är ett storartadt affärslif, grundadt på kapital och företagsamhet. En frisk och lefvande anda, ett lif af hopp och champagne. Sundsyall är Jemtlands hofleverantör, Jemtland är Sundsvalls flödande helsokälla. Stadshuset är kolossalt med en praktfull festivitetsvåning. Staden har vackra omgifningar. Brunnsparken med musik om morgnarna, Tivoli med musik om aftnarna. Der serveras goda varor. Sundsvall har fin gom.

Utsigten åt Alnön i solnedgången var praktfull.

Och hela hamnen som en spegel låg,
Och såg vid såg jag såg hvarthelst jag såg.




Bland andra vackra ställen omkring staden, intager Ludvigsberg ett utmärkt rum. Det tillhör rektor Berggren, som är nog lycklig att med sin familj kunna bo der året om. Utsigten är den allra herrligaste öfver staden och hamnen. En särdeles angenäm middag, arrangerad i det gröna, kom mig der till godo och som i det vackraste sommarväder var genomgående munter och tillfyllestgörande. Heder och vördnad åt värdfolk och medgäster!




På Jemtlandsvägen inrullade jag i vännen Wessblads vagn, som välvilligt och snällt var stäld till min disposition. Wattjom är en ståtlig gästgifvargård, som har godt om mat, såsom lax och andra ätbara saker, men ondt om hästar. På en väg med så mycket resande såg man gerna om det fanns mindre tillgång på lax och mera tillgång på hästar.

Nu vill jag utbasuna
För vännerna,
Att jag tog af till Tuna
Och Åkersta.
Der fann jag uti salen
En väldig rad
Af slägt från Herje’dalen
Och Stockholms stad.

Bland notabiliteter
Jag blef så glad
Att träffa på poeter
I Medelpad.
Från Westerbottens stepper
Bland dem uppdök
Min vän, som lyran knäpper:
Gök Gökson Gök.

Så gästfritt ställe sällan
Väl nånsin fanns.
Der åts och dracks emellan
Musik och dana.
Pokalerna man tömde
Tills man fick färg.
Se’n sof jag godt och drömde
Danielsberg.

Från Danielsberg, som är Gök Gökson Göks sommarvilla, har man en storartad och anslående anblick öfver Matfors sågverk, som är ett af de största sågverk i Norrland, med dess vackra vattenfall, hvilket på morgonkvisten, jemte sågen, togs i närmare betraktande.

Tio laxar hade jag nöjet att se upphalas ur det brusande svallet, hvarefter, på inbjudning af den artige bruksförvaltaren och hans familj, kaffe inmundigades på herregården.

Vägen fortsattes sedan i sällskap med Ljungan, som af artighet höll sig på venstra sidan om åkdonet och på behörigt afstånd. Man säger, att i Wermland kan man inte spotta, utan att spotta på en brukspatron. I Norrland kan man inte se en strömfåra utan att se timmerstockar, som på egen hand i otalig mängd och med den största kallblodighet, störta sig fram genom vågorna, för att blanda sig i verldshvimlet.

Jag vet ej om det gagnar eller skadar:
Mig tycks uti vår nordiska provins,
Uppriktigt sagdt, att det måhända fins
För mycket yxor och för litet spadar.

På alla gästgifvaregårdar i Medelpad bör en resande vara försedd med ett godt tålamod, emedan han alltid har utsigt att få vänta på hästar. Men tre timmar! det går bra långt. Som kristen menniska är man förpligtad att gå långt i tålamod, innan man har rättighet att bli ond:

Sticks din näsa med en syl, min vän!
Tvärt igenom, får du ej bli retad;
Men om sylen ej dras ut igen,
Har du rättighet att bli förtretad.

Detta är kristligt tålamod, som ingen får lemna ur sigte. På Nedansjö gästgifvargård fanns ingen krake att få. En Kamel fanns; men det var gästgifvaren sjelf, som hade detta betecknande namn. Tvenne kor såg jag: men dem ville ej Kamel släppa i skjuts. Jag slog upp en bok, som låg i ett fönster och fördref tiden med att lära mig vishet:

“För att göra halm på hustak oantändbara, bestryker man den med kalkyatten.“

“Knän på byxor af ylle försvinna, om man fuktar stället med en svamp, som är doppad i varmt vatten.“

“Kollodium på liktornar fördrifver det onda för lång tid.“

“Ett ondt samvete är en skorpion; ett godt samvete är den bästa hufvudkudde.“

“En stor mage är ett bevis på godt hjerta.“

“Det är af de fattiges helvete, som de rikes paradis skapas.“

“Att ha ett vassrör i ryggen är en källa till framgång.“

“En dam, som nyttjar chignon, bevisar, att hennes hår väger mera än hennes hjerna.“

“För att finna hvad man söker på lifvets väg, bör man icke lemna någon sten ovänd.“

Jag tog uppmaningen ad notam, gick ut och lyftade på den första sten jag så, för att se efter en häst — och se! skjutsen kom i samma ögonblick.

Hela trakten efter Ljungan är vacker. Från Skallsberget eller Klacken, som det också kallas, i Stöde socken kan man se solen vid midsommartiden hela natten i fall man ej sofver den tiden. Stöde kyrka står vid elfstranden. På Stöde-sjön går en ångbåt, hvarpå resande kunna från Hemgrafven komma ända till Hammar i Torps socken.

Torpshammar med pappersmassa-fabriken försvann för mina blickar i den sena qvällen. Jag ilade till Torps prestgård och kom just lagom för att smörja mig med delikata släpärter och jordgubbar samt uppfriska min genomdammade lekamen. “Att vara välkommen,“ säger någon författare, “är det första vilkoret för ett gladt åtnjutande af det som kokerskan sedan kan åstadkomma i köket. Den gåfva, som gifves åt hjertat, öfverträffar den som gifves åt magen.“ Torps prestgård ligger täckt belägen vid landsvägen och således lättvindig för resande att kila in. Utsigten är storartad öfver Ljungan och den bördiga och välbygda bergsbygden. Kyrkan ligger nedanför prestgården vid elfkanten. Vid Torp finnas postkontor, apotek, gästgifvargård och Guds gåfvor med handelsbodar. Getberget var min favorit-titt om dagarna. Jag gjorde visit på ett ståtligt herresäte i trakten, ett slott i Medelpad, tillhörigt en gammal skolkamrat och vän till undertecknad. Patron Huss på Johannisberg har ni väl hört talas om? “Hitintill skall du komma och icke vidare!“ och Johannisberg blef slutpunkten på min resa i Medelpad.

Jag tog afsked af Torp och återvände samma väg jag kommit till Sundsvall igen, med den förändring likväl, att Ljungan höll mig nu sällskap på högra sidan, men alltid lika vänlig och förekommande.

Hvad prestgårdar äro för präktiga ting,
Då man landsvägen far för att se sig omkring.

För husrum och kost har man föga besvär,
Då prestgårdar finnas till hands här och der.

Och jag som har prestgårdar sett uti mängd,
Har aldrig än sett någon prestgrind stängd.

Man frågar ej först; man kör bara in,
Och strax ser ni presten på trappan sin.

En vidöppen famn utaf presten er räcks,
Och tuting ni får, i fall klockan är sex.

Om morgonen tas ni emot lika ömt,
Och frukost ni får mycket förr än ni drömt.

Och kommer ni dit omkring middagstid,
Då motser hvar kyckling sin eviga frid.

Och sedan ni middagen stigit ifrån,
Så kan ni i hängmatta smälta Gudslån.

Och vill ni i duschen se’n två er hvit,
Så kan ni med Guds hjelp få ny aptit.

Och mättad ni blir, om än glupsk som en korp,
Det har jag erfarit, och senast i Torp.




På vägen här och der framskymtade profbitar på den nya jernvägen, som är under arbete, och som om ett par år skall vara färdig till Torpshammar för att sedan fortsättas till Jemtland och Norge. Arbetarne svettades och skjutskamparna vid Wattjom sneglade med märkbar förnöjelse på deras ansträngningar.

Fagerdal vid Sundsvall.

Nu är det att säga huru
lag kom till Fagerdal
Uti en skog af furu
Och hägg och björk och al.
Så blomsterljuft som detta
Jag ej sett hitintills.
Och se’n kan jag berätta
Att det tillhör bror Nils.

Min afton att förljufva
I grottan bjöds jag in.
Jag fick min lilla hufva
Och han fick också sin.
Se’n sof jag lugnt och stilla
Vid sorl af vattenfall;
Drogs dan derpå i trilla
Af Bismark till Sundsvall.




 Telegram till Stockholm.
Bästa herr Bonnier! Jag har nu fullskrifvit sexton sidor stort regalformat. Låt mig veta om det är tillräckligt för Svea, eller om jag skall fortsätta . . .

 Svar från Stockholm.
För all del sluta. Låt oss ej trötta ut publiken. Sveas anseende är mig dyrbart.




Så hett skiner solen på Ljungans å,
Till Stockholm skall ångbåten Nordstjernan gå.
Och afsked nu tages af vänner och bröder,
Och tåget församlas: Mot söder! Mot söder!

Nordstjernan är stor, det vet en och hvar;
Men trångt om plats hon dock ofta har.
Och omtala, tror jag, jag ej behöfver,
Att fins der ej plats, får man stanna öfver.

Den gamla tiden är ingenting mot
Den nya, som jemt står på resande fot.
Och derför på ångbåtar eller hoteller
Fins aldrig tillräckligt med utrymme heller.

Den seden hos oss har ock kommit i bruk
Att man skall resa, om man inte är sjuk.
Och är man sjuk, kan den minsta blemma
Blott botas ute, men aldrig hemma.

För resande trängre det blir med hvar dag,
Om också han inte är större än jag.
Och derför så stora ångbåtar nu byggas
Att menskors bekvämlighet månde betryggas.

Hos Baggstedt jag först åt en middag så fin
Och drack för min helsas skull dugtigt med vin.
Och medan jag benen ännu kunde styra,
Så gick jag ombord klockan treqvart till fyra.

Och vädret var innerligt godt och rart
Och ångbåten gjorde en brinnande fart.
Det rår jag ej för, att på båten berodde,
Att farten var större än hvad jag trodde.

Kapten Martinell nog sitt bästa gör
Och dito vi trodde om styrman Schlöör.
Och faror, som hota, ej räds eller skyr man,
Då man har sin lit till kapten eller styrman.

Det gick som en dans öfver Ålands haf,
Ty vi hade längese’n slumrat af.
När solen oss väckte, var hela affären,
Att vi voro inne i Stockholms-skären.

Och lyckligt fullbordad var vår seglats,
Och Stockholm stod qvar på sin gamla plats.
Och alla vi voro så glada och nöjda,
Då redan vi lågo vid slottet förtöjda.

E. S—t.