Ett stycke reseanteckningar

Ett stycke reseanteckningar.

Ur Svea Folk-Kalender 1874 (tr. 1873), sid. 216-231, Se digitalisering på ALVIN

Ett stycke reseanteckningar.

(Sommaren 1873.)

Jag natt- och kappsäck har packat redan.
Jag måste resa igen, emedan
En gång för alla min kropp sagt till,
Att han blir sjuk, om han sitter still.
En glädje öfver mitt väsen spred sig,
Då han beslöt att ta själen med sig.
Det var af kroppen ett vackert drag,
Som icke händer hvarenda dag.
Fast i latinet vi äro skrale,
Jag vet att animal sociale
Är just hvad kroppen i födseln var,
Och derför vill han ha själen qvar.
»Han vill ha sällskap,» de lärde mena,
»Han mörkrädd är, om han blir allena.»
Jag tror fullkomligt på deras ord —
Men nu är tid till att gå ombord.
Och vill ni titta uti marschrutan,
Så bär det rakt opp till Åreskutan
Och kanske längre, om Ödet vill,
Som ofta ställer små upptåg till.

Jag tog afsked af två bekanta, som skulle resa till en brunns- och badort, och tänkte dervid på profeten Jeremia: “Hvad hjelper dig att du far in uti Egypten och vill dricka af vattnet Sihor! hvad hjelper att du far till Assyrien och vill dricka af elfvene Phrat? Det är din ondskos skull att du så plågad varder. Om du tvådde dig med lut och toge der mycken såpo till, så synes dock din ondska dess mera, säger Herren.“

En annan vän träffade jag vid samma tillfälle, som var stadd på resa till utlandet och, som han uttryckte sig, till söderns paradisiska länder. Han beklagade mitt öde att gå till mötes fjällens isande vindar. Vårt korta samtal afslöts med följande frågor och svar:

»Kennst du das Land, wo die Citronen blühn?» —
Nej! jag har aldrig varit utom byn.
Jag trifs så godt i gamla Svealand
Och längtar ej till någon annan strand.
Om söderns land du mera föredrar,
A’ la bonbeur! så var så god och far!

Men jag vill fråga ungefär så här:
Kennst du das Land, wo det fins åkerbär
Och lingon glödande utefter mon
Och i arom långt öfver din citron;
Kennst du das Land, som ej sin like har?
Ich kenne das — och derför blir jag qvar.

Och så kullrade jag och mitt ressällskap på ångbåten Carl den femtonde öfver Bottniska böljorna till den idoga staden Sundsvall.

Af ångan och böljorna drifven
Till Sundsvall, som sagdt var, jag drog.
Den sta’n är så ofta beskrifven,
Att det kan för oss vara nog.

Att mina bekantskaper öka
Jag knnde nu fått mig en ny,
öm blott jag har velat besöka
Hin håle i Ljusta by.

Jag vill ej med någon mig stöta,
Dertill är jag alltför human;
Men skulle hin håle jag möta,
Så skulle jag ge honom fan.

Det var söndag, då våra vagnar rasslade genom staden. Kyrkklockorna pinglade. Gubben Sallén skulle predika. Sommarfoglarna sjöngo sina småbitar i den blå luften. Vägen dammade och det bar af med rask fart landet oppöfver. På Torpshammar gjordes ett kort men angenämt uppehåll. En aftonrisp intogs i det gröna och morgonrispen inmundigades dagen derpå i Torps prestgård, hvilket gick för sig, oaktadt prestfar sjelf för tillfället ej var hemma. Jag bör kanske nämna, att vid Torpshammar timrades och iordningställdes en storståtlig äreport för Hans Maj:t Konungen, som väntades. På flere andra ställen hade vi äfven tillfälle att iakttaga samma festliga anordningar.

Så kommo vi raskt till Östersund,
Der allt stod i blomma och grönt.
Och straxt med en sak kom jag underfund,
Att stadens läge var skönt.
Kring torg och gator jag ställde min gång
Och gapade, rökte och teg;
Gick öfver en bro, som ett syndastraff lång,
Sexhundra och tretio steg.

Af fjällmygg jag fick ett och annat sting,
Ty solen nu gassade hett,
Och korna de råmade rundt omkring,
Att betet var aldrig för fett.
Jag stod just beredd, som naturens vän,
Att slå på min lyra en knäpp;
Men skatorna skrattade åt mig, fastän
Jag hyttade åt dem med käpp.

Det var en skandal och bevisar bestämdt
Att skator ej ha något vett.
De tyckte väl ej jag såg ut som en Jämt
Och stockholmsbor aldrig de sett.
Min sång var förbi och jag vände till sta’n,
Gaf skatorna jemt den och den,
Och gick till bror Ocklind, och på hans altan
Drack punsch och tog skadan igen.

Östersund hade en festlig pregel i anseende till det väntade konungabesöket. Det fejades öfverallt, sjelfva residenset stod under uppstufning och en knippa stärkkjortlar bars öfver torget. Staden ligger vackert på östra stranden af Storsjön, midt emot Erösön, som staden hakat fast vid en bro, för att förekomma dess bortflytande, hvilket, om det inträffade, skulle blifva en stor förlust för staden.

Till Erösö läger voro vi af officerarne inbjudna på middag, som under fröjd och musik intogs i det gröna, hvarefter vi hade nöjet åse en fältmanöver till häst, som var särdeles vacker och upplifvande. Efter denna angenäma och rikliga välfägnad drogo vi vidare, gjorde en liten sjöresa på färja och anlände lyckligt och väl till Häste gästgifvargård.

Så kommo vi till en präktig gård,
Och ypperligt värdfolk det fanns i den.
Der mådde vi, under den ömmaste vård,
Som pera i guld hos vår gamle vän;
Ty det var just han
Och ingen ann’:
Nils Larsson i Tullus, vår riksdagsman.

Det var en gudomelig Juli-qväll,
Och lärkan sjöng sin lilla kuplett,
Och solen sken på de blåa fjäll,
Och värden skålade med oss tätt.
Och det var just han
Och ingen ann’:
Nils Larsson i Tullus, vår riksdagsman.

Det blef för oss alla en högtidsdag,
Och flaggan han hissat på högan stång.
Guds gåfvor fanns godt om af alla slag.
Och bordet, det svigtade i hans salong.
Och det var just han
Och ingen ann’:
Nils Larsson i Tullus, vår riksdagsman.

Och timmarne flögo så innerligt fort,
Och nu vill jag endast berätta för er:
Att se’n vi om dagen oss rigtigt smort,
Så gaf han på köpet oss nattqvarter.
Och det var just han
Och ingen ann’:
Nils Larsson i Tullus, vår riksdagsman.

Nästa dag gästade vi hos hans broder, som hade sin ståtliga gård näst intill. Härifrån sågo vi Åreskutan på sex mils afstånd. En tam renkalf gick på gården och sprattlade och sprang emellanåt i kapp med ungdomen. Vi dröjde längre än vi skulle, som det vanligen sker, då man är hos gästfritt folk, och det är det godt om i Jämtland.

»Det händer ofta så med det som tål uppskjutas,
Att det uppskjutes längre än det tål.»

Jämtland har ett gästfritt slägte,
Hvaraf resande ha vinst:
Frukost åto vi, som räckte
Halfva sommardagen minst.
Men nu var ej tid att söla.
Dagen snart tilländagick,
Och bestämdt vi blifvit knöla,
Om vi dröjt ett ögonblick.

Jämtland kan räknas bland de skönaste landskap i Sverige. Trakten kring Storsjön är af en oförliknelig skönhet med en nästan sydländsk växtlighet. Boskapsskötsel och åkerbruk äro naturliga för Jämtland med dess stora odlingsmarker, som ligga och vänta på bättre tider, hvilka fördröjas af skogsafverkningen, som är onaturlig. Men vänta flugor, det blir väl vinter! Jämtland har en ljus framtid att emotse.

Jämtland är ett magasin,
Fullt af gömda rikedomar.
En gång skall dock industri’n
Bryta upp de3s lås och bommar.

Skiffer, kopparmalm och gull
Äro fjällen icke utan:
Den som kunde runka kull
Oviksfjället eller Skutan.

Gerna in man komma vill,
Slägtet är på guld begifvet:
Nyckeln, som hör låsen till,
Blir till slut — lokomotivet.

Åreskutan är den största skuta, jag sett, och jag har ändå sett bra många skutor här i verlden. Det skulle vara roligt att få titta in i lastrummet och nagelfara med innehållet efter bästa tycke och urskiljning. Åreskutan har en höjd af 4,924 fot. Om man äntrar opp i stortoppen, så har man en storartad utsigt öfver trakten. Man behöfver ej befara någon krängning, ty skutan är styf och tvärsäker i alla väder. Tiden tillät oss ej att gå ombord.

Innan vi kommo till Åreskutan, bör jag ej glömma, att vi i Nyland gjorde ett besök hos en gammal hedersman till prest, der vi spisade middag och öfverhopades, som alltid i Jämtland, med välvilja och välfägnad. Från trappan hade man den herrligaste utsigt öfver trakten kring Undersåkers kyrka åt ena hållet och Ristans forssen åt det andra. Det var en tafla och en belysning för tillfället, som man ej kunde tröttna att betrakta. Sedan vi på eftermiddagen blifvit lyckliggjorda med kaffe och en ordentlig presttoddy och rökt några glada bloss, företogs afresan under ett snart öfvergående åskväder.

Thor, bland gudarne den främste,
Närmast Oden var i rang,
Och hans borg var ej den sämste
Uti prakt och möblemang.

Vala sjelf om honom talar
Och har gifvit svart på hvitt,
Att han i femhundra salar
Bodde snyggt och hyresfritt.

Jag kommer för ögonblicket ej ihåg mera af guden Thors historia och kan derför ej fortsätta poemet, som annars, till att dömma af början, torde säkert ha blifvit ett ibland de allravackraste.

På qvällen anlände vi till Dufed, der förut bestämdt och förordnadt var, att vi skulle kinesa, hvilket vi också grundeligen gjorde i tullförvaltar Rodéns gästfria hus.

Hos tullförvaltarns led man ingen nöd:
En vacker hostad uppläts för det första.
Och mat fanns dagen om i öfverflöd
Och ingen, Gudskelof! behöfde törsta.
För mig var getost och rågrullebröd
Delicer, som jag ansåg för det största.
Och fet och knubbig blef jag ett, tu, tre:
Om ni ej tror, var god och kom och se!

Midsommardagen reste vi till Tännforssen, sedan vi under vägen gjort oss en glad stund hos Bergström på Forssa. Tännforssen torde vara det ståtligaste vattenfall i vårt land. Så mycket såg jag, att hoppar man i, så kommer man aldrig helskinnad opp. Ofvanför fallet på en grön plan vid en vänlig lada dukades vår middag ur matsäcken, hvarefter vi knogade vidare till Skaltjernstugan och sofvo der öfver natten. Jag fick till sängtäcke en getskinnsfäll, hvaruti jag trillade in min lilla person och befann mig särdeles väl konserverad. Om morgonen möttes vi af en regnig och kall väderlek. Stället har ett vackert vattenfall, som är värdt att taga i betraktande. Vi voro nu blott fem mil från Korge. Jag tror att det går undan.

På gästgifvaregården Skalstugan var stort bröllop, då vi kommo dit klockan sex på aftonen. Bröllopsmiddagen skulle just börja, sedan vigseln förut blifvit öfverstökad. Vi inbjödos af yärden, grosshandlaren Steensaas, född norrman, som tillika var gästgifvare på stället, att deltaga i festmåltiden. Det var ett dubbelbröllop, som grosshandlaren gjorde för Ole Vohlen och Ane Lisabeth, samt Peder Vigen och Marie Korsjön. Efter middagen voro bord anordnade ute på den rymliga gårdsplanen med toddy- och punschanstalter. Det ville något vara, ty gästerna bestodo af minst tvåhundra personer, hvaribland befann sig en rik lappfamilj. Lappen vill nu mera heta fjällman, om det skall vara väl. Det var en städad och förståndig fjällman. Glädjen var högljudd, men anständig, och välfägnaden riklig och tillfyllestgörande.

»Men naar saa endelig er samled Alle,
Hvem gammel Gjestfrihed till Huset trak,
Da giver Huset Gjenlyd af en Snak,
Som næsten babylonisk man kan kalle.»

Morgonen derpå var frukost för hela sällskapet, då man kunde se

»At uti samme Forhold Glæden hyldes
Som Glasset och Tallerkenerne fyldes.»

Från Skalstugan till Sul i Norge är två mil, men skjutsen betalas efter tre. Fjället var ödsligt och snöigt. Vinterrocken måste på. Hu! hvad det är kallt i Norge! Låtom oss skynda. Levanger är en liten treflig stadsunge med ett godt hotell, som var godt att ha under en regndag.

Vägen till Trondhjem är vacker, ehuru några gemena backar gerna kunde vara borta. Staden är prydlig, ehuru för det mesta bestående af träbyggnader. Den har ett sundt läge och hade för tillfället en hög, blå himmel öfver sig. Hotell Britannia, der vi togo in, är ett udmærket Kvarter. Värden hette Myhre. Jag tänkte på vinhandlar Holm i Stockholm. Stadens största märkvärdighet, Domkyrkan, besöktes, men der sågo vi af hela herrligheten invändigt endast hyfvelspån och plank. Den stod under reparation och anordning för kröningshögtidligheterna. Lång näsa! Inbjudna samma dag till konsul Dahl, som har ett kolossalt bryggeri, sökte vi att trösta oss med en glad middag. Dahls berömda öl har ej sin like på hela jorden. Den stora hästmarknaden som i dessa dagar pågick, var af ingen betydenhet. Dåliga hästar och höga priser. Marknadsplatsen heter Ihlevolden. Hjorten, “Café Restaurant“ befinnes i grannskapet. Der afprofvades under musik hvarjehanda både fasta och liqvida varor, och befanns allt vara ganska godt.

Romsdalen som är 6 mil lång har en gigantisk och äfventyrlig natur, som kan vara intressant att taga i betraktande och gapa på en vacker sommardag, men der jag ej skulle ha någon lust att bosätta mig. Det föreföll mig, som om naturen vid något tillfälle haft berg till öfverlopps och ej vetat i hast hvar hon skulle göra af dem, utan staplat upp dem huller om buller i Romsdalen, som i ett magasin.

Gästgifvaregården Aak har ett behagligt läge och hvimlar om somrarna af engelsmän, som ha god trefnad i Norge.

De engelsmän äro laxmetande män,
För nöje dock mer än för magen.
De meta och meta och meta igen
Och meta till domedagen.

Här och der på gästgifvargårdarna i Norge står på en tafla anslaget: “Veifarende och Nærboende, som maatte see nogen Beskadigelse paa Telegraftraaden af Grene eller Blade ligger over samme, anmodes om velvilligen att melde det till den herhoende Opsynsmand.“

Vid Aak reser sig Romsdalshornet med en svindlande höjd och visar sällan sin spetsiga kägla alldeles molnfri. En engelsman har för en betydlig summa köpt öfversta spetsen, till hvad ändamål, vet han bäst sjelf.

Vid hotellet var en äreport af granris upprest för Hennes Maj:t Drottningen som väntades, och för hvilken nattqvarter var iordningsstäldt. En half mil derifrån ligger den lilla köpingen Veblungsnæs vid Isefjorden, och der låg korvetten Balder, som skulle föra Hennes Maj:t till Trondhjem. Vi kommo en dag förut till köpingen, innan den högtidliga embarkeringen skulle försiggå.

Och plötsligt jag en vacker tafla såg,
Fotograferad är den redan vorden:
Vid Veblungsnæs korvetten Balder låg
Och svalkade sin köl i Isefjorden.
Och solen glänste öfver fjällens våg,
Och blomstersmyckad som till fest var jorden.
Hvad hände? Jo, att lyckan så bedref,
Att vi till middag fingo bjudningsbref.

Det var en sondag, som jag ej kan glömma,
Då Friggas son med smak och elegans
Gaf middag, hvarom vi ej kunnat drömma,
En äkta svensk, med öl och pomerans.
Det smakte godt att svenska bägarn tömma,
Och när den tömdes, gick det som en dans.
Det måste medges, att man öfvermåttan
Förträffligt mår på Kongl. Svenska Flottan.

Dagen derpå, som var en varm och solig sommardag, gick Drottningen ombord, helsad af folkets jubel, som synbarligen uttryckte dess glädje att se Hennes Maj:t.

I Romsdalen bör man ta i betraktande Slettaforssen, hvars fall ej är så högt, men utmärker sig genom den trånga bergöppning, hvarigenam vattenmassan störtar sig med förfärlig kraft. En bro leder öfver forssen, i fall man har mod och lust att titta in åt dalen. Vill man se de skönaste fjällformer, så har man dem till hands i Troldtinderne. Romsdalshornet är 4,400 fot i vädret.

Gudbrandsdalen är berömd för sin fägring och förtjenar det äfven. Lougen slingrar sig genom bördiga dalar under höga skogbeväxta fjällväggar. Norge har inga hvad vi kalla bondbyar. Enstaka stugor blott här och der, och de se just ej så trefliga ut. Någon hvit gardin får man sällan se i något fönster. Godt och hyggligt folk träffade vi öfverallt. Här och der ser man en Sæter. “Ordet Sæter,“ säger någon författare, “eger en förtrollande kraft. Det målar för de fleste en tafla af vild och sublim natur. I den klara luften stå de lysande snöfjällen tydligt, till och med vid horisonten, och bilda en kraftfull kontrast mot de vilda fjällväggarne och de kaotiska, stensådda fälten i Sæterns grannskap, I Sæterdalen betar boskapen och utanför stugan står vallpigan och lockar dem med rop och sång.“ Men jag har hört att det skall vara rätt osnyggt och otrefligt i sæterstugorna i Norge. I Gudbrandsdalen lärer man dock kunna påträffa sæterstugor, som utan och innan motsvara den idylliska trefnad, som man sett framställas på Tidemands taflor. En Sæter på Dovrefjäll sågo vi, som låg särdeles trefligt belägen vid en lång och smal sjö, vid foten af ett präktigt fjäll, kalladt Blåhuvet. I Avsjön fiskas harr och foreller. Vid en bro, som går öfver en å, spisade vi ur den på en klippa uppdukade matsäcken.

Dumbaas gästgifvargård, 2,000 fot öfver hafvet, är för resande ett särdeles godt “kvarter", der man tillika har postkontor och telegraf och en utmärkt värd. Ack! du glada Sievert Dumbaas!

Att åka uti karriol
Jag förr än nu har aldrig gjort.
Man sitter som uti en stol
Beqvämt och kommer fort.
Man har en häst, förstås, framför,
En gutt bakut och sjelf man kör.
Så går det backe opp och ned
Och lugnt man följer med.

Man åker utan något bråk,
Om notabene man så vill.
Med skjutsbond slår man sig i språk
Om man har lust dertill.
Man tager efter eget val
Hvad samtalsämne man kan ha.
Och får man icke svar på tal,
Så mår man lika bra.

Och tycks vår tanke stilla stå
Och ej tycks vilja komma loss,
Så tuttar man cigarren på
Och drar ett gudabloss.
Då sättes blodet i omlopp
Och. själens fly t får bättre fart
Och tankens dammar springa opp,
Och allt blir ljust och klart.

Och backar oppföre och än
Dylika utföre man far.
Och bundtar utaf engelsmän
Man träffar der och hvar.
Och morgon- eller aftondags
Man ser dem lugna stå vid sjön
Att lura åt sig Norges lax
Med flugor och med spön.

Af gammalt känner hvar och en
Att Norge är i matväg klent;
Men landet, fast af bara sten,
Är meget smukkt och peent.
Af forssar finns det öfverflöd
Och fjäll, som hugga sönder skyn,
Men solsken är som knäckebröd
En ytterst sällsam syn.

Gästgifvargårdarne med fog
Man kan dock icke klaga på:
Filbunke får man skaplig nog
Och Öring likaså.
På mig slår killingstek ej an,
Och graflax står ej till att få;
Men färsk, kokt lax man äta kan
Sig puckelryggig på.

Holager är theslikes en präktig gästgifvaregård, der vi af värdfolket blefvo på det gästfriaste emottagna. Värden hette Peder Björnson Holager. Värdinnan visade oss en vacker brosch, som Drottningen förärat henne.

Lillehammar är en liten peen by vid Mjösen, med ett riktigt finfint hotell som kallades hotell-Hammer. Der togo vi nattqvarter.

Morgonsolen sken på Mjösens våg,
Vattenytan som en spegel låg.

Ångfartyget pep ochi skulle gå,
Tiden inne var att hoppa på.

Uppå bryggan såg man vänner stå,
Och der pussades man, två och två.

»Adjö!» skreks, då ångarn utåt gled.
Adjö, Lillehammer! skrek jag med;

Undra ej, att du mig sorgsen ser,
Aldrig dig i lifvet ser jag mer.

Jag dig bjuder fritt båd’ opp och ned,
Om du vill till Eisvold följa med.

Ångbåten Skidbladner, bygd i Motala, är en vacker och elegant båt med en särdeles utmärkt restauration. Sällskapet ombord var litet men honnett. En herre, som var ute på en fiskresa i Mjösen, gaf mig en lektion i fiskkonservering, som jag vill anförtro fruarna.

“Stor strömming, färsk små sill, eller små sik lägges i en låda med salt. Ett hål göres i botten på lådan, som sedan hänges upp åtta dagar. Sedan tages fisken upp och lägges in igen på samma sätt med nytt salt. Fisken får en utmärkt smak och bibehåller sig året om, som om den vore färsk.“

Kristiania var mig ej beskärt att taga i betraktande, utan nödgades jag skilja mig från mitt angenäma ressällskap och genast begagna första bantåget till Sverige. Kristiania får jag se en annan gång! — alldeles som engelsman, som försof sig då han skulle se midnattssolen i Haparanda.

Och lyckligt snart jag öfver gränsen var
Och tänkte hit och dit uppå åtskilligt,
Och slöt med att i Karlstad stanna qvar
Och inte fjeska mer än rätt och billigt.
Och detta hade till sin goda följd,
Att jag med tacksamhet, som höfs en kristen,
Mig mojade hos vännen Liljesköld
Och reste klockan fem på morgonqvisten.

Att resa så här hela Norge omkring
För roskull och ej i affärer,
Är dyrt utaf hin, men det gör ingenting,
Då man reser — med millionärer.

E. S—dt.