m ni den glädjen mig i dag ej neken,
Jag sjunga vill en sång om väderleken.
Visst är det ljuft, då det är varmt och soligt,
Men snögar det, så är det också roligt.
När solen gassar mer än hon behöfver,
Och sommarn, gudbevars! vill ligga öfver
Med gök som gal och liten bäck som spelar,
Har vintern också sina små fördelar.
Väl tjusas man om sommarn många gånger
Af lärkans drill och trastens ömma sånger.
Men tänk om vintern! Innan man vet ordet,
Kan man kramsfågel ha på smörgåsbordet.
Om det är ljuft i skogens sommartempel
Att larfva kring, hvad sägs om, till exempel,
En vintertripp i varma renskinnsfällen
Vid bjellrors klang, som eko ger i fjällen!
Vårt segel fylls, då sommarvindar sjunga:
Det är så skönt från våg till våg att gunga.
Är det ej lika skönt att fara vida
Från brant till brant uppå en refflad skida?
Om sommarn tumla vi i vilda sporten:
Det är en jagt utaf den fina sorten.
Om vintern stålskodd far man som på vingar
Med blixtens fart utöfver is som klingar.
Hvar tid har sitt behag. Natur! förlåt oss,
Om vi ej tycka, att det duger åt oss.
Den saken kan man likväl bäst sentera,
Om man är klädd och född och mätt med mera.
Nu snögar det. Ja Gudskelof! Och detta
Är just hvad jag har velat er berätta.
Se’n detta skett och vädret rör mig föga,
Så tiger jag – och låter det få snöga.
