Nalle Hedersknyffel

[ 164 ]

Nalle Hedersknyffel.

Det var en gång en bonde, som for långt upp till fjälls efter ett löflass åt sina kreatur under vintern. Då han kom till löfdösen, strök han släden med hästen tätt intill, gick upp i dösen och begynte vältra löf ned i släden. Men i dösen var en björn, som hade lagt sig i ide der, och när han kände att mannen började röra i löfvet, så sprang han ut, rakt ned i släden. Då hästen fick väder af Nalle, blef han rädd och satte i väg, som om han hade stulit både björnen och släden, och det gick många gånger [ 165 ]fortare samma väg tillbaka, än det hade gått dit. Nalle har namn om sig att inte vara rädd, men han var inte rätt nöjd med skjutsen den här gången, der han satt; han höll sig fast så godt han kunde och sneglade argt åt ömse sidor, om han skulle kunna kasta sig af; men han var just inte van vid att åka, och så tyckte han att det inte var någon vån.

Då han hade åkt ett långt stycke, mötte han en krämare.

«Hvar i Guds namn skall nådig herr fogden hän i dag?» sade krämaren; «han har visst ondt om tid och lång väg, efter han åker så fort?»

Men björnen svarade icke ett ord, han hade göra nog med att hålla sig fast. Om en stund mötte han en fattigkäring. Hon helsade och nickade med hufvudet och bad om en skilling i Guds namn. Björnen sade ingenting, utan höll sig bara fast och åkte vidare allt hvad tygen höllo. Då han kom ett stycke längre bort, mötte han Mickel räf.

«Se på den! är du ute och åker?» skrek Mickel; «vänta litet, låt mig få sitta bakpå och vara skjutspojke!»

Nalle sade aldrig ett ord, men höll sig väl fast och åkte så fort hästen ville springa.

«Ja, vill du inte ta’ mig med, så skall jag spå dig det, att om du i dag åker i pels, så hänger du i morgon med ryggen bar,» skrek räfven efter honom.

Björnen hörde icke ett ord af hvad Mickel sade; han körde ideligen lika fort. Men då hästen kom hem till gården, satte han af in genom stalldörren i fullt [ 166 ]fyrsprång, så han snodde af sig både sele och släde, och björnen slog skallen mot dörrposten, så han låg död på fläcken.

Bonden låg i dösen och vältrade och vältrade löfruskor, tills han tyckte att han borde ha fullt lass på släden; men då han skulle till att surra om lasset, hade han hvarken häst eller släde. Så måste han traska efter, för att hitta rätt på sin häst. Om en stund mötte han krämaren.

«Har du mött någon häst och släde?» sade han till krämaren.

«Nej,» sade krämaren; «men jag mötte fogden här nedåt; han åkte så fort, han skulle visst bort och flå någon.»

Om en stund mötte han fattigkäringen.

«Har du mött någon häst och släde?» sade han till fattigkäringen.

«Nej,» sade käringen; «men jag mötte presten här nedåt; han skulle visst i socknebud, för han åkte så fort, och bondskjuts hade han.»

En stund derefter mötte bonden räfven.

«Har du mött någon häst och släde?» sade bonden.

«Ja,» svarade Mickel; «men Nalle Hedersknyffel satt i och körde som om han hade stulit både häst och åkdon.»

«Fan fare i honom! Han kör väl ihjäl hästen min,» sade bonden.

«Så drag af honom pelsen och stek honom i askmörjan,» sade Mickel. «Men skulle du få igen hästen [ 167 ]din, så kunde du gerna skjutsa mig öfver fjället, för jag kan fara vackert fram,» sade räfven, «och jag skulle också ha lust att pröfva på huru det käns att ha fyra ben framför sig.»

«Hvad ger du för skjutsen?» sade bonden.

«Du kan få vått och torrt, hvilketdera dig lyster,» sade räfven; «alltid får du lika mycket af mig som af Nalle Hedersknyffel, för han plär vara grof till att betala, när han tar skjuts och hänger sig på hästryggen.«

«Ja, du skall få skjuts öfver fjället,» sade bonden, «om du vill möta mig här i morgon så här dags.»

Han märkte att Mickel gjorde narr af honom och var framme med sina räfstreck. Så tog han med sig en laddad bössa i släden, och när Mickel kom och tänkte han skulle få fri skjuts, fick han i stället en hagelsvärm i skrofvet, och så drog bonden pelsen af honom, så att han hade både björnskinn och räfpels.