Nerikes gamla minnen/Kapitel 09
| ← Riseberga kloster |
|
Örebro kloster → |
IX.
RAMUNDEBODA.
Tiveden framskymtar tidigt i fornsagorna. Dess obygder upptogo i äldsta tider hela landet mellan Vettern och Venern, och skola, enligt gamla sägner, hafva sträckt sig ifrån Mosås, nära Örebro, till Mo kyrka, söder om Mariestad. I konung Sverres Saga kallas Tiveden “tolfmila-skogen”, och var så vild och ödslig, att då Sverre om våren 1177 drog deröfver, från Östergötland uppåt Ekeshärad i Vermland, måste han och hans följeslagare, i sex eller sju dagar, lifnära sig af bär, som legat under snön öfver vintern, samt af träsaf och bark, emedan de under hela färden icke kunde träffa, en mensklig boning. De stora skogarna voro dertill beryktade för röfvare och stigmän, och det var en sed, att den, som östan om Vettern ämnade sig öfver skogen inåt Nerike, i kapellet vid Husbyfjöl tog nattvarden och befallte sitt lif i Guds hand. — Midt på Tiveden, i nu varande Bodarne socken, vid Bäckdalsåns utlopp i Bodarnesjön, låg Ramundeboda, af ålder landamäre emellan Svealand och Götarike. Här gick vägen fram emellan landet nordanskogs och sunnanskogs; det vill här säga emellan Nerike och Vestergötland. Vägen kunde blott befaras af ridande och gående[1], och troligen fanns vid Ramundeboda ett sälohus, hvarigenom resan öfver skogen kunde fördelas i tvenne dagsfärder. — Ett par hednagrafvar, af hvilka den ena — i Korsbacken öster om kyrkan — utvisas såsom jätten Hromunders, efter hvilken Ramundeboda skall fått sitt namn, äro märkliga, emedan sådana fornlemningar annars icke förekomma på Tiveden, och de derjemte antyda, att invandrare mycket tidigt här brutit rymningar och nedsatt sig midh i den stora gränsskogen.
Längre fram blir Ramundeboda mer bekant genom konungarnas eriksgata. — “Nu äger han (konungen) eriksgata rida” — heter det i Konungabalken af Upplandslagen[2] — “de äga honom följa, gisslan sätta och eder svärja: och han äger dem lag gifva och frid svärja. Från Uppsala äga de honom följa till Strängianäs. Der äga Södermän vedertaga och honom med grud och gisslan till Svintuna följa. Där skola Östgöter honom med sin gisslan möta och följa genom land sitt och så till midt på skogen Holavidh. Där skola Smålänningar honom möta och följa till Junabäck. Der äga Vestgöter möta med grud och gisslan och följa till Romundeboda. Där skola Närikiar möta honom och följa honom genom land sitt och så till Uphoga-bro. Där skola Vestmän med grud och frid möta och följa honom till Östensbro. Där möta honom Uppländningar och följa honom till Uppsala. Då är den konung till land och rike lagligen kommen, med Uppsvear och Södermän, Göter, Gutar och alla Smålänningar: då har han ridit rätt eriksgata”. — Ramundeboda fick nu såsom gränsort någon större betydelse. På stället uppstod en konungaborg, sannolikt endast en träbyggnad, men dock sådan, att konungarna der kunde stanna och hvila ut under sina resor.
Midsommartiden 1275 var Ramundeboda skådeplatsen för den lättsinnige konung Valdemars hof, då han uppehöll sig här under striden med sina bröder Magnus och Erik. Vi låna från en senare häfdatecknare[3] följande nätta skildring af slaget vid Hofva och Valdemars vistelse på Ramundeboda:
— “Med sitt folk drogo hertigarna in i Sverige och upp genom Östergötland. Magnus lät säga sin broder, konung Valdemar, "att han ville vinna riket eller dö". Konungen skall derpå hafva svarat: "mindre månde han få än riket, om han vågar möta mig med sina danskar och tyskar".
Valdemar hade icke varit overksam. Han hade uppbådat en mängd folk och var redo att möta sina bröder. Men hans lättsinne och obetänksamhet förnekade sig dock icke, äfven i denna sak. Vid midsommarstiden drog han med bondehären ned åt Tiveden.
I Sverike ligga många skoga
En han heter Tived.
Der lade konungens här sig ned,
Vid en by han heter Hofva,
Det må mången man litet lofva,
Den der miste fader och fränder.
Det var hela bondehären, som låg vid Hofva. Den hade ryckt fram genom skogen, mellan sjöarne linden och Skagern, och der slagit läger. Men bönderna voro utan anförare, ty konungen var ej med dem. Han stod med den bästa och dugligaste delen af sitt folk vid Ramundeboda, och drottning Sofia var äfven der. Huglöshet för manlig bragd och fullkomlig oförmåga till manlig ansträngning voro hufvuddragen i Valdemars skaplynne. Faran var öfverhängande, men Valdemar mötte den med den tanken, att här var hans makt för stor, att han skulle behöfva frukta något af hertigarna.
Magnus var väl underrättad om huru det stod till i den kungliga hären, och han lät ej det gynsamma ögonblicket gå obegagnadt förbi. Han lät sina ryttare sitta upp och beslöt att anfalla bondehären vid Hofva. Och ryttarve ryckte an mot bönderna. Dessa gjorde visserligen motstånd, men der fanns ingen bland dem, som kunde ordna striden, och hertigens folk anföll så häftigt. Bönderna började vika. Desto häftigare ansattes de af hertigen och hans folk. Då upplöste sig hela konungens här och spridde sig i den mest förvirrade flykt.
Då timade der, som ofta händer,
Att hvar en strid skall sammangå
Då tappar den, som mindre må (förmår).
Utan någon aning om hvad som tilldrog sig vid Hofva, huru det likade sig till, att brodren skulle infria sitt stolta löfte om att vinna riket, låg konungen med sin drottning qvar i Ramundeboda.
En afton, då konungen och många med honom redan gått till hvila, satt drottningen och spelade schacktafel, tänkande i sitt sinne uppå, huru ringa Kittelbotarens (hertig Magnus) makt var. Allt gick föröfrigt sin vanliga gång omkring konungen. Somliga åto, somliga gingo fram och åter och några afhörde messan.
Då sprängde en ryttare in på gården. Man såg, att det var en från bondehären, men han var blek om kind och blödde ur flera sår. Alla sågo frågande på, ryttaren, men han hoppade af hästen och skyndade till konungen.
"Vårt folk" — sade han —
"flyr allt i mossa och kärr.
Vi hafva tappat segern, ty är värr!"
Konungen blef bestört, drottningen likaså. Det var ett helt eget sätt att bota drottningens kittlar; något sådant hade hon ej kunnat tänka sig. Men Kittelbotaren kom allt närmare och med honom fångenskap, förödmjukelse och vanära. — "Drag dig skyndsamt tillbaka, konung Valdemar" — sade budet — "samla ditt folk och rusta dig, att ännu en gång möta din fiende".
Rådet var godt, men i den allmänna bestörtningen och förvirringen fanns icke här någon, som vågade träda i spetsen för saken, ty konungen hade förlorat all besinning. Han flydde hals öfver hufvud från Ramundeboda öfver Vermland till Norge.
När då konungens folk, som stod vid Ramundeboda, fann sig öfvergifvet af konungen, började det draga sig tillbaka. Det ryckte med sitt baner och sina märken upp i Nerike, afbidande der hertigen. Der blef dock ingen strid. Folket gick Magnus tillhanda”.
Under medeltiden uppstod vid Ramundeboda ett litet kloster för munkar af S. Antonii-orden. Vi veta i allmänhet mycket litet om denna munk-kongregation, och känna icke heller när och huru Antoniterna kommit att nedsätta sig härstädes. Om — hvilket är ganska sannolikt — Kumblabo kloster, som omtalas i Elisif-visan, är detsamma som Antoniterklostret Romanaboda[4] på Tiveden, så fanns klostret redan i slutet af 1300-talet.
Rhyzelius[5] omnämner två af klostrets priorer: Hans Klemensson, som år 1500, vid Henriksmessan i Örebro, inköpte till klostret en gård Solberga af “välbördiga sven” Peder Olufsson i Gemingehem, och Jakob Jönsson, som år 1319 genom ett gåfvobref, utfärdadt i Romanaboda kloster, öfverlåter till biskop Brask i Linköping en klostrets gård, “liggande i Arboga sunnan vid åna”. Samme författare omtalar, att då Gustaf I, vid kyrko- och klostergodsens indragning, äfven lade beslag på kyrkornas och klostrens lösa egendom, han ur Romanaboda kloster, “ibland mycken annan theras egendom och dyra Clenodier, tagit till rikets tarf och gälds betalning en Monstrantiam af fint silfver, som vog 279 lod och något theröfver”, och gör häraf den slutsats, att klostret varit förmöget och välmående och, liksom de flesta andliga stiftelser under katolska tiden, rikligen och väl försedt med både fast och lös egendom. Detta är likväl falskt. Den tystnad, hvarmed Romanaboda behandlas af urkunderna, är ett talande bevis på, att klostret fört ett obemärkt och tynande lif. Och vi ha i de äldsta och fullständigaste förteckningar, som finnas i Kammar-archivet, på kyrko- och klostergods, hvilka, på grund af Vesterås Recess, blifvit till kronan indragna, icke kunnat upptäcka mer än ett enda hemman, som tillhört Romanaboda, nemligen Klippan, ett skogshemman, beläget i Nysunds socken, på östra stranden af Letelfven.
Då man på närmare håll betraktar det sätt, hvarpå Gustaf I genomförde Vesterås Recess, kunde man vara frestad att läsa ett hån mot den krossade hierarchien i de bref och skrifvelser, med hvilka han beledsagar och förklarar sina kraftåtgärder. Så äfven med Romanaboda. Om än klostret var aldrig så fattigt och kronans vinst med den andliga räfsten härifrån blef liten eller ingen, så stadgade Vesterås Recess likväl uttryckligen, att “klosterfolket borde redligen underhållas, så att gudstjensten ej blefve nederlagd”. Det blir då knappt annat än ett hån att skicka klostrets innevånare ut på landet med ett formligt tiggarepass, som man med skäl må kalla nedanstående bref[6], utfärdadt i Norrköping d. 7 Sept. 1527, således endast tre månader efter Vesterås riksdag: — “Wij Göstaff etc. göre vitherligit med thette vårt opna breff ath wi haffwe anseth then stora twungu som sanctj antonij bröder på tiguenen hafua vthåff dagliga gestning oc stora fortæring ssom the bekosta på vægfarande folk som stedzse draga vthöffver skogen oc ær för nödhen ath ther skulle ware herbergerere fför then longa væg skuld som ær til nesta bygd på beggia sider, och innan korth tijd kwnne inge herbergerere forordineres eller tillskickes som så bequemlige kwnne then twnge förestonda en forbenempde sanctj antonij bröder her till dagx giort haffva thet them doc icke ær mögjeliget ath tygha vppehella med myndre the bruka questum her i riket som the tilförna giort haffua. Therföre haffve Wii med them relaxeradt och foruanlad then vestras beslutning och ordinantia som ther beleffitad varth om tyggebröder ath the på nogon förelagd tijd oc terminum skulle vara vthe om vinther oc somer j så motte atvj haffue tillathet och med thette vårt opne breff tillathom ath for: de santj antonj bröder måga vare vthe effter theres bergning xij (12) vikor om vintheren och viij (8) vikor om somren hvar som helst theres prior them forskickandes vorder och skule the predica rene gudz ordh oc haffua sig skælige med ordom och gerningom j eth tockeligit vngengilse och godt effterdömelse hvar som helst them hender ath komma. Therföre förbiudom Wij allom etc.”
Vid Bodarne kyrka finnes en gråstensmur och lemningar efter en byggnad, som anses som qvarlefvor af Romanaboda kloster.
Bodarne kyrka (A), som uppbyggdes i mediet af 1600-talet af den, såsom gunstling hos konung Carl XI, bekante Anton von Boy på stora Lassåna, utgöres af ett korsformigt träkapell, beläget på det ställe, der man tror att klosterhuset har
legat. Från vestra korsarmen på kyrkan utgår en hög gråstensmur (B, C, D, E), som omsluter kyrkogården på södra sidan och som af folket kallas “munkarnas mur”, emedan han, enligt en gammal sägen, skall ha omgifvit munkarnas kyrkogård. Samma sägen anföres äfven af fogaten Ol. Brobiärg i hans år 1667 till kongl. Antiqvitetskollegium ingifna relation om VesterNerikes fornlemningar, men är föga trolig. Den grofva muren, med sin fasta cementering, synes förr ha varit ett slags skyddsvall eller försvarsverk för några inom densamma belägna byggnader, än ett enkelt stängsel kring en fridlyst begrafningsplats. En gammal anteckning — vi vilja minnas af Peringsköld — säger också: “inom thenna mur haffwa konungarna på theras eriksgata hafft sitt läger”", en uppgift, som förefaller mycket antaglig, antingen nu konungarna haft sitt för eriksgatan serskildt uppförda kungshus, eller tagit in hos Antoniterna i deras kloster, som då legat inom muren. Huru som helst, så ha husen, som varit omslutna af muren, varit byggda af trä, ty man har på den nu varande kyrkogården väl träffat spår efter tomtningar, men aldrig några lemningar efter stenbyggnader. — För många år sedan blef en stor del af den gamla “munkmuren” nedbruten och omlagd till stängsel kring kyrkogården (F, G, H, I). Den ännu återstående delen har formen af en half rektangel och är uppförd af grofva gråstenar, med mellanslaget fast murbruk, samt har en höjd af 6 till 7 fot, en bredd af 4,5 fot och en längd af 130 fot. Den lilla byggnaden (K) är ett grafchor för adliga ätten Uggla.
Ett par hundra alnar vester om kyrkan synas lemningarna efter en byggnad, som, enligt folkets berättelse, skall ha varit klostrets visthusbod. Dessa byggnadslemningar utgöras af syllstenarna (L, M, N, O) till ett större trähus, med derunder liggande tvenne källare. Längden på huset har i norr och söder (N—M) varit 78 fot, och bredden på södra hälften (L—M) 40 fot och på norra hälften (O—N) icke fullt så stor, eller 34 fot. De båda källrarna (P, Q) ligga bredvid hvarandra under husets södra ända. Hvalfvet till norra källaren ) har längesedan instörtat och stenarna blifvit bortförda, så att blott en 6 fot djup grop återstår. Den bredvid liggande södra källaren (Q) har ännu i behåll östra hälften af det rundbågiga takhvalfvet. Denna källare har varit 8 fot hög, 16 fot bred och lika lång, som huset är bredt på södra ändan, eller 40 fot. Hvalfvet är slaget af sandstens- och kalkstensflisor, och sammanfogadt med det utmärkta murbruk, som medeltidens byggningsmän så väl förstodo att bereda, och hvars hårdhet och hållbarhet vi ännu i dag med skäl beundra.
- ↑ Ännu i Gustaf I:s tid var vägen öfver Tiveden så obanad, att ett af besluten på riksdagen i Vesterås 1544 var, att Tiveden skulle upprymmas, så att man lätteligen kunde draga deröfver med vagnar. Bergfalk rec. af Geijer och Strinholm. Skandia 4 Del. s. 394.
- ↑ I Upplandslagen, stadfästad af kon. Birger 1296, handla konungabalkens 3 första flockar eller kapitel om konungens val, eriksgata och kröning. Hvad som här stadgas, var dock ingen nyhet. Eriksgatan var en urgammal hyllningshandling, som nu endast blef i lag närmare bestämd.
- ↑ Starbäck: Berätt. ur Sv. Hist. Del. III, s. 72 ff.
- ↑ Så skrifves klostrets namn i gamla handlingar. Felskrifningar och bristande kritik hos äldre klosterbeskrifvare hafva emellertid, och intill senaste tider, vållat oreda och förvirring i uppgifterna om detta kloster. Vastovius i sin Vitis Aquilonia omnämner Cumla Boda in sylva Tiveden, fratrum Eremitarum S. Antonii: — Sparrman i sina Antiqua Colleg. Canonic. et Monaster. Su. kallar klostret Romblaboda och gör det till ett Fransiscaner-kloster. Messenius skrifver Romblaboda och Rhyzelius kallar det Ramundeboda, eller riktigare Romanaboda. Denna förbistring har emellertid ledt derhän, att man i stället för ett fått två kloster: ett Ramundeboda och ett Kumlaboda, och förlagt det senare till Kumla socken och byn Hörsta, der några obetydliga spår funnits efter en större byggnad.
- ↑ Monasteriologia. Suiogoth. pag. 241.
- ↑ Riksregistr. 1526―1528, fol. 263.