Nerikes gamla minnen/Kapitel 08
| ← Runstenar |
|
Ramundeboda → |
VIII.
RISEBERGA KLOSTER.
De äldsta klosterstiftelserna i Sverige tillhörde alla Cistercienser-orden[1]. En gammal urkund af danskt ursprung[2], men som visar sig väl underrättad äfven om vårt äldsta klosterväsende, berättar, att “konung Sverker i Sverige och hans gemål Ulwidis (Ulfhild) hos den helige Bernhard sjelf begärt munkar från Clairvaux”, att denna begäran blifvit beviljad och munkar hitskickade, hvarpå tvenne konvent af Cistercienser-orden i Sverige upprättades, af hvilka det ena förlades i Alvastra och det andra till en liten ö, Ludrö (Lurö), i Venern, hvarifrån det sedan flyttades till Varnhem.
Från dessa fasta utgångspunkter utbredde sig orden sedan med den skyndsamhet, att, ett sekel efter det första klostrets grundläggning[3], Cistercienserna inom landet räknade icke mindre än fjorton klostersamhällen, neml.: Alvastra, Vreta och Askaby i Östergötland, Varnhem och Gudhem i Vestergötland, Nydala och Byarum i Småland, Gutvalla eller Roma och Solberga på Gottland, Sko och Sigtuna i Upland, Vårfruberga samt Juleta eller Saba i Södermanland och Riseberga i Nerike.
Man har anmärkt såsom eget för Cistercienserna deras böjelse att för sina bostäder välja en skön natur och en vacker omgifning. Som bevis för detta påstående behöfva vi endast påminna om Alvastra och Varnhem. Det förra ligger inbäddadt i den lummigaste grönska vid foten af det herrliga Omberg; det senare utgör perlan i den grönskande krona, som omsluter Billingen. Äfven för Riseberga har anmärkningen sin tillämplighet. På sydvestra sluttningen af en skogbeväxt höjd, i norra delen af Edsbergs socken, blef platsen vald för detta kloster, med en förtjusande utsigt i söder öfver den rika Edsbergsslätten med dess skogkrönta kullar och böljande sädesfält, och med ett panorama i vester och norr, hvars synkrets begränsas af de i ett blånande fjerran försvinnande Kilsbergen.
Man vet ej med säkerhet hvilket år Riseberga blifvit anlagdt. Äldre författare[4] uppgifva konung Sverker den andre såsom klostrets grundläggare och bestämma anläggningstiden till år 1200. — Hvad beträffar den första af dessa uppgifter, eller att konung Sverker på sin enskilda bekostnad låtit anlägga och uppbygga klostret, så är det ganska troligt, att en konung, hvilken visade de andlige så mycken bevågenhet, och som i Sverige gaf form åt det andliga frälset, icke varit främmande för detta företag, utan tvertom tagit verksam del i detsamma; men att Sverker ensam bekostat anläggningen, är ett antagande, som saknar allt stöd i våra urkunder. — Den andra uppgiften, att Riseberga år 1200 blifvit “funderadt och med stor bekostnad uppbyggdt”, kan icke heller ur tillgängliga handlingar med visshet bestämmas. — Den äldsta urkund,. som finnes i behåll rörande klostret, är ett af konung Sverkers svärfader, den mäktige jarlen Birger Brosa, utfärdadt gåfvobref[5], i hvilket han till “systrarna” i Riseberga skänker åtskilliga jordagods och fisken, och hotar med sina söners och anförvandters hämd en och hvar, som icke aktade hans förordnande. — Detta dokument är utan årtal; men lemnar det oaktadt någon ledning vid bestämmande af klostrets ungefärliga ålder. — Som vi veta dog Birger 1202. — Om vi äfven antaga, att brefvet icke blifvit utfärdadt förrän sista året jarlen lefde, så låter det knappast tänka sig, att klosterbyggnaderna på ett, högst två, år skulle hunnit resa sig från grund och ernå den fulländning, att ett ordens-samfund i dem kunnat inhysas, och ännu mindre tänkbart är det, att klostret på en så kort tid kunnat vinna den utveckling och det anseende, att landets myndigaste man skulle tycka sig böra, genom en gåfva af ansenliga jordagods, betrygga klosterinrättningens framtid. — Vi tro derföre, att tiden för klostrets anläggning bör flyttas ett par årtionden tillbaka, eller hänföras till senare hälften af 1100-talet, ett tidskifte, hvarifrån de flesta andra Cistercienserstiftelserna inom landet räkna sin uppkomst.
Den äldsta klosterhandling, med åsatt årtal, är konung Erik Knutssons gåfvobref — af den 3 Juni 1212[6] — hvarigenom han till Riseberga kloster skänker 12 åttingar i gården Sveabod på Öland och — hvad som är af större betydelse — tillägger klostret rättighet att uppbära och sig till godo använda alla konungens sakören för de brott, som begingos inom klostrets område eller på dess egor och gårdar. — Besittningarna i Sveabod ökas ytterligare, åtta år derefter, af konung Johan Sverkersson, genom ett gåfvobref, utfärdadt i Riseberga 1220, der konungen då är närvarande med jarl, erkebiskop, biskopar och flere andre af rikets stormän.
Detta föredöme af konungslig frikostighet följdes snart af många enskilda, som önskade sig en hvilostad i klosterkyrkans helgedom, eller själamessor efter döden. Att uppräkna alla de gåfvo-, köpe-, pante- och bytesbref, som steg för steg låta oss följa klostrets fortgång till välstånd och anseende, skulle leda till en vidlyftighet, som för de flesta blefve tröttande och dessutom vore oförenlig med planen för vår afhandling. Några af de viktigaste gåfvobrefven må dock omnämnas.
År 1268 skänka Vermlands-lagmannen Höldo och hans hustru, “för deras själars salighet”, 12 gårdar till Riseberga kloster, der de ock välja sin lägerstad.
År 1274 testamenterar B. Mattsson sin egendom Orlundir i Östergötland till fördelning emellan Sko, Sigtuna, Riseberga och Söderköpings kloster.
År 1275 skänker lagmannen i Nerike Philip Thyrnersson sin egendom Glanshammar till klostret.
År 1276 erhåller klostret af Wichlog Nilsson hans egendom Atalstum (Attersta) med der varande qvarnar, hvilket testamente ytterligare stadfästes 1279.
År 1279 utfärdar Magnus Ladulås från Örebro sin bekräftelse på en Fru Christinas gåfva af Unastad och Hög till Riseberga.
År 1280 får klostret af konungens broder Bengt emottaga Egby (Ybby) i Viby socken, som tillhört Bystads kyrka i Östergötland; hvilken i vederlag skulle erhålla något annat hemman.
År 1281 skänka Birger Håkansson och hans hustru Högalunda till nunnorna i Riseberga.
År 1290 utfärdar i. lagmannen öfver Vestergötland Algot Bryniulfsson ett gåfvobref till klostret på jord i Apunda i Östergötland.
År 1300 intygar Verikes lagman Sune, att han enligt vederbörandes samtycke hade till Riseberga kloster, med fröken Cecilia, Werner Brunkes dotter, gifvit Alma gård samt 40 mark penningar.
År 1307 utfärda hertigarne Erik och Valdemar ett öppet gåfvobref på Ekeby gård till Riseberga kloster.
År 1309 testamenterar Ingrid Andersdotter till klostret gården Moa och sin andel i Honastum, för sina egna, sin broder Folkes och sin son Carls synder.
År 1315 gifver Hunger Birgerssons enka Ingrid sina gods i Djupadal i Vestergötland med sin dotter Birgitta till Riseberga kloster.
År 1318, då hertigarne Erik och Valdemar i Nyköpings fängelsetorn upprätta sitt testamente, skänka de nunnorna i Riseberga 100 mark penningar.
År 1318 testamenterar Östgöta-lagmannen Bengts dotter Ragnborg sina gårdar i Svanshals till klostret, med villkor, att tvenne själamessor i hvar vecka, en för hennes förfäder och en för henne sjelf, ständigt skola hållas.
År 1322 skänker Nils Björnssons hustru, fru Katarina, till Riseberga, der hon väljer sin graf, en gård Auer samt en bit af Kristi kors och tvenne guldspännen, att deraf låta göra ett kors till förvarande af nämnda relik.
År 1325 öfverlemnar Ulfhild Rangvaldsdotter, med sina bröders bifall, till Riseberga kloster, der hon aflagt löfte och valt sitt hem, sin gård Dvergstorp mot vissa vilkor.
År 13l6 gifver kyrkoherden i By Birger Nilsson sin gård Grafva till Riseberga kloster, der han väljer sin graf.
År 1335 testamentera Magnus Bengtsson och hans hustru Birgitta Knutsdotter, till stiftande af en prebenda i Riseberga, 30 mark årlig inkomst af deras gård Tuna på Färingön, hvilket testamente Birgitta Knutsdotter 1336, efter mannens frånfälle, så till vida förändrar, att all hennes egendom skänkes klostret till evärdlig besittning, mot tvenne messor i veckan och årsbegängelser till domedag.
År 1340 öfverlåter Eskil Quadulfsson åt abbedissan och konventet i Riseberga sina gods i Räfvaryd, samt sin lösegendom i Nybble och den ena gården i Näs.
År 1341 gifva lagmannen Ulf Gudmarsson och hans hustru Birgitta Birgersdotter med deras dotter Ingeborg till Riseberga en gård i Hvarf, jemte ett torp och en qvarn i Vartofta härad, med förbehåll, att deras dotter, så länge hon lefver, skall årligen deraf uppbära 7 mark penningar.
År 1343 gifver Gisle Elinasson med sin dotter till klostret sina gods i Sörby i Viby socken.
År 1346 skänker kon. Magnus Eriksson till Riseberga Rönda (Rönneshytta), Amo (Åmmeberg) och Skyoldæbergh (Skyllberg), belägna på “vestra stålberget” i Nerike.
År 1355 gifver Jones Benktsson till Riseberga kloster, der han insätter sin dotter Ingeborg, sina gods i Byarghe i Vazbo, samt sitt gods i Patærstorp.
År 1369 öfverlemnar marsken Erik Puke till klostret dettas alla egendomar i Vermland, med tillförsäkran om full besittningsrätt.
År 1381 öfverlåter Ingerd Birgersdotter 21 örtugland jord i Hagby och Hörsta i Kumla socken till Riseberga kloster, dit hon ingår för lifstiden.
År 138i afstår biskop Thord i Strengnäs biskopstionden af Hackvads socken till Margareta abbedissa och konventet i Riseberga.
År 1430 skänker herr Knut Uddeson på Vänngarn sin gård Vida till vinköp åt klostret, hvilket gåfvobref året derpå förnyas.
År 1437 gifver riddaren Gregert Bengtsson sin gård Ekeby i Almby socken till klostret för sin själs salighet.
Om vi besinna, att denna förteckning upptager endast en del af den jordegendom, som tillhörde Riseberga på grund af testamenten och frivilliga gåfvor, och vi dertill ihågkomma, att detta kloster, liksom alla andliga stiftelser under medeltiden, i jordbyten, köp och förpantningar egde en ymnigt flödande förvärfskälla, så kunna vi göra oss en ungefärlig föreställning om Riseberga klosters inkomster och förmögenhet. De inkomster, som under någon af ofvannämnda förvärfstitlar kommo klostret till godo, voro, ehuru rikliga, i visst afseende obestämda och mera tillfälliga; men klostret hade äfven intrader af mera fast och, så att säga, ordinarie natur. Dessa voro de betydliga landgillen och arbeten, som erlades och utgjordes af klostrets många fästebönder, samt tionden af tvenne med klostret annekterade socknar Edsberg och Hackvad.
Af dessa synes Edsbergs socken redan tidigt blifvit lagd under klostret. I annexionsbrefvet, utfärdadt af konung Birger Magnusson, och faststäldt af biskop Isar i Strengnäs 1304, ålägger konungen Edsbergs sockens innevånare att “framgent, som det länge förut skett, låta Riseberge nunnekloster utfå sina årliga inkomster, emedan deras församling af ålder varit under klostrets ordination”; — och 1329 utfärdar biskop Styrbern i Strengnäs ett nytt bref, hvari han godkänner sina företrädare, biskoparne Anunds och Isars upplåtande af Edsbergs församling och biskopstionden inom samma socken åt Riseberga kloster, med förbehållen rättighet för honom att, efter af konventet uppgjordt förslag, insätta kyrkoherdar, och äfven, om så behöfdes, afsätta dem. — Hackvads socken annekterades icke förrän senare. Annexionen gjordes år 1384 af biskop Thord i Strengnäs, som det synes, för att undsätta klostret i den nödställda belägenhet, hvari det råkat genom en nyss öfvergången plundring, sannolikt af konung Albreckts tyska legoknektar.
Cistercienserna voro serdeles gynnade af den påfliga kurian. De urkunder, som dels i original, dels i bestyrkta afskrifter, förvaras i den svenska diplomsamlingen, ådagalägga tydligen, att de fri- och rättigheter, som påfvarna tid efter annan förunnade Cistercienser-orden i allmänhet, äfven kommit de svenska klosterstiftelserna till godo. Men de svenska klostren hade dertill mer eller mindre mäktiga beskyddare i landets konungar. De stadganden, som af konungen gjordes till förmån för ett kloster, eller annan andlig stiftelse, voro dock af den beskaffenhet, att de, enligt lagens uttryckliga ord, icke gällde för längre tid än konungens lifstid. Klostret måste derför hos hvarje efterföljande regent söka bekräftelse på sina erhållna privilegier, på hvilka äfven, der de voro af någon större vigt, biskopen öfver det stift, inom hvilket klostret var beläget, sökte och erhöll den romerska stolens stadfästelse. Häraf den mängd stadfästelse- och skyddsbref, som finnas i våra samlingar, för hvarje klostersamfund, som haft någon större betydelse och omfattning.
Det äldsta dokument af detta slag, som rörer Riseberga, är ett af påfven Innocentius III år 1216 utgifvet skyddsbref, hvaruti han tager klostret i den helige Petri och den romerska kyrkans beskydd och tillförsäkrar abbedissan och nunnorna full besittning af klostrets tillhörigheter. — Man ser häraf, att Riseberga hade abbedissa, hvilket förutsätter, att klostret redan då befann sig på en viss grad af blomstring, enär endast större klostersamhällen stodo under abboter eller abbedissor, men de mindre kongregationerna styrdes af priorer och priorinnor. — Ett nytt “skyddsbref för klostret Riseberga af Cistercienser-orden i Strengnäs stift” af Gregorius IX, år 1236, stadfäster klostret i dess besittningar. — År 1248 utfärdar påfliga legaten, kardinalen Wilhelm af Sabina ett bref för nunnorna i Riseberga kloster å allt hvad dit hörde eller framdeles förvärfvas kunde. Brefvet är utgifvet i Riseberga och är af intresse, emedan man med säkerhet vet, att denne, genom mötet i Skeninge i vår kyrkohistoria så ryktbare, man i början af Februari det nämnda året, då brefvet utfärdades, befann sig inom Riseberga klostermurar.
Klostrets äldsta indulgensbref af den verldsliga makten inom landet är det förut nämnda brefvet af konung Erik Knutsson, om besittningar i Sveabod och rätt till konungens sakören från klostrets egendomar. Närmast i ålder är kon. Waldemars öppna bref af år 1257 för klostret på frihet från alla kongliga utskylder af dess gods och gårdar. Senare ega vi en mängd sådana skyddsbref af Folkungakonungarne och regenterne från unionstiden.
Med minnet af Riseberga kloster anknyter sig minnet af
en händelse, hvars tragiska förlopp länge fortlefde i folkets
hågkomst. Det är berättelsen om skön Elisif och hennes
bortröfvande ur klostret af riddan Bernhard den långe.
Händelsen är omständligt skildrad i den bekanta visan[7] af biskop Nils i Linköping. I litteraturhistoriskt hänseende har denna visa en stor märkvärdighet, derför att hon är från Sveriges medeltid det äldsta skaldeverk, hoars författare man känner till namnet. Till formen är hon nu en efterbildning af de gamla folkvisorna, men saknar nästan alldeles dessas ljufva anslående diktfärg; deremot tecknar hon i klara, lifliga drag sjelfva händelsen, och då hon derjemte är skrifven af en person, som till en del sjelf bevittnat de tilldragelser, som omtalas, kunna vi ej lemna en bättre skildring af “klosterrofvet i Riseberga”, än att här införa visan i sin helhet.
I Östgiötha bodde en Herre swa bold,
Herr Erik[8] han sig månde kalla,
Många byar och godz han ägde i wåld,
Som honom med rätta tillfalla,
Herr Christ radi fyr oss allom!
Han ägdi ena Dotter Stoltz Elisif hon hiet,
Swa mikliga fromman och fager,
Den wyrdlika Herr Bengt uthi Warnemo
Han spådde henne sorglika dagar;
Herre Christ m. m.
Herr Erik han sala sin gångare grå
Han månde sig åt Risbärgha fara,
Stolts Elisif war då på sitt sjunde åhr,
Hon skulle där til dödaga wara,
Wår heliga Fru Carin[9] war då förder dith,
Till Jomfru Maria och hennes Sons ähra,
Nähr hon den fagra Elisif fick si,
Hon hölt henne så hiärtliga kära,
Den heliga Fru Carin och Stoltz Elisif
De lefde i swa gudlika gamman,
Aldrig man såg så fagra wif
Så kärlika lefwa tilsamman,
Sina lekesystrar de ey skötte om förwist,
Som barnalekar dem wille lära,
Men wår Jomfru Maria och nådigha HErra Christ,
I mässan de flitelika ära,
Den helige Moder i Klösteret war
Det wittnismålit om dem sade,
Att den heligha klösterätt i alla sina dar
De aldrig örwerträdt hade,
Deth led så fram i manga åhr,
Fru Carin Herr Eghard[10] fick,
Elisif i klösteret qwar
Som tidast i Ottesång gick.
Deth war på Helige likamadag[11]
Hon skulle till mässan gå,
Den Tyske Konung. Albrect kom ridandes i mak
Stoltz Elisif han skåda får;
Den lange Bernhard en tysker man
War med i Konungens föllja,
Til Stoltz Elisif den lusta han fan
För Konung Albrect han ey wille dölja,
Konung Albrect och Bernhard de rida så fort
Alt öfwer den mörka skog[12],
När som de komma til Ladhära[13] port
Deras hierta det lekte och log,
“I rike Herr Erik i sitten i roo”,
Kong Albrect til honom sade,
“Än alla de Herrar i rikena bo,
Wi kärare ingen hade”.
“Wid Risbärgha klöster wi woro i gåhr
Stoltz Elisif Ehr dotter wi sågo,
Herr Bernhards begähr til eder nu står,
Om han henne kunde få ägha”;
Tå Herr Erik Kong Albrect förstått,
Han buga sig fyr honom deth mästa,
“Hwadan kommer mig fyre sa brott,
Att Kong Albrect will Ostgötha gästa”.
“Aldrig kan Herr Bernhard Stoltz Elisif fa
På denna här werldenes öö,
Deth löffte hon gordt gåhr hon aldrig ifra
I klösteret måste hon döö”,
“Hon är och födder i werldena fram
Af ädlasti stämma och rot,
Om hon Herr Bernhard skulle taga til man,
Det woro wår ordning emot”;
“Hennes Moder den rika Fru Anna
Af Norske Gylleroten är,
Och jag des Fader så sanna
Min härkomst af Jarlarna bär”,
Det war den tyska Kong Albrect
Swa wreder blef han till modz,
“Och jag skal förgöra all din släkt
Och bortaga alla dina godz”,
Kong Albrect stiger uppå sin häst,
Hans sadel och sporrar woro ny,
Om morgonen förn de mässan läst
Han framkom til Risbergha by,
Kung Albrect och Bernhard den lange man
Sa gudelikan sig stälte,
Så mången uthi klösteret försan
Sin förbön för dem fälte,
Men när som mässan war siungen till slut,
Och bönen hon hade en ända,
Då Elilisif träder uhr kyrckian uth,
Herr Bernhard åt henne sig wände.
Så satte han henne på gångaren grå
Som sadlad och sölfspänder står,
Och reser så hastigt det Klöster ifrå,
Fast hon fäller så mången tåhr.
Stoltz Elisif fick så bedröflikan werld,
Hon blifwer så sorglik i hogen,
Nade Gud den arma Kung Albrects siähl
Han fölgde och med öfwer skogen,
De färdas så fram i fullo godt mak,
Til Kumblabo Klöster[14] de rida,
De budo Herr Hugo i Klösteret war,
Han ville dem tillammans wia.
Den Gudlika man han svara swa brott:
“Beware mig Gud fyr dätta,
Stoltz Elisif deth helighe löffte ingått
Deth lärer hon aldrig oförrätta”.
Kong Albrect frå Kumblabo kom
“Ja wånde” sa han “hwad deth kostar,
Den helighe Fader, som sitter i Rom
Stoltz Elisif Herr Bernhard gifta måste”.
Till Urban den sjunde (VII)[15] han ydmykeliga skref,
Han nådelika wille tillstädja,
Uti ett efterlatilse bref
Herr Bernhard Stoltz Elisif äga,
Hastigt kom bod fyr Kung Albrect
Att feigd kom på Swea land,
Deth walte den ädli Stoltz Elisifs släkt,
Som upsagt sitt trohetz band.
Kung Albrect swa wredlika swor:
Han skulle hennes frändar betala,
Swa snarlika han til Falkpin[16] for,
Att föra krig mot dem alla.
Den rika Drottning Margareta hon svara swa snart,
Hon ville dem alla förswara
Och alla hans tyskar ville hon dräpa fart
Och Drottning öfwer Swerike svara.
Nade Gud dem alla som orsaken war
Att Swerige kom i den wanda,
Swa nog blod de utgutit har
Förrn landet kom Drottning Margareta tilhanda.
Den Lange Bernhard qwar i Stockholm blef.
Att där förbida och vänta,
Den helighe Urbans tillatilse brer,
Där pa han flitelika trängta.
Men när han fick deth sorglika bod,
Att Kung Albrect måtte fangen vara,
Swa snarlika han fatte deth rad
Och gaf sig i Hättebrödra skara,
Men maste sen ifra Stockholm fly,
Stoltz Elisif han med sig tog,
Han gaf sig på en skuta ny,
Och yfwir deth salta hafwit drog.
Bernhard han seglar i böljorna blå
Hans segel de storlo swa spände,
Stoltz Elisif fäller swa mången tår
Alt yfwir sitt stora älände.
Den Bernhard later sik stränglika höra,
Han henne til — — swa swåre — — talar
“Menar du jag skal skona din ära,
Alt fyr dina många tårar”.
Han tog henne uti sin famn,
Han hafdi swa ondan wilja,
Hon ropa til Gud Fader och then Helige And
Han wille henne från honom skilja,
Hastelik uppkom swa blåsande währ
Och skutan hon brakas all sunder,
Den lange Bernhards syndhige siähl
Til hälfwetis hamna den stunden.
Swa underfika Stoltz Elisif allena kom til land,
Deth war alt wid Gottlandsöö,
Hon tacka swa ydmykelika Gud och Helige And,
Som frälste henne af den nöö.
En Fiskare som stod och laga sin noth
Han bar henne i sin öka,
Och förde henne til Wissby Klöster fort,
Att henne torka och sköta,
Biskop Nils i Linköping war der hos
Han blef swa swåra förskräckt,
Bedröfwad han såg den fagra Ros,
I den helighe Klösterdräckt,
Fyr honom hon talar all sin nöd,
Och all sin olycka klagar,
Hon hade hellre welat warit döö,
Än haft swa orolika dagar,
Biskop Nils hon swa kärlika bad,
Han wille henne til Risbergha föra,
Ty der wil jag med Gudz heligha nad,
Mitt löffte til fullo göra;
Til Klösteret som hon hade begärt
Han da henne warlika förde,
Om sitt bröst och hufwud swart
Man henne klaga hörde,
När som de kommo till Risebergha by,
Hon sade swa sjuk som hon war;
“Hähr har jag lofwat att jag skal dö,
Det sker innan twänne daar”.
Biskop Nils han stod och lydde där pa,
Han såg hennes bleka hyy,
“Gud du ydmykeliga tacka må
Du framkom til Risbergha by”.
Hon bars swa in i Klösteret där
Swa litet hon wånda sin möda,
“Nähr jag här skal lemna min siähl,
Swa far hon i himmelriks öde”.
Deth war då morgonrådnan röd,
Sig wiste swa arla och tida,
Til den fagra Elisifs död
Deth roande swa makliga skrida,
Deth wil jag sägia för vist,
Twå dagar förlidne woro,
Sen hennes siahl nu hos Jesum Christ,
In i Risbergha Klöster wi bore.
Deth wil jag sägia försann,
Deth alt mitt Herta rörde,
Jag Biskop Nils är samme Man,
Som detta skref och hörde.
Herre Christ radi fyr oss allom.
Så lyder biskop Nils’ visa. Enkelt och lefvande berättar han händelserna, men såsom alla äldre kronister lemnar han oss i okunnighet om tiden, när händelserna tilldragit sig. Vi tillåta oss derföre några gissningar.
År 1369 hade Erik Puke — Elisifs fader — återlemnat till Riseberga alla klostrets egendomar i Vermland, med tillförsäkran om full besittningsrätt. Härmed förhöll sig så, att under de stridigheter, som utkämpades emellan Albreckt och Magnus om Sveriges krona, innehades Vermland af den senares son, konung Håkan i Norge. Nerike åter var ibland de landskaper, som Albreckt innehade. Härigenom hade Riseberga förlorat sina vermländska besittningar, hvilka, efter hvad vi af flera gåfvobref känna, voro ganska ansenliga. Då dessa egendomar 1369. på kon. Håkans medgifvande återställdes, skedde detta visserligen af politiska orsaker; men man kan med skäl antaga, att underhandlingarna härom emellan klostret och Erik Puke, som vid den tiden kallas konung Håkans marsk i Vermland (Mareschalcus de Vermelandia), äfven hade till följd, att Eriks dotter Elisif då intogs i klostret. Enligt visan var hon då på sitt sjunde år, men vid bortröfvandet sannolikt fyllda tjugu år. Detta skulle fastställa tiden för klosterrofvet till 1383 eller 1384, en beräkning, som vi af en annan urkund få se är ganska sannolik. Då biskop Thord 1384 lägger Hackvads församling under Riseberga, anger han oförstäldt den sköfling, för hvilken klostret varit utsatt, som skäl för annexionen[17]. Att tyskarna föröfvat den, säger väl icke brefvet, men vi känna för väl deras framfart under dessa tider, för att misstanken skulle kunna falla på några andra. Det torde då blifva mer än en blott gissning, att klostrets plundring stått i samband med Elisifs bortröfvande, och detta har då inträffat åtminstone fem år före slaget vid Falköping och Albreckts tillfångatagande 1389.
Af klostrets Abbedissor äro några kända, men knappast mer än till namnet. På 1300-talet förekommer Ragnfrid såsom serdeles verksam för klostrets bästa, vidare Märta Ydsdotter, Helena Gisladotter och Margareta. På 1400-talet nämnes Kunigunda ofta i urkunderna, och i början af 1500-talet omtalas Christina Pedersdotter såsom klostrets styrarinna.
Man prisar Reformationen och den andeliga frihet, som ur den utgick, men man får ej begå en orättvisa och underkänna det omätliga inflytande, som den katolska kyrkan gentemot medeltidens barbarism utöfvat på den andliga och materiella odlingen inom vårt land. Man talar om papismens öfverdåd och klosterväsendets förfall, men man får ej glömma, att det var det katolska presterskapet, som sådde bildningens frö i svensk jord, och att det var inom klostermurarna, som den späda plantan fick sin första vård och näring. Hvad Riseberga kloster beträffar, så kunna vi vara förvissade, att äfven det verkat godt i många riktningar för den aflägsna landsort, der det varit beläget, ehuru vi nu icke förmå serskilja frukterna af klostrets enskilda verksamhet från det, som kyrkan i sin helhet uträttat. — På samma sätt är det med klostrets historia. Hela dess lif var ett uttryck af kyrkans allmänna lif, och dess historia låter sig svårligen skiljas från den svenska medeltidskyrkans historia. — Vår skildring af klostrets öden har derföre icke kunnat blifva annat, än några spridda drag, dem vi nu afsluta med en förteckning[18] på alla de gods, Riseberga egde, när Gustaf I, på grund af Vesterås recess, för sista gången öppnade klostrets portar.
- I Nerike:
- Boos rättaredöme: 51 landbönder, 1 qvarn och 1 humlegård.
- Knista socken: 1 gård i Kvista by, 2 i Boo, 3 i Gysta, 3 i Tjugesta och 1 i Skorffatorp (?).
- Edsbergs socken: 1 gård i Ååslatorp, (Blankholmen), 1 gård i Stäringe, 1 i Qvisserud, 1 i Vägen, 1 i Backen, 4 i Härfvesta, 1 i Egelsta, 1 i Logsjö (“med 1 humlegård”"), 1 i Velanda, 1 i Lund, 1 i Träda, 1 i Kexle, 1 i Binninge, 1 i Via, 1 i Löten, 2 i Edsbergs by, 1 i Snarvi, 1 i Ronntorp, 1 i Solberga, 1 i Kälkesta (n. v prestgården), 3 i Frösvi, 3 i Åkraby samt Backa qvarn.
- Qvistbro socken: 1 gård i Gropen, 1 i Ljungstorp, 2 i Boda (Ribboda?).
- Tångeråsa socken[19]: 1 gård i Haslede (Ede), 1 i Backen, 1 i Stabo, 1 i Liden, 1 i Gotthardsbacken, 1 i Klastorp och 1 i Stickninge.
- Lundby rättaredöme: 24 landbönder, 1 ängsteg och 1 ödeshemman.
- Hackvads socken: 1 gård i Lundby, 1 i Skeppsta, 1 i Hackvad (Hvilsta?), 1 i Pålstorp och 2 i Hofvesta.
- Kumla socken: 1 gård i Hörsta, 2 i Vallersta.
- Kräklinge socken: 1 gård i Skoftesta, 1 i Luggavi, 1 i Nacketorp(?), 6 i Nahlavi.
- Hardemo socken: 3 gårdar i Norrby, 1 i Glippsta och 1 i Nybble.
- Vintrosa socken: 2 gårdar i Granhammar.
- Sörby rättaredöme: 22 landbönder och 1 torpare.
- Viby socken: 3 gårdar i Sörby, 3 i Broby, 1 i Våglyckan, 1 i Bredslätt, 1 i Lindhult, 2 i Tystinge, 2 i Eedby (Ybby), 2 i Lundby (n. v. prestgården), 2 i Ginstorp, 1 i Skarboda, 2 i Systeräng, 2 i Väla och 1 torp i Ekeberg.
- Attersta rättaredöme: 22 landbönder och 1 utjord.
- Gellersta socken: 5 gårdar i Attersta, 3 i Fellersta, Almbro qvarn, och 1 utjord i Herminge.
- Sköllersta socken: 1 gård i Boskulla.
- Lennäs socken: 1 gård i Dimbo, 1 i Björknäs.
- Almby socken: 3 gårdar i Ekeby.
- Kil socken: 1 gård i Broby.
- Gräfve socken: 1 gård i Gräfve by.
- Ånsta socken: 3 gårdar i Ansta, 1 i Alna och 1 i Brohammar.
- Örebro: 1 gård, 1 kålgård, 1 fiske i Örebro å, 1 åkerlycka (“liggandes nordan ån”).
- Alsnäs rättaredöme: 16 landbönder, 1 humlegård och 1 ängsteg.
- Hammar socken: 1 gård i Alsnäs, 1 i Åmme.
- Lerbäcks socken: 2 gårdar i Ingelsby, 1 i Skure, 1 i Rökulla, 1 i Ladäng, 1 i Bunken, 2 i Skyllberg, 1 i Rönne, 1 i Rönnestorp, 1 i Tillefjärd, 1 i Ronneshytta, 1 i Åmaqvarnsbytta, 1 i Multna och 1 ängsteg i Gårdsjö.
- Boos rättaredöme: 51 landbönder, 1 qvarn och 1 humlegård.
- I Södermanland:
- Hyndevads rättaredöme i Gillberga socken på Rekarlne med 6 landbönder.
- I Vermland:
- Sveda rättaredöme: 27 landbönder, 4 fisken och 1 notvarp, i Visnum och Rudskoga socknar.
- Spånga rättaredöme: 9 landbönder, i Fogelviks, Väsehärads, Ölmehärads och Varnums socknar.
- Småryds rättaredöme: 5 landbönder, 1 utjord och 1 laxfiske i Ulleruds socken.
- I Vestergötland:
- Torpeskogs rättaredöme: 14 landbönder, i Hofva, Hassle, Berg och Vånga socknar.
- Öwerstorps rättaredöme i Vartofta härad: 7 landbönder och 1 utäng, i Daretorp, Hvarf, Aklinge och Fogelås socknar.
- I Östergötland:
- Svanshals rättaredöme: 11 landbönder, 1 ödesjord, 1 tomt och 1 ström, i Svanshals och Egby socknar.
- På Öland:
- 7 landbönder, 1 ödeshemman och 1 utjord i Ås, Ventlinge och Smedby socknar.
Sedan vi nu kortligen genomsett Riseberga klosters
historia, må vi kasta en blick på dess qvarlefvor.
Det har gått med detta ålderdomsminne som med våra svenska fornlemningar i allmänhet, att det lidit mera af menniskohand än af tiden. Sedan klosterbyggnaderna 1546 afbrunnit, såsom det uppgifves, af åskeld, vill det synas, som om man lemnat de herrliga ruiner, som utgingo ur denna förödelse, någon tid i fred. Men redan 1650 befanns det nödvändigt att tillbygga och utvidga Edsbergs sockenkyrka, och nu erbjödo de gamla klostermurarna ett ypperligt byggnadsämne, som dessutom låg alldeles för närhändt för att ej locka till förstörelse. Sedan dess har materiel blifvit hemtadt härifrån än till den ena och än till den andra byggnaden, men det har varit senare årtionden förbehållet att se förstörelseverket drifvas till det yttersta, då på 1820-talet i sjelfva ruinerna en kalkugn inrättades, i hvilken de nerbrutna klostermurarna nedbrändes till kalk.
Herr N. G. Roth, hvilken på 1830-talet innehade Riseberga såsom arrendator, är den, som först egentligen tagit någon vård om detta dyrbara medeltidsmonument, och som äfven har förtjensten af att ur grushögarna ha framdra,git ruinerna, sådana de nu visa sig, och hvarigenom man får en ganska klar föreställning om kyrkan och några närliggande delar af sjelfva klostret. Under åren 1830, 1831 och 1832 företog sig hr Roth att varsamt uppgräfva och bortföra den massa af jord, grus och stenar, som under århundraden hopat sig öfeer kyrkans grundmurar och den del af klosterhuset, som på södra sidan stått i förbindelse med kyrkan. Man förmodade, att då man hunnit arbeta sig ner till kyrkans golfplan, denna till någon del skulle utgöras af grafstenar. Denna förhoppning slog dock felt, ty då man hann så långt med gräfningen, befanns det, att både golfstenar och grafhällar för längesedan blifvit uppbrutna och bortförda. Jorden under golfplanen öppnades på ett par ställen och visade tydliga spår efter begrafningar. Några andra fynd gjordes väl, men voro af ett underordnadt värde. Så hittades ett stycke hopsmält, hvitglänsande metall af omkring 10 skålpunds vigt. Fyndet antogs i början vara silfver, hvarföre det öfverlemnades till kongl. Kontrollverket i Stockholm för att närmare undersökas. Det visade sig vid anställd profning blott vara vanlig, något silfverblandad, klockmetall. Vidare anträffades tvenne små silfvermynt: det ena från Erik XIII:s och det andra från Kristoffers af Bayern regeringstid, ett litet knifskaft af messing, med ciselerade helgonbilder, samt en liten fingerborg af brons.
Af hvad som nu är synligt af klostrets sannolikt vidsträckta byggnader, är kyrkan (a) utan fråga den, som erbjuder största intresset. Ifrån vestra gafveln till början af högchoret har hon varit 90 fot lång, med en bredd af 60 fot. Om den ansenliga höjd, hon haft, vittnar den ännu qvarstäende vestra gafvelmuren, som i det närmaste torde hafva samma höjd, som kyrkan en gång hade.
Denna mur, med en höjd af nära 50 fot och en bredd af jemt 60, har på midten haft ett fönster, hvars höga och smala dagöppning på längden är afdelad af en smal murad post och omgifvet af ett murband i spetsbågsform. På ömse sidor om
detta fönster förstärkes muren, så väl på yttre som inre sidan, af tvenne stödjepelare (contreforts), af hvilka de på murens insida småningom vidgas för att öfvergå i kyrkans hvalf, som varit uppburet af åtta fristående pelare — fyra på hvardera sidan om midtelskeppet. Att kyrkans inre anordning varit sådan, derom kan man lätt öfvertyga sig vid en blick på de andra sidomurarna, hvilka ligga i dagen med en höjd från 2 till 5 fot. Den norra väggen har nemligen på inre sidan fyra stycken, 4 fot breda, väggpelare, alldeles lika med dem, som finnas på vestra gafvelväggen, och det är klart, att dessa väggpelare, i sin fortsättning under taket, äfven bildat hvalfbågar, ehuru naturligtvis rätvinkligt emot de förras. Södra väggen har blott två sådana väggpelare på inre sidan, hvaremot samma vägg på östra ändan utvändigt haft en sådan stödjemur, oberäknadt de båda stödjepelare, som finnas i sydöstra hörnet.
Ehuru något spår efter de i klosterkyrkor så vanliga sidokapellerna ej nu kan upptäckas, följer deraf visst icke, att ej sådana här funnits; tvertom är det ganska troligt, att de delar af kyrkan, som lågo på sidorna af midtelskeppet, just varit inrättade till dylika sidochor. För inredningen af sådana behöfdes icke heller annat, än ett flyttbart skrank, eller ett gallerverk mellan de fristående pelarne och de dem motsvarande stödjepelarne i väggen.
Midt på södra väggen är hufvudingången till kyrkan. Det är väl möjligt, att någon mindre port eller dörr funnits på norra väggen; men om så varit, har denna måst ligga en eller annan fot över golfplanen och haft en trappgång, af hvilken likväl några lemningar nu icke finnas qvar.
Högchoret, som, i förhållande till kyrkan, är skäligen obetydligt — bredden är nernligen 25 och djupet endast 12,5 fot — har haft formen af en half liksidig åttahörning, med runda halfpelare i hvarje hörn. Trenne breda trappsteg ledde från kyrkan upp till choret.
Då man utkom ur kyrkan, hade man straxt på höger hand en liten smal stentrappa (g), utför hvilken man kom in i de gångar och korridorer (d, d, d), som ledde till boningsrummen och klostercellerna. Till tvenne sådana celler (c, c), den ena innanför den andra, äro grundmurarna ännu bibehållna. Med en vemodig känsla betraktar man de nötta trösklarna till dessa gömställen undan verlden och frågar ovilkorligt med skalden:
O sägen, skuggor, ur er natt likväl:
Var edert lif af lidandet förgätet?
Var det blott frid, som bodde i er själ,
Och knäföll ingen sorg för stenbelätet?
Vägg om vägg med de nyss nämnda cellerna, men närmare kyrkan, synes grundval till ett större rum (b), som troligen varit ett grafchor; åtminstone har man påträffat lemningar efter lik vid gräfningar inom murarna. En af klosterkällrarne (e) är ännu så bibehållen, att den begagnas. Ungefär 100 fot norrom kyrkan äro rudera efter en fyrkantig byggnad (f), som man, ehuru sannolikt oriktigt, trott varit klockstapel.
Det enda, som finnes i behåll af forna byggnadsprydnader, är en enkelt arbetad pelaresockel och tvenne kapiteler.
På vestra yttermuren sitter en större sandsten inmurad, på hvars släthuggna yta synas i stark upphöjning tvenne Andreas-kors, ställda snedt emot hvarandra. Dessa figurer ha gifvit upphof till hvarjehanda gissningar. Någon betydelse i dekorativt hänseende kan väl icke tillmätas denna framställning, då stenen sitter nära ett utsprång af sjelfva muren, och dessutom icke mer än ett par fot ifrån jorden. Ganska säkert är det ett muraremärke, eller emblemet, som tillhört det murareskrå, som haft klosterbyggnaden om händer.
En liten skog af popplar och lönnar öfverskuggar hvarje sommar de nakna murarna och gräsväxts grushögarna med sin lummiga grönska, och på den saftiga gräsmattan kring ruinerna frodas ännu några flyktingar ur den forna klosterträdgården, såsom Luktviol (Viola odorata), Körfvel (Myrrhis odorata), Vintergröna (Vinca minor), Myskmalva (Malva moschata) och Gultraf (Oenothera biennis).
- ↑ Orden stiftades 1098, med hufvudsäte i Citeaux (Lat. Cistercium) nära Dijon i östra Frankrike, af en adelsman från Champagne vid namn Robert. Genom en af sina medlemmar, Bernhard af Clairvaux, vann Cistercienser-orden det största anseende och utbredde sig inom kort öfver en stor del af Europa, så att den under sin blomstringstid räknade öfver 2000 kloster och abbotstift. Cistercienser-nunnornas orden stiftades något senare, eller 1120.
- ↑ Langeb. Script. R. Dan. IV. pag. 457, ff.
- ↑ Alvastra grundlades 1144.
- ↑ Messenius, Rhyzelius.
- ↑ Dipl. Suec. N.o 823. Bland de i gåfvobrefvet uppräknade egendomarne nämnes äfven en villa juxta horebro, hvilket sannolikt skall vara Örebro; första gången, som det gamla Eijrarsund förekommer med sitt nu varande namn i vår historia.
- ↑ Denna och andra här rådfrågade urkunder finnas, der icke annorlunda är angifvet, alla i Riksarchivets diplomsamling.
- ↑ Utgifven första gången af kyrkoherden J. G Hallman, in 4:o 1732, med denna titel: “Then Högborna Nunnan Elisif Eriks Dotter Af Riseberga Klöster, Til the I hennes lefwerne sig tildragne Lycks och Olycks Händelser, Under sångwis författade Rim, wid pass 342 Åhr sedan beskrifven af Biskop Nils then Helige i Linköping, Hvilka Rim A. C. 1520 blifvit afskrifwne Af Laurentius Andreæ En Fransiscaner Munk; Men nu Igenfunne och Iii then Swenska Konunga och Kyrckio Historiens uplysning, Med bifogade Anmärkningar Utgifne af Johan Göstaf Hallman Göstafsson. Stockholm tryckt hos Pet. Jör. Nyström Åhr 1732”. — På det manuskript, Hallman begagnade, fanns en så lydande anteckning: Anno D:ni nostri JEsu Christi MDXX ego Laur. Andreæ ord. Frat. S. Fransisci hoc apographum scripsi. qvod de pulcerrima et castissima Elisabetha virg. Risb. ornatissime composuit 8. Nicolaus Epis. Lincopensis, Patronus noster in coelis optimus orat pro nobis infelicissimis his temporibus, qvibus gloria et honos omnibus Sanctis impie absumitur. Hallmans upplaga är omtryckt i Strengnäs 1817. — Senare har denna visa blifvit intagen bland Svenska Folkvisor, utgifna af E. G. Geijer och A. Afzelius, Del. I, sidd. 181—192; bland Sveriges historiska och politiska visor, utgifna af G. O. Hyltén-Cavallius och G. Stephens, Del. I, ss. 96—106; och i Berättelser ur Svenska Historien af C. G. Starbäck, Del. IV, ss. 327—333.
- ↑ Marsken Erik Puke.
- ↑ Catharina, dotter till Nerikes-lagmannen Ulf Gudmarsson och hans husfru den heliga Birgitta. Död i Vadstena 1381.
- ↑ Eghard (Eggert) von Kyrnen, gift med Catharina under kyskhetslöfte.
- ↑ Kristi lekamens fest var en af den katolska kyrkans större högtider. Dess ändamål var att hos folket inprägla läran om brödets och vinets förvandling i nattvarden till Kristi lekamen och blod (Transsubstantiationsläran) och stiftades af påfven Urban IV 1264, samt firades årligen torsdagen efter Tref. Söndag.
- ↑ Kolmården.
- ↑ Erik Pukes slott. Hvilket ställe härmed menas är oafgjordt.
- ↑ Man vet ej rätt hvilket kloster här menas. Joh. Vastovius kallar det i sin klosterförteckning Cumblaboda och den med honom samtida Joh. Messenius skrifver Romblaboda. Troligen är det senare namnet det rättaste och en sammandragning af Ramundeboda.
- ↑ Afskrifvarefel i st. f. Urban VI.
- ↑ Falköping.
- ↑ — quod dictum monasterium querrarum commotiones impiorum deprædationes violentias et hospitalitates violentas ad tantam paupertatem devenerit, quod præfatæ Sanctimoniales non possunt de redditibus suis congruam sustentationem habere, imo quo ad victum et vestitum qvotidie, qvod dolenter referimus, defectum et penuriam notabiliter patiuntur. Biskop Thords bref.
- ↑ Kammar-Archiv. Sign. Södermanland, 1552, N:o 5: “Årliga Räntan af Risbärga Clösters landbor, boendes i Närike, Wermeland, Westergiötland, Ostergiötland och opåå Öland. — Dessa efterskrifna gods hafva legat till Risberga Clöster”. — Huruvida den här förekommande indelningen i rättaredömen fanns på den tiden, godsen lydde under klostret, eller om indelningen är en åtgärd af Gustaf I:s förvaltning efter godsens indragning till kronan, kan icke afgöras, ehuru det förra icke är otroligt.
- ↑ Af här uppräknade hemman ligga alla, med undantag af Stickninge, i n. v. Skagershults socken, hvilken såsom egen församling skiljdes ifrån Tångeråsa 1648.