Nerikes gamla minnen/Kapitel 07
| ← Fornsaker, funna i Nerikes jord |
|
Riseberga kloster → |
VII.
RUNSTENAR.
Jemfördt med de andra Svealänderna är Nerike fattigt på
runstenar, hvilket, då det ligger så nära de gamla folklanden,
häntyder på ett senare bebyggande, serdeles om man tillika —
såsom Prof. Säve anmärker — ser på språket i runinskrifterna,
hvilka, genom de många ojemnheterna i skrifsättet ocb de ofta
förekommande stungna runorna, hänvisa på en yngre tid.
Då Liljegren hufvudsakligen efter äldre uppteckningar, utgaf sina Run-urkunder 1834, upptogs Nerikes samtliga runstenar till 18, ehuru säkert en och annan af dem, som blefvo intagna i detta arbete, redan då var förstörd. Senare efterforskningar ha emellertid ledt till visshet om, att 12 af de runminnen, Liljegren omförmäler, ännu finnas i behåll, ehuru 3 endast såsom fragmenter, hvartill kommer ett fragment af en förut okänd sten, som genom författarens efterspaningar uppdagades under förleden sommar (1867), så att antalet af Nerikes runstenar för närvarande utgör 13.
1. Götlunda socken vid Urvalla. (Lilj. 1024.)
Denna sten återfinnes på vestra sidan om sockenvägen, som går från Ramstigen till den vid Opbogaström (Frötuva-ån) belägna byn Urvalla. Helt nära stenen, in i skogen, på östra sidan om vägen, finnes en stensättning i båtform. Stenen, som
är 5,3 fot hög och vid jordytan har en bredd af 2,3 fot och omkring 1 fots tjocklek, är ristad på båda sidor med en mängd invecklade slingor, som serdeles på stenens baksida genom aflagring blifvit något otydliga. Inskriften är af följande innehåll:
ᚢᛚᚠᚱ᛬ᛅᚢᚴ᛬ᛅᚾᚢᚾᛏᚱ᛬ᛚᛁᛏᚢ᛬ᚱᛅᛁᛋᛅ᛬ᛋᛏᛅᛁᚾ᛬ᛁᚠᛏᛁᛦ᛬ᛚ.....ᚢᚱ᛬ᛋᛁᚾ᛬ᛒᛓᚾᛅ᛬ᚴᚢᚾᚢᚱ᛫
ULFR AUK ANUNTR LITU RAISA STAIN IFTIR L...[?FAþ] UR SIN BOAN(T)A KUNUR.
Det är: Ulfr auk Anundr lita raisa stain iftir L ... {?fath] ur sin boanda Kunur.
(Ulf och Anund läto resa sten efter L ... [? fad]er sin, Kunas man.)
Anuntr, m. Anund Fn. Önundr förklaras af P. A. Munch vara uppkommet af An-vindr. — Kuna f. genit. kunur qvinna, gift hustru, men är här ett namn[1].
2. Götlunda socken Lungersås. (Lilj. 1025.)
Öfverst på Lungersåsen, der han vid pass en half fjerdingsväg söder om byn Lunger skjuter ut i Hjelmaren, träffas denna sten inuti en, 27 fot lång och 9 fot bred, båtformig stensättning af större kullerstenar, omgifven af andra stensättningar i olika former. Af folket i trakten är stenen väl känd under benämningen “Konung Sigges sten”. Stenens höjd från jorden till öfra kanten är 4,1 fot, bredden nedtill 2,5 och upptill 2 fot, samt tjockleken ungefär 1 fot. Inskriften är af denna lydelse:
ᛂᛚᚠ ᛦ᛬ᛅᚢᚴ᛬ᚴᛲᛦᛚᛁᚠᛦ᛬ᚦᛂᛁᛦ᛬ᚴᛁᚦᚱᚢ᛬ᛁᚠᛏᛦ᛬ᛋᛁᚴᛘᚢᚾᛏ᛬ᛒᚱᚢᚦᚢᚱ᛬ᛋᛁᚾ᛬
ELF[KI]R AUK KÆRLIFR ÞEIR KIÞRU IFTR SIKMUNT BRUÞUR SIN.
Det är: Elf[ki]r auk Kærlifr their kirthu iftir Sigmund brothur sin. (Elfkir (= Elfgeir af Alfgair) och Kærlifr de gjorde (neml. minnesvården) efter Sigmund broder sin.)
Vid läsningen af denna sten har Prof. Säve benäget fästat uppmärksamheten på, att det första namnet ᛂᛚᚠ...ᛦ, hvars mellersta mynder äro nästan utplånade, äfven skulle kunna läsas för Elfikr l. Elfingr, ehuru den här antagna läsarten Elfkir l. Elfeir är den sannolikaste; — och att det andra namnet ᚴᛲᛦᛚᛁᚠᛦ bör vara Kærlifr (Geirlifr, af Gairlaifr). Då man uti det nästföljande ordet ᚴᛁᚦᚱᚢ tydligen har en omkastning för ᚴᛁᚱᚦᚢ, så kunde man tro, att förhållandet vore detsamma med ᚴᛲᛦᛚᛁᚠᛦ och att dermed menades ᚴᛦᛋᛚᛁᚠᛦ, som då kunde
tagas för Köslifr l. Kæslifr, l. Kes-, Kis-lifr, och förstafvelsen då vara densamma, som Lilj. 656 Kismuntr och Lilj. 775, 953 Kislauk. Men att ᛲ möjligen är en vokal vinner stöd deraf, att uti den urnordiska runskriften på Istaby-stenen i Blekinge (Stephens , s. 175, Lilj. 2059) runan ᛋ betecknar en vokal, t. ex. slutet ᚹᚨᚱᛋᛁᛏ ᚱᚢᛅᛋᛦ ᚦᛋᛁᛋᛦ = wærait runar þajar (enligt P. A. Munchs läsning) = Isl. reit runar þær; och man får på detta sätt utan någon omkastning ᚴᛲᛦᛚᛁᚠᛦ till Kærlifr.
En med runor ristad grafsten, i Götlunda kyrkas vapenhus, som Liljegren omnämner under n. 1681, finnes nu icke mer. Sannolikt har han blifvit sönderslagen eller inlagd i muren, när kyrkan ombyggdes 1744.
3. Glanshammars kyrkomur. (Lilj. 1038.)
Denna runsten, som sitter inmurad i hörnet af vestra gafvelmuren, norr om tornet, ungefär 5 alnar från jorden, har välment, men föga välbetänkt, blifvit öfverstruken med olika slags oljefärg för att göra den högt sittande stenens ristningar rätt synliga för den, som betraktar dem nerifrån marken. Det är sannolikt denna sten, Liljegren afser med 1028, ehuru, om man jemför inskrifterna, en förvexling med den längre fram omnämnda Väsbystenen (L. 1038) är alldeles påtaglig. Ristningen är af följande innehåll:
ᚦᚯᚢᚭᛦ ᛬ᛅᚢᚴ᛬ᛏᚢᚱ..᛬ᛚᛁᚢ᛬ᚴᚽᚱᛅ᛬ᛘᛅ...ᛦ᛬ᛒᚱᚢᚾᛅ᛬ᚠᛅᚦᚢᚱ᛬ᛋᛁᚾ᛬ᛅᚢᚴ᛬ᛘᚯᚦᚢᚱ᛬ᛋᛁᚾᛅ᛬ᚼᚢᛚᛘᚢ᛬
ÞOUA(n)UR (l. ÞOUTAR) AUK TUR .. LI(T)U KERA MA[RKI IFT]R BRUNA FAÞUR SIN AUK MOÞUR SINA HULMU.
Det är: Thoua(n)tr l. Thoutar auk Tur .. litu gera marki itir Bruna fathur sin auk mothur sina Hulmu.
(Thoua(n)tr l. Thoutar och Tur .. läto göra märke (minnesmärket) efter Bruni fader sin och moder sin Hulma.)
4. Glanshammars kyrkogårdsmur. (Lilj. 1029)
Liljegren omnämner, utom den nu beskrifna, för Glanshammar ännu tre runstenar, nemligen en i kyrkodörren (n. 1026), en i sakristiedörren (n. 1027) och n. 1029. Af dessa äro två spårlöst försvunna, men torde möjligen sitta gömda under kalkrappningen på de angifna platserna i kyrko- och sakristiedörrarna. Den tredje (n. 1029) är sannolikt den med tydliga ormslingor ristade sten, som finnes inlagd i östra kyrkogårdsmuren, midtför choret, och af hvilken här en afteckning visas. För att inpassas i muren hafva kanterna blifvit afslagna, hvarigenom alla spår efter runristningen gått förlorade.
5. Ringkarleby vid Nasta (Lilj. 1030.)
Då man färdas från Örebro till Glanshammars gästgifvaregård, påträffar man denna runsten i högra landsvägskanten, midt emot Nasta by. Hadorph berättar, att man fordom vid stenen offrade “mot tannevärk”, och, enligt prosten Herdman (Glanshammars Tänkebok), brukades på hans tid att lägga knappnålar, silfver o. d. vid stenen, såsom offer mot missväxt och dyr tid. Om man får dömma af Bautil, måste ristningarna inom runslingan varit serdeles prydliga. Nu äro de till det mesta utplånade. Åtminstone har det varit mig omöjligt att, vid förnyade besök på stället och med Bautil till jemförelse, urskilja mer än, hvad som synes här på teckningen. Runskriftens innehåll är:
ᚦᚢᚱᚼᛅᛚ᛬ᛚᛁᛏ᛬ᚱᛂᛁᛋᛅ᛬ᛋᛏᛂᚾ᛬ᛁᚠᛏᚢᚱ᛬ᚦᛁᚢᚦᛒᚢᚱᚾ᛬ᚢᚾ᛬ᛋᛁᚾ᛬ᚾᚢᛏᛅᚾ᛬
ÞURHAL LIT REISA STEN IFTUR ÞIUÞBURN [S]UN SIN NUTAN.
Det är: Thurhal lit reisa sten iftur Thiuthbiurn sun sin nutan. (Thorhallr lät resa sten efter Thiodbiörn son sin redbare.)
Det första namnet ser ut som ᚦᚢᚱᚼᛅᛁ (ÞURHAI), men då prof. Säve förklarar ett sådant namn omöjligt, ha vi antagit, att toppstrecket på sista runan ᛚ blifvit utplånadt, och läsa, på hans auktoritet, ᚦᚢᚱᚼᛅᛚ för ᚦᚢᚱᚼᛅᛚᚱ, motsvarande det Isl. þorhallr, d. ä. den åt guden Thor helgade Hallr. — Slutordet angifves af Liljegren vara ᛅᚢᛏᛅᚾ, men är vid närmare efterseende ᚾᚢᛏᛅᚾ, acc. sing, m. af ᚾᚢᛏᚱ, Isl, nytr, adj. redbar, rättskaffens, nyttig.
6. Stora Mellösa södra kyrkogårdsmuren. (Lilj. 1031.)
Tills för några år sedan låg denna sten så långt nere i muren, att endast halfva runraden var synlig. Sedan stenen blifvit upplyftad och fått ett lämpligare läge, läses nu följande inskrift:
ᛁᚴᛅ᛬ᛚᛁᛏ᛬ᚱᛁᛁᛏᛦ᛬ᛁᚠᛏᛦ᛬ᛅᛋᛁ....ᚴᚾ᛬ᛋᛁᚾ᛬
I(n)KA LIT RIITÖ (RISTÖ) IFT(I)R ASI .... KN SIN.
Det är: Inga lit riita (1. rista) iftir Asi .... kn sin.
(Inga lät rita (l. rista) (neml. stenen) efter Asi .... kn sin.)
Inskriften är otydlig. Ordet ᚱᛁᛁᛏᛦ kan stå för ᚱᛁᛌᛏᛦ (ristᛦ) — och slutrunan måste här beteckna en vokal, nemligen det dunkla slutljudet ö (kanske e?), således ristö eller riste. ᛅᛋᛁ torde måhända rättare böra läsas ᛅᛋᛅ acc. sing. m af ᛅᛅᛁ. Det afbrutna ordet (framför ᛋᛁᚾ) (... ᚱᚴᚾ?) är ock svårt att förklara. Prof. Säve har, vid granskningen af inskriften, haft den godheten framlägga några gissningar, men tomrummet emellan orden ᛅᛋᛁ och ᛋᛁᚾ är alltför litet att inrymma den föreslagna textfyllnaden.
Ännu en runsten (n. 1032) omnämnes af Liljegren såsom tillfinnandes vid Mellösa kyrka i vestra kyrkobalken. Oaktadt noggranna efterspaningar står han ej att upptäcka och har sannolikt gått förlorad, när kyrkan för några, år sedan ombyggdes.
7. Stora. Mellösa vid Åsby. (Lilj. 1033.)
Denna sten, som ligger straxt söder om Åsby i en åkerlycka, till höger om vägen, som går från landsvägen vid Egeby öfver sandåsen genom Asby by till gårdarna Munkvrak, Biskopsvrak och Bondvrak, utgöres af en stor klumpformig stenhäll med en slät mot norr sakta sluttande sida, på hvilken runristningen blifvit anbringad. Man tror att stenen från början varit en hednisk blothall, för hvilken förmodan man hemtar stöd af
den i stenen varande skållika gropen och några rännformiga fördjupningar, jemte det, att de gamles plägsed att vid sina gillen samlas vid stenen, då dryckeskannan ställdes i den runda fördjupningen, icke osannolikt torde varit ett dunkelt minne af den hedniska offerfesten, om hvilken föröfrigt en, några famnar från stenen liggande, gammal offerkälla utgjorde ännu en erinring. Härmed må nu vara huru som helst, så är dock säkert, att intet samband finnes emellan det förmodade offerstället och sjelfva runristningen, som helt enkelt är en vanlig grafskrift, hvilket synes af innehållet:
ᚴᚾᚢᛅᛏᚱ᛬ᛚᛁᛏ᛬ᛁᛋᛅ᛬ᛋᛅᛁᚾ᛬ᚦᛅᚾᛁ᛬ᛁᚠᛏᛦ᛬ᛒᛁ..ᛁ..ᚦᚢᚱ᛬..ᚾ᛬ᚼᛅᚾ᛬ᚢᛅᚦ᛬ᛏᚢᚦ᛬ᛁ᛬ᚢᛁᚾᛁ᛬ᚢ᛬ᚦᚯ᛬ᚠ...
KNUATR LIT (R)ISA STEN ÞANI IFT(I)R BI..I..[FA]ÞUR [SI]N HAN VA(R)Þ TUÞ(R) I UINI U ÞO F...
Det är: Knuatr lit risa sten thani iftir Bi .. i..fathur sin; han varth tudr i Vini u þo f....
(Knut lät resa denna sten denna efter Bi.. i.. fader sin; han vardt död i Vine-ö, då f....)
Vinön är en stor ö en half mil härifrån Lite i Hjelmaren.
8. Stora Mellösa socken vid Hummelsta. (Lilj. 1034.)
Ursprungligen har denna sten stått i Talby äng i Askers socken, på andra sidan om Telgebron, der han låg kullfallen och bortglömd tills för en mansålder sedan, då en bonde, nämndemannen Pehr Andersson återfann honom och förde honom till sin, på andra sidan bron i Mellösa belägna gård, Hummelsta, der stenen sattes vid inkörsporten till gården och ännu står qvar. Det är föröfrigt samma sten, hvilken Liljegren omnämner såsom stående vid Telgebro på Odinsbacke. Runslingans lätt lästa innehåll har denna lydelse:
ᛒᛁᚯᚱᚾ᛬ᛅᚢᚴ᛬ᚴᚽᛁᚱᚢᛅᛏᚱ᛬ᛚᚽᛏᚢ᛬ᚱᚽᛋᛅ᛬ᛋᛏᚽᚾ᛬ᚦᚽᚾᛋᛅ᛬ᛁᚠᛏᛁᛦ᛬ᚽᛁᛒᛁᚢᚱᚾ᛬ᚠᛅᚦᚢᚱ᛬ᛋᛁᚾ᛬ᚴᚢᚦ᛬ᚽᛁᛅᛚᛒᛁ᛬ᛋᚽᛚᚢ᛬ᚽᛅᚾᛋ᛬
BIORN AUK KEIR(h)UATR LETU RESA STEN ÞENSA IFTIR EIBIURN FAÞUR SIN KUÞ HIALBI SELU HANS.
Det är: Biorn auk Geirhvatr letu resa sten thensa iftir Eibiurn fathur sin Guth hialpi selu hans.
(Björn och Geirvater läto resa sten denna efter Eibiörn fader sin. Gud hielpe själ hans.)
Namnet Geirhvatr m. betyder egentl. den spjutraske, liksom Eibiurn, m. den väldige Björn el. Björn framför alla.
Liljegren har efter J. Peringsköld angifvit en runsten (n. 1035), såsom befintlig i Sköllersta kyrka, men någon sådan finnes der nu icke.
9. Kumla socken Vesta egor. (Lilj. 1036.)
Stenen, som i olika antiqvariska uppgifter säges stå än på Vesta, än på Hjortsberga och än på Kila egor, står nära egoskilnaden emellan dessa tre byar, på Vesta, frälsegårds mark, söder om och invid byvägen, som går från Vesta söderut åt Tynninge, på ett högst olämpligt ställe, i kanten af ett sumpigt kärr, hvarifrån det likväl är fråga om att flytta honom några famnar längre i vester till tjenligare och högländtare plats vid vägen. — Af inskriften återstår:
....ᛁᚱᛁᚦᛁ᛬ᛋᛏᛁᚾ᛬ᚦᛅᚾ᛬ᛁᚠᛏᛦ...ᚱᛒᚱᚾ...ᛁᚾ᛬
..[K]IRIÞI STIN ÞAN(A) IFT(I)R [ÞU]RB(U)RN [SUN S]IN.
Det är: ... girithi (=gerthi) stin thana iftir Thorburn sun sin.
(... gjorde sten denna efter Thorburn son sin.)
10. Täby i sakristiemuren. (Lilj. 1037.)
Om denna besynnerliga sten, på hvars tydning så många forskare förgäfves pröfvat sin skarpsinnighet, läses i pastors relation till kgl. Antiqvitetskollegium 1667, om Mosjö och Täby socknars fornlemningar, följande: “En tämmeligh stoor gråsteen finnes liggiandes ändalångz uthi Täby sacristie östra vägg, på hvilken fins i bredderna och omkring then ändan, som norrut ligger, runskrift men midt uthi thensamma åtskilliga figuræ ... och säges att thenne steen eller Runska skrift skulle witna thet Täby kyrkia skulle varit först upbygd medh Mose offer, thet är som man vil uttydat, medh thet offer som föll widh Mosiö kyrckia”.
11. Kräklinge socken vid Väsby. (Lilj. 1028.)
Denna sten, som på förf:s föranstaltande 1860 blef upptagen ur sin mer än tvåhundraåriga graf, en förfallen stenbro
öfver landsvägen, och flyttad till sin ursprungliga plats på Korskulle eller den s. k. Korsbergsbacken, der stenen, för att icke något af inskriften skulle döljas, måste vid en jordfast sten fastsättas med jernkrampor, har under förleden vinter (1867) blifvit omkullvräkt af några okynniga personer, dervid hällen, som bestod af sandsten och var mycket tunn, brustit i flera stycken, af hvilka flera blifvit bortförda. Förf. har ämnat föra de qvarvarande fragmenterna till den närbelägna kyrkan och inlägga dem i kyrkogårdsmuren. Den teckning, som här meddelas, är tagen straxt efter det stenen sista gången restes på Korskullen. Såsom förut är nämndt, är hos Liljegren denna sten förvexlad med en annan vid Glanshamnars kyrka. Af den mestadels utplånade inskriften var följande läsligt:
ᚦᚢᛘ..x..ᚢᚱᚴ..x..ᛦ..xᚱᛋᛚᚢᛁxᛋᛁᛏᚾ...ᛁᚢ...ᛚᛘ...ᛏ..ᛋᚾᚢx
ÞUM..URK..R...RSTUI SITN...IU...LM...T..SNU.
Thum..urk..r ristu stin..iu...lm...t...snu.
(Thum..ur..r reste sten..................)
ᚱᛋᛚᚢᛁ ᛋᛁᛏᚾ äro omkastningar för ᚱᛁᛋᛏᚢ ᛋᛏᛁᚾ.
12. Viby kyrka. (Lilj. 1039.)
Vid planering af kyrkogården för flera år sedan, anträffades ett stycke af denna sten, hvilken, efter hvad inskriften tyckes utvisa, fordom varit infattad i sjelfva kyrkodörren. Det påfunna fragmentet blef kanthugget och inlagdt i ett trappsteg i södra kyrktrappan. Af runslingan är ingenting mer synligt än:
.....ᚦᚢᚱᛁ.... (af ordet ᚯᚦᚢᚱᛁᚾᛁ.)
.....ÞURI = thuri = dörr.
Utom de nu uppräknade runstenarna, nämner Liljegren slutligen en runristad grafsten (n. 1682) vid Frövi i Edsbergs härad och socken. Men då de äldste i trakten aldrig hört honom omtalas, och ännu mindre sett honom, så är det uppenbart, att han blifvit förstörd för mycket lång tid tillbaka, och är således föga förhoppning om att han skall återfinnas.
13. Hofsta socken, Kumla by. (Nyfunnen.)
Omkring år 1812 blef en runsten i Kumla by sönderslagen och lagd i muren till en källarebod, som för några år sedan åter nedrefs, då den dervid erhållna stenen användes till en liten stenmur nära invid stugubyggningen, som ännu qvarstår i gamla byn. Med denna anvisning uppdrog förf. åt stud. hr Hallgren vid Axbergs prestgård förleden sommar att eftersöka stenen, som också till en del återfanns i den nämnda muren. De efterspaningar, förf. sedan dess sjelf anställt för att få reda på det öfriga, ha visserligen ännu icke krönts med framgång, ehuru det är att hoppas, att äfven detta skall komma till rätta. Emellertid meddelas här hvad som är funnet:
ᚾ᛬ᚠᚱᚯᚴᚾᛅᚾ᛬ᛏᚱ...ᚼᚢᛚᛘᛁ᛬ᛋᚢᚾ᛬ᚼᛅᚾᛋ᛬
...N FROKNAN TR[IK]...HULMI SUN HANS.
...n froeknan treng...Hulmi sun hans.
(...n tapper dräng (ung man)...Holme son hans.)
- ↑ Jfr Liljegren, n. 431, samt Tutir (Dotter). Lilj. 334, 1447, Faþir, m. (Fader). L. 1447, 1223, 2118, och Bruþir, m. (Bror). L. 1118, nyttjade såsom nom. propr.