←  Örebro kloster
Nerikes gamla minnen
av Herman Hofberg

Minnen och lemningar efter några af de äldsta kyrkorna
Qvarlefvor af medeltidens kyrkliga konst  →


[ 132 ]

XI.
MINNEN OCH LEMNINGAR EFTER NÅGRA AF DE ÄLDSTA KYRKORNA.

Sägnen angifver tvenne större stensättningar, den ena, en aflång fyrkant, i Tärntorps äng på Katrinebergs egor i Lernäs socken, och den andra, en bred oval, på sydvestra sluttningen af den s. k. Stenkullabacken på Björnhofda egor i Asker, såsom lemningar efter dessa socknars första kyrkor, hvilka, enligt folkets förmenande, för trollens skull måst flyttas. Den förra [ 133 ]är, oaktadt någon yttre likhet med en gammal tomtning, sannolikt ingenting. annat, än en vanlig forngrift, och med den andra är förhållandet måhända enahanda, ehuru det icke kan förnekas, att här möjligen kan ha varit ett hedniskt offerställe, alldenstund i ovalens midt finnes en 9 fot lång, 5 fot bred och 2 fot hög sten, kallad “altarstenen”, som i sådant fall blothallen. Men vi hafva andra byggnadslemningar, som uppenbart äro qvarlefvor efter kristna kyrkor, sannolikt ifrån den tid, kristendomen först blef predikad i Nerike, nemligen den s. k. “Kull-kyrkan” i Mosås, “Kapellet” i Kräklinge samt “Eremitkapellet” på skogen Kägglan.

Den förstnämnda, eller Kullkyrkan, finnes på Hulinge gärde, några hundra alnar öster om byn, på en liten höjd, benämnd “Kullkyrkebacken”, endast några få steg norr om häradsvägen. Backen, der kapellet legat, tyckes ursprungligen ha varit nästan rund, men har i senare tider blifvit begagnad till grustag af de kringboende, som bortgräft honom till mer än hälften, hvarigenom ock kullens topp, som för öfrigt bildar en någorlunda jemn platå, blifvit nära nog halfcirkelformig, med en längd för närvarande af 60, och en bredd af något mer än 20 fot. I den lodräta genomskärningen, som uppstått genom grustagningen, synas under gräsmattan sammanhängande lemningar efter gamla grundmurar, byggda af oslagna kullerstenar och sammanfogade med bergfast murbruk. De år ifrån år fortsatta gräfningarna ha emellertid förstört murarna så, att hvarje försök att utleta byggnadens ursprungliga plan och utsträckning nu mera måste blifva fruktlöst. Rundtomkring träffas spår efter en kristen begrafningsplats. Liken ligga i allmänhet icke mer än tre eller fyra fot under jordytan, med fötterna mot öster, och synas, att döma af de murknade trästycken, som ofta hittas tillsammans med benen, ha varit begrafna i kistor eller lårar af grofva ohyflade bräder.

Det s. k. Kapellet i Kräklinge vid Sörby utgöres af en dylik sandkulle, som i sitt inre gömmer murarna efter en fornåldrig byggnad. I en grop, som helt nyligen blifvit upptagen [ 134 ]i sydvestra kanten på kullen, visar sig hörnet af en väl bibehållen grundmur, byggd af kalkstenshällar med mellanslaget cement[1]. De spår efter forna begrafningar, som äfven här emellanåt påträffas, visa, att byggnaden under en aflägsen tid varit en kristen kyrka.

Eremitkapellet på Kägglan ligger inom Ödeby socken, i gränsen emellan Ringaby och Finåkers skogar, i en skogsäng, ungefär 1000 alnar vester om hemmanet Djupdalen. Grundmurarna, som äro byggda af bergfallen gråsten med fast kalkbruk, samt äro 2 till 3 fot höga och 4 fot tjocka, synas vara lemningar efter något litet kapell, som utvändigt haft en längd af 45 och en bredd af 36 fot. I backen, söder om ruinen, synas spår efter en med mycket arbete anlagd väg, som utan tvifvel är en lemning efter den uräldsta stråkvägen mellan Nerike och Vestmanland öfver Kägglan.

Våra äldre handlingar omtala icke, så vidt jag känner, någondera af dessa kyrkor. Deremot vet folket att berätta, att Kullkyrkan varit den första kyrkan i Mosås, och så gammal, att hon förstördes vid syndafloden, och om Kapellet i Kräklinge, att det väl varit en kyrka, men som icke tillhört Kräklinge, utan klosterfolket i Riseberga, hvilka, när de kände tvånget inom klostermurarna för tryckande, plägade resa ditut för att öfva sin gudstjenst. Kapellet på Kägglan har, enligt folktron, varit ett “munkkloster”, och äldre topografer omtala det såsom ett capella Eremitarum. Emellertid finnes det icke omnämndt i äldre urkunder; men det synes troligt, att byggnaden, om än icke en bostad för eremitmunkar, dock varit ett kapell eller bönehus, der de resande kunde förrätta sin andakt, innan de företogo den mödosamma och vådliga färden öfver Kägglan.

Vid Hörsta i Kumla, i gamla byn invid vägen, fanns fordom murlemningar efter en större byggnad. Dessa murar blefvo på 1700-talet nedbrutna och stenen förd till den ett stycke der[ 135 ]ifrån belägna Vallersta by, der han användes till uppbyggande af en stor källare, gemensam för hela byn, eller ett helt hemmans åbor; och ett par portar med rika jernsirater, som enligt uppgift tillhört samma byggnad, begagnades länge för en loge vid Första. Efter någras berättelse voro dessa gamla murar qvarlefvor af en kyrka, enligt andras förmenande, lemningar efter det i Elisif-visan omtalade Kumblabo kloster[2]. — Vester om Sånnersta i samma socken finnes en källa, kallad “Kapallan” eller “Kapellkällan”. Sagan talar om ett kapell i närheten, af hvilket dock inga spår kunna upptäckas.

Utaf 43 kyrkor, som nu finnas i Nerike, äro mer än två tredjedelar, eller 29 stycken, alldeles nybyggda efter reformationen, och de andra 14, som hela eller delvis finnas qvar ifrån katolska tidehvarfvet, ha genom en nyare tids fåvitska ändringar och tillsatser blifvit så förfuskade, att man i allmänhet icke kan spåra mycket af den undransvärda konst, som eljest uppenbarar sig i de byggnadsverk, som uppstått under medeltiden. Endast på ett par ställen har man, innan kyrkorna raserades, vårdat sig om att upprätta ett slags beskrifningar öfver deras byggnadssätt och fornåldriga inredning, hvilka beskrifningar, om de än lemna åtskilligt öfrigt att önska, likväl icke äro utan sitt värde för den del af konsthistorien, som afhandlar den kyrkliga byggnadskonsten i Sverige.

Den ena af dessa beskrifningar omtalar Kumla gamla kyrka, hvilken nedrefs år 1829 för att lemna rum åt den nu varande kyrkan, hvars byggnad började samma år. Om vi ock, med den säkerhet, hvarmed forskningen i våra dagar tilltror sig att bestämma åldern på ett medeltidens byggnadsverk, icke kunna biträda författarens mening, att Kumla gamla kyrka varit samtidig med Inge den äldres regering, så vittnade dock hennes byggnadsart och hela anordning om en ganska hög ålder. På vestra ändan sträckte ett, 110 alnar högt, torn sin spira mot höjden. Så väl tornet som sjelfva kyrkan voro byggda af den kalkartade tälgsten, hvaraf socknen eggir outtömliga till[ 136 ]gångar. Takbetäckningen utgjordes af furuspån. På östra ändan hade kyrkan ett fönster af färgadt glas. Under detta fönster hade förmodligen altaret stått, tills det, efter kyrkans tillbyggnad på södra sidan, flyttades mera åt söder för att komma midt på östra gafvelväggen. En utbyggnad på norra sidan, hvars hvalfkupor voro prydda med figurmålningar al fresco, hade lemningar qvar efter ett altare, som, enligt ett gammalt Inventarium, ännu 1686 hade oivar sin med röda vapen påsydda altarduk, ehuru altaret naturligtvis icke då nyttjades. Kyrkans hvalf bestod af fem kupor, af hvilka de äldre, slagna af kalkflisor, hade refflade friser af tälgsten. En senare tillkommen byggnad, som gjorde kyrkans form, hvilken förut varit ett kors, oregelbunden, hade hvalfkupor af tegel, helt olika de förra. Då denna tillbyggnad verkställdes, qvarlemnades, till stöd för hvalfvet, så mycket af den nedridna väggen, att deraf bildades tvenne grofva pelare, af hvilka i den ena inrättades en uppgång till kyrkhvalfvet och tornet. Kyrkan syntes från början haft ganska få och små fönster. Nära hvalfvet, på vestra ändan inuti kyrkan, var en liten öppning i muren, försedd med en jernlucka. Enligt en gammal sägen skall härifrån under katolska tiden gifvits ett slags orakelsvar. Emellertid kunde ingången till denna öppning i muren ej upptäckas utifrån, så länge tornet och kyrkan voro i sitt gamla, orubbade skick. Men vid kyrkans rifning befanns denna gång leda ifrån tornet och vara igenfylld med grus och sand[3]. I muren voro några trappsteg ner till luckan, med lagom rum för en menniska. Utanför vestra kyrkodörren hade kyrkan ett i senare tider tillbygdt vapenhus, som på väggen hade årtalet 1645. Kyrkbänkarna voro gjorda af tjocka plankor, hvilka likväl icke voro sågade, utan tälgda med yxa, och qvinnornas bänkar hade inga ryggstöd, utom en, som var bestämd för ståndspersoner. Under golfvet funnos, vid kyrkans rifning, flera murade grafvar. Ur en af dem upptogos två barnlikkistor af koppar, med Sparre- och [ 137 ]Krus-vapnen. — Klockorna hängde ej i tornet, utan voro uppsatta i en hög stenbyggnad på kyrkogården, som, dels för att murarna började rasa, och dels emedan han var hinderlig för den nya kyrkobyggnaden, blef nedrifven 1828. Troligen var denna byggnad mycket gammal och uppförd på en tid, då man ej kände sättet att spränga sten, emedan han bestod af kullriga stenar, sådana de af naturen voro danade. Nere vid marken hade ena muren tre små nicher, i hvilka förmodligen stått helgonbilder. Någras mening är, att denna stenbyggnad icke varit uppförd för klockornas skull, utan att den varit ett litet munkkloster och detsamma, som nämnes Kumlabo kloster[4].

Kils gamla kyrka, efter G. Tiselii ritning, i förminskad skala.

[ 138 ]
Plan af samma kyrka, efter G. Tiselii ritning, i förminskad skala.

En annan beskrifning handlar om Kils kyrka. Efter hvad man känner, har denna gamla kyrka, som under medeltiden var helgad åt S:t Olof och, enligt folksägnen, byggd af honom sjelf med biträde af jätten Kilevigge, genomgått två grundliga omstöpningar, nemligen åren 1618 och 1779. Före den senare ombyggnaden, då nästan allt, som fanns qvar ifrån katolska tiden, förstördes, uppgjorde då varande v. pastorn, sedermera kyrkoherden i Götlunda, G. Tiselius en ritning öfver kyrkan, med bifogade förklaringar. Af denna ritning, eller “dessin” — såsom författaren kallar sitt arbete — förvaras ett exemplar i kyrkans sakristia och ett i kongl. Vitt. Hist. och Ant. Akademiens archiv i Stockholm.

Till belysande af sina ritningar har Tiselius tillagt följande förklaringar: “a sakristian, b Anrepska grafven, skiljd med ett brädskrank, c predikstolen, d altaret, e tvenne slutne dörrar, f en bruklig förmur, g brukliga kyrkodörren, h munkoffersaltaren, i munkebänkar, k rund pelare, bär 4 hvalf, m tornet, som står på predikstolshvalfvet, bestående af en stock med påspikade slaner (ribbor), nog lutande, o utbyggnad öfver offeraltaren, p (q) murstumpar, r, s vestra hörnen, t ritningar under takfoten, då kyrkan icke varit högre, u ett litet fönster, w vigvattenkärl”.

[ 139 ]Om läsaren behagar jemföra dessa “förklaringar” med de bilagda ritningarna, så skall det blifva oss lätt att visa, huru kyrkan vid olika tider sett ut, eller med andra ord, hvilka förändringar har hon undergått.

Om vi i tanken utelemna den vestra qvadratformiga tillbyggnaden, som uppfördes vid kyrkans utvidgning 1618, så ha vi för oss kyrkan ungefär sådan, hon var vid sin första grundläggning. Hon hade formen af ett halfkors, eller, för att begagna en mer i ögonen fallande jemförelse, hennes plan var alldeles densamma, som hos våra gånggrifter. Besynnerligt nog synes man vid den nyss nämnda utvidgningen gått tillväga med mycken varsamhet, att ej rubba något af det ursprungliga i byggnaden. Denna pietet synes ha sträckt sig så långt, att hufvudingången till gamla kyrkan, som nu blef liggande emellan predikstolen vid c och altaret vid d, näppeligen blifvit utvidgad, åtminstone på bredden, hvilket naturligtvis i akustiskt hänseende skulle medföra väsendtliga olägenheter. När man genom denna hufvudingång, eller vestra portalen, inkom i gamla kyrkan, hade man för sig trenne chor med sina altaren (“munkoffersaltaren”, Tisel.), ett i hvardera af de två sidoarmarna, i små åt öster utbyggda nicher, och det tredje i östra choret, midt för ingången. På ömse sidor om detta altare stodo några, serdeles väl gjorda chorstolar (“munkebänkar”, Tisel.), af hvilka lemningar, omarbetade till skåp och möbler, ännu påträffas i orten. Södra sidoarmen, der nu Anrepska grafven är, kallas än “Juli chor”, liksom östra korsarmen än i dag bär namnet “munkhuset”. I små fördjupningar i muren, till höger om och invid de begge altarena i kyrkans sidoarmar, voro små vigvattenskärl inmurade. — Vid 1618 års ombyggnad tillades, som vi förut nämnt, det vestra skeppet; sakristian inhystes, eller hade kanske redan vid reformationstiden blifvit inhyst, i norra korsarmen; i den södra fick familjen Anrep sin lägerstad, och allt detta utan att rubba något af kyrkans katolska altaren. Tvertom fick det protestantiska altaret en högst olämplig plats (d) på den i kyrkan långt framskjutande vestra väggen; likaså [ 140 ]predikstolen (c), som ställdes på den motsvarande vestra väggen af norra choret.

Kyrkans senaste omändring åren 1779 och 1780, af behofvet högligen påkallad, bedrefs emellertid med den grundlighet, att allt det gamla, utom sjelfva murarna, borttogs och, hvad som vill säga detsamma, förstördes. Sakristian är nu förlagd i östra korsarmen, bakom det nya altaret; de i kyrkan inskjutande vestra väggarna af kyrkans båda sidoarmar borttagna, fönstren upphuggna och bänkplatser anordnade, så väl i långskeppet som i sidoskeppen.

Ser man på Nerikes nu varande kyrkor, så finnes det, om man undantager kyrkorna i Örebro, Sköllersta, Glanshammar och Askersunds landsförsamling, knappast en enda, som, från konsthistorisk synpunkt betraktad, förtjenar att tagas i närmare skärskådande. Och skälet härtill ha vi redan angifvit. De flesta äro nemligen från grunden ombyggda på de sista århundradena, då den kyrkliga byggnadskonsten onekligen varit stadd på förfall, och de, som verkligen tillhöra medeltiden, ha genom en senare tids omskapningsbegär förlorat allt det vördnadsbjudande och tilltalande, som aldrig saknas hos ett medeltidens byggnadsverk, äfven i dess enklaste former. Det ligger i sakens natur, att då en gammal kyrka är alldeles för liten, den måste utvidgas och tillökas, så vida en ny ej kan uppföras. Men att, på sätt, som i allmänhet skett, verkställa dessa utvidgningar, omskapningar och förändringar i uppenbar strid med det hela, som konstverk, kan, åtminstone ifrån konsthistorisk synpunkt bedömdt, icke annat än på det högsta ogillas. Det är under sådana förhållanden ett glädjande tidens tecken, att flera byggnadsverk, som under de sista åren blifvit inom fäderneslandet uppförda, synas vittna om en renare smak och en högre uppfattning af konsten[5]




  1. Så snart Nerikes Fornminnes-Förening utverkat sig tillstånd af jordegaren, Majoren och Riddaren A. König på Skoftesta, att anställa gräfningar, skall denna fornlemning blifva föremål för en noggrann undersökning.
  2. Descriptio Neric. occid. Specim. I, pag. 12. Jfr sid. 107, not. 14).
  3. Tydligen var detta från början uppgången till tornet, innan en beqvämare sådan inrättades i en af pelarne.
  4. Sannolikare är väl, att byggnaden varit ett kastell till kyrkans och bygdens försvar, sådant som de, hvaraf lemningar ännu finnas vid några kyrkor på Gotland.
  5. Att Nerike icke blifvit främmande för denna väckelse till ett bättre, derom vittnar bland annat den nya kyrkan i Hidinge och restaurationen af stadskyrkan i Örebro.