Nerikes gamla minnen/Kapitel 12

←  Minnen och lemningar efter några af de äldsta kyrkorna

Nerikes gamla minnen av Herman Hofberg Qvarlefvor af medeltidens kyrkliga konst

Herr Gudmar till Käggleholm  →

XII.
QVARLEFVOR AF MEDELTIDENS KYRKLIGA KONST.

Då man erinrar sig, att knappt en tredjedel af Nerikes kyrkor äro desamma nu som under katolska tiden, och att de, som verkligen förskrifva sig från detta tidehvarf, genomgått en eller flera omändringar, flerunder en stor del konstsaker blifvit af vårdslöshet eller okunnighet förstörda, är det för konstvännen lika öfverraskande som glädjande att, vid en närmare eftersökning, finna det så mycket blifvit räddadt undan förstörelsen, som det i sjelfva verket är.

Bland yttre prydnader, hvarmed medeltiden älskade att utsira sina helgedomar, intaga dörrar och fönster ett framstående rum. Äfven der kyrkans litenhet eller enkla anordning i öfrigt — och hvilket är fallet med de flesta af våra landskyrkor — icke erfordrade någon serskild konstnärligt anbragt dörromfattning, finnes likväl sjelfva dörren icke sällan smakfullt dekorerad med en mängd siratliga jernbeslag. Om dessa dörrprydnader, i hvad de angå Nerike, icke kunna i rikedom och omvexling jemföras med hvad man i den vägen får se i andra landsorter, så äro de dock för tidens smak alltför betecknande, att vi här skulle förbigå dem.

De här afbildade dörrarna, som återfinnas N:o 1: i Edsberg, 2: i Mosås, 3: i Hidinge gamla kyrka, 4: i Almby och 5: i Knista, på alla ställen för södra ingången, förete, i afseende på siraterna, egentligen inga andra skiljaktigheter, än den större eller mindre mängden af beslag. Från trenne starka gångjern, som sträcka sig öfver dörrens hela bredd, och vanligen afsmalna till en spjutlik spets, utgå uppåt och nedåt en mängd kors och liljelika ornamenter, fastsatta med starka nitnaglar. Nyckelhålet, liksom grepet till dörringen, omgifves af en rutformig plåt med eller utan ornamenter.

1. Edsberg.

2. Mosås.

3. Hidinge.

4. Almby.5. Knista.

Dörröppningarna äro allestädes rundbågiga, hvarefter två af dörrarna äro formade, men i Hidinge, Almby och Knista, der dörröppningarna hafva släta dörrfält, hvilka i rundbågsstil alltid hafva vågräta underkanter, ha dörrarna fått raka öfversidor. Fönster med inbrända målningar, som äfven hörde till den kyrkliga prakten under medeltiden, ha, till följd af sin bräckliga natur, haft svårare att undgå förstörelsen. Också finnas ej mer än två sådana, det ena i Tångeråsa och det andra i Sköllersta, af hvilka dock det senare helt nyligen är

Fönster med glasmålningar i Tångeråsa.

restaureradt. Tångeråsafönstret, som är 1,5 fot bredt och 2,4 fot högt, har sin plats emellan ett par vanliga fönster upp emot takbandet, på södra väggen, och skyddas på yttre sidan af ett fint jerntrådsgaller. Genom ett skiljeband af hvitt ofärgadt glas äro målningarna afdelade i tvenne fält. Det till venster föreställer den hel. Andreas med sitt kors, under en spetsbågig öppning, hvaröfver reser sig ett löfbeprydt röste; — och fältet till höger Magdalena, med smörjelsekaret i högra handen, under en likadan baldakin. — Fönstret i Sköllersta, hvilket, såsom söndrigt, år 1834 nedtogs från sin plats ofvanför altaret, har nyligen på församlingens bekostnad, och under inseende af landskapets Fornminnes-Förening, blifvit åter uppsatt. Hvad som återstod af gamla fönstret, utgör nu öfversta aidelningen i det nya och består af ett midtelparti, som i tre etager framställer korsfästelsen, uppståndelsen och

Fönster med glasmålningar i Sköllersta.

himmelsfärden, samt tvenne alldeles lika sidopartier af dubbla kolonnader med spetsiga löfprydda rösten.

Kyrkoklockor kommo i Sverige, liksom annorstädes, tidigt i bruk. Under påfvedömet, då de genom serskild döpelse och andra ceremonier invigdes till sitt bruk, gjordes de till föremål för en vidskeplig vördnad hos allmänheten, som trodde, att deras ljud förmådde bortdrifva spöken och åskdunder, befordra de aflidnas saliga ro o. m. d. Härigenom blek med tiden antalet klockor vid hvarje kyrka så stort, att herredagen i Örebro 1531 beslutade, att "hvar landskyrka skulle lemma den näststörsta klockan, tionde och landtgille för året, femte öfverloppspenningar och silfver af det i kyrkornas kistor vore", till betalande af rikets skuld till Lybeck. Vi veta huru detta besluts verkställighet gaf anledning till det s. k. klockupproret, och att Nerikesbönderna icke voro för detsamma alldeles främmande. — Antalet klockor från påfvetiden är nu mera icke stort. I Nerike finnas nio, af hvilka sex hafva mer eller mindre läsliga inskrifter, och tre endast otydbara figurer, som förmodligen äro klockgjutarens märken. Den vackraste är storklockan i Tångeråsa, så väl för sin storlek som den serdeles rediga

Inskrift på Storklockan i Tångeråsa.

inskriften, hvilken efter vanligheten löper rundtomkring öfra kanten och har följande lydelse: Anno Do(mini) MCD XCV stoptes tenu toru maria clocca Coradus Di gra(tia) eps (episcopus) regnes (Stregnesis) p. s., eller på svenska: År 1495 stöptes denna stora Maria klocka. Conradus med Guds nåde Strengnäs biskop. P. s., som afsluta meningen, äro måhända initialerna till klockgjutarens namn.

Mindre klockan i Skagershult.

Inskriften på den mindre klockan i Skagershult är i vanlig minuskel-stil, men nu mera utnött och oläslig, utom orden: help. jhs. xps. maria. Det är: hjelp Jesus Kristus Maria.

Ekeby storklocka, som har en mycket tydlig och lätt läst inskrift, är jemförelsevis ung, och gjuten året före riksdagen i Vesterås, der dödsstöten gafs åt påfvedömet i Sverige. Inskriften har denna lydelse: Help. Jhesus. Maria. son. then. rene. Ule. sonnason. ärom. efter. Gudz. byrd. MDXXVI. — Orden äro åtskilda genom kors och miniaturbilder af Jungfru Maria med barnet. Om vi upplysa, att Ule Sonason (Ole Suneson) är namnet antingen på klockgjutaren, eller den, som skänkt klockan till kyrkan, så behöfver inskriften ingen vidare förklaring.

Den större klockan i Kräklinge har en i alla hänseenden redig inskrift, men som hvarken rättfram eller baklänges gifver någon rimlig mening. Tydligen hava typerna vid klockans gjutning kommit att bli omkastade, och den tilltänkta inskriften derigenom oläslig.

Den märkvärdigaste inskriften af alla är dock den, som finnes på storklockan i Hammar, på hvars tolkning många forskare pröfvat sin skarpsinnighet^[1]. Troligen är likväl klockan

Storklockan i Ekeby.

Storklockan i Kräklinge.

Storklockan i Hammar.

ej så serdeles gammal. Typerna hafva någon likhet ined dem man ser på de ej sällsynta dopfaten af messing, hvilka i fornnordiska museum i Köpenhamn äro klassificerade under senare hälften af 15:de århundradet.

Den mindre klockan i Axberg har ingen annan inskrift, än under en krona monogrammet jhs, som betyder Jesus. Hidinge, Lillkyrka och Almby klockor hafva endast ett slags

Mindre klockan i Axberg.

Stora klockan i Lillkyrka.

Mindre klockan i Hidinge.

Mindre klockan i Almby.

bomärken, hvilka väl i och för sig icke berättiga att hänföra deras ålder till medeltiden, men som, om de sammanläggas medklockornas säregna form, grofva gjutning och den djupa nötningen efter kläpparna, sätta det utom allt tvifvel, att ju ej dessa klockor äfven tillhöra den katolska tiden. Seden, att vid döpelsen begagna dopfuntar (af lat. fons, källa), är i Sverige nästan lika gammal, som de äldsta kyrkorna. Under de första kristna tiderna, då dopet skedde genom neddoppning (per immersionem), förrättades det alltid under bar himmel, i floder och källor. Men snart började man att vid kyrkorna hafva en för döpelsen serskildt inrättad vattencistern med ett öfverbygdt hus, som kallades dophus (baptisterium), hvilket, sedan kyrkobruken blifvit mer utbildade och dopet betraktadt som en helig handling, som var oåtskiljelig från sjelfva kyrkan, inflyttades inom kyrkans murar och gaf upphof till bruket af dopfuntar. — Som bekant, äro dopfuntarna ett slags smärre stenkar, mestadels af rund form och så stora, att ett nyfödt barn i dem beqvämligen kan rymmas. De bestå vanligtvis af tre delar: skålen, som innehöll dopvattnet, eller den egentliga funten, mellanstycket, samt plinten eller fotstycket. I funtskålens botten befinner sig ofta ett rundt hål, som tilltäpptes med en träpropp, genom hvilket hål dopvattnet uttömdes.

Det kan förefalla besynnerligt, att i hela Nerike icke finnas flera än sju dopfuntar^[2], och icke en gång alla dessa fullständiga; men ser man förhållandet närmare an, så behöfver man ej länge leta, efter förklaringen, enär knappast en kyrka finnes, der man ej på kyrkogården eller i bårboden träffar stycken och lemningar efter de sönderslagna dopkärlen.

1. Tångeråsen.

2. Edsberg.

3. Askersunds landsförs.	4. Hardemo.
5. Ekeby.

N:o 1 af de här afbildade funtarna finnes i Tångeråsa, på kyrkogården, nära södra, kyrkoväggen, 2 i Edsberg, äfven ute på kyrkogården, på södra sidan om kyrkan, — 3 i Askersunds landskyrka, vid uppgången till choret, — 4 i Hardemo, i vapenhuset, 5 i Ekeby kyrka, under predikstolen, — 6. Glanshammar, vid första pelaren närmast altaret, — och 7 i Ringkarleby, på norra sidan om kyrkan, på kyrkogården.

6. Glanshammar.

8. Ringkarleby.

Som man ser, hafva de alla, utom den siste , temligen enkla former. De konstrika prydnader, som man annorstädes finner på dopfuntar från medeltiden, saknas på de flesta här alldeles. Endast N:o 4 (Hardemo) har tvärstreckade lister kring öfra och undra kanterna på funtskålen, till hvilken föröfrigt fotstycket felas, och N:o (Ekeby) har mellanstycket utsiradt med ett facettband och några enkla ornamenter. N:o 7 (Ringkarlebyfunten) åter är i antiqariskt hänseende af högt värde. På ena sidan af funten, som är af granit och groft huggen, synas tvenne vilddjur, af hvilka det ena är i färd med att sluka en menniska, och det andra, som det synes, att sönderbita ett menniskoben; måhända en bildlig framställning af den andliga, och lekamliga döden. Emellan de begge djuren reser sig ett träd, som uppspirar från tre rötter, men med endast ett blad. På flintens motsatta sida är en konstig slinga, som formerar två valknutar. Kring funtskålens öfra kant synas svaga spår efter en inskrift med runor, af hvilken dock blott enstaka mynder kunna urskiljas^[3].

Af kyrklika prydnader och konstverk från medeltiden höra de mesta till altaret, såsom af ålder det förnämsta och heligaste rummet i kyrkan. Bland altarets tillhörigheter räkna vi i första rummet altarskåpen. Dessa, som haft eller, der de ännu äro i bruk, haiva sin plats öfver altaret emot altarväggen, bestå af ett fyrkantigt, vanligen 0,5 fot djupt samt några fot högt och bredt skåp, som utgör midtpartiet, under det tvenne skåplika flygeldörrar, som med lätthet kunna öppnas och tillslutas, bilda sidopartier, då altarskåpet är uppslaget. Så väl skåpet som dörrarna innehålla, under filigramslikt utarbetade baldakiner, bilder, ofta med den rikaste förgyllning, i halft eller helupphöjdt arbete, föreställande martyrer och helgon, eller händelser ur den heliga historien. Dörrarnas utsidor siras af målningar, som framställa bibelscener eller skildringar ur legenderna. Men flygeldörrarna haiva derjemte icke sällan ett slags tunna ytterdörrar, som, till skilnad ifrån de förra, kallas flygelstycken, och som äro med serskilda gångjern fästade vid flygeldörrarna, så att de, om flygeldörrarna än äro tillslutna, ganska lätt kunna öppnas och tillstängas. Flygelstyckenas insidor ha äfven målningar, som tillsammans med flygeldörrarnas taflor vanligen bilda en sammanhängande framställning af någon biblisk händelse. Altarskå pet öppnades till beskådande för allmänheten endast under de stora högtiderna. På vanliga helgedagar

1. Altarskåp i Kumla.

utgjorde målningarna på de igenlåtna flygeldörrarnas yttersidor och de uppslagna flygelstyckenas insidor altarprydnaden, och då ingen gudstjenst firades, voro äfven flygelstyckena tillslutna.

2.

Altarskåp i Ekeby.

1. Altarskåpet i Kumla, hvilket i gamla kyrkan begagnades som en både värdig och vacker altarprydnad, innehåller 10 serskilda bilder, fyra i midtskåpet och tre i hvardera af flygeldörrarna, alla i ledig och konstnärlig drapering och med den rikaste förgyllning. En del af bilderna äro skadade och likaså de fina, med löfprydda tudorbågar sirade, baldakinerna; men likväl icke värre, än att en restauration af konstverket skulle vara temligen lätt verkställbar. Målningarna på de lösfallna flygelstyckenas insidor och flygeldörrarnas yttersidor framställa, i prunkande färger och klar förgyllning, scener ur Kristi pino-historia, och flygelstyckenas utansidor Marias bebådelse. — 2. Altarskåpet i Ekeby, som nu förvaras i sakristian, har elfva bilder i halfupphöjdt arbete, nemligen fem i midtskåpet och tre i hvardera af sidoskåpen. Ehuru det hela, som konstverk, icke kan jemföras med det förutnämnda, saknar det för ingen del konstvärde och förtjenade utan fråga att renoveras. Flygelstycken saknas, och besynnerligt nog finnas icke heller några målningar på flygeldörrarna. Men säkert ha sådana funnits, och skåpet i senare tider blifvit öfverstruket med oljefärg, hvarigenom de blifvit utplånade. Den vidstående skalan anger måtten på båda altarskåpen.

Ett tredje altarskåp finnes i Ödeby kyrka, dit det blifvit skänkt utaf Käggleholms forne egare, den praktlystne och konstälskande Grefve Magnus Gabriel De Gardie, och ännu utgör, såsom altardekoration, den förnämsta af denna kyrkas många och vackra prydnader. Vi beklaga, att vi ej här kunnat lemna en afbildning af detta dyrbara konstverk, men bristande utrymme hade då tvingat oss att återgifva, det i så liten skala, att de mångartade detaljerna gått, förlorade. Och enär konstvännen skulle funnit sig föga tillfredsställd härmed, ha vi ansett det bättre att låta en beskrifning, så godt den kan, ersätta bristen af en bildlig framställning. Midtskåpet är 4,8 fot bredt och 6 fot högt, således 2 fot högre än flygeldörrarna eller sidoskåpen, som endast äro 4 fot höga och 2,4 fot breda. Midtelpartiet framställer Österlandets vise hos den nyfödde Judakonungen; i bakgrunden synas deras tjenare med åsnor och kameler. På små konsoler i skåpets sidor föreställes, på den högra de vise männen hos Herodes, och på den venstra deras återkomst till drottningen af Saba. Sidoskåpet till verester framställer Jesu födelse i stallet i Bethlehem, samt sidokonsolerna, den venstra Marias besök hos Elisabeth, och den högra Zacharias offer. Sidoskåpet till höger Simeon framför Jesus i templet; den venstra sidokonsolen Josef och Maria, och den högra Jesus i Marias sköte. Bilderna, öfver 40 stycken, äro i helrund upphöjning, väl skurna; deras ansigtsfärger naturliga och deras drägter i rik förgyllning och skära färger. På flygeldörrarnas yttersidor och flygelstyckenas insidor äro målningar, som framställa Marias bebådelse, herdarna vid Bethlehem, englauppenbarelsen för de vise männen att icke återvända till Herodes, samt Josefs och Marias flykt med Jesus till Egypten; och på flygelstyckenas utsidor afbildningar af de fyra evangelisterna. Några smärre inadvertenser mot stilen, hvilka insmygit sig när altarskåpet för några år sedan restaurerades, förtjenade att bli rättade.

Förutom de nu beskrifna finnas ännu två altarskåp, ett i Mellösa och ett i Ringkarleby; båda små och söndriga och som konstverk utaf intet värde.

I Ödeby förvaras en annan altarprydnad, nemligen en Altarduk af guldbrokad, med en bred bård af purpursammet, på hvilken läses följande inskrift, sömnad i guld: Salve meder inclita Suecie patrona Katerina predita virtutum corona servis tuis flagita gra(tiam). Under bården äro i duken insydda åtta vapensköldar, två och två stödjande hvarandra under ett skriftband. Under det första skriftbandet, hvarpå läses h(err) Gustaf―Ingeborg, synas Gumsehufvudska och Tottska vapnen^[4]; under andra bandet, med namnen h(err) Sten—Ingeborg, gamla Sture och Bondeska vapnen^[5]; under det tredje, med namnen h(err) Lares—Katerina, Tottska och Nipertzska^[6], samt under det fjerde bandet, med namnen h(err) Yvar—Madelen, Tottska och Bondeska vapensköldarna^[7].

Vi vilja nu kasta en blick på de olika Altarkärlen. Gustaf I började med att, för det allmännas behof, lägga beslag på kyrkornas silfver och redbarheter. Vi hafva nämnt om klockskatten 1531, och att med densamma en silfver- och penningeskatt utgick af det då fanns i “kyrkones kistor”. Men redan förut, eller 1523, hade af kyrkorna en silfverskatt blifvit upptagen till krigsfolkets aflöning och Lybecks fordran; visserligen endast som lån, som det hette, men hvilket lån aldrig återbetaltes. År 1539 utnämnde konungen en utlänning, Georg Norman, till superintendent öfver rikets biskopar och presterskap, hvilken skulle visitera allestädes, af- och tillsätta kyrkoherdar m. m. Ehuru sådant icke i fullmakten finnes föreskrifvet, så framstår dock tydligt af ett konungens qvitto till Norman af d. 23 Febr. 1541, att ett icke oviktigt ändamål med den senares visitationsresor varit att “ransaka” i kyrkornas gömmor, samt uttaga och till konungen öfverlemna det guld, silfver och klenodier, som han och hans följeslagare, biskop Henrik i Vesterås, der och hvar kunde påträffa och som öfverflödigt för kyrkorna ansågs. Under det financiela betryck, hvari landet råkat genom Carl XII:s krig, kom man åter att tänka på kyrkornas penningar och silfver; och en stor del deraf uttogs år 1711^[8]. Efter sådana beskattningar må man med skäl undra på, att några silfverkärl finnas qvar ifrån katolska tiden. Men detta är likväl förhållandet. Vi ega nemligen inom Nerike ännu i behåll två Kalkar och fyra Patener, dels genom sin form och dels genom de å dem anbragta inskrifterna, visa, att de tillhöra medeltiden.

1. Kalk i Gellersta.

2. Kalk i Täby.

1. En kalk i Gellersta. Har i senare tider fått en ny skål, så att endast den förgyllda fotställningen är en qvarlefva från medeltiden. Straxt nedom skålen är på fotställningen en utvidgning, som är sexkantig och som på hvar sida har ett trappskuret röste med spetsbågsirater, emellan små utsprång, hvilka sluta med en knoppbeprydd kolonn. Den sexsidiga foten prydes nedanför denna utvidgning af götiska ornamenter au trait, hvilka på hvarannan sida äro alldeles desamma, nemligen en bladprydd spira; men på de andra förete mycken olikhet, så att en framställer Maria med Jesusbarnet, en annan S:t Olof med riksglob och bila, och den tredje en språkbindel, på hvilken man läser en del af englahelsningen: Ave Maria gracia plena dominus. Kalken väger i sitt nu varande skick 41 ½ lod och är 8 tum från foten till öfversta kanten af skålen. — 2. En kalk i Täby. Under en senare tid har äfven denna fått ny skål, men fotställningen är ursprunglig från katolska tiden. Utvidgningen nedanför skålen prydes af tolf knappar, af hvilka hvarannan är rund och hvarannan rhombisk, hvar och en af de senare motsvarande en sida af den sexsidiga fotställningen, och sirade med hvar sina bokstäver, som sammanhgda bilda ordet ihesus — Denna kalk är 6,2 tum hög och väger 24 3⁄8 lod.

Paten i Gellersta.

Den här afbildade patenen, som finnes i Gellersta, har i midten frälsarens hufvud, omstråladt af en med tre liljor prydd gloria och omgifvet med bandlika prydnader. Kring patenens kant finnes en inskrift så lydande: Corpus dmi (domini) nostri jhu (Jesu) pt (Christi) custodiat corpus. För redighets skull har inskriften mellan hvarje ord bandlika sirater i st. f. skiljetecken.

Paten i Hofsta.

Patenen i Hofsta är mycket nött och har genom ovarsam lagning fått sin inskrift än mer utplånad. Midtstycket föreställer Jungfru Maria, sittande på en thron, med Jesusbarnet i sitt sköte. Inskriften kring kanten har varit: Ave Maria gracia plena dominus tetum, benedicta tu in mulieribus.

Teckningen å följande sida föreställer patenen i Kumla. Denna paten, som är ovanligt väl bibehållen, har omkring kanten följande inskrift i versform:

Hic editur Jhesus;
Remanet tamen integer esus.
Qui male sumit eunm,
Se sciet esse reum.

Tallrikens botten utgöres af en sexstrålig stjerna, i hvars midt, inom en graverad cirkelprydnad, synes frälsaren på korset, emellan tvenne träd, hvartdera med tre grenar och hvarje gren med ett tredeladt blad, hvilket torde symbolisera treenigheten.

Paten i Kumla.

Säkert har patenen i Täby, som tillhör den nyss beskrifna kalken derstädes, äfven haft en inskrift, som vid de lagningar och upputsningar, patenen genomgått, blivit bortskrapad eller bortpolerad. Korset på brädden, som ännu omgifves af en svag förgyllning, har påtagligen utmärkt begynnelsen till en inskrift. Kring Kristushufvudet i tallrikens midt spåras äfven lemningar efter den ursprungliga förgyllningen.

Paten i Täby.

Till katolska kyrkans altarkäril höra äiven de s. k. Viatita och Monstranserna, hvilka båda hafva någon likhet med en kalk, men äro försedda med lock och begagnades att förvara “hostian” eller “Guds lekamen”, såsom den Romerska kyrkan benämner brödet i nattvarden. Skilnaden emellan dessa båda altarkäril, som till det yttre hafva mycken likhet, är för öfrigt den, att Viaticum medfördes af presten och begagnades vid nattvardens utdelande till döende, då Monstranserna (af lat. monstrare, visa) nyttjades för att vid de processioner, som höra till katolska kyrkans ritus, visa hostian för den närvarande församlingen. — Domkyrkorna och de rikare klosterkyrkorna hade sina monstranser ytterst dyrbara, af guld och silfver, och till deras förvarande ett serskildt rum i kyrkan, som kallades ciborium. — Landskyrkornas åter voro endast af förgylld koppar, men icke dess mindre utmärkta för konstnärlig och vacker form, liksom i allmänhet allt, som under medeltiden tillhörde den kyrkliga konstgrenen.

1. Viaticum i Qvistbro.

2. Viaticum i Viby.

1. Viaticum i Qvistbro, sexsidig, med inskrifter både på skålen och fotställningen, hvilka synas höra tillsammans, om man först läser den, som står på foten: Ave verum corpus natum ex Maria virgine vere; och sedan den på skålen: passum in crue (cruce) in mortum (mortem) pro homine (homine); ― 2. i Viby, liknar något den förra till formen och har inskriften både på locket, skålen och fotställningen; på locket: Jhesus

3. Viaticum i Vintrosa.

4. Viaticum i Mellösa.

autem Maria; på skålen: Jhesus autem transciens permedium, J L. — de sista orden kanhända gravörens initialer — och på foten: Ave Maria gracia plena do(minus) eva. Slutordet är möjligen ave bakfram; — 3. i Vintrosa, har rund skål med sexsidig fotställning och spira på locket, med spetsbågsornamenter. Inskriften på foten lyder: Pax patrie decus ecclesie; — 4. i Mellösa, har på locket det vanliga: Ave Maria gracia pl. och på foten: Hec est materia pixidis ut sies (scias); — 5. äfven i Mellösa, och 6. monstrans i Axberg, äro båda utan inskriptioner. Den sistnämnda är söndrig, men utmärkt för sin rena götiska stil.

5. Viaticum i Mellösa.

6. Monstrans i Axberg.

Slutligen måste vi till Altarkäril äfven räkna Rökelsekaren, af hvilka de här afbildade ännu finnas i behåll, neml.: 1. i Götlunda, 2. i Lennäs, 3. och 4. i Sköllersta, 5. i Vintrosa och 6. i Kräklinge.

1. Rökelsekar i Götlunda.

2. Rökelsekar i Lennäs.

3. Rökelsekar i Sköllersta.

4. Rökelsekar i Sköllersta.

5. Rökelsekar i Vintrosa.

6. Rökelsekar i Kräklinge.

Af de kyrkkäril, som äro bekanta under benämningen Dopfat, och som i andra landsorter icke äro sällsynta, finnas i Nerike blott tvenne, nemligen ett i Götlunda och ett i Eker. Faten äro, såsom vanligt, af messingsbleck. På fatet i Eker synes på botten Marias bebådelse med en omskrift, bestående af samma ord, upprepadt fem gånger, hvars bokstäfver hafva någon likhet med moesogötiska bokstafstyper.

Dopfat i Eker.

Helgonskåpen skilja sig från altarskåpen derigenom, att de äro djupare och smalare och innehålla blott en eller par bilder, samt att de icke, såsom altarskåpen, hade sin plats på högaltaret, utan stodo i en niche, i en afsats på en pelare, eller annat sådant ställe.

Kils kyrka, som under medeltiden var invigd åt S:t Olof, har egt ett helgonskåp med denna sin skyddspatron, hvars bild (fig. 1), klädd i krona och mantel och trampande på jätten Skalle, ännu är i behåll, fastän skåpet är förloradt. — I Glanskammars kyrka står på södra sidan bakom altaret ett söndrigt helgonskåp (fig. 2) med en Mariabild i liljekrona, med Jesus-barnet på sina armar, under en baldakin i spetsbågssirater. — Kumla kyrka har äfven haft ett helgonskåp, af hvilket endast Mariabilden (fig. 3) är qvar, och nu uppställd i ett rum i tornet.

1. Bild ur ett helgonskåp i Kil.

2. Helgonskåp i Glanshammar.

3. Bild ur ett helgonskåp i Kumla.

Grafstenar från medeltiden eger Nerike blott trenne, alla i Sköllersta kyrka. Den första af dessa (fig. nästa sida), som ligger i choret framför sakristiedörren, har en sköld med två trappskurna rutor, och öfver skölden en hjelm med kam, i form af en stengafvel med tre bladvippor. Omkring sidorna på stenen går en inskrift så lydande: IN : NOIE (NOMINE) : DOMINI: AM (AMEN) : OBIT : KANVTVS : PETRI :ANNO : DOMINI : M:CCC:XL:VII : DIE : NATALIS : DNI (DOMINI) : CVIVS : ANIMA : REQVIESCAT : IN : PACE : PPETVA^[9]. ― Den andra stenen i ordningen, som legat vid vestra kyrkodörren, men nu står upprest mot väggen under orgelläktaren, har inom ett slags

1. Grafsten i Sköllersta kyrka.

2. Grafsten i Sköllersta kyrka.

3. Grafsten i Sköllersta kyrka.

ringkors orden: HIC IACET BOTILDIS: — samt kring kanten af stenen denna inskrift: MED_COR : ORA : SI : TRANSIS : VERSVS : STA : PROSPICE : PLORA : S_V(SVM) : QVOD : ERIS : (FVI:QVOD:ES:) DO (DOMINO). — Den tredje, som har sin plats i choret invid norra pelaren, har inom ett liknande ringkors endast orden: HIC : IACET : INGEBORGIS^[10].

Stenpelare på Edsbergs kyrkogård.

Bland qvarlefvor af medeltidens kyrkliga konst böra vi slutligen omnämna en liten rund stenpelare, som för närvarande står på Edsbergs kyrkogård, såsom fotställning till solvisaretaflan, men som, enligt berättelse, skall vara, ditfärd från klosterruinerna vid Riseberga. Från en rund bas, hvartill fordom säkert hört en vidare plint, vidgar sig pelaren, som har en höjd af 4,7 fot, uppåt mot midten, hvarefter han åter blir smalare mot toppen. Från ett bredt band eller bälte på midten utgå uppåt och nedåt åtskilliga sirater, som påminna om ormslingorna på våra runstenar och häntyda på att arbetet är från den äldre medeltiden.

---

1. År 1706, d. 19 December, skrifver Peringskiöld till kyrkoherden D. Tiselius i Hammar: "Klocke-Inscriptionen är svår at frånvarande läsa. Af den hitskickade Ritningen finner jag ingen mening, utan håller så före, at det är allenast några Nomina propria med theras bomärken, som äro 4 st. — Det ena namnet synes kunna läsas Giorido Ase. Klockans gjutning är ofelbart skedd i Drottn. Margaretas eller Erici Pomerani tid, nu pass 300 år sedan. Detta bevitnar bokstäfvernas skrifart på then tiden, samt den intryckte penning med et krönt O, som är Drottn. Margaretas penning eller Moneta örebroënsis, hvars stads initialbokstaf är O, fast andre af oförstånd och arghet vrängt det til et annat märke".
2. Läsaren behagade noga skilja emellan dopfunt och dopbord. De senare , dels af sten, dels af trä, finnas i hvar kyrka, och pläga, ehuru origtigt, även kallas för dopfuntar.
3. Denna märkliga qvarlefva ifrån kristendomens äldsta tider i Nerike har i många år legat afsides på kyrkogården, nedsjunken i jorden och öfverväxt med ogräs. Under en för antiqvariska forskningar företagen resa förl. sommar (1867) blef funten af förf. uppmärksammad, uppgräfd och tillvaratagen, och kommer nu att, efter författningsenligt erhållet medgifvande af Ringkarleby församling, öfverlemnas till Statens historiska samlingar i Stockholm.
4. Gustaf Carlsson Gumsehufvud och Ingeborg Tott. Denne Gustaf Carlsson var Riddare, Riksråd och Lagman i Uppland vid år 1454, och dog 1475. Ingeborg Tott, hans hustru i andra giftet, 'var dotter till Filip Axelsson Tott till Skelsör och Tranekärr, samt Sandholt på Fyen, med fru Ermegård Eggertsdotter — eller enl. Wieselgren Anna Eggertsdotter. — Genom sitt första gifte med Brita Bjelke, enka efter Riksrådet Gustaf Anundsson Sture, var Gustaf Carlsson stjuffader till Riksföreståndaren Sten Sture d. ä.
5. Sten Sture d. ä. och Ingeborg Tott. Sten Sture, af de gamla Sturar med tre sjöblad, var Svea Rikes Höfvitsman och Föreståndare; död af förgift i Jönköping 1503. Ingeborg Tott, hans hustru, var dotter af Riksrådet Åke Axelsson till Hjuleberg och Boweise, med fru Märtha, Riddaren Bengt Uddesons dotter till Winsetorp.
6. Lars Axelsson Tott och Katrina Nipertz. Lars Axelsson till Näsbyholm Riddare, var gift 1: med Karin Wiffert, 2: med denna Katrina Nipertz eller Nipritz, en dotter af Riksrådet och Östgöta-Lagmannen, Riddaren Erik Nipertz, hvars fader åter var Riddaren Cordt Persson, som dog och blef begrafven i Vadstena 1412. Lars Axelsson Tott dog 1482.
7. Ivar Axelsson Tott och Magdalena Bonde. Ivar Axelsson till Barlev, broder till förenämnde Lars, innehade Gottland, Öland, Stegeborg och en stor del af Finland i förläning, men dömdes såsom förrädare dessa förläningar förlustig 1487 och dog några år derefter. Hans fru, Magdalena Bonde, var Kon. Carl Knutssons dotter. Men i ett föregående gifte hade han en hustru Margareta, dotter af Riddaren Påfvel Laxmand.
8. — “Anno 1711, d. 29 November, uttog utur Mällösa kyrkia then gambla förgyllta sölfrkannan och een oblateask med ophögt arbete något förgylt bestående bägge af 97 ½ lod, hvilket sölfr vällacktad länsmannen Jöns Lanberg emottog efter ordres at lefverera i landtrenterijt til Kongl. Majts Tiänst, som des attest utvijsar sant vara”. Mellösa Kyrk. Handl. — “Af kyrkians medel uttog efter höga Öfverhetens behag till Kongl. Majts tjänst, nembl. Contante penningar 61 daler kpmt och 19 ½ lod silfver, som Quittancet utvijsar, d. 5 Xber Anno 1711”. Qvistbro Kyrie. Handl.
9. Af den vidtutgrenade och ansedda Nerikes-slägt, som i sitt vapen förde två trappskurna rutor, känna vi, förutom denne Kanutus Petri, som uppträder som faste- och sigillvittne i tvenne bref af år 1346, Riddaren Lars Botulfsson med husfru Iliana 1318―1325, ehuru det icke är afgjordt om de här varit bosatta; Thörner Pettersson, som varit boende i Sköllersta-trakten och beseglat bref såsom fastevittne 1342-1347; Finvid Ingulfsson 1342, samt slutligen Nils Pettersson, som uppträder som sigillvittne 1346.
10. Hvilken som hvilar under denna sten, känner man icke. Vid den tid, hvarifrån stenen antagligen härleder sig, afled i denna del af Nerike Ingeborg Kettilsdotter, en slägting till Erik Kettilsson Puke; men att här skulle vara hennes graf, är allenast en lös gissning.