Nerikes gamla minnen/Kapitel 13
| ← Qvarlefvor af medeltidens kyrkliga konst |
|
Mordet vid Göksholm → |
XIII.
HERR GUDMAR TILL KÄGGLEHOLM.
På skogen Kägglan, som i fordomtimma sträckte sig öfver hela Nerike, norr om Hjelmaren, ligger vid den vackra sjön Väringen det gamla herregodset Käggleholm. Här bodde i slutet af 1200:talet Riddaren Gudmar Månsson — som skref sig till Ulfåsa och Loo, och i sitt vapen förde ett hjorthufvud — med sin husfru, en dotter till Elof Ulfsson af Folkungaslägten[1]. I yngre år hade herr Gudmar varit lagman i Vestergötland, och vi ega ännu i behåll offentliga akter[2], dem han i denna sin egenskap har undertecknat; men i vår historia är han egentligen känd som fader till Nerikeslagmannen Ulf Gudmarsson, gift med Birger Pederssons till Finsta dotter, den i vår medeltidshistoria så ryktbara sanca Brigitta. Hvad som förmådde herr Gudmar att öfvergifva den lysande hoflefnaden och draga sig undan till det ensliga Käggleholm, vet man icke; men i folkets mun gingo många underliga sägner om riddarens ensliga lif i skogarna och serskildt om hans hemlighetsfulla slut. En julafton befallde herr Gudmar stallsvennerna sadla hans gångare och föra honom fram till slottstrappan. Här kastade han sig i sadeln och försvann i mörkret, som en blixt utåt sjön. Förgäfves väntade hans husfru, men han kom ej tillbaka. Året derefter på julaftonen, vid samma tid, som han ridit bort, hörde de, som voro i salen, hofslag på borggården, och utanför fönstret riddarens sträfva stämma, som bjöd dem att se ut. Hans fru skyndade till fönstret och utropade i öfvermåttet af sin glädje: “ack, se herr Gudmar!” men i detsamma vände han om och gaf hästen sporrarna, så att denne slog bakut med sådan kraft, att trenne timmerstockar lossnade i väggen och flög in i salen. Från den stunden sågs herr Gudmar aldrig mer[3].