Nerikes gamla minnen/Kapitel 14
| ← Herr Gudmar till Käggleholm |
|
Fru Brita Tott → |
XIV.
MORDET VID GÖKSHOLM.
Konung Eriks löftesbrott och de svenska herrarnas afvoghet mot Engelbrekt Engelbrektsson gjorde, att de första frukterna, af hans stora befrielseverk icke blefvo dem, man med fog kunnat vänta. Han hade varit nödsakad att för andra gången genomtåga landet och rensa det från fiender, då han i April månad 1435 befann sig utanför Axevalla i Vestergötland. En påkommen sjukdom tvingade honom att uppskjuta med slottets belägring, och det var med stor möda han kunde begifva sig öfver Tiveden till Örebro. Här mötte honom rådets kallelse att infinna sig till en vigtig rådplägning i Stockholm.
På Göksholm vid södra Hjelmarestranden bodde vid den tiden Bengt Stensson (Natt och Dag), en mäktig man och trogen anhängare af konung Erik. Emellan honom och Engelbrekt hade fiendskap uppkommit; man vet ej rätt af hvad anledning. Man tror att herr Bengt haft förhoppning att af konungen erhålla Örebro slott och län; men som nu innehades af Engelbrekt. Medan Engelbrekt beredde sig att efterkomma rådets önskan och infinna sig i Stockholm, ankom från Bengt Stensson ett bud, som sökte säkerhet och lejd för sin herre, att personligen möta Engelbrekt i Örebro. Engelbrekt gaf den begärda lejden och herr Bengt mötte sin vederdeloman på Örebro slott. — “Må jag vara med frid i riket”, sporde Bengt Stensson, “så vill jag låta vår sak komma under rådets dom”. — “Rättsligast, herr Bengt, synes mig att vi det göra" genmälte Engelbrekt — “och skolen I af mig intet ondt hafva att vederfara”. — Nu gjordes en öfverenskommelse, att frid skulle vara dem emellan, och deras tvist hänskjutas under rådet vid det till pingsten sammanträdande riksmötet. Förlikningen bekräftades genom å ömse sidor valde löftesmän: för Bengt Stensson af Sone Pedersson och Germund, och för Engelbrekt af Kettil och Johan Andersson, och Bengt blef af Engelbrekt bjuden som gäst till slottet, hvarpå de skildes åt som goda vänner. Det säges, att det var på Bengt Stensson förslag, som Engelbrekt beslöt sig för att göra resan till Stockholm sjöledes öfver Hjelmaren och Mälaren, emedan han ännu var så svag efter sin sjukdom, att han icke kunde sitta till häst. — Tvenne väl utrustade båtar förde honom, hans hustru och några få svenner halfannan mils väg om aftonen förbi Göksholm. Straxt norr om slottet och endast genom ett smalt sund skild från fastlandet ligger en liten holme. Här beslöt Engelbrekt lägga till och hvila öfver natten.
Ehuru nära Valborgsmessan, kändes nattluften skarp och kylig, hvarför några af svennerna gjorde upp eld och satte den sjuke härföraren vid den värmande stockbrasan, medan andra tillagade qvällsvarden och redde nattläger i ordning.
Nu hördes årslag i sundet. En båt från Göksholmssidan styrde färden mot holmen.
“Det är herr Bengts utskickade” — sade Engelbrekt glad — “jag förstår, han vill visa mig sin vänskap och bjuda oss till Göksholm öfver natten, men jag kan ej för min krankhets skull”. — Han skickade ett par tjenare att anvisa de ankommande ett tjenligt landningsställe och vacklade sjelf, stödd på sina kryckor, de fremmande till mötes, bland hvilka han igen kände herr Måns från Göksholm, en son till hans förmenta vän Bengt Stensson.
Med lyftad yxa och skummande af vrede rusade Måns Bengtson mot den försvarslöse Engelbrekt, spörjande: “månne jag får frid i riket för din skull?” — Fogligt svarade denne: “din fader var nyligt hos mig och tänker jag han sagt dig, att någon ofrid ej mera är oss emellan”. — Då måttade Måns ett yxhugg mot Engelbrekt, som denne afvärjde med kryckan, dervid han fick tre fingrar afhuggna. Då vände Engelbrekt sig om, men ett nytt hugg träffade honom i halsen och ett tredje öfver hjessan sträckte honom död till jorden. Utom sig af raseri fortfor mördaren att söndersarga sitt offer och genomsköt slutligen den döda kroppen med pilar. Den mördades hustru och tjenare släpades fångna till Göksholm.
Detta skedde natten till lördagen den 28 April 1436.
I Engelbrekts följe var en vid namn Albrekt Peccatel. Honom tvingade Måns Bengtsson att vara sig behjelplig att öfverrumpla och intaga slottet i Örebro. Men företaget misslyckades genom slottsfogdens vaksamhet, och Måns Bengtsson släckte sin harm med att plundra den värnlösa staden.
Emellertid spridde sig ryktet om det lömska mordet som en löpeld öfver landet. Bönderna i Mellösa, som först funno frihetsmartyrens blodiga lik, buro det under högljudd gråt till Mellösa kyrka, derifrån det sedan af den dödades vänner och anhöriga flyttades till stadskyrkan i Örebro. Göksholm stormades af den uppretade allmogen; men det fasta slottet trotsade de belägrandes förbittring. Bland den nye riksföreståndarens första regeringshandlingar var att utfärda ett offentligt skyddsbref för mördaren Måns Bengtsson, att ingen skulle våga förebrå eller ofreda honom för hans gerning.
Så slutade denne store och ädle man, som i häfden blifvit kallad “landsans fader och den svenska frihetens värn”. Heligt lefde hans minne i folkets hjertan, och många underverk sades ske vid hans graf[1]. Att denna finnes inom Örebro kyrka, veta vi, men sjelfva rummet, der hans ben hvila, har fallit i förgätenhet. På kyrkväggen uppsattes visserligen straxt efter Engelbrekts död ett epitaphium, men detta angaf icke närmare platsen, der hans stoft förvaras. Redan i slutet af 1 500-talet var ock denna minnesskrift så förfallen, att den med möda kunde läsas, och vi skulle icke ens ha vetat, att ett sådant minnesmärke funnits, om ej Esbern Boose, den tiden pastor[2] i Örebro, deraf tagit en afskrift.
Den lilla holmen i Hjelmaren, der Engelbrekt utandades sitt ädla lif, blef efter honom kallad Engelbrektsholmen. Och en af Göksholms senare egare, framl. Friherre G. M. von Rehausen, lät år 1818 på stället resa en minnesvård med denna inskrift: Här föll Engelbrekt Engelbrektsson, Svenska frihetens värn, Gustaf Wasas efterdöme, offer för ett nidingsmord d. 27 April 1436. Minnet hade lefvat i 382 år, innan minnesmärket restes af Göksholms egare G. M. v. Rehausen.
På stora torget i Örebro, midt emot det tempel, som, nu i föryngradt skick, hvälfver sig öfver befriaren Engelbrekts jordiska qvarleivor, har i våra dagar blifvit rest en annan minnesvård — hans bild i brons. Man kom omsider till känsla af den stora skuld, i hvilken fäderneslandet stod till Engelbrekt Engelbrektsson; och Svenska folket har känt ett behof att till någon del gälda denna skuld åt minnet af en man, som en gång var Sveriges räddare och svenska frihetens ädlaste målsman.