←  Folksånger och folkmusik
Nerikes gamla minnen
av Herman Hofberg

Folkspråket
Musikbilaga  →


[ 269 ]

XXIV.
FOLKSPRÅKET.

Besinnar man att Folkspråket, utom sin egenskap af vigtig hjelpkälla för den fosterländska språkforskningen och fornhistorien, just utgör den yttre form, hvarunder folkets tänke- och föreställningssätt framträder, och att endast genom att taga folkspråket till hjelp det blir oss möjligt att göra folkets föreställningar till våra egna, hvilket åter är vilkoret för en oförvillad uppfattning af folklifvet i dess många egenartade yttringar, — så inser man lätt hvilket framstående rum folkspråket intager bland våra fornminnen, och att det mest utmärkande i landskaps-idiomet ej bör saknas i en afhandling, som, likmätigt sitt föresatta mål, söker att redogöra för alla inom landskapet befintliga forntidsminnen,

Genom Nerikes Fornminnes-Förenings verksamhet äro redan omkring 8000 allmogeord upptecknade och således en icke obetydlig grundval lagd till en omfattande Ordbok öfver Nerikes-målet. I dessa samlingar finner man en mängd högst ka[ 270 ]rakteristiska ord och böjningsformer, hvilka ännu lefva med friskt lif på allmogens läppar; men äfven många sådana, som otvifvelaktigt befinna sig på det yttersta, och säkert dö ut med det närvarande slägtet. En stor mängd Nerikesord återfinnes i de flesta svenska landskapsmål, utan att derföre tillhöra riksspråket, och några äro för Nerikes tunga alldeles egna, utan motsvarighet i andra svenska munarter.

Man måste tillskrifva Nerikes afsöndrade läge, att Nerkiskan, som landskapsmål, bibehållit sig så ren, som den i sjelfva verket gjort. Visserligen förmärker man i södra Nerike, i Lerbäcks och Hammars bergslager, eller den gamla Tylöskogens område, en mängd östgötaord, men dock alltid med nerkiskt uttal. Åt norr och nordost är det nerkiskan åter, som trängt öfver gränsen till Vestmanland, och dialekten blir först riktigt vestmanländsk, när man kommer till Arboga. Åt vester har landskapsmålet förvarat sig serdeles obemängdt ända till gränsskilnaden till Vermland. Några enstaka Vermlands-ord, såsom skidgål, veskligr, hissig, höras visserligen, men den vermländska brytningen börjar först, när man kommit öfver gränsen; men blir ock genast så utpreglad, att i Nysund och Karlskoga, af hvilka den förra socknen till en del, och den andra helt och hållet tillhör Örebro län, Vermlands-accenten är fullt utbildad.

Innan vi kunna framlägga några språkprof för att åskådliggöra Nerkiskans skaplynne, är det nödvändigt att först påminna om de ljudbeteckningar, som blifvit uppställda för Nerikes-målet i G. Djurklous arbete ”Ur Nerikes Folkspråk och Folklif”, och dernäst, att i största korthet angifva det väsendtligaste af ordens böjningsformer, i hvad de kunna anses egendomliga för Nerikes-språket.

[ 271 ]

Ljudbeteckningar.

Vokaler.
  • a uttalas på tre sätt:
    • a såsom i svenska orden taga, hafva.
    • á såsom kort å eller nästan som ao, t. ex. hánð (hånn) hand, áska (åska) aska.
    • â, långt, nästan som tvenne öppna a, och utmärker det genom sammandragning uppkomna långa och breda a-ljudet, serdeles uti substantivernas ändelser i bestämda formen, t. ex. gummâ, gumman, hästâr, hästarna.
  • e uttalas äfven på tre olika sätt:
    • e, kort, som i den vanliga svenskan.
      Anm. Det korta e- och ä-ljudet får i Qvistbro bergslag en svag diftongering, nästan som ai, t. ex. ain, en. Detsamma är förhållandet med i, när detta i hvardagsspråket uttalas som e, t. ex. tai (te), till.
    • é, långt, t. ex. hélsa (hälsa).
    • ê, långt, betecknande den i bestämda formen förlängda starkt betonade slutvokalen uti neutra på e, t, ex, brädê, brädet, dikê, diket.
  • i, vare sig långt eller kort, har ett för Nerkingen karaktäristiskt, tjockt hväsande, gomljud, synnerligen framträdande hos befolkningen i Stora Mellösa, Viby och Hardemo socknar, Temligen rent höres dock i framför ng och nk, liksom det framför gg och kk (ck) uttalas nästan som långt é.
  • o uttalas:
    • o, kort, nästan som öppet u, eller som det i vissa svenska munarter icke ovanliga mellanljudet ua.
      Anm. I feminina pluralisändelsen or öfvergår o till e eller nästan till ö, såsom flikker (flikkör).
    • ó, slutet, såsom i riksspråket orden bók, kló, bóta, sól.
  • u uttalas såsom i vanligt tal.
    Anm. I några enstaka ord öfvergår u till ö, såsom tönna, tunna, eller till kort o — det egendomliga ua — t. ex. boske, buske.
  • y får oftast samma hväsande gomljud, som det tjocka i; men öfvergår framför k till ö, såsom bök, byk, lökka, lycka.
  • å, ä och ö uttalas som i högsvenskan.
Konsonanter.
  • d bortfaller i slutet af ett ord och vanligen emellan två vokaler och betecknas då med ð, t. ex. smeð, smed, laðe, lada, eller ock öfvergår det såsom slutbokstaf till g, t. ex. blóg, blod, stóg, stod.
  • g då det följes af d eller t, uttalas vanligen som j; således lagd, sagd, snyggt, ss. lajd, sajd, snyjd. Såsom slutbokstaf bortfaller g i somliga ord, ss. kré, krog, sló, slog, eller försvagas till j, ss. i pronomina meg, deg, seg (mig, dig, sig), som uttalas än som me, de och se, och än som mej, dej och sej. [ 272 ]
    Anm. I några enstaka ord företräder g v-ljudet, ss. lage, lafve, sogel, sofvel, svagel, svafvel.
  • l — då det tecknas l — har ett tjockt egendomligt gomljud, mer eller mindre närmande sig rent r, och vanligen uppkommet af rd eller rld, ss, bol, bord, l, gård, la, verlden. Detta uttal eger dessutom rum, när l följer efter en lång vokal — efter b, f, g, k, p — samt efter en kort vokal, då en konsonant i samma stafvelse följer, samt slutligen emellan två vokaler.
  • mn ljuder någon gång i uttalet som bn eller vn, t. ex, namn, navn.
  • p framför t ljuder som ft, t. ex, djupt, djuft, rapta (freqvent. af rapa), rafta.
  • sh betecknar ss, der detta, i motsats mot vanlig svenska, i uttalet öfvergått till tyskarnes sch eller engelsmannens sh, t. ex. hvishla, hvissla, wash, vass.
  • t uti supina af andra konjugationen ljuder nästan som d, ss. kört s. körd, lärt s. lärd.
  • w, när det står framför en vokal, har i vissa trakter en anstrykning af engelsmannens double-w. Framför r öfvergår w gemenligen till b, ss, briða, vrida, bräka, vräka.

Alla andra konsonanter ljuda som i vanlig svenska; dervid dock är att märka, att k ersätter q och kk nyttjas för ck.

Ordens böjningar.

Substantiverna.

I afseende på substantivernas genus förekomma en mängd afvikelser från riksspråket. Så äro asker (askträd), blóg (blod), bulster (bolster), buske (buska, färsköl), frógg (frodga), fäte (varpgarn), klåðe (klåda), sjung (stygn), spån (takspån), svéðe (sveda), alltid maskulina; — appäl (äppleträd), byld (böld), kyld (köld), kró (krog), snóð (snodd, snöre) samt öga, öra, hjärta feminina; finger ömsom mask. och ömsom nentrum o. s. v.

Såsom böjningsmönster för substantiverna i sing. och plur. obest. och best. formen, må anföras:

  Sing. Plur.
  obest. best. obest. best.
Mask. Gubbe, gubben, gubbar, gubbâr.
Brill (gosse) brilln, brillar, brillâr.
Femin. Flikka, flikkâ, flikker, flikkera.
Mär (sto), märâ, märar, märâr.
Neutr. Barn, barnê, barn, barnâ.
Kriter (kreatur), kritrê, kriter, kritra.
Dike, dikê, diker, dikera.

[ 273 ]Vokalomljud i plur. hafva, utom de för språket gemensamma, följande substantiver:

Mask. bog (bog) pl. böger, tarm pl. tärmar, och någon gång pl. sär.

Femin. bot (botemedel) pl. bötter, gran (granträd) pl. gränar, grop, pl. gröpper, hång (trindvirke) pl. hänger, not (hasselnöt) pl. nötter, spång pl. spänger, pl. tär.

Vid sammansättning af tvenne substantiver, af hvilka det första är genitiv. sing. l. plur., uttryckes genitivbegreppet med bindvokalen a, t. ex. tannavärk (tandvärk), lärittaskjorta (lärftsskjorta), jolpäraskal (potatesskal), husaröta o. s. v. — Isynnerhet förekommer denna gamla genitivform i den mängd pleonasmer, hvaraf nerkiskan öfverflödar, såsom pänningastyfver, snusakorn, fölungapalter, kalfvabuker, grisakutte, pojkavasker, gubbafuling, käringastykke, stugakåve o. fl. a.

Vid nomina propria bildas, enligt gammalt svenskt bruk, tillnamnet, ”farsnamnet”, utaf genitiven af fadrens dopnamn, ”kristninganamn”, med tillägg af ändelserna son eller dotter; således Nils Persson, Anders Larsson, Britta Nilsdotter. — I förtroligt smuspråk bortkastas dock tilläggningsändelsen, och man säger då för beqvämlighets skull Nils Pers’, Anders Lars’, Nils Pers’ Britta o. s. v.

Artikeln, så väl den obestämda som den bestämda, har sin serskilda könsböjning; nemligen den obestämda artikeln:

Mask. Fem. Neutr.
En, e, ett.
T. ex. en gubbe, e hustru, ett barn; och de bestämda tilläggningsändelserna:
En l. n, â, ê.
T. ex. gubben, mórâ, barnê.

Adjektiverna.

Såsom böjningsmönster för adjektiver i obestämd ställning, må följande anföras:

Mask. Fem. Neutr.
Hungruger (hungrig), hungrug, hungrut.
Höfsliger (snygg), höfslig, höfslit.
Nógaler (noga), nógat, nógatt.
Oliðsamer (olidlig), óliðsam, óliðsamt.
Blåer (blå), blå, blått.
Liten, lita, lite.

I bestämd ställning lyktas samma adj. i alla tre genera på a, så väl i sing. som plur.

[ 274 ]Få munarter ha med den trohet, som nerkiskan, qvarhållit könsmärket för adjektiverna, hvarföre den i fornspråket vanliga maskulinändelsen er här ännu allmänt användes, såsom löser, lös, lärder, lärd, starker, stark o. s. v. — Adjektiver, som i skriftspråket ändas på ig, bibehålla i nerkiskan ännu de ursprungliga ändelserna -uger och -iger — Fornsv. -ugher, Fornn. -igr — t. ex. krokuger, krokig, hungruger, hungrig, tokuger, tokig, hiskliger, hisklig, tidiger, ledig m. fl.

Anmärkningsvärda äro den mängd förstärkningsord, som i nerkiskan tilläggas adjektiver för att stegra deras betydelse. Sådana äro gor, kav, mol, óheidli, óvuli, skrof, skropp o. s. v., t. ex. gor-kallt, mycket kallt, kav-omöjlig, alldeles omöjlig, mól-ensamter, helt och hållet ensam, óheidli-varm, olidligt varm, óvuli-tung, ofantligt tung, skrof-mätt, öfvermätt m. fl.

Adjektivernas komparation är lika som i skriftspråket. Ofta förstärkes superlativus genom tillägg af ordet allä — det högsvenska allra — såsom allä-bäst, allä-mäst.

Komparativer och superlativer, bildade af partiklar, äro:

Anless (annorlunda), anlessare
Bakum (bakom), bakre, barsta.
Bara, barsta.
Borta, bortre, bortäst.
Fram, främre, främst.
Hit, hitre, hitärst.
Inne, innre, innärst.
Milla (mellan), millärst.
Nér, nedre, nedärst.
Opp, oppärst.
Nämma (nära), nämre, nämst.
Sen, senare, senast (sist).
Unðer, unðre, unðärst.
Ut, uttre, uttärst.
Ätter (efter), ättre, ätterst.
Öfver, öfre, öfwärst.


Pronomina.

Personella pronomina:
  1 Pers. 2 Pers.
Sing. Nom. Ja. Du.
  D. A. Me (meg), mej. De (deg) dej.
Plur. Nom. Vi. Ni.
  D. A. Oss. Er.

[ 275 ]

3 Pers.
  Mask. Fem. Neutr.
Sing. Nom. Han. Ho. Dä.
Gen. Hans, hanses. Hännas, hännases.
D. A. Honum. Hänne, hänna. Dä.
Plur. Nom. Di. Gen. Deras, derases. D. A. Dom.  
Reflexivt pronomen:
Se (seg), sej.

Af barn till föräldrar och af yngre personer till äldre begagnas gemenligen Ni som tilltalsord[1]. I samtal med ståndspersoner säger bonden icke sällan Han och .

Indefinit pronomen:

En, i betyd. 1) man (engl. one, fransk. on): en ä sej sjolf nämst; 2) en viss, någon, i hvilken betydelse det har plur, éna: då va ena skojare te köra.

Possessiva pronomina:
  Mask. Fem. Neutr. Plur.
Sing. Min mi mitt mina.
« Din di ditt dina.
« Sin si sitt sina.
« Våran, vånn våra vårat våra.
« Éðran éðra éðrat éðra.

Pron, poss. vånn, absolute, begagnas för att utmärka husbonden, herren i huset: han ä inte hemmaveð i da vånn; han är icke hemma i dag vår husbonde.

Demonstrativa pronomina:
Mask. Fem. Neutr.
Den (den) den (den) (det).
Denhäre (denne) denhära (denna) dähäre (detta).
Dendäre (denne) dendära (denna) dädäre (detta).

Denhäre säges om den närmare, dendäre om den, som är fjermare.

[ 276 ]

Interrogativa pronomina:
  Mask. Fem. Neutr. Plur.
Sing. N. Hokken l. okken, hokka l. okka, hokke l. okke, hokkä l. okkä.
G. Hokkens l. okkens, hokkas l. okkas, hokkes l. okkes.  
Sing. Hvem, hvem, hvað.  

Verberna.

I presens förekomma någon gång serskilda tempusändelser för plur., såsom vi komma, di sitta, di villa.

Första konjugationen företer ingen annan afvikelse från skriftspråket, än att imperf. bortkastar böjningsändelsen, t. ex. jag brukar, impf. jag bruka.

I andra konjug. förekomma vokalomljud i några verber, der detta icke är förhållandet i skriftspråket, t. ex.

Inf. Impf. Sup.
Låta latte latt.
Snärja snarde snart.
Ställa stalde stallt.
Svälja svalde svalt.
Värja varde vart.

Tredje konjugutionen är lika som i skriftspråket.

Fjerde konjugationen. Följande starka verber hafva i nerkiskan blifvit antecknade:

Inf. Impf. Sup.
Béð bað beðt.
Bli varðt vurti.
Bära bar buri.
Ge ga (gav) guvi.
Ligga låg legä.
Läsa las (sällspordt) (läste) läsi (läst)
Si såg sett.
Sitta satt sutti.
Skära skar skuri.
Stjäla stal stuli
Säja sað sagt (sajd).
Vara var vari.
Komma kom kummi.
Sova sov suvi.
Äta åt äti. [ 277 ]

fikk fått.
Falla föll falli.
Gråta grät gråti.
gekk gått.
Hugga högg huggi.
Hålla höll hulli o. hålli.
Héta hét (hette) héti (hettä).
Hänga hang (hängde) hängi (hängt)
Låta lät låti.
Vålla völl (vållde) vålli (vållä)
Dra dro draji.
dog (dödde) dött.
Fara for fari
Gala gol gali.
Gnava gnóv (gnavde) ''gnavi (gnavt)
Gräva gróv (grävde) grävi (grävt).
Häva hóv (hävde) hävi (hävt)
Le lóg  (lett).
Mala mól (malde) mali (malt).
Skapa skop (skapa) skapt (skapä)
Skava skóv (skavde) skavi (skavt).
Slå sló (slóg) slaji.
Stå stó (stóg) staji.
Svärja svor svuri.
Ta tó (tog) taji.
Vräka (l. bräka) vrok (brok), (vräkte) vräki (bräki), (vräkt).
Väga vog (vägde) vägi (vägt).
Åka ok (åkte) åki (åkt).
Binna (binða) bann (banð) bunni (bunði).
Brinna brann brunni.
Brista brast brusti.
Brygga bragg bryggi[2].
Dilta (falla ner) dalt dulti.
Dimpa damp dumpi.
Drikka drakk drukki.
Drälla (tappa) drall drulli.
Dräpa drap  [ 278 ]

Finna fann funni.
Gnälla gnall (gnällde)  (gnällt).
Gitta gatt (gitta)  (gittä).
Hinna hann (hinde) hunni (hinnt).
Hjälpa hjalp (halp), (hjälpte) hjulpi (hulpi), (hjälpt).
Klinga klang (klinga) klungi (klingä).
Knätta knatt (knätte) knutti (knätt).
Kväða kvað kvädi.
Lägga lag (lade)  (lagt).
(För)nimma förnamm förnummi.
Rinna rann runni.
Räkka rakk (räkkte) räkki (räkkt).
Ringa rang (ringde) ringi (ringt).
Simma samm summi.
Sjunga sang (sjöng) sungi (sjungi).
Skrälla skrall (skrällde). skrälli (skrällt).
Skvätta skvatt (skvätte) skvätti (skvätt).
Skälva skalv (skälvde) skulvi (skälvi), (skälvt).
Skära skar skuri.
Slinka slank slunki.
Slinta slant slunti.
Slippa slapp sluppi.
Smälla small (smällde)  (smällt).
Smälta smalt (smälte) smulti (smält).
Spinna spann spunni.
Sprikka sprakk sprukki.
Springa sprang sprungi.
Spritta spratt (spritta) sprutti (sprittä).
Stikka stakk stukki.
Stinka stank stunki.
Stälpa stalp stulpi.
Stänka stank (stänkte) stunki (stänkt).
(För)svinna försvann försvunni.
Svälta svalt (svälte) svulti (svält).
Trilla trall (trilla) trulli (trillä).
Tröska trask truski
Tvinga tvang tvungi.
Vinna vann vunni.
Väksa vaks (väkste) vuksi (väkst).
Värka vark (värkte) vurki (värkt).
Värpa varp (värpte) vurpi (värpt). [ 279 ]

Bita bet biti.
Driva drev drivi.
Gliða gléð gliði.
Gniða gnéð gniði.
Gripa grep gripi.
Hvina hven hvini.
Kliva klév klivi.
Knipa knep knipi.
Kvið (qvida) kvéð (kvidde) kviði (kvidt).
Liða léð liði.
Niga nég nigi.
Pipa pep pipi.
Rida réd riði.
Riva rév rivi.
Skina skén skini.
Skriða skréð skriði.
Skrika skrék skriki.
Skriva skrév skrivi.
Slita slét sliti.
Smita smét (smita) smiti (smitä).
Spriða spréð (spridde) spridi (spriðt).
Stiga stég stigi.
Striða stréð (stridde) striði (striðt).
Sviða svéd sviði.
Svika svék sviki.
Tiga tég tigi.
Vika vek viki.
Vriða (l. briða) vréð vridi.
Bjuð bjöð bjuði.
Bryta bröt bruti.
Byta böt (bytte) bruti.
Böka bök byki.
Drypa dröp drupi.
Duga dög  
Dyka dök (dykte) dyki (dykt).
Flyga flög flugi.
Flyta flöt fluti.
Fnysa fnös fnysi.
Frysa frös frusi. [ 280 ]

Gjuta gjöt gjuti.
Klyva klöv kluvi.
Knyta knöt knuti.
Krypa kröp krupi.
Ljuða ljöð ljuði.
Ljuga ljög (lög) ljugi.
Löpa lopp lupi.
Njuta njöt (nöt) njuti.
Nupa (nypa) nöp nupi.
Nysa nös nysi.
Ryka rök ruki.
Rykka rökk (rykkte) rykki (rykkt).
Ryta röt ryti.
Sjuð (sjuda) sjöð sjuði.
Skjuta skjöt skjuti.
Skryta skröt skryti o. skruti.
Sluka slök (sluka)  (slukä).
Sluta slöt (sluta)  (sluta).
Smyga smög smugi o. smygi.
Snyta snöt snuti o. snyti.
Stryka strök struki o. stryki.
Stupa stöp (stupa)  (stupä).
Suga sög sugi.
Supa söp supi.
Tjuta tjöt tjuti.
Tryta tröt truti o. tryti.




För att närmare belysa de nu framlagda uttals- och ordböjnings-egenheterna i nerkiskan, skola vi till slut meddela ett par språkprof. Då vi hysa den öfvertygelsen, att det skulle lända den jemförande språkforskningen till afgjord vinst, om det svenska språkstudiets idkare ville förena sig om någon viss saga, något folkäfventyr, eller kortare teckning ur folklifvet, att begagnas till underlag vid deras återgifvande af olika munarters lynne och egenheter, ha vi till språkprof valt "Sagan om Askapoten”, derföre att en förträfflig bearbetning af denna allmänt kända folksaga förut finnes i Öster-Nerikes munart, utgifven af G. Djurklou, dels ock derföre, att samma saga blifvit lagd till [ 281 ]grund vid framställningen utaf ett par af Dalarnes mest egendomliga folk-dialekter.


E saga um Áskapoten.

(I Öster-Nerikes munart.)

Dä wa en gång en bónðe, som många ä fälle dä, å[3] han hade tre sönjer[4], å den minsta kallte di för Áskapoten, för han sátt i spisen i áskâ för jämnân. Inte wärsht[5] långt frå bónðs gål låg ett stórt slott, å där bódde dä e fru, så rar å så fin, så alðrí’ i wäla ba en skulla[6] sitt hennas make. En dag sað’ bónð’ åt di båga storste pojkâr: «Ja tykker ni kunðe gé ér té å fria té frua på slottä, å ja tykker ja trór, dä allt skulle kunnä lökkas för ér»; å pojkâr tykkte så mäð di, å så vart dä sajd[7], att di skulle stað å frésta si lökka. Men weð di så skulle te å gå, så ville áskapoten mä’ han og, å dä wa'nte wärðt di slapp'n inte, uta’ han fikk följa mäð å bära matsäkkaposen. Når di nu gått en béte, så hittað’ áskapoten e skata på vägen.

— «Hvað ska du mä'n där å göra?» — sað’ pojkâr — »kast bort'â!»

— «Åh, nä men!»[8] — sad áskapoten — »hó kan fälle bli bra te någä».

Å så gikk di igen. Når dä leð um e stunð, så hittað’ áskapoten ett horn.

— «Hvað ska du mä'n där å göra?» — sað’ pojkâr — »kast bort'ä!»

— »Åh, nä men!» — sað’ áskapoten — «dä kan fälle bli bra te någä».

Å så gikk di igen. Når dä leð um e stunð, så hittað’ áskapoten ett hánk[9].

— «Hvað ska du mä'n där å göra?» — sað’ pojkâr — »kast bort'en!»

— «Åh, nä men!» — sad áskapoten — »han kan fälle bli bra te någä».

Å så gikk di igen. Når dä leð um e stunð, så hittað’ áskapoten en kil.

— «Hvað ska du mä'n där å göra?» — sað’ pojkâr — »kast bort'en!»

— »Åh, nå men!» — sað áskapoten — »han kan fälle bli bra te någä».

Å så gikk di igen. När dä leð um e stunð, så hittadð’ áskapoten ett lok[10].

— »Hvad ska du mä'ä där å göra?» — sað’ pojkâr — «kast bort'ä!»

— »Åh, nä men!» — sað’ áskapoten — »dä kan fälle bli bra te någä».

Å så gikk di igen. Når di nu kom fram te slottä, så skulle älðsta pojken in försht å fresta si lökka.

Når han kom in te frua, sað’ han:

— «Ni har fali[11] varmt nästa[12] er!»

— «Varmare i min bakugn!» — sað’ frua. —

Å så fikk han gå. Så kom millapojken[13] in han, å då sað’ han som den âre:

[ 282 ]— «Ni har fali varmt nästa er!»

— «Varmare i min bakugn!» — sað’ frua. —

Å så fikk han gå. Nu kom áskapoten in, å når han fikk si frua, sað’ han og:

— »Ni har fali varmt nästa er!»

— «Varmare i min bakugn!» — sað’ frua.

— «Då va bra där — sað’ áskapoten — «då kan ja få steka mi skata»,

— »Å dä går fälle an» — sað’ frua, å så satte áskapoten in skatá i ungen, å där stóg hó å pottrað’ å fräste,

— Flotä rinner» — sað’ frua.

— »Hórn te ta't i» — sað’ áskapoten.

— «Hórnä sprekker sönðer» — sað’ frua.

— »Hánk te sätta um'ä» — sað’ áskapoten.

— »Hánken ä för stórer» — sað’ frua.

— »Kil te kila'n mäð» — sad' áskapoten.

— «Flotä rinner öfver» — sað’ frua.

Lok te lägga öfver» — sað’ áskapoten.

Nu såg frua átt áskapoten wa den rätte, för han vart alðri rådlösr; å så fikk han frua å slottä å gulð å silfver förutan all änðe.

Áskapoten.

(På Qvistbro bergslagsmål[14]).

Dä wa ain gång ain bónðe, som många ä fälle dä, som hadde trai sönjer. Dai båga storstä potjâr[15] gekk'le[16] någe an, main dain minste wa ain rikti solkakopp, som hölls i spissen för jämnâ, å bara pétað’ å potað’ i áska, å daimaiså[17] kallte dai'n fyr[18] áskapoten. Inte så óvuli långt frå bónðs gål wa ait stórt slott, som glimrað’ änða[19] som sóla utå barsta gull å sölfver, å alðri skull'n fälle ha sitt maken tai tokka rar fru som hó, som bódde på slottä. Ain dag sað’ bónð tai potjâr, átt dai kunðe väl ta å fria tai frua, å dä wa'l inte potjâr emót um förstås, å så wart dä sajd, att dai skulle freksta si’ lökka. Waid[20] dai skulle tai å gå, kom áskapoten å ville mai’ han og. — Hvað dä likkt, tökkte dai âre potjâr, átt ain tokken lórttholk[21] skulle få gå mai’ å fria tai frua. Main hur áskapoten sargað’ å kiltað’[22], så vart dai inte å mai'n, annä[23] dai fikk lof å [ 283 ]ta'n mai’ å bära malsäkkaposen. Når dai hadde gått ain béte, hittað’ áskapoten ai skata på väijen.

— »Hvað ska du mai'n där tai?» — sadð’ potjâr — »sutt’[24] sin kós-a!»

— «Hunnâr häller»[25] — sað’ áskapoten — hó kan allt bli bra tai någä».

Å så gaikk dai. Når dai hadde gått ain béte igän, så hittað’ áskapoten aitt hórn.

— «Hvad ska du mai’ dä där tai?» — sað’ potjâr — »sutt’ sin kós-ä!»

— «Hunnâr häller» — sað’ áskapoten — »dä kan allt bli bra tai någä.»

Å så gikk dai. Når dai hadde gått ain béte igän, så hittað’ áskapoten ain hánk.

— »Hvað ska du mai'n där tai?» — sað’ potjâr — «sutt’ sin kos’n!»

— »Hunnâr häller» — sað’ áskapoten — «hán kan allt bli bra tai någä».

Å så gikk dai. Når dai badde gått ain béte igän, så hittad' áskapoten ain kil.

— »Hvað ska du mai'n där tai?» — sad potjâr — »sutt’ sin kós’n!»

— »Hunnâr häller» — sað’ áskapoten — »hán kan allt bli bra tai någä».

Å så gikk dai. Når dai hadde gått ain béte igän, så hittað’ áskapoten aitt gammält lok.

— «Hvað ska du mai’ dä där tai?» — sad’ potjâr — »sutt’ sin kós-ä!»

— »Hunnâr häller» — sað’ áskapoten — »dä kan allt bli bra tai någä».

Å så kom dai fram tai slottä. Då skulle älsta potjen in han å fria, main når han fikk si frua hur fin å rar hó satt där, så vart han änða hufv-yr[26], å wa'nte goð för å säja annä ain:

— »Fali hvað ni har warmt nästa air!»

— «Warmare i min bakugn!» — sað’ frua.

Å så fikk han gå. Då kom millapotjen han, å når han fikk si frua, wa'nte han styfvare[27] än dain âre.

— «Fali hvað ni har warmt nästa air!»

— «Warmare i min bakugn!» — sað’ frua.

Å så fikk han gå. Må tró nu skroppað’[28] allt potjâr lagum, å når áskapotten maj’ ville gå in, tökkte potjâr, du når’le fréksta, å så gikk han in, å når han fikk si frua, sað’ han som dai âra:

— «Fali hvað ni har warmt nästa air!»

— »Warmare i min bakugn!» — sað’ frua.

— »Dä wa bra dä» — sað’ áskapoten — »då kan ja få steka mi skata».

— »Flotä rinner» — sað’ frua.

— »Hórn tai ta'ait i» — sað’ áskapoten.

[ 284 ]— »Hórnä sprikker» — sað’ frua.

— »Hánk tal sätta um’ä» — sað’ áskapoten.

— «Hánken ä för stórer» — sað’ frua.

— »Kil tai kil’ain mai’» — sad' áskapoten.

— »Flotä rinner öfver» — sað’ frua.

— »Lok tai lägga öfver» — sað’ áskapoten,

Å för han wa så kvekktänktr[29], så fikk han frua å slottä, å gull å sölfve förutan all änðe.




  1. Ni är som tilltalsord eljest icke vitt omtyckt af Nerikesbonden, som hellre vill höra sig nämnas vid namn, eller rent af kallas för De, och det händer någon gång att han, på ett till honom adresseradt Ni, svarar med följande rimstump:

    “— — — — Ni —
    Dä kallte bónðn märra si,
    Når han inte visste hvað hó hette.”

  2. I Öster-Nerike enligt Djurklou.
  3. Å conj. och.
  4. Sönjer pl. af son; dock förekommer äfven pl. söner.
  5. Inte wärsht, inte så serdeles.
  6. Skulla sup. af ska, skulle, skulla, skola.
  7. Sajd, sagdt, partic. af säja (säga).
  8. Åh, nä men, åh, nej men.
  9. Hánk (uttal. hånk) m. gärdesgårdshank.
  10. Lok n. lock.
  11. Fali adv. fasligt, förskräckligt.
  12. Näste præp hos (endast om personer).
  13. Millapojke m. den mellersta i ålder af tre bröder.
  14. Hvad som egentligen utmärker Qvistbro bergslags bygdemål, serdeles i den del af socknen, som kallas Gammelhyttelaget, ifrån verkiskan, så väl i de andra bergslagsorterna som på slättbygden, är, att det korta e och i, när detta i hvardagsspråket uttalas som e, diftongeras till ai, hvilket här betecknar dessa vokalljud.
  15. Potje m. pojke pl. potjar best. f. potjâr.
  16. Gekk’le, gick fälle, gick väl.
  17. Dai mai så, dermed så, derföre.
  18. Fyr conj. för.
  19. Änða adv. alldeles, precist.
  20. Waið, vid.
  21. Lórttholk m. osnygg, orenlig menniska.
  22. Sarga och kilta, ifrigt påyrka, oupphörligt begära.
  23. Annä conj. utan.
  24. Sutta v. a l. kasta.
  25. Hunnâr-häller, åh nej, nej bevars!
  26. Hufv-yr adj. förvirrad, förbryllad.
  27. Styfvare, comp, af styfr, adj. manhaftig, duktig.
  28. Skroppa v. n. l. skryta, vara storordig.
  29. Kvekktänkter adj. qvick, fyndig.