Nerikes gamla minnen/Kapitel 24

←  Folksånger och folkmusik

Nerikes gamla minnen av Herman Hofberg Folkspråket

Musikbilaga  →

XXIV.
FOLKSPRÅKET.

Besinnar man att Folkspråket, utom sin egenskap af vigtig hjelpkälla för den fosterländska språkforskningen och fornhistorien, just utgör den yttre form, hvarunder folkets tänke- och föreställningssätt framträder, och att endast genom att taga folkspråket till hjelp det blir oss möjligt att göra folkets föreställningar till våra egna, hvilket åter är vilkoret för en oförvillad uppfattning af folklifvet i dess många egenartade yttringar, — så inser man lätt hvilket framstående rum folkspråket intager bland våra fornminnen, och att det mest utmärkande i landskaps-idiomet ej bör saknas i en afhandling, som, likmätigt sitt föresatta mål, söker att redogöra för alla inom landskapet befintliga forntidsminnen,

Genom Nerikes Fornminnes-Förenings verksamhet äro redan omkring 8000 allmogeord upptecknade och således en icke obetydlig grundval lagd till en omfattande Ordbok öfver Nerikes-målet. I dessa samlingar finner man en mängd högst karakteristiska ord och böjningsformer, hvilka ännu lefva med friskt lif på allmogens läppar; men äfven många sådana, som otvifvelaktigt befinna sig på det yttersta, och säkert dö ut med det närvarande slägtet. En stor mängd Nerikesord återfinnes i de flesta svenska landskapsmål, utan att derföre tillhöra riksspråket, och några äro för Nerikes tunga alldeles egna, utan motsvarighet i andra svenska munarter.

Man måste tillskrifva Nerikes afsöndrade läge, att Nerkiskan, som landskapsmål, bibehållit sig så ren, som den i sjelfva verket gjort. Visserligen förmärker man i södra Nerike, i Lerbäcks och Hammars bergslager, eller den gamla Tylöskogens område, en mängd östgötaord, men dock alltid med nerkiskt uttal. Åt norr och nordost är det nerkiskan åter, som trängt öfver gränsen till Vestmanland, och dialekten blir först riktigt vestmanländsk, när man kommer till Arboga. Åt vester har landskapsmålet förvarat sig serdeles obemängdt ända till gränsskilnaden till Vermland. Några enstaka Vermlands-ord, såsom skidgål, veskligr, hissig, höras visserligen, men den vermländska brytningen börjar först, när man kommit öfver gränsen; men blir ock genast så utpreglad, att i Nysund och Karlskoga, af hvilka den förra socknen till en del, och den andra helt och hållet tillhör Örebro län, Vermlands-accenten är fullt utbildad.

Innan vi kunna framlägga några språkprof för att åskådliggöra Nerkiskans skaplynne, är det nödvändigt att först påminna om de ljudbeteckningar, som blifvit uppställda för Nerikes-målet i G. Djurklous arbete ”Ur Nerikes Folkspråk och Folklif”, och dernäst, att i största korthet angifva det väsendtligaste af ordens böjningsformer, i hvad de kunna anses egendomliga för Nerikes-språket.

Ljudbeteckningar.

Vokaler.

• a uttalas på tre sätt:
  • a såsom i svenska orden taga, hafva.
  • á såsom kort å eller nästan som ao, t. ex. hánð (hånn) hand, áska (åska) aska.
  • â, långt, nästan som tvenne öppna a, och utmärker det genom sammandragning uppkomna långa och breda a-ljudet, serdeles uti substantivernas ändelser i bestämda formen, t. ex. gummâ, gumman, hästâr, hästarna.

• e uttalas äfven på tre olika sätt:
  • e, kort, som i den vanliga svenskan.
    Anm. Det korta e- och ä-ljudet får i Qvistbro bergslag en svag diftongering, nästan som ai, t. ex. ain, en. Detsamma är förhållandet med i, när detta i hvardagsspråket uttalas som e, t. ex. tai (te), till.
  • é, långt, t. ex. hélsa (hälsa).
  • ê, långt, betecknande den i bestämda formen förlängda starkt betonade slutvokalen uti neutra på e, t, ex, brädê, brädet, dikê, diket.

• i, vare sig långt eller kort, har ett för Nerkingen karaktäristiskt, tjockt hväsande, gomljud, synnerligen framträdande hos befolkningen i Stora Mellösa, Viby och Hardemo socknar, Temligen rent höres dock i framför ng och nk, liksom det framför gg och kk (ck) uttalas nästan som långt é.

• o uttalas:
  • o, kort, nästan som öppet u, eller som det i vissa svenska munarter icke ovanliga mellanljudet ua.
    Anm. I feminina pluralisändelsen or öfvergår o till e eller nästan till ö, såsom flikker (flikkör).
  • ó, slutet, såsom i riksspråket orden bók, kló, bóta, sól.

• u uttalas såsom i vanligt tal.
  Anm. I några enstaka ord öfvergår u till ö, såsom tönna, tunna, eller till kort o — det egendomliga ua — t. ex. boske, buske.

• y får oftast samma hväsande gomljud, som det tjocka i; men öfvergår framför k till ö, såsom bök, byk, lökka, lycka.

• å, ä och ö uttalas som i högsvenskan.

Konsonanter.

• d bortfaller i slutet af ett ord och vanligen emellan två vokaler och betecknas då med ð, t. ex. smeð, smed, laðe, lada, eller ock öfvergår det såsom slutbokstaf till g, t. ex. blóg, blod, stóg, stod.

• g då det följes af d eller t, uttalas vanligen som j; således lagd, sagd, snyggt, ss. lajd, sajd, snyjd. Såsom slutbokstaf bortfaller g i somliga ord, ss. kré, krog, sló, slog, eller försvagas till j, ss. i pronomina meg, deg, seg (mig, dig, sig), som uttalas än som me, de och se, och än som mej, dej och sej.
  Anm. I några enstaka ord företräder g v-ljudet, ss. lage, lafve, sogel, sofvel, svagel, svafvel.

• l — då det tecknas l — har ett tjockt egendomligt gomljud, mer eller mindre närmande sig rent r, och vanligen uppkommet af rd eller rld, ss, bol, bord, gål, gård, väla, verlden. Detta uttal eger dessutom rum, när l följer efter en lång vokal — efter b, f, g, k, p — samt efter en kort vokal, då en konsonant i samma stafvelse följer, samt slutligen emellan två vokaler.

• mn ljuder någon gång i uttalet som bn eller vn, t. ex, namn, navn.

• p framför t ljuder som ft, t. ex, djupt, djuft, rapta (freqvent. af rapa), rafta.

• sh betecknar ss, der detta, i motsats mot vanlig svenska, i uttalet öfvergått till tyskarnes sch eller engelsmannens sh, t. ex. hvishla, hvissla, wash, vass.

• t uti supina af andra konjugationen ljuder nästan som d, ss. kört s. körd, lärt s. lärd.

• w, när det står framför en vokal, har i vissa trakter en anstrykning af engelsmannens double-w. Framför r öfvergår w gemenligen till b, ss, briða, vrida, bräka, vräka.

Alla andra konsonanter ljuda som i vanlig svenska; dervid dock är att märka, att k ersätter q och kk nyttjas för ck.

Ordens böjningar.

Substantiverna.

I afseende på substantivernas genus förekomma en mängd afvikelser från riksspråket. Så äro asker (askträd), blóg (blod), bulster (bolster), buske (buska, färsköl), frógg (frodga), fäte (varpgarn), klåðe (klåda), sjung (stygn), spån (takspån), svéðe (sveda), alltid maskulina; — appäl (äppleträd), byld (böld), kyld (köld), kró (krog), snóð (snodd, snöre) samt öga, öra, hjärta feminina; finger ömsom mask. och ömsom nentrum o. s. v.

Såsom böjningsmönster för substantiverna i sing. och plur. obest. och best. formen, må anföras:

	Sing.		Plur.
	obest.	best.	obest.	best.
Mask.	Gubbe,	gubben,	gubbar,	gubbâr.
	Brill (gosse)	brilln,	brillar,	brillâr.
Femin.	Flikka,	flikkâ,	flikker,	flikkera.
	Mär (sto),	märâ,	märar,	märâr.
Neutr.	Barn,	barnê,	barn,	barnâ.
	Kriter (kreatur),	kritrê,	kriter,	kritra.
	Dike,	dikê,	diker,	dikera.

Vokalomljud i plur. hafva, utom de för språket gemensamma, följande substantiver:

Mask. bog (bog) pl. böger, tarm pl. tärmar, och någon gång så pl. sär.

Femin. bot (botemedel) pl. bötter, gran (granträd) pl. gränar, grop, pl. gröpper, hång (trindvirke) pl. hänger, not (hasselnöt) pl. nötter, spång pl. spänger, tå pl. tär.

Vid sammansättning af tvenne substantiver, af hvilka det första är genitiv. sing. l. plur., uttryckes genitivbegreppet med bindvokalen a, t. ex. tannavärk (tandvärk), lärittaskjorta (lärftsskjorta), jolpäraskal (potatesskal), husaröta o. s. v. — Isynnerhet förekommer denna gamla genitivform i den mängd pleonasmer, hvaraf nerkiskan öfverflödar, såsom pänningastyfver, snusakorn, fölungapalter, kalfvabuker, grisakutte, pojkavasker, gubbafuling, käringastykke, stugakåve o. fl. a.

Vid nomina propria bildas, enligt gammalt svenskt bruk, tillnamnet, ”farsnamnet”, utaf genitiven af fadrens dopnamn, ”kristninganamn”, med tillägg af ändelserna son eller dotter; således Nils Persson, Anders Larsson, Britta Nilsdotter. — I förtroligt smuspråk bortkastas dock tilläggningsändelsen, och man säger då för beqvämlighets skull Nils Pers’, Anders Lars’, Nils Pers’ Britta o. s. v.

Artikeln, så väl den obestämda som den bestämda, har sin serskilda könsböjning; nemligen den obestämda artikeln:

Mask.	Fem.	Neutr.
En,	e,	ett.
T. ex. en gubbe, e hustru, ett barn; och de bestämda tilläggningsändelserna:
En l. n,	â,	ê.
T. ex. gubben, mórâ, barnê.

Adjektiverna.

Såsom böjningsmönster för adjektiver i obestämd ställning, må följande anföras:

Mask.	Fem.	Neutr.
Hungruger (hungrig),	hungrug,	hungrut.
Höfsliger (snygg),	höfslig,	höfslit.
Nógaler (noga),	nógat,	nógatt.
Oliðsamer (olidlig),	óliðsam,	óliðsamt.
Blåer (blå),	blå,	blått.
Liten,	lita,	lite.

I bestämd ställning lyktas samma adj. i alla tre genera på a, så väl i sing. som plur.

Få munarter ha med den trohet, som nerkiskan, qvarhållit könsmärket för adjektiverna, hvarföre den i fornspråket vanliga maskulinändelsen er här ännu allmänt användes, såsom löser, lös, lärder, lärd, starker, stark o. s. v. — Adjektiver, som i skriftspråket ändas på ig, bibehålla i nerkiskan ännu de ursprungliga ändelserna -uger och -iger — Fornsv. -ugher, Fornn. -igr — t. ex. krokuger, krokig, hungruger, hungrig, tokuger, tokig, hiskliger, hisklig, tidiger, ledig m. fl.

Anmärkningsvärda äro den mängd förstärkningsord, som i nerkiskan tilläggas adjektiver för att stegra deras betydelse. Sådana äro gor, kav, mol, óheidli, óvuli, skrof, skropp o. s. v., t. ex. gor-kallt, mycket kallt, kav-omöjlig, alldeles omöjlig, mól-ensamter, helt och hållet ensam, óheidli-varm, olidligt varm, óvuli-tung, ofantligt tung, skrof-mätt, öfvermätt m. fl.

Adjektivernas komparation är lika som i skriftspråket. Ofta förstärkes superlativus genom tillägg af ordet allä — det högsvenska allra — såsom allä-bäst, allä-mäst.

Komparativer och superlativer, bildade af partiklar, äro:

Anless (annorlunda),	anlessare	—
Bakum (bakom),	bakre,	barsta.
Bara,	—	barsta.
Borta,	bortre,	bortäst.
Fram,	främre,	främst.
Hit,	hitre,	hitärst.
Inne,	innre,	innärst.
Milla (mellan),	—	millärst.
Nér,	nedre,	nedärst.
Opp,	—	oppärst.
Nämma (nära),	nämre,	nämst.
Sen,	senare,	senast (sist).
Unðer,	unðre,	unðärst.
Ut,	uttre,	uttärst.
Ätter (efter),	ättre,	ätterst.
Öfver,	öfre,	öfwärst.

Pronomina.

Personella pronomina:
		1 Pers.	2 Pers.
Sing.	Nom.	Ja.	Du.
	D. A.	Me (meg), mej.	De (deg) dej.
Plur.	Nom.	Vi.	Ni.
	D. A.	Oss.	Er.

3 Pers.
		Mask.	Fem.	Neutr.
Sing.	Nom.	Han.	Ho.	Dä.
	Gen.	Hans, hanses.	Hännas, hännases.	—
	D. A.	Honum.	Hänne, hänna.	Dä.
Plur.	Nom.	Di. Gen. Deras, derases.	D. A. Dom.

Reflexivt pronomen:

Se (seg), sej.

Af barn till föräldrar och af yngre personer till äldre begagnas gemenligen Ni som tilltalsord^[1]. I samtal med ståndspersoner säger bonden icke sällan Han och Hó.

Indefinit pronomen:

En, i betyd. 1) man (engl. one, fransk. on): en ä sej sjolf nämst; 2) en viss, någon, i hvilken betydelse det har plur, éna: då va ena skojare te köra.

Possessiva pronomina:
	Mask.	Fem.	Neutr.	Plur.
Sing.	Min	mi	mitt	mina.
«	Din	di	ditt	dina.
«	Sin	si	sitt	sina.
«	Våran, vånn	våra	vårat	våra.
«	Éðran	éðra	éðrat	éðra.

Pron, poss. vånn, absolute, begagnas för att utmärka husbonden, herren i huset: han ä inte hemmaveð i da vånn; han är icke hemma i dag vår husbonde.

Demonstrativa pronomina:
Mask.	Fem.	Neutr.
Den (den)	den (den)	dä (det).
Denhäre (denne)	denhära (denna)	dähäre (detta).
Dendäre (denne)	dendära (denna)	dädäre (detta).

Denhäre säges om den närmare, dendäre om den, som är fjermare.

Interrogativa pronomina:
	Mask.	Fem.	Neutr.	Plur.
Sing. N.	Hokken l. okken,	hokka l. okka,	hokke l. okke,	hokkä l. okkä.
G.	Hokkens l. okkens,	hokkas l. okkas,	hokkes l. okkes.
Sing.	Hvem,	hvem,	hvað.

Verberna.

I presens förekomma någon gång serskilda tempusändelser för plur., såsom vi komma, di sitta, di villa.

Första konjugationen företer ingen annan afvikelse från skriftspråket, än att imperf. bortkastar böjningsändelsen, t. ex. jag brukar, impf. jag bruka.

I andra konjug. förekomma vokalomljud i några verber, der detta icke är förhållandet i skriftspråket, t. ex.

Inf.	Impf.	Sup.
Låta	latte	latt.
Snärja	snarde	snart.
Ställa	stalde	stallt.
Svälja	svalde	svalt.
Värja	varde	vart.

Tredje konjugutionen är lika som i skriftspråket.

Fjerde konjugationen. Följande starka verber hafva i nerkiskan blifvit antecknade:

Inf.	Impf.	Sup.
Béð	bað	beðt.
Bli	varðt	vurti.
Bära	bar	buri.
Ge	ga (gav)	guvi.
Ligga	låg	legä.
Läsa	las (sällspordt) (läste)	läsi (läst)
Si	såg	sett.
Sitta	satt	sutti.
Skära	skar	skuri.
Stjäla	stal	stuli
Säja	sað	sagt (sajd).
Vara	var	vari.
Komma	kom	kummi.
Sova	sov	suvi.
Äta	åt	äti.
Få	fikk	fått.
Falla	föll	falli.
Gråta	grät	gråti.
Gå	gekk	gått.
Hugga	högg	huggi.
Hålla	höll	hulli o. hålli.
Héta	hét (hette)	héti (hettä).
Hänga	hang (hängde)	hängi (hängt)
Låta	lät	låti.
Vålla	völl (vållde)	vålli (vållä)
Dra	dro	draji.
Dö	dog (dödde)	dött.
Fara	for	fari
Gala	gol	gali.
Gnava	gnóv (gnavde)	''gnavi (gnavt)
Gräva	gróv (grävde)	grävi (grävt).
Häva	hóv (hävde)	hävi (hävt)
Le	lóg	— (lett).
Mala	mól (malde)	mali (malt).
Skapa	skop (skapa)	skapt (skapä)
Skava	skóv (skavde)	skavi (skavt).
Slå	sló (slóg)	slaji.
Stå	stó (stóg)	staji.
Svärja	svor	svuri.
Ta	tó (tog)	taji.
Vräka (l. bräka)	vrok (brok), (vräkte)	vräki (bräki), (vräkt).
Väga	vog (vägde)	vägi (vägt).
Åka	ok (åkte)	åki (åkt).
Binna (binða)	bann (banð)	bunni (bunði).
Brinna	brann	brunni.
Brista	brast	brusti.
Brygga	bragg	bryggi[2].
Dilta (falla ner)	dalt	dulti.
Dimpa	damp	dumpi.
Drikka	drakk	drukki.
Drälla (tappa)	drall	drulli.
Dräpa	drap	—
Finna	fann	funni.
Gnälla	gnall (gnällde)	— (gnällt).
Gitta	gatt (gitta)	— (gittä).
Hinna	hann (hinde)	hunni (hinnt).
Hjälpa	hjalp (halp), (hjälpte)	hjulpi (hulpi), (hjälpt).
Klinga	klang (klinga)	klungi (klingä).
Knätta	knatt (knätte)	knutti (knätt).
Kväða	kvað	kvädi.
Lägga	lag (lade)	— (lagt).
(För)nimma	förnamm	förnummi.
Rinna	rann	runni.
Räkka	rakk (räkkte)	räkki (räkkt).
Ringa	rang (ringde)	ringi (ringt).
Simma	samm	summi.
Sjunga	sang (sjöng)	sungi (sjungi).
Skrälla	skrall (skrällde).	skrälli (skrällt).
Skvätta	skvatt (skvätte)	skvätti (skvätt).
Skälva	skalv (skälvde)	skulvi (skälvi), (skälvt).
Skära	skar	skuri.
Slinka	slank	slunki.
Slinta	slant	slunti.
Slippa	slapp	sluppi.
Smälla	small (smällde)	—(smällt).
Smälta	smalt (smälte)	smulti (smält).
Spinna	spann	spunni.
Sprikka	sprakk	sprukki.
Springa	sprang	sprungi.
Spritta	spratt (spritta)	sprutti (sprittä).
Stikka	stakk	stukki.
Stinka	stank	stunki.
Stälpa	stalp	stulpi.
Stänka	stank (stänkte)	stunki (stänkt).
(För)svinna	försvann	försvunni.
Svälta	svalt (svälte)	svulti (svält).
Trilla	trall (trilla)	trulli (trillä).
Tröska	trask	truski
Tvinga	tvang	tvungi.
Vinna	vann	vunni.
Väksa	vaks (väkste)	vuksi (väkst).
Värka	vark (värkte)	vurki (värkt).
Värpa	varp (värpte)	vurpi (värpt).
Bita	bet	biti.
Driva	drev	drivi.
Gliða	gléð	gliði.
Gniða	gnéð	gniði.
Gripa	grep	gripi.
Hvina	hven	hvini.
Kliva	klév	klivi.
Knipa	knep	knipi.
Kvið (qvida)	kvéð (kvidde)	kviði (kvidt).
Liða	léð	liði.
Niga	nég	nigi.
Pipa	pep	pipi.
Rida	réd	riði.
Riva	rév	rivi.
Skina	skén	skini.
Skriða	skréð	skriði.
Skrika	skrék	skriki.
Skriva	skrév	skrivi.
Slita	slét	sliti.
Smita	smét (smita)	smiti (smitä).
Spriða	spréð (spridde)	spridi (spriðt).
Stiga	stég	stigi.
Striða	stréð (stridde)	striði (striðt).
Sviða	svéd	sviði.
Svika	svék	sviki.
Tiga	tég	tigi.
Vika	vek	viki.
Vriða (l. briða)	vréð	vridi.
Bjuð	bjöð	bjuði.
Bryta	bröt	bruti.
Byta	böt (bytte)	bruti.
Böka	bök	byki.
Drypa	dröp	drupi.
Duga	dög	—
Dyka	dök (dykte)	dyki (dykt).
Flyga	flög	flugi.
Flyta	flöt	fluti.
Fnysa	fnös	fnysi.
Frysa	frös	frusi.
Gjuta	gjöt	gjuti.
Klyva	klöv	kluvi.
Knyta	knöt	knuti.
Krypa	kröp	krupi.
Ljuða	ljöð	ljuði.
Ljuga	ljög (lög)	ljugi.
Löpa	lopp	lupi.
Njuta	njöt (nöt)	njuti.
Nupa (nypa)	nöp	nupi.
Nysa	nös	nysi.
Ryka	rök	ruki.
Rykka	rökk (rykkte)	rykki (rykkt).
Ryta	röt	ryti.
Sjuð (sjuda)	sjöð	sjuði.
Skjuta	skjöt	skjuti.
Skryta	skröt	skryti o. skruti.
Sluka	slök (sluka)	— (slukä).
Sluta	slöt (sluta)	— (sluta).
Smyga	smög	smugi o. smygi.
Snyta	snöt	snuti o. snyti.
Stryka	strök	struki o. stryki.
Stupa	stöp (stupa)	— (stupä).
Suga	sög	sugi.
Supa	söp	supi.
Tjuta	tjöt	tjuti.
Tryta	tröt	truti o. tryti.

---

För att närmare belysa de nu framlagda uttals- och ordböjnings-egenheterna i nerkiskan, skola vi till slut meddela ett par språkprof. Då vi hysa den öfvertygelsen, att det skulle lända den jemförande språkforskningen till afgjord vinst, om det svenska språkstudiets idkare ville förena sig om någon viss saga, något folkäfventyr, eller kortare teckning ur folklifvet, att begagnas till underlag vid deras återgifvande af olika munarters lynne och egenheter, ha vi till språkprof valt "Sagan om Askapoten”, derföre att en förträfflig bearbetning af denna allmänt kända folksaga förut finnes i Öster-Nerikes munart, utgifven af G. Djurklou, dels ock derföre, att samma saga blifvit lagd till grund vid framställningen utaf ett par af Dalarnes mest egendomliga folk-dialekter.

E saga um Áskapoten.

(I Öster-Nerikes munart.)

Dä wa en gång en bónðe, som många ä fälle dä, å^[3] han hade tre sönjer^[4], å den minsta kallte di för Áskapoten, för han sátt i spisen i áskâ för jämnân. Inte wärsht^[5] långt frå bónðs gål låg ett stórt slott, å där bódde dä e fru, så rar å så fin, så alðrí’ i wäla ba en skulla^[6] sitt hennas make. En dag sað’ bónð’ åt di båga storste pojkâr: «Ja tykker ni kunðe gé ér té å fria té frua på slottä, å ja tykker ja trór, dä allt skulle kunnä lökkas för ér»; å pojkâr tykkte så mäð di, å så vart dä sajd^[7], att di skulle stað å frésta si lökka. Men weð di så skulle te å gå, så ville áskapoten mä’ han og, å dä wa'nte wärðt di slapp'n inte, uta’ han fikk följa mäð å bära matsäkkaposen. Når di nu gått en béte, så hittað’ áskapoten e skata på vägen.

— «Hvað ska du mä'n där å göra?» — sað’ pojkâr — »kast bort'â!»

— «Åh, nä men!»^[8] — sad áskapoten — »hó kan fälle bli bra te någä».

Å så gikk di igen. Når dä leð um e stunð, så hittað’ áskapoten ett horn.

— «Hvað ska du mä'n där å göra?» — sað’ pojkâr — »kast bort'ä!»

— »Åh, nä men!» — sað’ áskapoten — «dä kan fälle bli bra te någä».

Å så gikk di igen. Når dä leð um e stunð, så hittað’ áskapoten ett hánk^[9].

— «Hvað ska du mä'n där å göra?» — sað’ pojkâr — »kast bort'en!»

— «Åh, nä men!» — sad áskapoten — »han kan fälle bli bra te någä».

Å så gikk di igen. Når dä leð um e stunð, så hittað’ áskapoten en kil.

— «Hvað ska du mä'n där å göra?» — sað’ pojkâr — »kast bort'en!»

— »Åh, nå men!» — sað áskapoten — »han kan fälle bli bra te någä».

Å så gikk di igen. När dä leð um e stunð, så hittadð’ áskapoten ett lok^[10].

— »Hvad ska du mä'ä där å göra?» — sað’ pojkâr — «kast bort'ä!»

— »Åh, nä men!» — sað’ áskapoten — »dä kan fälle bli bra te någä».

Å så gikk di igen. Når di nu kom fram te slottä, så skulle älðsta pojken in försht å fresta si lökka.

Når han kom in te frua, sað’ han:

— «Ni har fali^[11] varmt nästa^[12] er!»

— «Varmare i min bakugn!» — sað’ frua. —

Å så fikk han gå. Så kom millapojken^[13] in han, å då sað’ han som den âre:

— «Ni har fali varmt nästa er!»

— «Varmare i min bakugn!» — sað’ frua. —

Å så fikk han gå. Nu kom áskapoten in, å når han fikk si frua, sað’ han og:

— »Ni har fali varmt nästa er!»

— «Varmare i min bakugn!» — sað’ frua.

— «Då va bra där — sað’ áskapoten — «då kan ja få steka mi skata»,

— »Å dä går fälle an» — sað’ frua, å så satte áskapoten in skatá i ungen, å där stóg hó å pottrað’ å fräste,

— Flotä rinner» — sað’ frua.

— »Hórn te ta't i» — sað’ áskapoten.

— «Hórnä sprekker sönðer» — sað’ frua.

— »Hánk te sätta um'ä» — sað’ áskapoten.

— »Hánken ä för stórer» — sað’ frua.

— »Kil te kila'n mäð» — sad' áskapoten.

— «Flotä rinner öfver» — sað’ frua.

— Lok te lägga öfver» — sað’ áskapoten.

Nu såg frua átt áskapoten wa den rätte, för han vart alðri rådlösr; å så fikk han frua å slottä å gulð å silfver förutan all änðe.

Áskapoten.

(På Qvistbro bergslagsmål^[14]).

Dä wa ain gång ain bónðe, som många ä fälle dä, som hadde trai sönjer. Dai båga storstä potjâr^[15] gekk'le^[16] någe an, main dain minste wa ain rikti solkakopp, som hölls i spissen för jämnâ, å bara pétað’ å potað’ i áska, å daimaiså^[17] kallte dai'n fyr^[18] áskapoten. Inte så óvuli långt frå bónðs gål wa ait stórt slott, som glimrað’ änða^[19] som sóla utå barsta gull å sölfver, å alðri skull'n fälle ha sitt maken tai tokka rar fru som hó, som bódde på slottä. Ain dag sað’ bónð tai potjâr, átt dai kunðe väl ta å fria tai frua, å dä wa'l inte potjâr emót um förstås, å så wart dä sajd, att dai skulle freksta si’ lökka. Waid^[20] dai skulle tai å gå, kom áskapoten å ville mai’ han og. — Hvað dä likkt, tökkte dai âre potjâr, átt ain tokken lórttholk^[21] skulle få gå mai’ å fria tai frua. Main hur áskapoten sargað’ å kiltað’^[22], så vart dai inte å mai'n, annä^[23] dai fikk lof å ta'n mai’ å bära malsäkkaposen. Når dai hadde gått ain béte, hittað’ áskapoten ai skata på väijen.

— »Hvað ska du mai'n där tai?» — sadð’ potjâr — »sutt’^[24] sin kós-a!»

— «Hunnâr häller»^[25] — sað’ áskapoten — hó kan allt bli bra tai någä».

Å så gaikk dai. Når dai hadde gått ain béte igän, så hittað’ áskapoten aitt hórn.

— «Hvad ska du mai’ dä där tai?» — sað’ potjâr — »sutt’ sin kós-ä!»

— «Hunnâr häller» — sað’ áskapoten — »dä kan allt bli bra tai någä.»

Å så gikk dai. Når dai hadde gått ain béte igän, så hittað’ áskapoten ain hánk.

— »Hvað ska du mai'n där tai?» — sað’ potjâr — «sutt’ sin kos’n!»

— »Hunnâr häller» — sað’ áskapoten — «hán kan allt bli bra tai någä».

Å så gikk dai. Når dai badde gått ain béte igän, så hittad' áskapoten ain kil.

— »Hvað ska du mai'n där tai?» — sad potjâr — »sutt’ sin kós’n!»

— »Hunnâr häller» — sað’ áskapoten — »hán kan allt bli bra tai någä».

Å så gikk dai. Når dai hadde gått ain béte igän, så hittað’ áskapoten aitt gammält lok.

— «Hvað ska du mai’ dä där tai?» — sad’ potjâr — »sutt’ sin kós-ä!»

— »Hunnâr häller» — sað’ áskapoten — »dä kan allt bli bra tai någä».

Å så kom dai fram tai slottä. Då skulle älsta potjen in han å fria, main når han fikk si frua hur fin å rar hó satt där, så vart han änða hufv-yr^[26], å wa'nte goð för å säja annä ain:

— »Fali hvað ni har warmt nästa air!»

— «Warmare i min bakugn!» — sað’ frua.

Å så fikk han gå. Då kom millapotjen han, å når han fikk si frua, wa'nte han styfvare^[27] än dain âre.

— «Fali hvað ni har warmt nästa air!»

— «Warmare i min bakugn!» — sað’ frua.

Å så fikk han gå. Må tró nu skroppað’^[28] allt potjâr lagum, å når áskapotten maj’ ville gå in, tökkte potjâr, du når’le fréksta, å så gikk han in, å når han fikk si frua, sað’ han som dai âra:

— «Fali hvað ni har warmt nästa air!»

— »Warmare i min bakugn!» — sað’ frua.

— »Dä wa bra dä» — sað’ áskapoten — »då kan ja få steka mi skata».

— »Flotä rinner» — sað’ frua.

— »Hórn tai ta'ait i» — sað’ áskapoten.

— »Hórnä sprikker» — sað’ frua.

— »Hánk tal sätta um’ä» — sað’ áskapoten.

— «Hánken ä för stórer» — sað’ frua.

— »Kil tai kil’ain mai’» — sad' áskapoten.

— »Flotä rinner öfver» — sað’ frua.

— »Lok tai lägga öfver» — sað’ áskapoten,

Å för han wa så kvekktänktr^[29], så fikk han frua å slottä, å gull å sölfve förutan all änðe.

---

1. Ni är som tilltalsord eljest icke vitt omtyckt af Nerikesbonden, som hellre vill höra sig nämnas vid namn, eller rent af kallas för De, och det händer någon gång att han, på ett till honom adresseradt Ni, svarar med följande rimstump:

   “— — — — Ni —
   Dä kallte bónðn märra si,
   Når han inte visste hvað hó hette.”

2. I Öster-Nerike enligt Djurklou.
3. Å conj. och.
4. Sönjer pl. af son; dock förekommer äfven pl. söner.
5. Inte wärsht, inte så serdeles.
6. Skulla sup. af ska, skulle, skulla, skola.
7. Sajd, sagdt, partic. af säja (säga).
8. Åh, nä men, åh, nej men.
9. Hánk (uttal. hånk) m. gärdesgårdshank.
10. Lok n. lock.
11. Fali adv. fasligt, förskräckligt.
12. Näste præp hos (endast om personer).
13. Millapojke m. den mellersta i ålder af tre bröder.
14. Hvad som egentligen utmärker Qvistbro bergslags bygdemål, serdeles i den del af socknen, som kallas Gammelhyttelaget, ifrån verkiskan, så väl i de andra bergslagsorterna som på slättbygden, är, att det korta e och i, när detta i hvardagsspråket uttalas som e, diftongeras till ai, hvilket här betecknar dessa vokalljud.
15. Potje m. pojke pl. potjar best. f. potjâr.
16. Gekk’le, gick fälle, gick väl.
17. Dai mai så, dermed så, derföre.
18. Fyr conj. för.
19. Änða adv. alldeles, precist.
20. Waið, vid.
21. Lórttholk m. osnygg, orenlig menniska.
22. Sarga och kilta, ifrigt påyrka, oupphörligt begära.
23. Annä conj. utan.
24. Sutta v. a l. kasta.
25. Hunnâr-häller, åh nej, nej bevars!
26. Hufv-yr adj. förvirrad, förbryllad.
27. Styfvare, comp, af styfr, adj. manhaftig, duktig.
28. Skroppa v. n. l. skryta, vara storordig.
29. Kvekktänkter adj. qvick, fyndig.