Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige/15
| ← Två städer |
|
Kråkorna → |
XV.
SAGAN OM SMÅLAND.
Vildgässen hade gjort en god resa över havet och slagit ner i Tjusts härad i norra Småland. Det häradet tycktes inte kunna bestämma sig för om det ville vara land eller hav. Överallt gingo havsfjärdarna in och skuro sönder landet i öar och halvöar, i uddar och näs. Havet var så påträngande, att det enda, som förmådde hålla sig uppe, var kullar och bergbackar. Allt lågland var bortgömt under vattenytan.
Det var kväll, när vildgässen kommo in från havet, och det småkulliga landet låg vackert mellan de blänkande fjärdarna. Här och där på öarna såg pojken kojor och stugor, och ju längre inåt land han kom, desto större och bättre blevo bostäderna. Till sist växte de till stora, vita herrgårdsbyggnader. Utmed stränderna stod vanligen en krans av träd, därinnanför lågo åkerlappar, och uppe på toppen av de små kullarna togo träden vid på nytt. Han kunde inte låta bli att tänka på Blekinge. Detta var återigen ett ställe, där land och hav möttes på ett sådant där vackert och stilla sätt och liksom sökte att visa varandra det bästa och skönaste de hade.
Vildgässen slogo ner på en kal holme långt inne i Gåsfjärden. Vid första ögonkast åt stranden märkte de, att våren hade gjort stora framsteg, medan de hade varit borta på öarna. De stora, präktiga träden voro ännu inte lövklädda, men marken under dem var brokig av vitsippor, vårlök och blåsippor.
När vildgässen sågo blomstermattan, blevo de rädda för att de hade dröjt för länge i södra delen av landet. Akka sade genast, att det inte var tid att söka upp något av rastställena i Småland. Redan nästa morgon måste de dra norrut över Östergötland.
Pojken skulle alltså inte få se något av Småland, och det var inte utan, att detta harmade honom. Han hade inte hört talas så mycket om något annat landskap som om Småland, och han hade önskat att få se det med egna ögon.
Förra sommaren, när han hade haft tjänst som gåsapåg hos en bonde i närheten av Jordberga, hade han nästan var dag råkat ett par fattiga Smålandsbarn, som också vallade gäss. De barnen hade retat honom alldeles förskräckligt med sitt Småland.
Fast nog var det synd att säga, att Åsa gåsapiga hade retat honom. Hon var alldeles för klok för sådant. Men den, som kunde vara retsam med besked, det var hennes bror, lille Mats.
»Har du hört, Nils gåsapåg, hur det gick till, när Småland och Skåne blev skapade?» kunde han fråga, och om då Nils Holgersson sade nej, började han genast berätta den gamla skämtsagan.
»Jo, det var på den tiden, när Vår Herre höll på att skapa världen. Medan han arbetade som bäst, kom Sankte Per gående förbi. Han stannade och såg på, och så frågade han om det var ett svårt göra. ’Åja, det är inte så lätt heller,’ sa Vår Herre. Sankte Per stod kvar ännu en stund, och när han märkte hur lätt det gick att lägga ut det ena landet efter det andra, fick han lust att försöka sig, han också. ’Kanske att du behöver vila dig litet,’ sa Sankte Per, ’så kunde jag sköta arbetet åt dig under tiden.’ Men det ville inte vår Herre. ’Jag vet inte om du är så hemma i konsten, att jag kan anförtro dig att ta vid där jag slutar,’ svarade han. Då blev Sankte Per ond och sa, att han trodde sig om att skapa lika bra länder som Vår Herre själv.
Det förhöll sig så, att Vår Herre just då höll på att skapa Småland. Det var inte en gång halvfärdigt, men det såg ut att bli ett obeskrivligt vackert och fruktbart land. Vår Herre hade svårt att säga nej till Sankte Per, och dessutom tänkte han väl, att det, som var så bra påbörjat, borde ingen kunna förstöra. Därför sa han: ’Om du vill som jag, så ska vi pröva vem av oss som bäst förstår sig på den här sortens arbete. Du, som bara är en nybörjare, ska få fortsätta med detta, som jag har begynt, och jag ska skapa ett nytt land.’ Detta gick Sankte Per genast in på, och så började de arbeta var och en på sitt håll.
Vår Herre flyttade sig ett stycke söderut, och där tog han sig för att skapa Skåne. Det dröjde inte länge, förrän han var färdig, och strax frågade han om Sankte Per hade slutat och ville komma och se på hans arbete. ’Jag har mitt i ordning för längesedan,’ sa Sankte Per, och det hördes på rösten hur nöjd han var med det, som han hade åstadkommit.
När Sankte Per fick se Skåne, måste han erkänna, att om det landet var inte annat än gott att säga. Det var ett bördigt och lättodlat land med stora slätter, vart han såg, och knappt en tillstymmelse till berg. Det syntes, att Vår Herre riktigt hade tänkt på att göra det sådant, att folk skulle trivas där. ’Ja, det här är ett bra land,’ sa Sankte Per, ’men nog tror jag, att mitt är bättre.’ — ’Då ska vi gå och se på det,’ sa Vår Herre.
Landet hade redan varit färdigt i norr och öster, när Sankte Per hade börjat arbetet, men södra och västra delen och hela inlandet hade han ensam fått skapa. När nu Vår Herre kom upp dit, där Sankte Per hade arbetat, blev han så förskräckt, att han tvärstannade och sa: ’Hur i all världen har du burit dig åt med det här landet, Sankte Per?’
Sankte Per stod också och såg sig omkring helt förvånad. Han hade haft den tanken, att ingenting kunde vara så bra för ett land som mycken värme. Därför hade han dragit ihop en ofantlig massa sten och berg och murat opp ett högland, och det hade han gjort, för att det skulle komma nära solen och få mycket med av solvärmen. Ovanpå stenhoparna hade han brett ut ett tunt lager av matjord, och så hade han menat, att allting var väl beställt.
Men nu hade det kommit ett par starka regnskurar, medan han var nere i Skåne, och mer hade det inte behövts för att visa vad hans arbete dugde till. När Vår Herre kom för att betrakta landet, var all matjorden bortsköljd, och nakna berggrunden stack fram överallt. Där det var som bäst, låg det lera och tungt grus över hällarna, men det såg så magert ut, att det var lätt att förstå, att där knappast skulle kunna växa annat än gran och en och mossa och ljung. Vad det fanns gott om, det var vatten. Det hade fyllt opp alla klyftor i berggrunden; och sjöar, åar och bäckar, det såg man överallt, för att nu inte tala om mossar och kärr, som utbredde sig över stora sträckor. Och det förargligaste var, att medan somliga trakter hade övernog av vatten, var det så ont om det på andra håll, att stora fält lågo som torra hedar, där sand och jord virvlade opp i skyar vid minsta fläkt.
’Vad kan du ha haft för mening med att skapa ett sådant här land?’ sa Vår Herre, och Sankte Per urskuldade sig och sa, att han hade velat bygga opp landet så högt, att det skulle få mycket med av solvärmen. ’Men då får det ju också mycket med av nattkölden,’ sa Vår Herre, ’för den kommer från himlen, den med. Jag är allt rädd för att det lilla, som kan växa här, kommer att frysa bort.’
Det hade förstås inte Sankte Per tänkt på.
’Ja, här blir ett magert och frostbundet land,’ sa Vår Herre, ’det kan inte hjälpas, det.’»
När lille Mats hade hunnit så långt i berättelsen, föll Åsa gåsapiga honom i talet. »Jag kan inte lida, lille Mats, att du säger, att det är så eländigt i Småland,» sade hon. »Du glömmer rent bort så mycken god jord som finns där. Tänk bara på Möre härad borta vid Kalmar sund! Jag undrar var det finns en rikare sädesbygd. Där ligger åker vid åker alldeles som här i Skåne. Där är så god jord, att jag inte vet vad som inte skulle kunna växa där.»
»Det kan jag inte hjälpa,» sade lille Mats. »Jag berättar bara så, som andra har sagt förut.»
»Och jag har hört många säga, att ett vackrare kustland än Tjust det finns inte. Tänk på de vikarna och de holmarna och de herrgårdarna och de lundarna!» sade Åsa. — »Ja, det är nog sant, det,» medgav lille Mats. — »Och minns du inte,» fortfor Åsa, »att skollärarinnan sa, att en så livlig och vacker trakt som den biten av Småland, som ligger söder om Vättern, finns inte i hela Sverige? Tänk på den vackra sjön och de gula strandbergen och på Grenna och Jönköping med tändsticksfabriken och Munksjö, och tänk på Huskvarna och alla de stora anläggningarna där!» — »Ja, det är nog sant, det,» sade lille Mats än en gång. — »Och tänk på Visingsö, lille Mats, med de ruinerna och den ekskogen och de sagorna! Tänk på den dalen, där Emån går fram, med alla de byarna och kvarnarna och trämassefabrikerna och sågarna och snickerierna!» — »Ja, det är allt sant, det,» sade lille Mats och såg helt bekymrad ut.
Helt hastigt hade han sett upp. »Nu är vi allt bra dumma,» sade han. »Alltihop det här ligger ju i Vår Herres Småland, i den delen av landet, som var färdig, redan innan Sankte Per kom till arbetet. Det är ju bara riktigt, att det skulle vara vackert och präktigt där. Men i Sankte Pers Småland ser det allt så ut, som det står i sagan. Och det var inte underligt, att Vår Herre blev bedrövad, när han såg det,» fortfor lille Mats, i det han återtog sin berättelse. »Sankte Per miste inte modet i alla fall, utan han försökte trösta Vår Herre. ’Ta inte så illa vid dig för det här!’ sa han. ’Vänta bara, tills jag hinner skapa folk, som kan odla opp mossarna och röja opp åkrar ur stenbackarna!’
Då vart det äntligen slut med Vår Herres tålamod, och han sa: ’Nej, du kan få gå ner till Skåne, som jag har gjort till ett gott och lättskött land, och skapa skåningen, men smålänningen vill jag själv skapa.’ Och så skapade Vår Herre smålänningen och gjorde honom kvick och förnöjsam och glad och flitig och tilltagsen och duktig, för att han skulle kunna skaffa sig sin bärgning i sitt fattiga land.»
Därmed tystnade lille Mats, och om nu Nils Holgersson också hade tegat, så hade allt gått väl, men han kunde omöjligt låta bli att fråga hur Sankte Per hade gått i land med att skapa skåningen.
»Ja, vad tycker du själv?» sade lille Mats och såg så försmädlig ut, att Nils Holgersson kastade sig över honom för att slå honom. Men Mats var bara en liten fyr, och Åsa gåsapiga, som var ett år äldre, sprang genast fram för att hjälpa honom. Så godlynt hon var, for hon upp som ett lejon, så snart som någon rörde brodern. Och inte ville Nils Holgersson slåss med en tös, utan han vände dem ryggen och gick sin väg och såg sedan inte åt de där Smålandsbarnen på hela dagen.