Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige/16
| ← Sagan om Småland |
|
Den gamla bondkvinnan → |
XVI.
KRÅKORNA.
LERKRUKAN.
I sydvästra hörnet av Småland ligger ett härad, som kallas Sunnerbo. Det är ett ganska slätt och jämnt land, och den, som ser det på vintern, när det är täckt med snö, kan inte föreställa sig annat, än att under snön utbreda sig plöjda trädesmarker, gröna rågåkrar och slagna klövervallar, såsom det brukar vara i slättbygder. Men när snön äntligen töar bort i Sunnerbo i början av april, visar det sig, att det, som ligger gömt under den, inte är annat än torra sandhedar, nakna klipphällar och stora, sanka mossar. Åkrar finns det nog här och där, men de äro så obetydliga, att man knappt lägger märke till dem, och små gråa eller röda bondstugor finns det också, men de ligga gärna instuckna i något björkhult, nästan som om de vore rädda för att visa sig.
Där Sunnerbo härad stöter mot Hallandsgränsen, finns en sandhed, som är så vidsträckt, att den, som står vid ena kanten, inte kan se över till motsatta sidan. På hela heden växer ingenting annat än ljung, och det skulle inte vara lätt heller att förmå andra växter att trivas där. Allra först finge man då rota ut ljungen, för med den förhåller det sig så, att fastän den bara har en liten förkrympt stam, små förkrympta grenar och torra, förkrympta blad, inbillar den sig, att den är ett träd. Därför bär den sig åt på samma sätt som de riktiga träden, breder ut sig skogvis över vida sträckor, håller troget ihop och kommer alla främmande växter, som vilja tränga in på dess område, att dö ut.
Det enda ställe på heden, där inte ljungen är allrådande, är en låg, stenig ås, som stryker fram mittöver den. Där finns det både enbuskar, rönnar och några stora, vackra björkar. På den tiden, när Nils Holgersson for omkring med vildgässen, fanns där också en stuga med en liten bit röjd jord omkring, men folket, som en gång hade bott där, hade av en eller annan anledning flyttat därifrån. Den lilla stugan stod tom, och åkern låg obrukad.
När människorna hade dragit bort från stugan, hade de skjutit till spjället, lagt på fönsterhakarna och låst dörren. Men de hade inte tänkt på att en ruta i fönstret var utslagen och bara tillstoppad med en trasa. Efter ett par somrars regnskurar hade den där trasan murknat och sjunkit ihop, och till sist hade det lyckats en kråka att peta bort den.
Åsen på ljungheden var nämligen inte så ödslig, som man kunde tro, utan den var bebodd av ett stort kråkfolk. Hela året om bodde kråkorna naturligtvis inte där. De flyttade till utlandet på vintern, på höstarna foro de från den ena åkern till den andra i hela Götaland och plockade säd, om somrarna spridde de sig till gårdarna i Sunnerbo härad och levde av ägg, bär och fågelungar, men varje vår, när de skulle bygga bo och lägga ägg, kommo de tillbaka till ljungheden.
Den, som plockade trasan ur fönstret, var en kråkhanne, som hette Garm Vitfjäder, men aldrig kallades annat än Fumle eller Drumle eller rent av Fumle-Drumle, därför att han alltid bar sig dumt och oskickligt åt och inte dugde till annat än att göra narr av. Fumle-Drumle var större och starkare än någon annan av kråkorna, men det hjälpte honom inte det minsta, utan han var och förblev ett åtlöje. Inte heller båtade det honom, att han var av en mycket god ätt. Om allt hade gått rätt till, borde han till och med ha varit anförare för hela flocken, därför att den värdigheten hade sedan urminnes tid tillhört den äldsta av Vitfjädrarna. Men långt innan Fumle-Drumle var född, hade makten gått ifrån hans släkt och innehades nu av en grym och vild kråka, som hette Vind-Ile.
Det där maktombytet berodde på att kråkorna på Kråkåsen hade fått lust att ändra levnadssätt. Det kan nog hända, att mången tror, att allt, vad kråka heter, lever på samma vis, men detta är alldeles oriktigt. Det finns hela kråkfolk, som föra ett hederligt liv, det vill säga, att de bara äta frön, maskar, larver och redan döda djur, och det finns andra, som föra ett riktigt rövarliv, som kasta sig över ungharar och småfåglar och plundra vartenda fågelbo, som de få syn på.
De gamla Vitfjädrarna hade varit stränga och måttliga, och så länge som de hade anfört flocken, hade de tvungit kråkorna att uppföra sig så, att andra fåglar inte hade något ont att säga om dem. Men kråkorna voro talrika, och fattigdomen var stor ibland dem. De stodo inte i längden ut med att föra en så sträng vandel, utan gjorde uppror mot Vitfjädrarna och gåvo makten åt Vind-Ile, som var den värsta boplundrare och rövare, som tänkas kunde, om inte hans hustru, Vind-Kåra, var än värre. Under deras styrelse hade kråkorna börjat föra ett sådant leverne, att de nu voro mer fruktade än duvhökar och berguvar.
Fumle-Drumle hade naturligtvis ingenting att säga i flocken. Alla voro ense om att han inte det minsta bråddes på förfäderna, och att han inte kunde duga till anförare. Ingen skulle ha talat om honom, ifall han inte ständigt hade gjort nya dumheter. Några, som voro riktigt kloka, sade ibland, att det kanske var en lycka för Fumle-Drumle, att han var en sådan tafatt stackare, annars hade Vind-Ile och Kåra nog inte låtit honom, som var av den gamla hövdingaätten, stanna kvar vid flocken.
Nu voro de däremot rätt vänliga mot honom och togo honom gärna med sig på sina jakter. Där kunde alla märka hur mycket skickligare och djärvare de voro än han.
Ingen av kråkorna visste, att det var Fumle-Drumle, som hade plockat trasan ur fönstret, och hade de vetat detta, skulle de ha blivit otroligt förvånade. En sådan djärvhet som att närma sig en människoboning hade de inte tilltrott honom. Själv förteg han saken mycket noga och hade sina goda skäl därtill. Ile och Kåra behandlade honom alltid väl om dagen, och då de andra voro närvarande, men en mycket mörk natt, när kamraterna redan sutto på nattkvisten, hade han blivit överfallen av ett par kråkor och nästan mördad. Efter detta flyttade han sig var kväll, sedan det hade blivit mörkt, från sin vanliga sovplats in i den tomma stugan.
Det hände sig nu en eftermiddag, när kråkorna redan hade fått sina bon i ordning på Kråkåsen, att de gjorde ett märkvärdigt fynd. Vind-Ile, Fumle-Drumle och ett par andra hade flugit ner i en stor grop, som befann sig i ena hörnet av heden. Gropen var inte något annat än ett grustag, men kråkorna kunde inte nöja sig med en så enkel förklaring, utan flögo ständigt ner i den och vände på vartenda sandkorn för att komma underfund med varför människorna hade grävt den. Bäst som nu kråkorna gingo där, störtade en massa grus ner från ena sidan. De skyndade till och hade den lyckan att bland nedrasade stenar och tuvor finna en tämligen stor lerkruka, som var stängd med ett trälock. De ville naturligtvis veta om det fanns något i den, och de försökte både att hacka hål på krukan och att bända upp locket, men intetdera lyckades dem.
De stodo helt rådlösa och betraktade krukan, när de hörde någon säga: »Ska jag komma ner och hjälpa er, kråkor?» De sågo hastigt upp. På kanten av gropen satt en räv och blickade ner till dem. Han var en av de vackraste rävar både till färg och skapnad, som de någonsin hade sett. Det enda felet med honom var, att han hade mist ena örat.
»Om du har lust att göra oss en tjänst,» sade Vind-Ile, »ska, vi inte säga nej.» På samma gång flögo både han och de andra upp ur gropen. Räven hoppade ner i deras ställe, bet i krukan och drog i locket, men kunde inte öppna den, han heller.
»Kan du fundera ut vad som finns i den ?» sade Vind-Ile. Räven rullade krukan fram och tillbaka och lyssnade uppmärksamt. »Det kan inte vara annat än silverpengar,» sade han.
Detta var mer, än kråkorna hade väntat sig. »Tror du, att det kan vara silver?» sade de, och ögonen höllo på att trilla ur huvudet av lystnad, för så märkvärdigt det än kan låta, finns det ingenting i världen, som kråkor älska så mycket som silverpengar.
»Hör hur de skramlar!» sade räven och rullade krukan runt en gång till. »Jag kan bara inte förstå hur vi ska komma åt dem.» — »Nej, det blir väl omöjligt,» sade kråkorna. Räven stod och gned huvudet mot vänstra benet och funderade. Kanske att det nu kunde lyckas honom att med kråkornas hjälp bli herre över den där parveln, som alltid undgick honom. »Nog vet jag den, som skulle kunna öppna krukan åt er,» sade räven. — »Säg det då! Säg det!» ropade kråkorna och voro så ivriga, att de flaxade ner i gropen. — »Det ska jag göra, bara ni först lovar att gå in på mina villkor,» sade han.
Räven berättade nu för kråkorna om Tummetott och sade dem, att om de kunde föra honom till heden, så skulle han nog öppna krukan åt dem. Men som lön för detta råd begärde han, att de skulle utlämna Tummetott till honom, så snart som han hade skaffat dem silverpengarna. Kråkorna hade intet skäl att spara Tummetott, utan de gingo genast in på saken.
Detta allt var lätt överenskommet, men värre var det att få reda på var Tummetott och vildgässen befunno sig.
Vind-Ile for själv åstad med femtio kråkor och sade, att han snart skulle vara tillbaka. Men den ena dagen gick efter den andra, utan att kråkorna på Kråkåsen sågo en skymt av honom.
Vildgässen voro uppe i första gryningen för att hinna skaffa sig en smula mat, innan de skulle börja resan uppåt Östergötland. Holmen i Gåsfjärden, som de hade sovit på, var liten och kal, men i vattnet runt omkring den fanns det växter, som de kunde äta sig mätta av. Värre var det för pojken. Han var inte i stånd att finna något ätbart.
När han stod hungrig och morgonkulen och såg sig om åt alla håll, föllo hans blickar på ett par ekorrar, som lekte på en trädbevuxen udde mittför klippholmen. Han undrade om ekorrarna ännu ägde kvar något av sitt vinterförråd, och han bad den vita gåskarlen föra honom över till udden, så att han kunde få tigga ett par hasselnötter av dem.
Den store vite simmade genast över sundet med honom, men som olyckan ville det, hade ekorrarna så roligt med att jaga varandra från träd till träd, att de inte brydde sig om att lyssna till pojken. I stället drogo de sig längre inåt dungen. Han skyndade efter och kom snart ur sikte för gåskarlen, som låg kvar vid stranden.
Pojken vadade fram mellan några vitsippstånd, som voro så höga, att de räckte honom ända upp till hakan, när han kände, att någon fattade honom bakifrån och försökte lyfta upp honom. Han vände sig om och såg, att en kråka hade gripit tag i hans skjortlinning. Han sökte rycka sig lös, men innan detta hade lyckats honom, skyndade ännu en kråka fram, högg fast i hans ena strumpa och ryckte omkull honom.
Om Nils Holgersson genast hade ropat på hjälp, skulle den vita gåskarlen säkerligen ha kunnat befria honom, men pojken ansåg väl, att han borde kunna reda sig ensam mot ett par kråkor. Han sparkade och slog, men kråkorna släppte inte taget, och det lyckades dem att höja sig upp i luften med honom. Härvid foro de så ovarsamt fram, att hans huvud stötte mot en gren. Han fick ett hårt slag över hjässan, det svartnade för hans ögon, och han miste sansen.
När han åter slog upp ögonen, befann han sig högt över jorden. Han återkom långsamt till medvetande, och i början visste han varken var han var eller vad han såg. När han blickade ner, tyckte han, att under honom bredde ut sig en ofantligt stor, ullig matta, som var vävd av grönt och brunt i stora, oregelbundna fasoner. Mattan var mycket tjock och präktig, men han tyckte, att det var synd, att den var så illa medfaren. Den var riktigt trasig, långa revor löpte fram genom den, och på sina ställen voro stora flikar bortryckta. Och det märkvärdigaste var, att den tycktes ligga utbredd över ett spegelgolv, för under hålen och revorna i mattan framskimrade blankt och glänsande glas.
Vad pojken därnäst lade märke till, var, att solen kom upprullande på himlen. Strax började spegelglaset under hålen och revorna i mattan att blänka i rött och guld. Det såg mycket präktigt ut, och pojken var glad åt de vackra färgskiftningarna, fastän han inte rätt förstod vad det var, som han såg. Men nu sänkte sig kråkorna, och med ens märkte han, att den stora mattan under honom var jorden, som här var klädd med grön barrskog och brun, naken lövskog, och att hålen och revorna voro blänkande fjärdar och småsjöar.
Han kom ihåg, att första gången han hade farit fram uppe i luften, hade han tyckt, att den skånska jorden såg ut som ett rutigt tygstycke. Men det här, som liknade en sönderriven matta, vad kunde det vara för ett land?
Han började göra sig en massa frågor. Varför satt han inte på den vita gåskarlens rygg? Varför flög en stor svärm kråkor omkring honom? Och varför rycktes och slängdes han hit och dit, så att han höll på att gå av?
Så blev alltsammans klart för honom på en gång. Han hade blivit bortrövad av ett par kråkor. Den vita gåskarlen låg kvar vid stranden och väntade, och vildgässen skulle i dag resa uppåt Östergötland. Själv fördes han åt sydväst, det förstod han därav, att han hade solskivan bakom sig. Och den stora skogsmattan, som låg under honom, var säkert Småland.
»Hur ska det nu gå med den vita gåskarlen, när jag inte kan ta vård om honom?» tänkte pojken och började ropa åt kråkorna, att de genast skulle föra honom tillbaka till vildgässen. Han var inte en smul orolig för sin egen del. Han trodde, att det var av rent okynne, som de förde bort honom.
Kråkorna frågade inte det minsta efter hans uppmaningar, utan flögo framåt, så fort de förmådde. Men om en stund smällde en av dem i vingarna på det sätt, som betyder: »Se opp! Fara!» Strax därpå döko de ner i en granskog, trängde mellan de risiga grenarna ända till skogsbottnen och satte ner pojken under en tät gran, där han var så väl gömd, att inte en gång en falk hade kunnat få syn på honom.
Femtio kråkor ställde upp sig runt omkring pojken med näbbarna riktade mot honom för att vakta honom. »Nu kanske jag kan få veta, kråkor, vad ni har för mening med att föra bort mig,» sade han. Men han fick knappast tala till punkt, förrän en stor kråka väste åt honom: »Tig du bara! Annars hackar jag ut ögonen på dig.»
Det var tydligt, att kråkan menade vad hon sade, och pojken hade intet annat att göra än att lyda. Så satt han där och stirrade på kråkorna, och kråkorna stirrade på honom.
Ju längre han såg på dem, dess mindre tyckte han om dem. Det var fasligt vad deras fjäderskrudar voro dammiga och illa tilltygade, alldeles som om de varken kände till bad eller inoljning. Tårna och klorna voro smutsiga av fasttorkad jord, och det satt fullt med matrester i mungiporna. Detta var annat slags fåglar än vildgäss, det märkte han. Han tyckte, att de hade grymma, snikna, vaksamma och djärva utseenden alldeles som bovar och landstrykare.
»Det är bestämt ett riktigt rövarpack, som jag har råkat ut för,» tänkte han.
I detsamma hörde han vildgässens lockrop uppöver sig. »Var är du? Här är jag. Var är du? Här är jag.»
Han förstod, att Akka och de andra hade gett sig ut för att söka honom, men innan han hann att svara dem, väste den stora kråkan, som tycktes vara anförare för bandet, i hans öra: »Tänk på dina ögon!» Och det var inte annat för honom att göra än att tiga.
Vildgässen måtte inte ha vetat, att han var dem så nära, utan bara tillfälligtvis kommit att fara över denna skog. Han hörde deras rop ett par gånger till; sedan dog det bort. »Ja, nu måste du reda dig på egen hand, Nils Holgersson,» sade han då till sig själv. »Nu får du visa om du har lärt dig något under de här veckorna i vildmarken.»
En stund därefter gjorde kråkorna min av att bryta upp, och då de också nu tycktes ämna bära honom med sig på det sättet, att en höll i skjortlinningen och en i strumpan, sade pojken: »Är det ingen av er kråkor, som är så stark, att hon kan bära mig på sin rygg? Ni har redan farit så illa fram med mig, att det känns, som om jag vore itu. Låt mig bara rida! Jag ska inte kasta mig ner från kråkryggen, det lovar jag er.»
»Inte ska du tro, att vi bryr oss om hur du har det,» sade anföraren, men nu kom den största av kråkorna, en rufsig och otymplig en, som hade en vit fjäder i vingen, fram och sade: »Det vore väl bättre för oss alla, Vind-Ile, om Tummetott komme fram hel än halv, och därför ska jag försöka bära honom på ryggen.» — »Om du orkar, Fumle-Drumle, så är det inte mig emot,» sade Vind-Ile. »Men tappa inte bort honom!»
Härmed var redan mycket vunnet, och pojken kände sig riktigt nöjd igen. »Inte är det lönt att förlora humöret, därför att jag har blivit bortstulen av kråkorna,» tänkte han. »De stackarna ska jag väl komma till rätta med.»
Kråkorna flögo allt fortfarande mot sydväst fram över Småland. Det var en präktig morgon, solig och lugn, och fåglarna nere på jorden höllo som bäst på att sjunga sina friarvisor. I en hög, mörk skog satt själva trasten med hängande vingar och förtjockad strupe uppe i en grantopp och slog slag på slag. »Vad du är vacker! Vad du är vacker! Vad du är vacker!» sjöng han. »Ingen är så vacker. Ingen är så vacker. Ingen är så vacker.» Och så snart som han hade slutat denna visa, började han den på nytt.
Men pojken for just då fram över skogen, och när han hade hört visan ett par gånger och märkte, att trasten inte kunde någon annan, satte han båda händerna som en lur för munnen och ropade neråt: »Det där har vi hört förr. Det där har vi hört förr.» — »Vem är det? Vem är det? Vem är det? Vem gör narr av mig?» frågade trasten och försökte få syn på den, som ropade. — »Det är Kråkrövad, som gör narr av din visa,» svarade pojken. Kråkhövdingen vände på huvudet i detsamma och sade: »Akta dina ögon, Tummetott!» Men pojken tänkte: »Nej, det bryr jag mig inte om. Jag vill just visa dig, att jag inte är rädd för dig.»
Allt längre inåt landet foro de, och skogar och sjöar fanns det överallt. I en björkhage satt skogsduvan på en naken gren, och framför henne stod duvhannen. Han blåste upp fjädrarna, krökte på nacken, höjde och sänkte kroppen, så att bröstfjädrarna brusade mot grenen. Under tiden kuttrade han: »Du, du, du är den vackraste i skogen. Ingen i skogen är så vacker som du, du, du.»
Men uppe i luften for pojken förbi, och när han hörde duvhannen, kunde han inte hålla sig tyst. »Tro honom inte! Tro honom inte!» ropade han.
»Vem, vem, vem är det, som ljuger på mig?» kuttrade duvhannen och försökte att få syn på den, som hade skrikit till honom. »Det är Kråktagen, som ljuger på dig,» svarade pojken. Återigen vände Vind-Ile huvudet mot pojken och befallde honom att tiga, men Fumle-Drumle, som bar honom, sade: »Låt honom prata, så tror småfåglarna, att vi kråkor har blivit kvicka och roliga fåglar!» — »De är väl inte så dumma heller,» sade Vind-Ile, men han tyckte nog om tanken, för sedan lät han pojken ropa, så mycket han ville.
Skog och skogsmark var det mesta, som de flögo fram över, men det fanns förstås också både kyrkor och kyrkbyar och småkojor i skogsbrynet. På ett ställe sågo de en gammal trevlig herrgård. Den låg med skogen bakom sig och sjön framför sig, hade röda väggar och brutet tak, väldiga lönnar omkring gårdsplanen och stora, risiga krusbärsbuskar i trädgården. Överst på väderflöjeln satt staren och sjöng så, att var ton hördes in till honan, som låg på ägg i holken i päronträdet. »Vi har fyra små vackra ägg,» sjöng staren. »Vi har fyra små vackra, runda ägg. Vi har hela boet fullt av präktiga ägg.»
När staren sjöng visan för tusende gången, for pojken över gården. Han satte händerna för munnen som ett rör och ropade: »Skatan ska ta dem. Skatan ska ta dem.»
»Vem är det, som vill skrämma mig?» frågade staren och flaxade oroligt med vingarna. — »Det är Kråkfångad, som skrämmer dig,» sade pojken. Denna gången sökte inte kråkhövdingen tysta ner honom. I stället hade både han och hela flocken så roligt, att de kraxade av belåtenhet.
Ju längre inåt landet de kommo, desto större blevo sjöarna, och desto rikare blevo de på öar och uddar. Och på en sjöstrand stod andraken och krumbuktade sig för andhonan. »Jag ska vara dig trogen i alla mina dar. Jag ska vara dig trogen i alla mina dar,» sade andraken. — »Varar inte till sommarns slut,» skrek pojken, som for förbi. — »Vad är du för en?» ropade andraken. — »Jag heter Kråkstulen,» skrek pojken.
Vid middagstiden slogo kråkorna ner i en beteshage. De foro omkring och skaffade sig mat, men ingen av dem tänkte på att ge pojken något. Så kom Fumle-Drumle farande fram till hövdingen med en kvist av en törnbuske, som det satt några röda nypon på. »Här ska du få, Vind-Ile,» sade han. »Det är vacker mat, som passar åt dig.» Vind-Ile fnyste föraktligt. »Tror du, att jag vill äta gamla torra nypon?» sade han. — »Och jag, som trodde, att du skulle bli glad åt dem!» sade Fumle-Drumle och slängde bort nyponkvisten liksom i missmod. Men den föll ner alldeles framför pojken, och han var inte sen att gripa fatt i den och äta sig mätt.
När kråkorna hade ätit, började de att prata. »Vad tänker du på, Vind-Ile? Du är så tyst i dag,» sade en av dem till anföraren. — »Jag tänker på att i den här trakten levde en gång en höna, som var mycket glad åt sin matmor och för att riktigt glädja henne gick och värpte en kull ägg, som hon gömde under ett lagårdsgolv. Hela tiden hon ruvade äggen, fröjdade hon sig vid tanken på hur glad matmodern skulle bli åt kycklingarna. Matmodern undrade förstås var hönan höll till en så lång tid. Hon sökte henne, men fann henne inte. Kan du gissa, Långnäbb, vem som fann henne och äggen?»
»Jag tänker, att jag kan gissa det, Vind-Ile, men när du har talat om detta, så ska jag berätta något liknande. Kommer ni ihåg den stora, svarta kattan i Hinneryds prästgård? Hon var missnöjd med husbondfolket, därför att de alltid togo de nyfödda ungarna ifrån henne och dränkte dem. Inte mer än en enda gång lyckades hon hålla dem gömda, och det var, när hon hade lagt dem i en halmstack
 |
| Tavla av Bruno Liljefors. |
| Kråkor. |
ute i marken. Hon var nog så nöjd med de ungarna, men jag tror, att jag fick mer glädje av dem, jag, än hon.»
Nu blevo allihop så ivriga, att de föllo varandra i talet. »Vad är det för konst att stjäla ägg och småungar?» sade en. »Jag har en gång jagat en unghare, som var närapå fullvuxen. Det var att följa honom ur snår i snår.» Längre kom hon inte, förrän en annan tog ordet ifrån henne. »Det kan nog vara lustigt att vålla höns och kattor förargelse, men ändå märkvärdigare finner jag det, att en kråka kan skaffa en människa förtret. Jag stal en gång en silversked...
Men nu tyckte pojken, att han var för god att sitta och höra på sådant snack. »Nej, hör nu, kråkor!» sade han. »Jag tycker ni borde skämmas för att tala om all er elakhet. Jag har levat bland vildgäss i tre veckor, och av dem har jag inte sett och hört annat än gott. Ni måtte ha en dålig hövding, som låter er röva och mörda på det där sättet. Ni borde allt börja ett annat liv, för jag kan tala om för er, att människorna har blifvit så uppledsna på er ondska, att de med all makt försöker att rota ut er. Och då lär det nog snart bli slut med er.»
När Vind-Ile och kråkorna hörde detta, blevo de så onda, att de ämnade kasta sig över pojken och slita sönder honom. Men Fumle-Drumle skrattade och kraxade och ställde sig framför honom. »Nej, nej, nej!» sade han och tycktes bli alldeles förskräckt. »Vad tror ni Vind-Kåra ska säga, om ni river sönder Tummetott, innan han har skaffat oss silverpengarna?» — »Det ska vara du, Fumle-Drumle, som är rädd för kvinnfolk,» sade Ile, men i alla fall lämnade både han och de andra Tummetott i fred.
Kort därefter drogo kråkorna vidare. Allt hittills hade pojken tänkt för sig själv, att Småland inte var ett så fattigt land, som han hade hört. Nog var det skogigt och fullt av bergåsar, men utmed åar och sjöar lågo odlade marker, och någon riktig ödslighet hade han inte råkat på. Men ju längre in i landet de kommo, desto sällsyntare blevo byarna och stugorna. Till sist tyckte han, att han for fram över ett riktigt ökenland, där han inte såg annat än mossar och hedar och enbackar.
Solen var nergången, men det var ännu full dager, när kråkorna nådde den stora ljungheden. Vind-Ile sände en kråka i förväg för att berätta, att han hade haft framgång, och när det blev känt, lyfte Vind-Kåra med flera hundra kråkor från Kråkåsen för att möta de ankommande. Mittunder det bedövande kraxande, som de mötande kråkorna upphävde, sade nu Fumle-Drumle till pojken: »Du har varit så lustig och glad under resan, att jag riktigt tycker om dig. Därför vill jag ge dig ett gott råd. Så snart som vi slår ner, blir du ombedd att utföra ett arbete, som kan synas dig mycket lätt. Men akta dig för att göra det!»
Strax därefter satte Fumle-Drumle ner Nils Holgersson på bottnen av en sandgrop. Pojken kastade sig omkull och blev liggande, som om han hade varit förbi av trötthet. Så många kråkor flaxade omkring honom, att luften brusade som en storm, men han såg inte upp.
»Tummetott,» sade Vind-Ile, »stig nu opp! Du ska nu hjälpa oss med en sak, som är mycket lätt för dig.»
Men pojken rörde sig inte, utan låtsade, som om han sov. Då tog Vind-Ile honom vid armen och släpade honom fram över sanden till en lerkruka av gammaldags fason, som stod mitt i gropen. »Res dig, Tummetott,» sade han, »och öppna den här krukan!» — »Varför kan du inte låta mig få sova?» sade pojken. »Jag är för trött att göra något i kväll. Vänta till i morgon!»
»Öppna krukan!» sade Vind-Ile och skakade honom. Pojken satte sig då upp och mönstrade krukan noga. »Hur ska jag, fattiga barn, kunna öppna en sådan kruka? Den är ju lika stor som jag själv.» — »Öppna den!» befallde Vind-Ile än en gång. »Annars ska det gå dig illa.» Pojken reste sig, vacklade fram till krukan, kände på locket och lät armarna sjunka. »Jag brukar inte vara så här svag,» sade han. »Om ni bara vill låta mig sova till i morgon, tror jag nog, att jag ska få bukt med locket.»
Men Vind-Ile var otålig, och han rusade fram och nöp pojken i benet. Sådan behandling ville inte pojken tåla av en kråka. Han ryckte sig hastigt lös, sprang ett par steg baklänges, drog sin kniv ur slidan och höll den utsträckt framför sig. »Akta dig du!» ropade han till Vind-Ile.
Denne var likväl så förbittrad, att han inte väjde undan för faran. Alldeles som om han hade varit blind, störtade han mot pojken och kom så rätt mot kniven, att den trängde genom hans öga in i hjärnan. Pojken drog hastigt kniven tillbaka, men Vind-Ile bara slog ut med vingarna. Sedan sjönk han ner död.
»Vind-Ile är död! Den främmande har dödat vår hövding Vind-Ile!» ropade de närmaste kråkorna, och därefter uppstod ett förfärligt oväsen. Somliga jämrade sig, andra ropade på hämnd. Allesammans sprungo eller flaxade fram mot pojken med Fumle-Drumle i spetsen. Men han bar sig som vanligt galet åt. Han bara flaxade med utbredda vingar över pojken och hindrade de andra att komma fram och borra näbbarna i honom.
Nu tyckte allt pojken, att han hade det illa ställt för sig. Inte kunde han springa undan kråkorna, och inte fanns det något ställe, där han kunde gömma sig. Men så kom han att tänka på lerkrukan. Han tog ett häftigt tag i locket och ryckte av det. Därpå hoppade han upp i krukan för att gömma sig i den. Men den var ett dåligt gömställe, för den var nästan till randen full av små tunna silverslantar. Pojken kom inte nog djupt ner i den. Då böjde han sig och började kasta ut slantarna.
Ända hittills hade kråkorna flaxat omkring honom i tät svärm och huggit efter honom, men när han kastade ut slantarna, glömde de med ens sin hämndlystnad och skyndade att plocka. Pojken slängde ut pengar nävtals, och alla kråkorna, ja, själva Vind-Kåra fångade upp dem. Och var och en, som lyckades att få fatt i en penning, for i största hast bort till boet för att gömma den.
När pojken hade kastat ut alla silverpengarna ur krukan, såg han upp. Inte mer än en enda kråka fanns kvar i sandgropen. Det var Fumle-Drumle med vitfjädern i vingen, han, som hade burit honom. »Du har gjort mig en större tjänst, Tummetott, än du själv förstår,» sade kråkan med helt annan röst och ett annat tonfall än förut, »och jag vill rädda ditt liv. Sätt dig opp på min rygg, så ska jag föra dig till ett gömställe, där du kan vara säker för i natt! I morgon ska jag laga så, att du kommer tillbaka till vildgässen.»
Nästa morgon, när pojken vaknade, låg han på en säng. När han såg, att han befann sig inomhus med fyra väggar omkring sig och tak över sig, tyckte han, att han var hemma. »Jag undrar om mor snart kommer med kaffe,» mumlade han, där han låg i halvsömnen. Men så kom han ihåg, att han befann sig i en övergiven stuga på Kråkåsen, och att Fumle-Drumle med vitfjädern hade burit honom dit kvällen förut.
Pojken var öm i hela kroppen efter den färden, som han hade gjort förra dagen, och han tyckte, att det var skönt att få ligga stilla, medan han väntade på Fumle-Drumle, som hade lovat, att han skulle komma och hämta honom.
Det hängde gardiner av rutigt bomullstyg framför sängen, och han sköt dem åt sidan för att se ut i stugan. Han fick genast klart för sig, att en sådan byggnad som denna hade han aldrig sett make till. Väggarna bestodo av bara ett par rader stockar; sedan tog taket vid. Något innertak fanns det inte, utan han kunde se ända upp till takåsen. Hela stugan var så liten, att den snarare tycktes vara gjord för sådana som han än för riktiga människor, men ändå voro spisen och spismuren så stort tilltagna, att han inte tyckte sig ha sett större. Ingångsdörren fanns på ena gavelväggen vid sidan av spisen och var så smal, att den snarast liknade en lucka. På den andra gavelväggen såg han ett lågt och brett fönster med många små rutor. Det fanns nästan inga flyttbara möbler i stugan. Bänken vid ena långsidan och bordet under fönstret voro väggfasta och likaså den stora sängen, där han låg, och det brokiga väggskåpet.
Pojken kunde inte låta bli att undra vem som ägde stugan, och varför den stod övergiven. Det såg nog ut, som om folket, som hade bott där, hade ämnat komma tillbaka. Kaffepannan och grötgrytan stodo kvar i spisen, och det låg litet ved i spisvrån. Ugnsrakan och grisslan reste sig i ett hörn, spinnrocken stod uppflyttad på en bänk, på hyllan ovan fönstret lågo blånor och lin, ett par garnhärvor, ett talgljus och en bunt tändstickor.
Ja, det såg visst ut, som om de, som hade ägt stugan, hade ämnat komma tillbaka. Det låg sängkläder i sängen, och på väggen sutto ännu långa remsor av tyg, där tre män till häst, som hette Kasper, Melkior och Baltasar, voro utmålade. Samma hästar och samma ryttare voro avbildade mångfaldiga gånger. De redo runt om hela stugan och fortsatte sin färd till och med uppåt takbjälkarna.
Men i taket fick pojken syn på något, som bragte honom på benen i en fart. Det var ett par torra brödkakor, som hängde där på ett spett. De sågo nog möglade och gamla ut, men det var ändå bröd. Han gav dem ett slag med ugnsgrisslan, så att ett stycke föll till golvet. Han åt och stoppade sin påse full. Det var otroligt vad bröd var gott i alla fall.
Han såg sig om i stugan än en gång för att försöka upptäcka om det inte fanns något mer, som han kunde ha nytta av att ta med sig. »Jag kan väl få ta det, som jag behöver, när ingen annan bryr sig om det,» tänkte han. Men det mesta, som fanns, var för stort och tungt. Det enda, som han kunde orka med, skulle vara några stycken tändstickor.
Han klättrade upp på bordet och svängde sig sedan med hjälp av gardinen upp på fönsterhyllan. Medan han stod där och stoppade in tändstickorna i sin påse, kom kråkan med vitfjädern in genom fönstret.
»Se här är jag nu!» sade Fumle-Drumle och slog ner på bordet. »Jag har inte kunnat komma förr, därför att vi kråkor i dag har valt en ny hövding efter Vind-Ile.» — »Vem har ni då valt?» sade pojken. — »Jo, vi har valt en, som inte ska tillåta röveri och orättfärdighet. Vi har valt Garm Vitfjäder, som förr kallades Fumle-Drumle,» svarade han och sträckte på sig, så att han såg helt majestätisk ut. — »Det var ett gott val,» sade pojken och lyckönskade honom. — »Ja, du må väl önska mig lycka,» sade Garm och började berätta pojken sådana dagar han förr hade haft med Vind-Ile och Kåra.
Mittunder detta hörde pojken utanför fönstret en röst, som han tyckte sig känna igen. »Är det här, som han finns?» frågade Smirre räv. — »Ja, härinne är han gömd,» svarade en kråkröst. — »Ta dig i akt, Tummetott!» ropade Garm. »Vind-Kåra står härutanför med den där räven, som vill äta opp dig.» Mer hann han inte säga, för Smirre gjorde ett språng mot fönstret. De gamla murkna fönsterbågarna gåvo vika, och Smirre stod i nästa ögonblick på fönsterbordet. Garm Vitfjäder, som inte hade tid att flyga undan, bet han ihjäl med detsamma. Därpå hoppade han ner på golvet och såg sig om efter pojken.
Denne försökte gömma sig bakom en stor blånvindel, men Smirre hade redan sett honom och kröp ihop för att ta sats till språng. Och så liten och låg var stugan, att pojken förstod, att räven kunde nå honom utan minsta svårighet. Men i detta ögonblick var pojken inte utan försvarsvapen. Hastigt repade han eld på en tändsticka, förde den intill blånorna, och när de flammade upp, kastade han dem ner på Smirre räv. Då elden kom över räven, greps denne av en vansinnig förskräckelse. Han tänkte inte mer på pojken, utan flydde besinningslöst ur stugan.
Men det såg ut, som om pojken hade undgått en fara genom att kasta sig i en ännu större. Från blåntotten, som han hade kastat mot Smirre, hade elden hunnit sprida sig till sängomhänget. Han sprang ner och försökte kväva den, men den blossade redan alltför häftigt. Stugan fylldes hastigt med rök, och Smirre räv, som hade stannat utanför fönstret, började förstå hur det stod till därinne. »Nå, Tummetott,» ropade han, »vilket väljer du nu, att låta steka dig eller att komma ut till mig? Nog skulle jag tycka bäst om att få äta dig, men på vad sätt än döden drabbar dig, är det mig kärt.»
Pojken kunde inte tro annat, än att räven skulle få rätt, för elden tog till förfärande hastigt. Hela sängen brann redan, ur golvet steg upp rök, och utmed de målade tyglisterna kröp elden från ryttare till ryttare. Pojken hade hoppat upp i spisen och försökte att öppna luckan till bakugnen, när han hörde, att en nyckel stacks i låset och sakta vreds omkring. Det måtte vara människor, som kommo, och i sådan nöd, som han nu befann sig, blev han inte rädd, utan bara glad. Han stod redan på tröskeln, när dörren äntligen gick upp. Han såg ett par barn framför sig, men vad min de höllo, när de sågo stugan i full låga, det gav han sig inte tid att se efter, utan rusade förbi dem ut i det fria.
Han tordes inte springa långt. Han visste nog, att Smirre räv lurade på honom, och han förstod, att han måste hålla sig i barnens närhet. Han vände sig om för att se vad de voro för slags folk, men han hade inte betraktat dem en sekund, förrän han ilade emot dem och ropade: »Se goddag, Åsa gåsapiga! Se goddag, lille Mats!»
För när pojken såg de där barnen, glömde han alldeles var han befann sig. Kråkor och brinnande stuga och talande djur försvunno ur hans minne. Han gick på en stubbåker i Västra Vemmenhög och vaktade en gåsflock, och på fältet bredvid gingo de där Smålandsbarnen med sina gäss. Och så snart han fick se dem, sprang han upp på stengärdsgården och ropade: »Se goddag, Åsa gåsapiga! Se goddag, lille Mats!»
Men när de båda barnen sågo en så liten parvel komma emot dem med utsträckt hand, fattade de i varandra, togo ett par steg baklänges och sågo dödligt förskräckta ut.
När pojken såg deras skräck, vaknade han upp och kom ihåg vem han var. Och då tyckte han, att ingenting värre kunde hända honom, än att just de barnen skulle få se, att han hade blivit förtrollad. Skam och sorg över att han inte mer var människa överväldigade honom. Han vände sig om och flydde. Han visste inte själv vart.
Men ett gott möte gjorde pojken, när han kom ner på heden. För där i ljungen skymtade han något vitt, och fram emot honom kom den vita gåskarlen i sällskap med Dunfin. När den vite såg pojken komma springande med sådan fart, trodde han, att svåra fiender förföljde honom. Han slängde honom i all hast upp på sin rygg och for åstad med honom.