Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige/20
| ← Den stora fågelsjön |
|
Vadmalsvåden → |
XX.
SPÅDOMEN.
Pojken låg och sov en natt på en holme i Tåkern, men så väcktes han av årslag. Knappt hade han fått upp ögonen, förrän det föll ett så starkt ljussken in i dem, att han började blinka.
Först kunde han inte begripa vad det var, som lyste så klart härute på sjön, men snart såg han, att i vasskanten låg en eka, som hade ett stort, brinnande tjärbloss uppsatt, på en järnten i aktern. Blossets röda låga speglades klart i den nattsvarta sjön, och det granna skenet måtte ha lockat fiskarna, för kring flamman i djupet syntes en mängd mörka streck, som ständigt rörde sig och bytte plats.
Två gamla män funnos i ekan. Den ene satt vid årorna, den andre stod på aktertoften och höll i handen ett kort spjut, som var försett med grova hullingar. Den, som rodde, tycktes vara en fattig fiskare. Han var liten, torr och väderbiten och hade en tunn och sliten rock på sig. Man kunde se, att han var så van att vara ute i alla väder, att han inte frågade efter kölden. Den andre var välfödd och välklädd och såg ut som en myndig och självsäker bonde.
»Håll stilla nu!» sade bonden, när de voro mittför holmen, där pojken låg. Med detsamma stötte han spjutet ner i vattnet. När han lyfte det, följde en lång, präktig ål med upp ur djupet.
»Se där!» sade han, medan han lossade ålen från ljustret. »Det var en, som inte skäms för sig. Nu tänker jag vi har fått så mycket, att vi kan vända om hem.»
Men kamraten lyfte inte årorna, utan satt och såg sig omkring. »Det är vackert härute på sjön i kväll,» sade han. Och det var det också. Det var alldeles lugnt, så att hela vattenytan låg i ostörd vila med undantag av strimman, där båten hade gått fram. Den låg och blänkte som en väg av guld i eldskenet. Himlen var klar och starkt blå och tätt genomstungen av stjärnor. Stränderna voro bortskymda av vassholmarna utom mot väster. Där sköt Omberg upp högt och mörkt, mycket väldigare, än det brukade vara, och skar bort ett stort, trekantigt stycke av himlavalvet.
Den andre vände huvudet, så att han fick eldskenet ur ögonen, och såg sig omkring. »Ja, det är vackert här i Östergylln,» sade han, »men det bästa med landskapet är ändå inte skönheten.» — »Vad är det då, som är det bästa?» frågade roddaren. — »Jo, att det alltid har varit ett ansett och hedrat landskap.» — »Det kan nog vara sant förstås.» — »Och så detta, att man vet, att det alltid ska förbli så.» — »Hur i all världen kan man veta det?» frågade han, som satt vid årorna.
Bonden rätade på sig, där han stod och stödde sig mot spjutet. »Det finns en gammal historia, som har gått från far till son i min släkt, och i den får man veta hur det ska gå med Östergötland.» — »Då kan du gärna berätta den för mig,» sade roddaren. — »Vi brukar just inte berätta den för vem som helst, men inte vill jag hålla den hemlig för en gammal kamrat.»
»På Ulvåsa här i Östergötland,» fortfor han, och nu hördes det på tonen, att han talade om något, som han hade hört av andra och kunde utantill, »bodde för många år sedan en fru, som hade den gåvan, att hon kunde se in i framtiden och säga folk vad som skulle komma att hända dem, lika säkert och noggrant, som om det redan hade skett. För detta blev hon vida beryktad, och det är lätt att förstå, att människor skulle komma både nära och fjärran ifrån och söka henne för att få veta vad de skulle ha att gå igenom av ont eller gott.
En dag, när Ulvåsa-frun satt i sin sal och spann, såsom det var brukligt förr i världen, kom en fattig bonde in i rummet och satte sig på bänken långt nere vid dörren.
’Jag undrar vad ni sitter och tänker på, kära fru,’ sade bonden om en stund.
’Jag sitter och tänker på höga och heliga ting,’ svarade hon. — ’Då går det väl inte an, att jag frågar er om något, som ligger mig på hjärtat,’ sade bonden.
’Det är väl ingenting annat, som ligger dig om hjärtat, än att du ska få skörda mycket korn på din åker. Men jag brukar få spörsmål från kejsaren om hur det ska gå med hans krona och från påven om hur det ska gå med hans nycklar.’ — ’Ja, sådant är väl inte lätt att svara på,’ sade bonden. ’Jag har också hört, att ingen lär gå härifrån utan att vara missnöjd med det han har fått höra.’
När bonden sade detta, såg han, att Ulvåsa-frun bet sig i läppen och flyttade sig högre upp på bänken. ’Jaså, detta är vad du har hört om mig,’ sade hon. ’Då kan du ju fresta på att fråga mig om det, som du vill veta, så får du se om jag inte kan svara så, att du blir nöjd.’
Efter detta dröjde inte bonden att framföra sitt ärende. Han sade, att han hade kommit för att fråga hur det i en framtid skulle gå med Östergötland. Det fanns ingenting han höll så kärt som hembygden, och han menade, att han skulle känna sig lycklig ända till sin sista stund, om han kunde få ett gott svar på frågan.
’Är det inte något annat du vill veta,’ sade den visa frun, ’så tror jag, att du ska bli belåten. För här, som jag nu sitter, kan jag säga dig, att med Östergötland lär det komma att gå så, att det alltid ska ha något att berömma sig av framför andra landskap.’
’Ja, det var ett gott svar, kära fru,’ sade bonden, ’och nu vore jag fullt tillfreds, om jag bara kunde förstå hur sådant skulle vara möjligt.’
’Varför skulle det inte vara möjligt?’ sade Ulvåsa-frun. ’Vet du inte, att Östergötland är vittberyktat allaredan? Eller tror du, att det finns något landskap i Sverige, som kan berömma sig av att äga på samma gång två sådana kloster som de i Alvastra och Vreta och en sådan skön domkyrka som den i Linköping?’
’Det kan nog så vara,’ sade bonden, ’men jag är en gammal man, och jag vet, att människors sinnen är ombytliga. Jag fruktar, att det ska komma en tid, när de inte vill ge oss någon ära varken för Alvastra eller Vreta eller för vår domkyrka.’
’Häri kan du ha rätt,’ sade Ulvåsa-frun, ’men inte behöver du tvivla på min spådom fördenskull. Jag ska nu låta bygga opp ett nytt kloster på Vadstena gård, och det tör komma att bli det namnkunnigaste i Norden. Dit ska både höga och låga vallfärda, och alla ska prisa det här landskapet, därför att det äger en så helig ort inom sina gränser.’
Bonden svarade, att detta var han bra glad åt att få veta. Men han visste ju, att allting var förgängligt, och han undrade mycket vad som skulle kunna ge landet anseende, om Vadstena kloster en gång komme i vanrykte.
’Du är inte lätt att göra till lags,’ sade Ulvåsa-frun, ’men nog kan jag se så långt framåt, att jag kan säga dig, att innan Vadstena kloster har mist sin glans, kommer det att därinvid resas ett slott, som blir det präktigaste på sin tid. Kungar och furstar ska gästa det, och det ska räknas hela landskapet till heder, att det äger ett sådant smycke.’
’Detta är jag också mycket glad att höra,’ sade bonden. ’Men jag är en gammal man, och jag vet hur det brukar gå med all denna världens härlighet. Och om slottet råkar
i förfall, undrar jag mycket vad som ska kunna dra folks blickar till det här landskapet.’
’Det är inte litet, som du vill veta,’ sade Ulvåsa-frun, ’men nog kan jag se så långt in i tiden, att jag kan märka hur det blir liv och rörelse uppe i skogarna omkring Finspång. Jag ser hur där resas hyttor och smedjor, och jag tror, att hela landskapet ska bli hedrat, därför att järn nu blir tillverkat inom dess område.’
Bonden nekade inte till att han var orimligt glad att höra detta. Men om det skulle gå så illa, att också Finspångsbruket sjönke i anseende, då vore det väl inte möjligt, att något nytt kunde uppstå, som Östergötland skulle få att berömma sig av.
’Du är inte lätt att ställa tillfreds,’ sade Ulvåsa-frun, ’men nog kan jag se så långt framåt, att jag märker hur det utmed sjöstränderna byggs opp gårdar, stora som slott, av herrar, som har fört krig i främmande land. Jag tror, att de herrgårdarna ska bringa landskapet lika mycken ära som något annat jag har talat om.’
’Men om det kommer en tid, när ingen mer lovprisar de stora herrgårdarna?’ envisades bonden.
’Du behöver inte vara ängslig i alla fall,’ sade Ulvåsa-frun. ’Jag ser nu hur det porlar fram hälsokällor på Medevi ängar nära Vätterstranden. Jag tror, att brunnarna vid Medevi ska skaffa landet så mycken berömmelse, som du kan önska.’
’Det var en stor sak att få reda på,’ sade bonden. ’Men om det kommer en tid, när människor söker sin hälsa vid andra källor?’
’Du ska inte göra dig bekymmer fördenskull,’ svarade Ulvåsa-frun. ’Jag ser hur människor myllrar och arbetar från Motala till Mem. De gräver en farled tvärsigenom landet, och då kommer Östergötlands lov åter på allas läppar.’
Men bonden såg i alla fall orolig ut.
’Jag ser, att forsarna i Motala ström börjar dra hjul,’ sade Ulvåsa-frun, och nu rann det opp ett par röda fläckar på hennes kinder, för hon begynte på att bli otålig. ’Jag hör hammare dåna i Motala och vävstolar slamra i Norrköping.’
’Ja, det är gott att veta,’ sade bonden, ’men allting är föränderligt, och jag är rädd, att också detta kan bli glömt och förgätet.’
När nu bonden ändå inte var nöjd, tog det slut på fruns tålamod. ’Du säger, att allting är förgängligt,’ sade hon, ’men nu ska jag ändå nämna något, som alltid kommer att bli sig likt. Och det är, att sådana högfärdiga och envisa bönder som du, det ska det finnas här i landskapet till världens slut.’
Knappt hade Ulvåsa-frun sagt detta, förrän bonden steg opp, glad och nöjd, och tackade henne för gott besked. Nu äntligen var han belåten, sade han.
’Sannerligen jag nu förstår hur du menar det,’ sade då Ulvåsa-frun.
’Jo, jag menar det så, kära fru,’ sade bonden, ’att allt, vad kungar och klosterfolk och herremän och köpstadsbor bygger och upprättar, det har bara bestånd för några år. Men när ni säger mig, att i Östergötland alltid ska finnas bönder, som är ärekära och uthålliga, så vet jag också, att det ska få behålla sin gamla heder. För det är bara de, som går böjda under det eviga arbetet med jorden, som kan hålla det här landet oppe i välstånd och anseende från tid till tid.’»
