Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige/55
| ← Hos Holger Nilssons |
|
LV.
AVSKED FRÅN VILDGÄSSEN.
Pojken steg upp före dager nästa morgon och vandrade neråt kusten. Han stod på stranden ett stycke öster om Smyge fiskeläge, innan det ännu var riktigt ljust. Han var alldeles ensam. Han hade varit inne i kätten hos Mårten gåskarl och försökt att väcka honom. Men den store vite hade inte velat ge sig av hemifrån. Han hade inte sagt ett ord, bara stuckit in huvudet under vingen och somnat om.
Det såg ut att bli en härlig och klar dag. Det var nästan lika så vackert väder som den vårdagen, då vildgässen hade kommit över till Skåne. Havet bredde ut sig lugnt och orörligt. Luften var i stillhet, och pojken tänkte på vilken god överresa vildgässen skulle få.
Han själv var ännu i ett slags yrsel. Än tänkte han sig som tomte och än som människa. När han såg en stengärdsgård utmed vägen, var han rädd att gå vidare, innan han hade övertygat sig om att det inte låg något rovdjur och lurade bakom den. Och strax därpå skrattade han åt sig själv och gladde sig åt att han var lång och stor och stark och inte behövde vara rädd för någonting.
När han kom till kusten, ställde han sig, så stor han var, ytterst på strandbrädden, för att vildgässen skulle se honom. Det var en stor flyttningsdag. Det ljöd oupphörligt locktoner uppifrån luften. Han smålog för sig själv, när han tänkte på att ingen såsom han hade reda på vad det var, fåglarna ropade till varandra.
Nu kommo också vildgäss flygande. Den ena stora flocken följde den andra. »Bara det inte är mina gäss, som far bort utan att säga farväl till mig!» tänkte han. Han ville bra gärna tala om för dem hur allt hade gått till och visa dem, att han var människa igen.
Det kom en flock, som flög raskare och skrek ljudligare än de andra, och det var något, som sade honom, att denna flocken måste det vara. Men han kunde inte känna igen den så säkert, som han skulle ha gjort dagen förut.
Flocken saktade farten och for fram och tillbaka längs med kusten. Då begrep pojken, att det var den rätta. Han kunde bara inte förstå varför vildgässen inte slogo ner bredvid honom. Det var då omöjligt, att de inte skulle se honom, där han stod.
Han sökte uppge en lockton, som skulle kalla ner dem till honom. Men tänk, att tungan ville inte! Han kunde inte få fram det rätta ljudet.
Han hörde Akka ropa uppe i luften, men han förstod inte vad hon sade. »Vad är detta? Har vildgässen bytt om språk?» undrade han.
Han vinkade åt dem med sin luva, och han sprang utmed stranden och ropade: »Här är jag, var är du?»
Det såg ut, som om detta bara skulle skrämma dem. De höjde sig och foro utåt havet. Då förstod han äntligen! De visste inte, att han var en människa. De kände inte igen honom.
Och han kunde inte kalla dem till sig, därför att en människa inte kan tala fåglarnas språk. Han kunde inte tala det, och inte heller kunde han förstå det.
Fastän pojken var så glad åt att vara löst ur förtrollningen, tyckte han, att det var bittert, att han på detta sättet hade blifvit skild från sina goda kamrater. Han satte sig ner i sanden och slog händerna för ansiktet. Vad tjänade det mer till att se efter dem?
Men strax därpå hörde han brus av vingar. Den gamla mor Akka hade känt det tungt att fara från Tummetott, och hon hade vänt tillbaka än en gång. Och nu, då pojken satt stilla, vågade hon att fara honom närmare. Plötsligt hade väl något öppnat hennes ögon för vem han var. Hon slog ner på udden tätt bredvid honom.
Pojken ropade till av glädje och tog den gamla Akka i sin famn. De andra vildgässen ströko näbbarna mot honom och trängdes omkring honom. De kacklade och pratade och sade honom all sin hjärtliga lyckönskan, och han talade också till dem och tackade dem för den underbara resan, som han hade fått göra i deras sällskap.
Men på en gång blevo vildgässen underligt stilla och drogo sig bort från honom. Det var, som om de ville säga: »Ack, han är en människa! Han förstår inte oss, vi förstår inte honom.»
Då reste sig pojken och gick fram till Akka. Han smekte och klappade henne. Detsamma gjorde han med Yksi och Kaksi, Kolme och Neljä, Viisi och Kuusi, de gamla, som hade varit med från första början.
Därpå gick han över stranden mot land, för han visste ju, att fåglarnas sorg aldrig varar länge, och han ville skiljas från dem, medan de ännu voro bedrövade över att de hade mistat honom.
När han hade kommit upp för strandvallen, vände han sig om och betraktade de många fågelflockarna, som foro ut över havet. Alla skreko fram sina locktoner, endast en vildgåsflock for tyst framåt, så länge som han kunde följa den med blickarna.
Men fylkingen var jämn och välordnad och farten god, och vingslagen voro starka och kraftiga. Och pojken kände en sådan längtan efter de bortflygande, att han nära nog önskade att återigen vara Tummetott, som kunde rida över land och hav med en vildgåsflock.