Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige/54
| ← Resan till Vemmenhög |
|
Avsked från vildgässen → |
LIV.
HOS HOLGER NILSSONS.
Det var en dag, då det var disigt och tungt väder. Vildgässen hade betat på de stora åkrarna omkring Skurups kyrka och sutto och höllo middagsvila, då Akka kom fram till pojken. »Det ser ut, som om vi skulle få lugnt väder nu en tid,» sade hon, »och jag tänker, att vi kommer att fara över Östersjön i morgon.» — »Jaså,» sade pojken helt kort, för strupen snördes samman på honom, så att han inte kunde tala. Han hade nog ändå hoppats, att han skulle ha blivit löst ur förtrollningen, medan han var kvar i Skåne.
»Vi är nog tämligen nära Västra Vemmenhög nu,» sade Akka, »och jag tänkte, att du kanske ville fara hem på en stund. Det kommer att dröja, innan du får se någon av de dina.» — »Det är nog bäst att låta bli,» sade pojken, men det hördes på rösten, att han blev glad över förslaget. — »Om gåskarlen stannar här hos oss, så kan ju ingen olycka ske,» sade Akka. »Jag tycker, att du borde ta reda på hur de har det hemma hos dig. Du kan måhända hjälpa dem på något sätt, fastän du inte blir människa.» — »Ja, det har ni rätt i, mor Akka. Det borde jag ha tänkt på förut,» sade pojken och blev helt ivrig.
I nästa ögonblick voro han och förargåsen på väg till Holger Nilssons, och det dröjde inte länge, förrän Akka slog ner bakom stengärdsgården, som gick runt om husmansstället. »Det var besynnerligt, vad allt är sig likt här,» sade pojken och klättrade hastigt upp på gärdsgården för att kunna se sig omkring. »Jag tycker inte, att det är en dag, sedan jag satt här och såg er komma flygande oppe i luften.»
»Jag undrar om din far har en bössa?» sade Akka plötsligt. — »Jo, det har han nog,» sade pojken. »Det var just för bössans skull, som jag stannade hemma i stället för att gå till kyrkan den där söndagen.» — »Då törs jag inte stå här och vänta på dig,» sade Akka. »Det blir bäst, att du kommer och möter oss vid Smygehuk i morgon bittida, så får du bli kvar hemma över natten.» — »Nej, res inte än, mor Akka!» sade pojken och sprang hastigt ner från gärdsgården. Han visste inte hur det kom sig, men han fick en känsla av att det skulle hända vildgåsen eller honom själv något, så att de aldrig skulle råkas mera. »Ni ser nog, att jag är bedrövad, därför att jag inte kan få min rätta skapnad tillbaka,» fortfor han. »Men jag vill säga er, att jag inte ångrar, att jag följde med er i våras. Nej, jag vill hellre aldrig mer bli människa, än att jag inte skulle ha fått göra den resan.» Akka sög in luft ett par gånger, innan hon svarade. »Det är en sak, som jag borde ha talat med dig om förut, men eftersom du inte skulle vända tillbaka till de dina, tyckte jag, att det inte var någon brådska. Det kan ändå aldrig skada att ha det sagt.» — »Ni vet nog, att jag gärna vill göra er till viljes,» sade pojken. — »Om du har lärt dig något gott hos oss, Tummetott, så kanske du inte tycker, att människorna bör vara ensamma på jorden,» sade förargåsen högtidligt. »Tänk på att ni har ett stort land och att ni nog kunde ha råd att lämna några nakna skär och några grunda sjöar och sumpiga mossar och några öde fjäll och avlägsna skogar åt oss fattiga djur, där vi finge vara i fred! I all min tid har jag varit jagad och förföljd. Det vore gott att veta, att det funnes en fristad också för en sådan som jag.»
»Nog skulle jag ha varit glad, om jag hade kunnat hjälpa er med detta,» sade pojken, »men jag får väl aldrig någon makt bland människor.» — »Nej, vi står här och talar, som om vi aldrig skulle träffas mer,» sade Akka, »och vi kommer väl ändå att mötas i morgon. Nu ska jag fara tillbaka till de mina.» Hon lyfte vingarna, men hon kom åter, strök ett par gånger med näbben uppåt och neråt Tummetott och flög så äntligen sin väg.
Det var ljusan dag, men ingen människa rörde sig på gården, så att pojken kunde gå, vart han ville. Han skyndade till kostallet, för hos korna visste han att han skulle få bäst besked. Det såg bedrövligt ut i lagården. I våras hade det funnits tre präktiga kreatur där, men nu stod där bara en enda ko. Det var Majros, och det märktes på henne, att hon längtade efter sina kamrater. Hon hängde med huvudet och hade knappt rört ett strå av maten, som låg framför henne.
»Goddag, Majros!» sade pojken och sprang utan fruktan in i båset. »Hur står det till med mor och far? Hur mår katten och gässen och hönsen, och var har du gjort av Stjärna och Gull-Lilja?»
När Majros hörde pojkens röst, ryckte hon till, och det såg ut, som om hon skulle ha ämnat stånga honom. Men hon var inte så häftig nu som förr, utan hon gav sig tid att se på Nils Holgersson, innan hon stötte till. Han var lika liten, som när han for sin väg, och han var klädd på samma sätt, men han var sig ändå alldeles olik. Den Nils Holgersson, som hade farit bort i våras, hade haft en tung och långsam gång och släpig röst och sömniga ögon, men den, som kom igen, var lätt och vig, rask i talet och ögon hade han, som lyste och blixtrade. Han hade en så käck hållning, att man måste få respekt för honom, så liten han var, och fastän han inte själv såg glad ut, blev den glad, som såg honom.
»Muu,» råmade Majros. »De sade, att du hade blivit annorlunda, men jag har inte kunnat tro det. Välkommen hem, Nils Holgersson, välkommen hem! Det här var den första glada stunden, som jag har haft på aldrig så länge.» — »Tack ska du ha, Majros!» sade pojken och kände sig riktigt glad över att bli så väl mottagen. »Tala nu om hur det står till med far och mor!»
»De har inte haft annat än sorger, allt sedan du for din väg,» sade Majros. »Allra värst är det med den dyra hästen, som har stått och ätit hela sommaren. Din far tycker inte, att han vill skjuta den, och inte kan han få den såld. Det är för hästens skull, som både Stjärna och Gull-Lilja har kommit härifrån.»
Det var en annan sak, som pojken egentligen ville veta, men han var förlägen att fråga rent ut. Därför sade han: »Mor blev väl allt bra ledsen, när hon fick se, att Mårten gåskarl var bortflugen?»
»Jag tror inte, att hon skulle ha sörjt så mycket för gåskarlen, om hon hade vetat hur det gick till, när han for sin väg. Nu klagar hon mest av allt över att det var hennes egen son, som smög sig hemifrån och tog gåskarlen med sig.»
»Jaså, hon tror, att jag stal bort gåskarlen?» sade pojken. — »Vad annat skulle hon tro?» — »Far och mor inbillar sig väl, att jag har drivit omkring i sommar som en annan landstrykare.» — »De tänker, att det står illa till med dig,» sade Majros, »och de har sörjt över dig, såsom man sörjer, när det käraste man äger har gått förlorat.»
Pojken gick helt hastigt ut ur kostallet, när han hade fått höra detta, och begav sig in i häststallet. Det var litet, men snyggt och fint. Det märktes på allting, att Holger Nilsson hade velat inrätta det så, att nykomlingen skulle trivas. Därinne stod en präktig, grann häst, som riktigt sken av välmåga.
»Goddag i stallet!» sade pojken. »Jag har hört, att det ska finnas en sjuk häst här. Det kan väl aldrig vara du, som ser så frisk och välmående ut?» Hästen vände på huvudet och såg noga på pojken. »Är du sonen i huset?» sade han. »Jag har hört mycket ont om honom. Men du har ett så gott utseende, att jag aldrig skulle tro, att du vore han, om jag inte visste, att han har blivit förvandlad till en pyssling.» — »Jag vet nog, att jag har lämnat ett dåligt namn efter mig här på gården,» sade Nils Holgersson. »Min egen mor tror, att jag gav mig av som en tjuv, men det kan göra detsamma, för jag ska inte dröja länge hemma. Innan jag går, vill jag i alla fall höra vad det är, som fattas dig.»
»Skada, att du inte stannar,» sade hästen, »för jag känner på mig, att vi skulle ha blivit goda vänner. Med mig är det inte något annat fel, än att jag har fått något i foten, en knivsudd, eller vad det kan vara. Den sitter så väl gömd, att doktorn inte har kunnat finna den, men den sticker och sticker, så att jag rakt inte kan gå. Om du ville tala om för Holger Nilsson vad som fattas mig, så tror jag, att han lätt kunde hjälpa mig. Jag skulle bli glad att kunna göra nytta för mig. Jag riktigt skäms att stå och äta utan att arbeta.»
»Det var väl, att du inte har någon riktig sjukdom,» sade Nils Holgersson. »Jag får försöka ställa så, att du blir botad. Det gör dig väl ingenting, om jag tar och ritar litet med min kniv här på din hov?»
Nils Holgersson var nätt och jämnt färdig med hästen, när han hörde röster på gården. Han sköt upp stalldörren litet på glänt och såg ut. Det var far och mor, som kommo gående från vägen upp till huset. Det syntes tydligt, att de voro tyngda av bekymmer. Mor hade fått många fler rynkor i ansiktet än förut, och fars hår hade grånat. Mor gick och talade med far om att han borde försöka få ett lån av hennes svåger. »Nej, jag vill inte låna mer pengar,» sade far, just då han gick förbi stallet. »Ingenting är så svårt som att vara skuldsatt. Det är bättre att sälja stugan.» — »Jag skulle inte ha så mycket emot, att vi gör oss av med den,» sade mor, »om det inte vore för pojkens skull. Men vart ska han ta vägen, om han kommer hem en dag, fattig och eländig, som man kan förstå att han ska vara, och vi inte finns här?» — »Ja, du har ju rätt i detta,» sade far, »men vi får väl be dem, som kommer efter oss, att de tar vänligt emot honom och talar om för honom, att han är välkommen till oss. Vi ska inte säga ett ont ord, hurudan han än är. Ska vi, mor?» — »Ånej då! Om jag bara hade honom här tillbaka, så att jag visste, att han inte behövde svälta och frysa ute på vägarna, skulle jag inte fråga efter något annat.»
När far och mor hade sagt detta, gingo de in, och pojken kunde inte höra mera av deras samtal. Han blev allt mycket glad och rörd, när han hörde, att de hyste så stor kärlek för honom, fastän de trodde, att han hade kommit på avvägar, och han skulle ha velat skynda fram till dem. »Men det blir kanske än större sorg för dem, om de får se mig sådan, som jag nu är,» tänkte han.
Medan han stod och tvekade, kom ett åkdon och stannade vid grinden. Pojken hade så när ropat till av förvåning, för de, som stego ur och gingo in på gården, kunde inte vara några andra än Åsa gåsapiga och hennes far. De höllo varandra i hand, när de vandrade upp till huset. De kommo så stilla och allvarliga, men med en vacker glans av lycka i ögonen. När de voro ungefär mittpå gården, hejdade Åsa gåsapiga sin far och sade till honom: »Ni kommer väl ihåg, far, att ni inte får säga något till dem om träskon eller om gässen eller om pysslingen, som var så lik Nils Holgersson, att om det inte var han själv, måtte den ändå ha haft något att göra med honom.» — »Nej, för all del,» sade Jon Assarsson. »Jag ska bara säga, att du fick god hjälp av deras son flera gånger, medan du gick och sökte efter mig, och att vi därför har kommit hit för att fråga om vi inte kan göra dem någon tjänst tillbaka, nu när jag har blivit burgen karl och har mer, än jag behöver, genom gruvan, som jag fann däroppe.» — »Ja, jag vet nog, att du kan lägga dina ord väl,» sade Åsa. »Det var bara det där enda, som jag ville att du inte skulle säga.»
De gingo in i stugan, och pojken skulle bra gärna ha velat höra vad de talade om därinne, men han vågade sig inte ut på gårdsplanen. Det gick inte särdeles lång tid, förrän de kommo ut igen, och då följde far och mor med dem ner till grinden. Det var märkvärdigt, hur glada de nu voro. Det såg ut, som om de hade fått nytt liv.
När de främmande voro borta, stodo far och mor kvar vid grinden och sågo efter dem. »Ja, nu bryr jag mig inte om att vara bedrövad mer,» sade mor, »sedan jag har fått höra så mycket gott om Nils.» — »Det var kanske inte så mycket, som de berättade om honom,» sade far betänksamt. — »Var det inte nog, att de kom särskilt resande för att säga, att de ville hjälpa oss, därför att vår Nils hade gjort dem stora tjänster? Jag tycker, att du skulle ha tagit emot deras anbud, jag, far.» — »Nej, mor. Jag vill inte ta emot pengar av någon varken som skänk eller lån. Jag vill göra mig fri från skulderna nu för det första, och sedan ska vi arbeta oss opp igen. Vi är inte så lastgamla än, du mor.» Far riktigt skrattade, när han sade detta. »Jag tror, att du tycker det blir roligt att sälja det här stället, som vi har lagt ner så mycket arbete på,» sade mor. — »Du förstår allt varför jag skrattar,» sade far. »Det var detta, att pojken hade gått förlorad, som tyngde ner mig så, att jag har varit alldeles maktlös, men nu, när jag vet, att han lever och har artat sig väl, så ska du få se, att Holger Nilsson ännu duger till något.»
Mor gick in i stugan, men pojken fick brått att krypa undan in i en vrå, för far kom till stallet. Han gick in i spiltan till hästen och tog, som han brukade, upp foten för att försöka upptäcka vad det var för ett fel med den. »Vad är detta?» sade far, för han såg, att det stod några bokstäver inristade på hoven. »Ta ut järnet ur foten!» läste han och såg sig omkring undrande och spörjande, men började i alla fall titta och känna på hovens undersida. »Där tror jag sannerligen att det sitter något vasst,» mumlade han om en stund.
Medan far sysslade med hästen, och pojken satt undankrupen i stallvrån, hände det, att det kom annat främmande till gården. Det förhöll sig nämligen så, att när Mårten gåskarl var så nära sitt forna hem, hade han rakt inte kunnat motstå lusten att visa hustru och barn för de gamla kamraterna på husmansstället, utan helt enkelt tagit Dunfin och gässlingarna med sig och farit i väg.
Det fanns ingen människa ute på gården hos Holger Nilssons, när gåskarlen kom fram. Han slog ner i allsköns trygghet och gick lugnt omkring och visade Dunfin hur präktigt han hade haft det, då han ännu var en tamgås. När de hade besett hela gårdsplanen, märkte han, att dörren till kostallet stod öppen. »Titta hit ett ögonblick!» sade han, »så får ni se hur jag bodde förr i världen! Det var annat än att hålla till i träsk och kärr, som vi nu gör.»
Gåskarlen stod på tröskeln och såg inåt kostallet. »Det finns ingen människa här,» sade han. »Kom, Dunfin, så får du se på gåskätten! Var inte rädd! Det är inte det minsta farligt.»
Härpå gingo gåskarlen, Dunfin och alla sex ungarna raka vägen in i gåskätten för att se i vilken ståt och härlighet den store vite hade levat, innan han gav sig i lag med vildgäss.
»Jo, så hade vi det. Där var min plats, och där stod mathon, som alltid var fylld med havre och vatten,» sade gåskarlen. »Vänta, det finns litet mat i den nu med!» Och därmed rusade han bort till hon och började sörpla i sig havre.
Men Dunfin var orolig. »Låt oss gå ut igen!» sade hon. — »Bara ett par korn till!» sade gåskarlen. I detsamma upphävde han ett skrik och skyndade mot utgången. Men det var för sent. Dörren smällde igen, matmor stod utanför och lade på kroken, och där voro de instängda!
Far hade dragit ut ett vasst järnstycke ur Svartens fot och stod helt förnöjd och smekte sin häst, då mor skyndade in i stallet. »Kom, far, och se vad jag har gjort för en fångst!» sade hon. — »Nej, vänta, mor! Titta först hit!» sade far. »Nu har jag fått reda på vad som fattades hästen.» — »Jag tror, att lyckan börjar vända åter till oss,» sade mor. »Tänk du, att den stora gåskarlen, som försvann i våras, måtte ha följt med vildgässen! Han har kommit tillbaka hit i sällskap med sju vildgäss. De gick in i gåskätten, och jag har stängt in dem där allihop.» — »Det var då märkvärdigt,» sade Holger Nilsson. »Och vet du, mor, att det bästa med detta är, att vi inte mer behöver tro, att pojken tog gåskarlen med sig, när han gick hemifrån.» — »Ja, det har du rätt i, far. Men jag är rädd för att vi blir tvungna att slakta dem nu i kväll. Vi har Mårtensgås om ett par dar, och vi får skynda oss, om vi ska hinna att få in dem till sta’n.» — »Jag tycker, att det är rent synd att slakta gåskarlen, när han har kommit hem till oss med så stort följe,» sade Holger Nilsson. — »Om det vore andra tider, skulle han få leva, men när vi själva ska flytta härifrån, kan vi ju inte behålla gässen.» — »Ja, det är sant, det.» — »Kom med och hjälp mig att bära in dem i stugan!» sade mor.
De gingo sin väg och ett par ögonblick därefter såg pojken hur far kom med Dunfin och Mårten gåskarl, en under vardera armen, och gick in i huset i sällskap med mor. Gåskarlen ropade: »Tummetott, kom och hjälp mig!» som han brukade, när han var i fara, fast han inte kunde veta, att pojken fanns i närheten.
Nils Holgersson hörde honom nog, men han stod kvar i stalldörren i alla fall. Han dröjde inte därför, att han visste, att det skulle vara bra för honom själv, att gåskarlen bleve lagd på slaktbänken — det kom han inte en gång ihåg i det ögonblicket —, utan därför, att om han skulle kunna rädda gåskarlen, måste han visa sig för far och mor, och för detta hade han en stor motvilja. »De har det ju svårt nog ändå,» tänkte han. »Ska jag behöva göra dem en sådan sorg?»
Men när dörren var stängd om gåskarlen, kom det liv i pojken. Han rusade i väg över gårdsplanen, hoppade upp på ekbrädan framför ingångsdörren och sprang in i förstugan. Här strök han av sig träskorna av gammal vana och närmade sig dörren. Men det bar honom alltjämt så emot att visa sig för far och mor, att han inte orkade lyfta handen för att knacka. »Det är Mårten gåskarl det gäller,» tänkte han då, »han, som har varit din bästa vän, allt sedan du stod här sist.» Och i ett ögonblick påminde han sig allt, vad han och gåskarlen hade gått igenom på frusna sjöar och stormigt hav och bland farliga rovdjur. Hjärtat svällde av tacksamhet och kärlek, och han övervann sig själv och slog på dörren.
»Var det någon, som ville in?» sade far och öppnade.
»Mor, ni får inte röra gåskarlen!» ropade pojken, och med detsamma gåvo gåskarlen och Dunfin, som lågo bundna på en bänk, till ett glädjeskrik, så att han hörde, att de ännu voro vid liv.
Den, som också gav till ett glädjeskrik, det var mor. »Nej, vad du har blivit stor och grann!» ropade hon.
Pojken hade inte kommit in i stugan, utan stod kvar på tröskeln liksom en, som inte är säker på hur han skall bli mottagen. »Gud vare tack och lov för att jag har dig här igen!» sade mor. »Kom in! Kom in!» — »Välkommen ska du vara!» sade far, och inte ett ord mer kunde han få fram.
Men pojken dröjde ännu på tröskeln. Han kunde inte förstå, att de blevo så glada åt honom, sådan, som han var. Men så kom mor och slog armarna om honom och drog honom in i rummet, och då märkte han hur det var fatt.
»Mor och far, jag är stor, jag är människa igen!» ropade han.