Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige/53
| ← En stor herrgård |
|
Hos Holger Nilssons → |
LIII.
RESAN TILL VEMMENHÖG.
En dag i början av november flögo vildgässen över Hallandsås in i Skåne. De hade under några veckor uppehållit sig på de vida slätterna omkring Falköping, och som flera andra stora vildgåsflockar också hade vistats där, hade de haft en glad tid med mycket samspråk mellan de gamla fåglarna och mycken tävlan i allt slags idrott mellan de unga.
Vad Nils Holgersson beträffar, så hade han inte varit glad åt det långa dröjsmålet i Västergötland. Han försökte att hålla modet uppe, men han hade svårt att förlika sig med sitt öde. »Om jag väl hade lämnat Skåne bakom mig och vore i utlandet,» tänkte han, »så visste jag, att jag inte hade något att hoppas på, och då skulle jag känna mig lugnare.»
Så hade vildgässen äntligen brutit upp en morgon och flugit neråt Halland. Pojken hade till en början inte funnit något särdeles nöje i att titta på det landskapet. Han tyckte, att det inte var något nytt att se där. I östra delen var det höglänt med stora ljunghedar, som påminde om Småland, och längre mot väster var det täckt med runda, kala bergkullar och sönderskuret av vikar ungefär på samma sätt som Bohuslän.
Men när vildgässen fortsatte resan söderut längs det smala kustlandskapet, hade pojken suttit och hängt ut över gåshalsen och inte lyft ögonen från marken. Han såg
hur kullarna glesnade och slätten bredde ut sig. På samma gång märkte han, att kusten blev mindre söndertrasad. Skärgården utanför den glesnade och försvann, och det vida, öppna havet kom ända fram till fastlandet.
Och så upphörde skogen. Det hade ju funnits många sköna slätter högre uppåt landet, men de hade alla legat inramade av träd. Skogen hade funnits överallt. Det var, som om landet egentligen tillhörde träden, och den odlade jorden hade legat som stora röjningar i skogen. Och på alla slätter hade det funnits gott om dungar och hagar, liksom för att det skulle synas, att skogen när som helst kunde återta landet.
Men här var det annorlunda. Här hade slättmarken tagit herraväldet. Den bredde ut sig ända bort till synranden. Det fanns stora skogsplanteringar, men ingen vildskog. Just detta, att landet låg så öppet med åker vid åker, gjorde, att det påminde pojken om Skåne. Den nakna kusten med sandfält och tångvallar tyckte han sig också känna igen. Han blev både glad och ängslig, när han såg detta. »Nu kan jag inte vara långt hemifrån,» tänkte han.
Landskapet förändrade sig nog. Åar kommo brusande ner från Västergötland och Småland och bröto slättens enformighet. Sjöar, mossar, ljunghedar och flygsandsfält lade sig i vägen för åkrarna, men dessa bredde ändå ut sig allt vidare, ända tills Hallandsås reste sig nere vid Skånegränsen med sina vackra klyftor och dalgångar. — —
Det hade hänt flera gånger under resan, att unggässen hade frågat dem, som voro gamla i flocken: »Hur ser det ut i utlandet? Hur ser det ut i utlandet?»
»Vänta, vänta! Det ska ni snart få veta,» hade då de svarat, som hade farit uppåt och neråt landet många gånger.
När unggässen hade sett Värmlands långa skogsåsar och de blanka sjöarna mellan dem eller Bohusläns klippvärld eller Västergötlands vackra småberg, hade de undrat och frågat: »Ser hela världen ut på det här sättet? Ser hela världen ut på det här sättet?»
»Vänta, vänta! Ni ska snart få veta hur det ser ut i en god del av världen,» hade de gamla svarat.
När vildgässen hade rest över Hallandsås och kommit ett stycke framåt Skåne, ropade Akka: »Titta nu ner! Se er omkring! Så här ser det ut i utlandet.»
Just då foro de över Söderåsen. Hela den långa höjden var klädd med bokskogar, och i skogarna voro inbäddade sköna, tornprydda slott. Mellan träden betade rådjur, och på skogsängarna lekte harar. Jakthorn ljödo ur skogarna, hundarnas vassa skall hördes upp till den flygande skaran. Breda vägar slingrade mellan träden, och på dem kommo herrar och damer åkande i blänkande vagnar eller ridande på präktiga hästar. Ringsjön utbredde sig under höjden med det gamla Bosjökloster liggande på ett smalt näs. Skäralids klyfta skar genom åsen med en å i djupet och klippväggarna klädda med buskar och träd.
»Ser det ut så här i utlandet? Ser det ut så här i utlandet?» frågade gässlingarna. — »Så här ser det ut, där det finns skogklädda åsar,» skrek Akka, »men det är inte så ofta. Vänta, ska ni få se hur det vanligen ser ut där!»
Akka förde vildgässen vidare mot söder till den stora skånska slätten. Den låg där med breda åkrar, med betfält, där betplockarna gingo fram i långa rader, med låga, vitlimmade, kringbyggda gårdar, med otaliga små vita kyrkor, med fula, gråa sockerfabriker, med småstadslika köpingar omkring järnvägsstationerna. Där lågo torvmossar med långa rader av torvhögar, stenkolsgruvor med svarta kolhögar, vägarna löpte fram mellan alléer av klippta pilar, järnvägarna korsade varandra och bildade ett tätt nät över slätten. Små bokomkransade slättsjöar blänkte fram här och där, prydda med var sin präktiga herrgård.
»Se nu ner! Titta väl efter!» ropade förargåsen. »Så här ser det ut i utlandet ifrån Östersjöns kust ända till de höga bergen, och längre än till dem har vi aldrig farit.»
När gässlingarna hade sett slätten, for förargåsen till Öresundskusten. Sanka ängar sjönko sakta mot vattnet, och långa vallar av svartnad tång lågo uppvräkta på stränderna. På somliga ställen funnos höga strandvallar och på andra flygsandsfält, där sanden låg uppkastad i bankar och kullar. Fiskelägena reste sig på stranden med en lång rad likabyggda och likastora små tegelhus, med en liten fyr ute på vågbrytaren och bruna nät hängande på torkplatsen.
»Se nu ner! Titta väl efter!» sade Akka. »Så här ser det ut vid utlandets kuster.»
Till sist for förargåsen också till ett par av städerna. De lågo med massor av smala fabriksskorstenar, med djupa gator mellan höga, röksvärtade hus, med stora, vackra parker och promenader, med hamnar fulla av fartyg, med gamla fästningsverk och slott och med ålderdomliga kyrkor.
»Så här ser utlandets städer ut, fast de är mycket större,» sade förargåsen. »Men dessa kan väl växa, de som ni.»
Sedan Akka hade farit omkring på detta sätt, slog hon ner i en mosse i Vemmenhögs härad. Och pojken kunde inte låta bli att tro, att hon den dagen hade rest fram över Skåne för att visa honom, att han hade ett land, som gott kunde mäta sig med vilket som helst ute i världen. Men det hade hon inte behövt. Pojken tänkte inte på om landet var rikt eller fattigt. Allt sedan han hade sett den första pilvallen och det första låga korsvirkeshuset, värkte hans hjärta av hemlängtan.