Norges märkligaste ström

←  Kungen i Jorm

Ådalens poesi av Pelle Molin Norges märkligaste ström

Lofotens målare  →

NORGES MÄRKLIGASTE STRÖM

Vi hade nästan glömt lögnerna av alla lögnhalsar i Nordland och Lofoten och hoppades äntligen få utomordentliga ting av Saltströmmen, Norges mest storartade ström, Malströmmen överlägsen och snart dess like i rykte.

I Lofotens rorbodar hade sillfiskare berättat oss stycken ur Saltströmmens förskräckliga saga och spottat åt Malströmmen — ändock att denne Edgar Allan Poes och Jules Vernes hiskliga havsvirvel, sade de, vid vissa tider icke av fiskebåtar kunde passeras på kortare avstånd än två mil! Vad skulle då icke Saltströmmen vara?

Kejsar Wilhelm besökte den här om året och Hohenzollerns avisoångare låg där flera timmar, medan kejsaren från Kungsstötten på Knaplundö såg strömmen gå galen och vild. Kungsstötten, därifrån han såg undret, är rest till minne av kung Oscar II:s besök där 1873 och smakar gravsten över en grosshandlare, trots att Bodö landsförsamling gjort allt för att få den prydlig och lagt ut 3.200 kronor för den.

Bodö stad är utgångspunkten för en resa till Saltströmmen. På en eller två timmar kommer man dit. Ångaren styr ut ur Bodö hamn, går runt den udde, på vars yttre sida staden av misstag blivit byggd, och traskar sakta och makligt uppför Saltenfjord till Knaplundö.

Ejder, måsar, skarvar och andra sjöfåglar simma framför oss under färden. Innanför den nya molon förekomma de i flockar på trettio, fyratio, femtio — intill hundra.

Utanför molon bilda de formliga fält av rastlöst rörliga grå och vita punkter. Man kan icke förebrå dem för feghet. Ångaren kan händelsevis ha sin kurs rakt på ett sådant där fält av ejder och nalkas obevekligt, trots att de snabbt simmande fåglarna nästan springa på vattnet och med mirakulös säkerhet klara alla små backar, som vågorna bilda. I allra sista stunden dyka de med hastiga knyckar och ett raskt slag av vingarna eller flyga de upp för att slå ned strax vid sidan.

Ett intressant skådespel var det, som bjöds vid mynningen av Saltenfjord. En god stund hade vi iakttagit en större fågel, som med slappa, långsamma vingslag hållit sig högt uppe i luften och nu sänkte sig över en flock ejder. Det var en havsörn av största slaget. Ejdrarna skockade sig tillsammans, men döko icke och flögo icke. Örnen kom allt närmare, fortfarande med slapp och slö flykt. Vi väntade varje ögonblick att han skulle lägga sina vingar tillsammans och störta sig över flocken. Spänningen ombord var lika stor som bland ejdern, men medan ejdrarna summo hit och dit rådvilla, stodo vi som fastspikade och väntade katastrofen. Jag hade min lilla blixtkamera i beredskap, allting var på så nära håll, att de skarpsyntaste bland passagerarna kunde se örnens onda och stela blick. Men där hände icke något som vi väntade. Örnen flaxade och vinglade, var ovig och obeslutsam, ville gärna ha sin stek, men högg den inte. Slutligen var han endast några alnar från ejderflocken, och då flög den ifrån honom med snabba, vinande vingslag. Örnen höjde sig genast, hade icke tanke på en förföljelse, utan började samma klumpiga attack på en annan flock och på en tredje, fjärde och femte under loppet av en fjärdedels timma, Slutligen ledsnade han och satte sig på ett skär. Då vi där passerade honom inom det präktigaste skotthåll, lade han sina vingar till rätta och gned näbbet emot sin klo.

Vad denna vinterklädda kust är tryckande storslagen! Otto Sindings älskade Bodö myr ligger som ett liklakan och hans högt älskade fjällö står blåvit i havet och fryser. Han har målat vackra tavlor från dem bägge och skrivit vers om dem. På myren med den första odlingens djupa diken kors och tvärs och med de vida vyerna vill han bli begraven, då han blivit färdig med sitt måleri och sina verk. Ja, det är en intressant gravplats. Midnattssolen gör denna låga platå på näset trolsk och fager, och vinterstormarna susa häröver med ett till och med här i Nordland sällsport raseri. Midnattssolen tittar upp mellan ett par djärvt tecknade tinnar på Landegode och — snön myllrar från Borvastinden, Bejarens fjäll och det avlägsna Sulitjelma vid svenska gränsen. Man ser Sulitjelma härifrån under klara sommardagar och under solsken om vintern.

I söder står Sandhornets fjällrygg med skarpa linjer och bakom och ut på havet blånande fjäll av egendomlig byggnad.

Springare i dussintal följa oss från Saltenfjords mynning och visa sin vackra simkonst. Av och till plaskar det i vattnet på ömse sidor om ångaren, då en av de vackraste fiskarna gjort ett bågigt, mjukt hopp över vattnet och nu i lättjefull lek smäller sin sida mot en våg. Vinterliggande seglare ligga i fjordens vikar med snövita branta fjäll över sig; vår kapten talar om Orientens vitbarmade odalisker; bestyreren för Ankers marmorbrott talar om vit marmor; den nordlandsbåt, som hämtar oss och för oss till land, är halvfylld av snö och mellan soltindrande höga snödrivor söka vi oss upp till en lantbrukare, som bor mitt i strömmen. Här och där i allt detta vita brinna gårdarna i ilsket gult och rött i solskenet. På trappan står den halvlame handlaren i Rembrandtsbelysning; en droppe under hans nässpets glänser som en diamant, darrar och faller.

Nu är ingenting att göra; strömmen är lugn. I natt blir ebb; då är det för mörkt att se något. I morgon vid flod blir det lämpligt.

Saltströmmens stora märkvärdighet är, att den är en salt ström till och från havet. Den stora Skjerstadfjorden har en smal förbindelse med Saltenfjord och havet, och denna förbindelseled delas utav två öar till tre smala sund. Då ebb eller flod inträffar, pressas vattnet våldsamt ut eller in genom dessa sund, som då bli som forsar, fulla av virvlar, sugande stora vattenkittlar och små fall. Sex timmar går vattnet utåt och sex timmar inåt. Endast en kvarts timme vid full ebb eller flod ligger strömmarnas vatten stilla. Denna stund begagna lokalångarna för att slippa igenom. Det händer visserligen någon gång att strömmen kan passeras då den går stark, men då måste man gå med den och icke emot den.

Den mellersta strömmen är den starkaste, djupaste och obändigaste; det är den berömda Saltströmmen, en av Nordlands stora märkvärdigheter, fruktad, älskad och rik.

Stränderna på ömse sidor äro låga, delvis bestående av nakna hällar och delvis gräsbeväxta. Små hus stå uppklivna i sluttningarna, och i lä bakom en udde har ett dussin fiskarekåkar trängt sig tillsammans i en pittoresk grupp och se ned på det ständigt oroliga salta vattnet med det rika fågellivet på sin yta, mången slags läcker fisk i djupet och hundratals väldiga jättegrytor i sin konstigt byggda stenbädd.

Vi kommo till Saltströmmen under en olämplig tid — i slutet av oktober. Vill man se naturundret som storslagnast bör man vara här i april. Då översvämma alla vatten, som ha sitt inlopp i Skjerstadfjorden, och strömmen ryter och rasar, då ebben suger den stora fjordens vatten genom sunden.

Här är ett rikedomens och olyckans vatten. Fisk och fågel trivs här och fröjdar sig vid livet. Olyckan drabbar Saltströmmens folk årligen; döden i sugvirvlarna är icke så ovanlig. Här är ett sagors och ”skröners”^[1] vatten: det konstiga här sker, och det olyckliga som händer, överdrives, under det berättelserna gå man emellan. Här är ett vatten av ständigt intresse: de, som här bo, tröttna icke att tala om strömmens mångfaldiga ting, levande eller döda. Skäggiga och grönsvarta stenar stå blöta i ”fjären” (ebben; även den landremsa, som står torr under ebb), och jättegrytorna med sina vilande svarvstenar äro föremål för kråkors och måsars undersökning och högljudda konversation. Ejdern, den romantiska fågeln, som på samma gång är leverantör till något så prosaiskt som dunhandlare, bor här i hundraden och lägger ägg och beskattas på ett litet skär här bredvid.

Springare besöka detta vatten och leka sig igenom det, ty deras simning — så förunderligt kraftig den är — är endast en lek. Grindvalen kan gå hit in i stora skaror, hoppande efter varandra under muntra åtbörder — och till och med valen!

Ja, om valen berättade Andreasson i Kapstö en historia. Detta jättedjur, denne storsimmare, som med en harpun i kroppen kan bogsera ett hundra hästkrafters ångfartyg en hel dag, trots att fartygets maskin arbetar back, detta väldiga havsvidunder klarar sig icke i Saltströmmen, då den har gott om vatten från Skjerstadfjorden och är riktigt galen. Mången gång har Andreasson stått ute på gårdens trappa och haft storartat nöje av väldiga valar, som försökt gå emot Saltströmmen. De ha piskat vattnet i raseri, sade han, och gjort vildsinta, stora hopp, men virvlarna ha fattat och lekt med dem och givit dem respass tillbaka.

En ”skröne” från Salten hade vi fått till livs, och den hade berättat, att en stor lastpråm, som tillhörde Sulitjelmabolaget, på försök hade släppts i strömmen vid utgående ebb. Det gick bra ett långt stycke. Pråmen dansade och kastades emellan stränderna, men höll sig flott. Så nalkades den en skummande vit fåll av upprört vatten; en virvel mötte och pråmen dök rätt ned och försvann. Den hade ett par timmar därefter kommit upp på Saltenfjords yta, mald till små smulor. En äkta Saltenskröne!

Det ges så mycken olycklig sanning om Saltströmmen, att det synes mig vara onödigt att ljuga på den. Under fiske efter torsk, kvejta, sej, lax eller rödfisk kan det hända sig, att en smidigt fager saltværing (nordlandsbåtens vackraste typ) kan våga sig för nära — kan ryckas med — kan klara sig några minuter — kan komma till en sugvirvel och dragas ned. Om en stund komma spillrorna av båten upp till ytan, medan liken av familjefäderna ännu svänga om i djupet bland hopar av kvejta och uhr. Olyckan blir strax bekant. Strömmen ligger strax under gårdarnas fönster. Sådana dagar gråter man vid Saltströmmen, men dagen efter är man där igen och fiskar — och kanske vågar livet.

En gång hände sig att en ångbåtskapten gick med sin ångare i Saltströmmen på olämplig tid. De, som från stränderna sågo försöket, väntade ångarens krossande och sjunkande och varje mans död, som ombord var. Men strömmen var nådig. Där det såg som farligast ut och varenda man ombord väntade sig döden på ögonblicket — där togs ångaren av en kraftig våg och kastades helt lätt på en slät klippa vid ena stranden, där den blev liggande oskadd, men halvstjälpt.

Strömmen är lika stark vid utgående och ingående med undantag av vårtid. Skjerstadfjorden har då sina älvar svällande av allt snövatten från fjällen omkring, och strömmen är då vid inträffande ebb som en låg, våldsam fors. Husen på stränderna lära darra. Rykande vattenskum stiger upp från de breda, men låga vattenfallen, och dånet hörs på långt håll. Så berättas.

Nu var här icke så intressant. Vi, som visste att vi här hade framför oss Norges mest storartade ström, kände oss besvikna och talade sakta med varandra om våra lögnhalsar i Lofoten.

Nu var här som ett kraftigt virvelvatten mellan två fall i en fors. Men här och var gingo elaka vita strömmar mellan vågorna och virvlarna, och det var nog så trolskt i alla fall. Här började en virvel svänga helt plötsligt, därpå draga sin periferi tillsammans, djupna till en tratt och så plötsligen fyllas och dö. Där slogo sig två svängande vattengrytor tillsammans och gjorde varandra om intet. Tusende sömmar och fållar fårade vattnets yta, men ingen av dess teckning bibehöll sig. Varje ögonblick förändrades strömmens riktning. Det var som en berättelse, huru onda andar i Saltströmmens djup jagade varandra i planlös ilska.

Ejdern låg och vaggade på de vanskligaste ställen, svängde med i virvlarna, gungade på vågkammarna och snurrade mellan stenarna, men klarade sig och led ingen manspillan.

Mitt i allt detta kom en listerbåt.

Då fingo vi se att en färd genom detta fruktade sund kunde vara vansklig nog — om också icke så farlig en oktoberdag.

Listerbåten sköt god fart för vind och ström, men gick icke långt, förr än han, trots att han hade väl skotat, föll av betydligt, gick runt och kovände till hälften. Med aktern före började han så en annan avdelning i sin seglats och gjorde lika god fart som kräftgångare. Han såg hjälplös och komisk ut.

Efter förtvivlade ansträngningar lyckades männen få sin farkost upp i ett bakvatten under land. Där åstadkommo de något som skulle föreställa stagvändning; båten låg på andra bogen ut i strömmen med samma resultat som förut, med skillnad, att han hamnade vid andra stranden. Under nytt försök att stagvända rände han sig upp på ett skär och skrämde upp en väldig mängd ejder. Nu lät han gå pik- och försegelsfallen och inväntade bättre tider.

”Det där borde de ha tänkt sig”, sade folk.

1. Skröner = Münchausiader.