Norrtullsligan/Kap 11
| ← Kapitel X. |
|
Kapitel XII. → |
XI.
Vi hade i vår barndom en lärarinna klädd i grå uppnappsklänning, jag glömmer aldrig hur hon regelbundet inledde skolarbetet på måndagsmornarna med att i gravlik ton uppläsa en morgonbetraktelse, som började så här: ”En ny vecka med dess mödor och bekymmer begynner åter — —.” Mycket uppmuntrande för små barn var inte detta, och jag minns, att det ofelbart varje gång klämde in oss i en slags missmodets pansar, vi undrade alltid vad för slags mödor och bekymmer, som skulle komma på vår lott.
Jag tycker, jag har blivit precis lik den där stackars skolfröken, ty mina tankar vid årets början går ungefär i samma stil. Det kanske blir ett utmärkt år, fast det just nu ser litet tråkigt ut.
Det är slut med helgen och slut med friden.
Ligans håla har varit skådeplatsen för ganska upprörda scener de sista dagarna. Det ser ut som om flickorna på F. B. verkligen på allvar tänkte på att gå från ord till handling, men o, du milde, så mycket ord först! Sammansvärjningens ledare har haft sina överläggningar häruppe, och de har varit både hetsiga och högljudda. Det har först och främst gällt att bearbeta opinionen bland personalen, och den är hårdbruten mark. Ledaren, fröken Stenberg, anförtrodde mig, att det var att bli förtvivlad åt. De flickor, som hade föräldrahem i Stockholm och därigenom skyddades för de försakelser kamraterna fick pröva på, ställde sig tämligen indolenta. Och bland de andra fanns lika många meningar om tillvägagångssättet som där var flickor till och litet mer.
Under sammankomsterna hos oss, gällde det att enas om en aktion, och ord rann i strömmar. Baby var mitt i elden, med gäll stämma och blixtrande ögon. Det är reaktionen efter svärmeriet, som tar sig detta uttryck.
Kamraterna säger, att hon är en riktigt fanatisk liten agitator. Vilket är modigt av henne, då hon kan förutse att bli förrådd och märkt vilken dag som helst av någon av flickorna, som vill stå väl hos höga vederbörande. Denna misstanke är icke vacker, men bottnar i ett fel hos oss överklasskvinnor — fast gunås för överklassen — som det inte lönar sig att neka för, om än många gör det.
Vi hade strejkkommittén på kaffe nyligen — det var i början av månaden, då man ännu var den sangviniska ägaren av ett par tior i portmonnäen — och jag frågade då, hur många de kunde räkna på. Ja, de trodde tre fjärdedelar i bästa fall. Och vilka?
Det visste de inte så här i hastigheten.
— Jo, sade jag, det är de bland er som måste leva uteslutande på ert arbete och har utsikter att allt framgent få göra det, emedan ni icke har någon fästman eller flirt eller hopp om att få.
Jag kom i detsamma att tänka på, att jag sagt det, som aldrig skulle förlåtas, icke ens av dem, som grundligast sagt farväl till världen och hoppet om kärlek och hemlycka. Men då var det så dags.
— Hur kan du säga så? frågade Baby efter en något pinsam paus.
— Därför, sade jag, att kvinnans kärlek och kvinnans verk måste vara fiender, som vi har det ställt nu för tiden. Det enda sättet för oss att förlika de bägge tingen har alltid varit att göra ett kärleksverk av dem. Och det kan ju en sjuksköterska göra, en lärarinna kanske, en som har höns eller en trädgård och allra mest en hustru eller mor, men nämn mig en kontorist, som kan göra ett kärleksverk av sitt sifferarbete och sin maskinskrivning!
— Det skulle vi kunna göra, sade Eva och fröken Stenberg på en gång, du känner inte till oss, men sätt en riktigt kvinnlig kvinna på ett kontor, och det är inte omöjligt, att hon fattar ömhet för reskontran och tar moderlig vård om bläckhornet och kontorspojken.
Det blev en het dispyt om kvinnans kallelse, jag fick ett par på min sida, men större delen emot mig, och slutligen spårade vi ur, och det blev litet ledsamt.
Dagen därpå kom Baby och berättade, att hon mönstrat leden och funnit, att min beräkningsgrund inte var så tokig.
— Jag är ju själv ett bevis på det, sade hon och satte ut munnen.
Hon har inte ännu övervunnit notarien, och han är förargad för att hon mankerade i bostonklubben och telefonerar två gånger om dagen till en annan.
Nästa dag kom hon med andan i halsen:
— Direktören vet alltihop; de har skvallrat!
— Vad säger han? frågade Eva och jag på en gång.
— Säger? Han säger ingenting, han bara går omkring och ler så infernaliskt, så jag tror, att om vi inte smäller sta med det första, ler han död på hela planen. Och när vi står och pratar och viskar i korridorerna, kommer han alltid förbi, alltid, dyker upp som ur jorden, och då ville vi helst dyka ned i den.
Så gick en dag igen, och Baby var icke på hushållsskolan, men när jag kom hem, låg den lilla uppviglaren och grät på soffan, som riktigt skakade under hennes snyftningar.
Bredvid henne satt Emmy alldeles handfallen och stirrade hjälplöst ut i rymden, och då jag fann det bäst att låta Baby gråta ut, fick jag in Emmy i vårt rum.
— Vad har hänt?
— O, något så tråkigt. Men det är deras eget fel.
— Berätta. Vems felet är, får vi reda ut sedan.
— De blev inkallade till direktören på morgonen.
— Vilka? Baby?
— Ja, och fröken Stenberg och två till och blev uppsagda för att de försökt uppvigla kamraterna.
— Det var besynnerligt. Innan någonting hänt? Hur visste han det?
— Där är väl några, som skvallrat.
— O, jag skulle ha dem här! Men vad gjorde ni då?
— De gick in till direktören med den där skrivelsen du vet de satt upp om högre lön och kortare arbetstid, och så la de till, att Baby och fröken Stenberg skulle få komma tillbaka.
— Nå?
— Direktören sa nej till alltihop.
— Och då? Jag var så upprörd, att jag darrade.
— Då var det väl en tjugu stycken, som sa ifrån, att de gick.
— Hur många är ni?
— Fyrtiosju.
— Så det blev inte fler? Vad sa chefen då?
— Han sa, att de fick göra, som de ville, han kunde få övernog med jäntor, som var tacksamma att få arbete hos honom. Stenberg ska ha sagt, att det skulle nog inte bli så lätt, som han trodde, och då fråga han, om hon nånsin sett fruntimmer hålla ihop.
— Men det tycker jag, att ni visat att vi kan, sade jag. Det är bra gjort i alla fall som en demonstration betraktat. Sen blir frågan, vad vi nu skall göra. Hur vi skall bära oss åt med er båda utan arbete och inkomster?
— Snälla du, sade Emmy.
Jag såg på henne, att hon hade svårt att komma fram med vad jag naturligtvis hela tiden förstått: att hon inte var bland de tjugu. Och jag greps av medlidande.
— Jag förstår dig, Emmy, sade jag. Du har ju ställt dig avvisande hela tiden.
Det blev tyst. Slutligen sade hon lättad:
— Jag har tänkt på, att jag kan nog hjälpa Baby litet, tills hon får något, för kassören sa att han trodde vi andra, som var lojala, skulle få påökt.
— Jaså, sade jag och gick in till Baby, som nu grät stilla och trött.
— Du skall inte vara ledsen, min älskling! sade jag och kysste henne.
— O, Pegg, sade hon ur djupet av sitt hjärtas bedrövelse, det är så skymfligt!
— Prat, barn, det är duktigt gjort, fast, o, så förfärligt huvudlöst! Men det hänger så ofta tillsammans. Om tjugu år kommer ett sånt här företag att lyckas.
Och jag försökte sakta att vända på hennes kudde, men den var lika våt på båda sidorna.
— Och så är jag så förfärligt fattig, sade Baby, och alla de andra också — för min skull. Vad tror du Gud skall säga?
Jag pysslade om henne som ett litet barn, det är som om hon vore det, alldeles som Putte. Jag undrar om jag inte i själva verket är oerhört moderlig. Om jag skulle söka plats på ett barnhem eller sätta upp hönseri. Det skulle bestämt passa mig bättre.
Mitt upp i tårarna kom Eva. Hon blev eld och lågor, kallade Baby en martyr och hjältinna och lyckades pigga upp barnet för stunden. Men Emmy visade hon ett så uppenbart förakt, att det till och med tog på den beskedliga stackaren.
Jag har aldrig sett Eva sådan. Det blev en scen mellan henne och Emmy, där Emmy så småningom tändes upp och ilsknade till och blev högljudd och oresonlig; vi hade aldrig kunnat drömma om, att det fanns så mycket energi inom henne.
— Jag har varit med om ett sådant där tilltag en gång för länge sedan, sade hon. Vi var åtta, som sade upp oss på en gång på ett kontor, där man svalt oss och lovade bättre och aldrig höll. Vi tyckte det var en sådan bräcka, men samma dag annonserade chefen och fick sexti svar!
— Ja, men detta är en hederssak, sade Eva.
— Nej, sade Emmy, det är en magsak, det vet ni mycket väl. Och för att Magnhild varit enfaldig, behöver inte jag bli utskälld, när jag är klokare.
Därmed gick hon. Det var mycket sorgligt. Vi har alltid varit goda vänner förr, och jag har hållit av Emmy som man håller av en gammal schal.
Ja, jag var inte ett spår ond på henne, för det är inte gott att vara entusiastisk när man är äldre, klen och fattig, men jag kunde inte få Eva att se på saken med min toleranta blick.
Vi höll på att komma ihop oss vi med, men ångrade oss i sista stund för att icke förvärra situationen.
Vi tog varann i famn och kommo överens om, att Hall Caine hade rätt, när han sade:
What a misery to be a woman!