O hav med ödsliga salar
och iskalla, gröna rum,
där ingen hör eller talar
och dagens är evigt skum.
En nattvind spelte på sin hesa giga
och kring skorstenspipor och kring däck,
när uti djupet nedsjönk sakteliga
en engelsk örlogsman, som blivit läck.
Nu stiger ett eldklot ut havet,
nu flykta dimmor och natt,
nu glömmom, vad mörkret begravet
av smärta och hemliga skatt.
Nu dansar solen på ett golv av glitter,
hon dansar på en rörlig mosaik.
Men djupt därunder, stel och dyster, sitter
Lord Kitchenener mellan bleka sjömanslik.
