Odæ Sveticæ (1674)/I. Werldenes Förwanskligheet

[ 2–3 ]I.

Gud är god/ ock gott är alt/
Hwad hans godheet haar befalt.

Cantus.

Wår högste HErre Gud som alting wäl har lagat/ Haa af sit runda råd i Nåder så behagat/ At alt hwad Jordiskt är/ hwad under Månans ring Begrijps/ thess wäsend är en omförwansklig ting.

Bassus. 2.

Snart Wattnet stilla syns: snart thäd ock öfwer-swallar
Skoog/ Åker/ Äng ock Mark/ skön' Huus och lustig' hallar:
Snart sjunker thet i Jord/ och hafwer ther sitt lopp
I Ådrar af ock til/ som Bloo'n i Mänskio-Kropp.

3.

Snart stijger thet i högd/ tå plågar man thet kalla
En Dimba/ Tökn/ Moln: snart plär thäd jordwerts falla/
Tå heeter thäd ett Regn: kalt blijr thäd Iis och Snö;
Är Watten seen som som förr/ när thäd blijr smällt i töö.

[ 4–5 ]4.

Rätt slijk för andrings laag är Jorden undergifwen/
Snart är hon Jord/ ock snart til Gräs ok Örter blifwen;
Snart säd/ snart annan Fruckt/ som sen förtäres opp:
Thäd förr waar Jord blijr då til Seenor Kött och Kropp.

5.

Män som alt Wattn sist til Hafwet åter-länder/
Altså hvad Jordiskt är/ til Jorden åter wänder:
Från Öster/ Wäster/ Sör/ och från wår kalla Nord/
Så wij til samma Mål/ wij läggioms need i Jord.

6.

Är thäd ey klagan wärdt/ at wij Guds ädla Gåfwor/
Wår vngdoms Mood ok Mackt/ mång Jordsens sköna Håfwor/
Eij längre til wår lust ok nöije niuta få;
Bäst wij thermäd umgå/ så mäst mij ther ifrå!

7.

Regnbogan mång-let syns/ tå han sin Himmel målar/
Strax är han swunnen bort/ ey meer mäd Färgor prålar:
Så går thäd måd wår Kropp/ han är en bildad mull/
Nu står han stark ok rååt; strax signar han omkull.

8.

I Spånor/ Halm ok Strå/ Eldslogan lätt uptändes;
Män see dock til hur snart han brunnen är til ändes!
Så går thäd med wårt Lijf/ som sig så täckt framteer/
Nu lyser thäd så liufft; strax synes thäd eij meer.

9.

Ach Himmel! hwij är dock wårt Lijf så stackot blifwit?
Hvij haar Naturen eij oss tusend Åhr med-gifwit;
På hvilka wij Guds wärk å Jorden måtte see/
Alt til den Högstes lof/ ok wår förnöijelse!

10.

Män hvad! Ach hvad will iag/ tig Gud/ min Gud förskrifwa!
Will iag mäd mitt förnufft i tin Rådkammar klifwa!
Förlåt O store Gud/ förlåt mitt öfwerdåd:
Wij farom will/ män tu äst rätt i all tijn Råd.

11.

Thess iag mäd all min hog uppå tin godhet tänker/
Ok til then wissa Tröst mitt heela Hierta läncker:
Om nu en Sorgedag min Kropp bortröfwar hän/
Skal sist en Glädiedag mig honom giee igän.

[ 6–7 ] 12.

Ty will iag aldrig meer i Sorg mig öfwergifwa/
Män uti Lijf ok Död wijd roligt sinne blifwa;
Willtu mig kalla nu/ wäl ann/ iag är til reds:
Willtu iag lefwa skal/ min Gud/ iag är tilfreds.