Odæ Sveticæ (1674)/II. Werldenes Wandring afmålad genom en Siöfart

←  I. Werldenes Förwanskligheet
Odæ Sveticæ
av Samuel Columbus

II. Werldenes Wandring afmålad genom en Siöfart
III. Dygd är alltings rätta bruk  →


[ 6–7 ]

II.

Will du här lustigt segla få;
Måst du ok tåligt Storm utstå:
Så lycklig du dig skatta må/
Som du äst nögd i både twå.

Cantus.

Thäd wijda willa Haaf nu synes mildt och blidtt: Män strax af stormen wredtt/ af fräsand fradgan hwitt, Thess wågor brusa grymt/ thess buller skräckligt hörs/ En Farkost rifs ock drifs/ ock snart af leden förs.

Bassus.
[ 8–9 ]
2.

På werdsens yppna Haaf haar oss wårt öde satt;
Wij wanckom af ock til/ wij ymsom daag mäd Natt:
     Wind/ Mootwind/ Lugn ock Storm tilskifftes finnom wij;
     Mång dödlig farligheet wij blinde swäfwom i.

3.

Mång prydlig land ock strand wij skådom här ock där;
Til mången herligh Öö wij läggiom mäd begär:
     Män skada! man eij weet hvad Örter man där får/
     Mångt Suckersött Förgifft wårt Sinn ock lijf för-rår.

4.

Står Seglet fullt ock stint/ yfs man af Lyckan good;
Hvar wåg tå hötter opp wårt arma ställta Mood:
     Strax lyckan widrig är/ haar Modet sagdt go-Natt:
     Förtwiflan/ Sorg ock harm/ haar då dess rum besatt.

5.

Nu seglas lustigt af/ nu går för Wind och Wåg/
Thäd bär så lyckligt dijt man fijker mäd sin håg:
     Män snart är Stormen wäxt/ ock snart är wädret länkt;
     Man offta drifwen blijr dijt man haar aldrig tänkt.

6.

Ja/ offta skeer/ ty wärr/ thäd bär så lijte wijd/
At Skeppet får en Stööt/ ock därmäd siunker nijd:
     Man seglar för tu skööt/ ock störtes need i qvaaf;
     Man ährnar sig til Lands/ ock får i Siön sin Graaf.

7.

Säll then som fooga kan sig wijsligt effter Winn/
Ock när han blås förstarkt/ taar somlig Seglen in:
     Sand-reflar/ Klippor flyr/ seer sig alt waarli för/
     Ock när han bördfast är/ mäd tålmod wäntar Böör.

8.

Ja säll den efftergår den rätta Segel-Nåål/
Den sanna Stiärnans Lius til thäd utwallda måål:
     Fast haffens Böllior blå anfäckta Boord ock Stamn/
     Han effter faran får dock sist en önsklig Hamn.

9.

Du stoore Gud som oss ock Werlden skapat haar/
Du ock wår gode Gud/ wår Tröst ock Styrman waar;
     Din liufwa Nådes-Wind wår Hiertan röra lätt/
     Så skeer at wij til tig framkommom wäl ock rätt.