IX. Aria.
En naturlig Dödsbetragtelse.
1.
Hwad är thet åt at jag mitt sinne qwäljer.
För fåfäng vinst min ädla frihert säljer,
Förgäfwes mödar hufwud, hand och läpp;
Jag pine, plåge, qwälje mig framhärdigt;
Dock kommer then som gör mit wärk ej wärdigt
En finger knäpp.
2.
Har jag en gång utur folks samfund farit,
Blir sen med mig, som jag had' aldrig warit,
Jag blir uti thet långa tysta bragt.
En långlig natt har sjilt min ben och länder;
En långlig sömn min ögon, fötter, händer
Har sammanlagt.
3.
Et annat folk tå solens klarhet skådar,
Min lägerplats en ann' med föttren tråder,
Ack at jagg sjelf blir sinneslös til mull!
Jag har spelt ut, min wandring har en ända,
Mit glas är ur, min trå är af min slända
Nu spunnen full.
4.
Hwi wil jag tå om andra sorgse wara
På sjö och glöd stå locka eller fara,
När mig straxt hör en oundwiklig död
Skull' jag mig sjelf i sorg och oro föra,
Hwad wor' thet mer, än mig i lifwet göra
Onödig nöd.
5.
Träd frihet from i oförfalskadt smycke:
Träd fram och bryt mit ok i tusend stycke:
Mitt ok, med alt sit trä olik beswär,
Mitt ok thet jag sjelf willigt på mig lade,
Tå jag af oförstånd til skuggan sade:
Tu äst mig kär.
6.
Jag har nu lärdt inwärtes werlden känna,
Hur fåfängt är alt hwad wi efterränna,
Hur lyckan sjelf hon ställer osz försåt.
Gif Gud min werld med äran genomwandra:
Oft' mycket slit och släp om alt thet andra
Är intet åt.
7.
Gif Gud at jag behöflig medel njuter,
Til et gladt mod, tils jag min ögon sluter,
Thet är ock blir mig ensam et för alt;
Then mera wil, han mera efterletar,
Thet minst' af alla werldsfåfängligehter
Har jag utwaldt.
