II.
Wil tu här lustigt segla så,
Måst tu ock toligt storm utstå.
Tå lycklig tu tig skatta må
Om tu äst nögd i båda twå.
1.
Thet wida wilda haf
Nu synes mildt och blidt.
Men straxt af stormen wredt
Af frätand' fradgan hwitt,
Thes wågor brusa grymt,
Thes buller skräckligt hör's:
En farkost rifs och drifs,
Och snart af leden förs.
2.
På werldens öpna haf
Har osz wårt öde sarr;
Wi wankom af och til,
Wi ymsom dag med natt;
Wind, motwiind, lugn och storm
Til skiftes finnom wi,
Mång dödlig farlighet;
Wi blinde swäfwom i.
3.
Mång prydlig land och strand
Wi skådom här och ther,
Til mången härlig ö,
Wi läggom med begär
Men skada! man ej wet
Hwad örter man ther får,
Mångt sockersött förgift,
Wårt sinn' och lif förtär.
4.
Står seglet fullt och stint,
Yfwes man af olycko god:
Hwar wåg tå höjer up
Wårt arma stolta mod;
Straxt lyckan widrig är,
Har modet sagt god natt;
Förtwiflan, sorg och harm,
Har så thes rum besatt.
5.
Nu seglas lustigt af,
Nu går för wind och wåg,
Thet har så lyckeligt thit
man fiker med sin hog.
Men snart är stormen wäxt,
Och snart är wädret länkt:
Man ofta drifwen blir
Thit man har aldrig tänkt.
6.
Ja, ofta sker, tyvärr!
Thet bär så lite wid,
At skeppet får en stöt,
Och ther med sjunker nid.
Man seglar för tu skör,
Och störtas ned i qwaf:
Man ärnar sig til lands,
Och får i sjön sin graf.
7.
Säll then som goga kan
Sig wisligt efter wind,
Och när han blås för starkt,
Tar somlig seglen in,
Sandreflar, klippor skyr,
Ser sig alt warligt för,
Och när han bordfast är,
Med tolmod wänta bör.
8.
Ja, säll then eftergår.
Then rätta segelnål,
Then sanna stjernans ljus,
Til thet utwalda mål;
Fast hafsens böljor blå
Anfäkta bord och stam;
Han efter faran får
Dock sist en önsklig hamn.
9.
Tu store Gud, som osz
Och werlden skapat har,
Tu ock wår gode Gud,
Wår tröst och styrman war;
Then ljufwa nådewind
Wår hjertan röra lät;
Så sker at wi til tig
Framkomme wäl och rätt.
