Odjur, människor och gudar/En »urga»-färd
| ← Arresterad! |
|
En gammal spåman → |
EN »URGA»-FÄRD
Ännu en gång åkte jag förbi kända platser. Berget varifrån jag sett Bezrodnovs detachement och strömmen vari jag kastat mina vapen, allt detta låg snart bakom mig. Vid den första hållplatsen erfor jag en missräkning över att inga hästar funnos där. I jurtorna funnos endast värden på stället och två av hans söner. Jag visade honom mitt dokument, varvid han utropade:
»Jaså, min herre har rättighet till ’urga’. Då skall vi snart skaffa hästar.»
Han hoppade upp i sadeln, tog två av mina mongoler med sig, utrustade dem och sig själv med långa, smala stänger, fyra till fem meter i längd och försedda i ändarna med en repögla, samt galopperade i väg med min vagn efter sig. Vi lämnade vägen, färdades fram över stäppen under en timmes tid och kommo till en stor flock betande hästar. Under det mongolen var sysselsatt med att för vår räkning med sin stång och rännsnara, vilken också kallas »urga», infånga erforderligt antal av dem, kommo dessas ägare i galopp från bergen i närheten. När den gamle mongolen visade dem mina papper, hade de ingenting att invända och lämnade fyra karlar i deras ställe som följt mig dit. På detta sätt resa mongolerna, icke utefter postvägen utan direkt från den ena hjorden hästar till den andra, där de nya djuren infångas och sadlas och de nya hästägarna intaga de förras plats. Alla mongoler, som råka ut för att behöva fortskaffa en person, som har rättighet till »urga», söka fullgöra sitt åliggande så snabbt som möjligt och galoppera i rasande fart ungefär i den riktning den resande skall fram och överantvarda uppdraget åt grannen. Varje resande, som har rätt till »urga», kan själv infånga hästar, om dessas ägare ej finnas tillstädes, och äger att tvinga de förra att fortsätta och kvarlämna sina djur. Men detta inträffar mycket sällan, ty mongolen tycker aldrig om att söka reda på sina hästar i en annans hjord, emedan sådant alltid medför många tillfällen till tvist.
Enligt en förklaring är det detta bruk som givit upphov till staden Urgas namn bland främlingar. Mongolerna själva kalla den alltid Ta Kure, »Det stora klostret». Anledningen till att buriaterna och ryssarna, vilka voro de första som idkade handel i dessa trakter, använde benämningen Urga var den, att platsen var den förnämsta destinationsorten för alla de handelsexpeditioner, som färdades fram över stäpperna förmedels detta sätt att resa. En annan förklaring är den, att staden ligger i en »ögla», som bildas av tre bergåsar, och att utmed den ena av dessa floden Tolas lopp påminner om den stång, som kommer till användning vid färder över stäpperna med »urga».
Tack vare den mig medgivna, förmånliga rättigheten att färdas förmedels »urga», fick jag på en sträcka av omkring trehundratjugu kilometer genomfara trakter av Mongoliet, som aldrig besökas av resande. Detta gav mig ett välkommet tillfälle att iakttaga faunan i denna del av landet, och jag såg många väldiga hjordar av antiloper på femtusen till sextusen djur, en del flockar tjockhornsfår samt »wapiti» eller amerikanska älgar och »kabarga» eller myskantiloper. Understundom döko små flockar av vilda hästar och vildåsnor upp vid horisonten och försvunno.
På en plats såg jag en stor koloni murmeldjur. Över en yta av åtskilliga kvadratkilometer lågo de av dem uppkastade jordhögarna spridda med öppningar till de underjordiska gångar, däri dessa djur uppehålla sig. In och ut ur dessa hål sprungo de grågula eller bruna djuren, vilka voro av alla storlekar, upp till samma storlek som en ordinär hund. De rörde sig tungt, och skinnen på deras feta kroppar gjorde intryck av att vara för stora för dem. Murmeldjuren äro utmärkta »guldgrävare», som alltid gräva djupa gropar och gångar samt kasta upp stenarna på marken. På många ställen såg jag högar, som dessa djur åstadkommit och vilka innehöllo kopparmalm samt längre norrut volfram- och vanadinhaltiga mineral. När murmeldjuret befinner sig vid ingången till sitt hål, sitter det rätt upp på bakbenen och ser ut som en träbit, en liten stubbe eller en sten. Så snart det får se en ryttare på avstånd, ger det akt på honom med stor nyfikenhet och låter höra skarpa visslingar. Av denna djurens nyfikenhet begagna sig jägare, som smyga sig fram till deras hål och svänga med långa käppar, på vilkas spetsar tyglappar äro fästade. De små djurens hela uppmärksamhet är upptagen av dessas fladdrande, och det är först den dödande kulan, som för djuret lämnar förklaring på hemligheten med detta förut okända föremål.
Jag såg en mycket spännande tilldragelse, när jag passerade genom en koloni av murmeldjur i närheten av Orkhon-floden. Där funnos hål i tusental, så att mina mongoler måste vara ytterst försiktiga för att icke hästarna skulle bryta benen i dem. Jag lade märke till en örn, som svävade högt upp i luften. Som en pil sköt den plötsligt ner till toppen av en kulle och satte sig där på en sten utan att röra sig. Om en liten stund kilade ett murmeldjur ut ur sitt hål och sprang till en grannes öppning. Örnen hoppade lugnt ner från kullens topp och stängde till ingången till hålet med sin ena vinge. Gnagaren, som hörde det härvid uppkomna ljudet, vände tillbaka och rusade till anfall samt försökte att få tillträde till sitt hål, där den tydligen lämnat kvar sina ungar. En strid började. Örnen kämpade med sin fria vinge, ett ben och sin näbb, men drog icke bort den andra vingen från hålets mynning. Murmeldjuret hoppade mycket oförskräckt emot rovfågeln, men föll snart omkull efter ett slag på huvudet. Då först drog örnen tillbaka vingen, närmade sig murmeldjuret, dödade det och lyfte det med svårighet i sina klor för att ta det med sig upp till bergen som en läcker frukostbit.
På platser med mera mager jordmån, där det endast växer enstaka grässtrån på stäppen, håller ett annat slags gnagare till. De kallas »imouran» och äro ungefär av en ekorres storlek. Deras skinn har samma färg som stäppen, och under det de sno omkring som ormar, samla de ihop frön, som komma flygande med vinden, och föra ner dem i sina små hål. Detta djur har en synnerligen trofast vän i stäppens gula lärka, brun på ryggen och huvudet. När den ser den lilla gnagaren springa omkring på marken, sätter den sig på dess rygg, flaxar med vingarna för att hålla balansen och rider utmärkt på denna raskt galopperande springare, som glatt viftar med sin långhåriga svans. Under sin ritt fångar lärkan kvickt och behändigt de på vännens kropp levande parasiterna och ger tillkänna sin belåtenhet med sin sysselsättning genom några korta, behagliga toner. Mongolerna kalla detta fyrfota djur för »den glada lärkans häst». Lärkan varskor det för annalkande örnar och hökar med tre gälla visslingar, i samma ögonblick den upptäcker dessa luftens stråtrövare, och tar själv sin tillflykt bakom en sten eller i någon liten grop. Efter den signalen sticker ingen »imouran» ut huvudet ur sitt hål, förrän faran är över. På det sättet leva den glada lärkan och dess ridhäst i ömsesidig vänskap.
I andra trakter av Mongoliet, där det var mycket rik gräsväxt, såg jag en annan sorts gnagare, som jag tidigare påträffat i Urianhai. Det var en mycket stor prärieråtta med en kort svans, och det djuret lever i kolonier på etthundra till tvåhundra individer. Det är intressant och enastående i sitt slag såsom den skickligaste jordbrukaren bland djuren genom det sätt, varpå det gör i ordning sitt förråd av foder för vintern. Under de veckor, då gräset är som saftigast, formligen mejar det ned det med snabba, ryckvisa svängningar av huvudet, under det att det biter av tjugu till trettio grässtrån med sina långa, skarpa framtänder. Sedan låter det gräset torka, och därefter stackar det sitt iordninggjorda hö på det mest vetenskapliga sätt. Först gör det en hög av omkring trettio centimeters höjd. Genom denna driver det ner i marken fyra lutande stickor, som löpa tillsammans mot högens mitt, och binder ihop dem tätt ovanför höet med de längsta grässtråna. Därvid låter det stickornas ändar skjuta fram tillräckligt långt för att möjliggöra, att högens höjd fördubblas, och sedan gör det åter en sammanbindning med andra långa strån — allt detta för att hindra vinterförrådet av foder att blåsa bort över stäppen. Detta förråd placerar djuret alltid vid ingången till sin kula för att slippa draga fodret så lång väg under vintern. Hästar och kameler tycka mycket om denne lille farmares hö, emedan det alltid är taget av det mest närande gräset. Hövålmarna äro så starkt gjorda, att man knappast kan sparka sönder dem.
Nästan överallt i Mongoliet träffade jag på antingen enstaka par eller hela flockar av den grågula stäpprapphönan, som går under namnet »salga» eller »rapphönssvala», därför att den har en lång spetsig stjärt, som liknar svalans, och emedan dess flykt är fullkomligt lik denna fågels. Dessa rapphöns äro mycket tama och orädda, så att man kan komma på tio till femton stegs avstånd ifrån dem, men när de lyfta, stiga de mycket högt och flyga långa sträckor utan att slå ned, och hela tiden giva de ifrån sig ett läte, som liknar svalornas. De äro ljusgrå eller gula, men hanarna ha vackra, chokladfärgade fläckar på rygg och vingar, och ben och fötter äro starkt fjäderbevuxna.
Jag fick tillfälle att göra dessa iakttagelser, därför att jag färdades genom sällan besökta trakter förmedels »urga», men detta befordringssätt hade också sina stora olägenheter. Mongolerna förde mig snabbt raka vägen mot mitt mål och togo med stor belåtenhet emot de kinesiska dollars, som jag presentade dem. Men efter att ha tillryggalagt omkring åttatusen kilometer på min kosacksadel, som nu låg bakom mig på vagnen alldeles betäckt med damm som en annan handelsvara, fann jag det högst obehagligt att bli plågad och skakad i denna vårdslöst körda vagn, som ovarsamt slängdes fram över stenar, kullar och gropar av de vilda hästarna med sina lika vilda ryttare och som hoppade och knakade samt endast höll ihop på grund av sin ihärdiga föresats att visa mig hur angenäm och inbjudande en färd i ett gott mongoliskt åkdon var! Alla ben i min kropp började värka. Slutligen pinades jag vid varje stöt, och till sist fick jag ett mycket häftigt anfall av ischias i mitt särade ben. På natten kunde jag varken sova eller förbli i liggande ställning eller ens sitta utan obehag, utan tillbragte hela natten med att gå fram och tillbaka på stäppen och höra på de högljudda snarkningarna från jurtans invånare. Stundom måste jag freda mig mot de båda stora svarta hundar, som anföllo mig. Följande dag kunde jag icke uthärda plågorna längre än till middagstiden, utan måste då ge tappt och lägga mig. Smärtorna voro outhärdliga. Jag kunde icke röra vare sig benet eller ryggen och fick slutligen hög feber. Vi voro nödsakade att avbryta färden. Jag tog in hela mitt förråd av aspirin och kina utan att dock få någon lindring. Framför mig hade jag en sömnlös natt, som jag icke kunde tänka på utan ängslan. Vi hade tagit in i den för resande avsedda jurtan vid ett litet kloster. Mina mongoler bådo dettas läkekunniga lama besöka mig, och han gav mig två mycket bittra pulver samt försäkrade, att jag skulle vara i stånd att fortsätta färden morgonen därpå. Jag kände snart en ökad hjärtverksamhet, varpå plågorna blevo ännu svårare. Återigen tillbragte jag en sömnlös natt, men i soluppgången upphörde smärtorna med ens, och en timme senare sade jag till om att en häst skulle sadlas åt mig, emedan jag var rädd för att vidare utsätta mig för vagnens skakningar.
Medan mongolerna fångade in hästarna, kom överste N. N. Philipov till mitt tält. Han förklarade sig bestrida alla anklagelser för att han och hans bröder samt Poletika skulle vara bolsjeviker och omtalade att Bezrodnov givit honom tillåtelse att bege sig till Van Kure för att sammanträffa med baron Ungern, som väntades dit. Men Philipov visste icke, att hans mongoliske vägvisare var beväpnad med en handgranat och att en annan mongol sänts i förväg med ett brev till baron Ungern. Ej heller visste han, att Poletika och hans bröder blivit skjutna samtidigt i Zain Shabi. Philipov hade bråttom och ville komma fram till Van Kure samma dag. En timme efter honom fortsatte jag min färd.