Oliver Twist/1
| ← Porträtt |
|
KAP. 2 → |
»Ursäkta herr föreståndare, får jag litet mera mat?»
KAP. 1.
Hvar och huru Oliver Twist kom till världen.
Bland andra offentliga byggnader i en viss stad, hvars namn jag af många skäl ej vill nämna, kan den också berömma sig af en sådan, som brukar förekomma i de flesta städer, stora och små, nämligen ett fattighus, och i detta fattighus föddes — hvilken dag kan vara likgiltigt för läsaren att veta — det människobarn, hvars namn förekommer i öfverskriften till detta kapitel. Länge efter det han af distriktsläkaren blifvit införd i denna sorgens och bekymrens värld, var det tvifvel underkastadt, om han skulle få lefva, tills han fick ett namn. Det var nämligen svårt att förmå honom åtaga sig det besväret att andas — ett brydsamt göra, men som ett slags vana har gjort till en nödvändighet för en angenäm tillvaro —, och en stund låg han flämtande på en liten ullmadrass, liksom balanserande mellan denna värld och en bättre, men med afgjord öfvervikt mot den bättre. Om Oliver under denna korta stund varit omgifven af ömma mormödrar, oroliga mostrar, erfarna ammor och höglärda doktorer, skulle han otvifvelaktigt ha blifvit bragt om lifvet i ett nu. Men som inga andra voro närvarande än en fattig gumma, som var litet omtöcknad af ett ovanligt kvantum öl, och distriktsläkaren, som skötte dylika förrättningar på ackord, fingo Oliver och naturen göra upp tvisten på egen hand. Resultatet blef, att Oliver efter några ansträngningar andades, nös och tog sig för att meddela fattighusets invånare, att socknen fått sig en ny börda på halsen, genom att stämma upp ett så ljudligt skrik, som man rimligtvis kunde väntas af ett gossebarn, som ännu ej längre än tre och en kvarts minut varit i besittning af det högst nyttiga tillbehör, som kallas stämma.
Då Oliver gaf detta första bevis på sina lungors fria och ändamålsenliga verksamhet, rörde ett lapptäcke sig, som låg vårdslöst kastadt öfver järnsängen, en ung kvinnas bleka ansikte lyftes matt upp från kudden, och en svag röst hviskade otydligt: »Låt mig se barnet, innan jag dör!»
Läkaren hade suttit med ansiktet vändt mot brasan och ömsom värmt och gnidit sina händer. Nu reste han sig, gick fram till hufvudgärden och sade med mildare tonfall än man kunnat vänta af honom:
»Seså, tala inte om att dö.»
»Å, Gud välsigne henne, den beskedliga stackaren!» inföll sköterskan och stoppade hastigt i fickan en grön butelj, hvars innehåll hon med synbart välbehag smakat på borta i sitt hörn. »När hon har fått lefva så länge som jag, herr doktor, och fått tretton barn, som alla ä’ döda så när som på två, som också ä’ här i fattighuset, så skall hon nog veta bättre än att tala så där. Kom ihåg, lilla stackare, hvad det är för en glädje att vara mor!»
Denna trösterika skildring af en mors framtidsutsikter gjorde tydligen ej sin afsedda verkan. Den sjuka skakade på hufvudet och sträckte ut sin hand efter barnet. Distriktsläkaren lade det i hennes armar. Hon tryckte lidelsefullt sina kalla, hvita läppar mot dess panna, strök med handen öfver sitt ansikte, såg sig vildt omkring, ryste, sjönk tillbaka — och var död. De gnedo hennes bröst, händer och tinningar, men blodet hade stelnat för alltid.
»Det är förbi», sade läkaren slutligen.
»Ack ja, stackars kräk», sade sköterskan och tog upp korken till den gröna buteljen, som hon tappat på kudden, då hon skulle böja sig ner efter barnet. »Stackars kräk!»
»Ni behöfver inte skicka bud efter mig, om barnet skriker», sade läkaren, i det han betänksamt drog på sig sina handskar. »Det är troligt, att det blir oroligt. Då kan ni ge det litet hafresoppa.»
Han tog på sig hatten, men stannade på väg till dörren bredvid sängen och tillade: »Det var en vacker flicka; hvar kom hon ifrån?»
»Hon fördes hit i går afse», svarade gumman, »enligt inspektörens order. De hade hittat henne liggande på gatan; hon hade visst gått lång väg, ty hennes skor voro alldeles utnötta; men hvarifrån hon kom eller hvart hon ämnade sig, det vet ingen.»
Läkaren böjde sig ner öfver liket och lyfte upp dess vänstra hand. »Den gamla historien», sade han och skakade på hufvudet, »ingen vigselring! — God natt.»
Han gick hem för att äta middag. Sedan sköterskan ännu en gång hållit sig väl med den gröna buteljen, satte hon sig på en pall framför brasan och började kläda på barnet.
Ända till detta ögonblick hade ingen kunnat säga, om det var en adelsmans eller en tiggares barn. Men nu, sedan han blifvit svept i den gamla blöjan, som gulnat i fattighusets tjänst, nu var han märkt och numrerad och hade fått sig sin plats anvisad: ett socknens barn, en fader- och moderlös, en stackars utsvulten träl, som skulle knuffas och skuffas fram genom världen, föraktad af alla, beklagad af ingen.
Oliver skrek af alla krafter. Om han vetat, att han var fader- och moderlös och hänvisad till fattighusdirektionens och sysslomannens ömma barmhärtighet, skulle han ha skrikit ännu högre.