Om statistik
|
| Återgiven ur Valda skrifter, andra delen, sid. 203–228 (1883), men ursprungligen införd i Odalmannen (1823). |
OM
STATISTIK.
(ur tidskriften odalmannen 1823.)Forntiden egde ej den i våra dagar beprisade vetenskap, som kallas statistik. Den är ett foster af nyare begrepp om stat och om statens ändamål. Efter dessa begrepp bestå en nations styrka och sällhet uti besittning af nyttiga eller angenäma handgripliga ting, och framalstring af sådana utgör det yttersta målet för dess verksamhet. De fordra alltså en vetenskap att mäta och väga och räkna hvarje folks materiella produktion samt dess såsom kapital upplagda besparing deraf. Småningom har denna låga, ensidiga statskunskap utträngt den forna högre statskonsten.
För greker och romare var fäderneslandet en idé, hvilken omfattade mycket mera än blotta fädernejorden. De beräknade icke med döda siffror, utan kände i sina lefvande bröst värdet af denna jord. De bestämde det ej genom uppskattningar af säd och gräs, som hon under ett qvinqvennium bar, utan genom heliga minnen af allt det höga, det sköna, det snillrika, det ädla, som hon i sekler burit. Inga njutningar, ingen rikedom, intet af detta materiella goda, som statistiken uppfattar och värderar, kunde stilla den trängtan, hvilken dref Ulysses att återsöka sitt bergiga Itaka. Han erkände, att denna lilla ö icke låg såsom flera andra »mot morgonens rodnad och solen», men, sade han,
»Ofruktbarare föder hon dock en blomstrande ungdom,
Och ej något jag ljufvare vet än fäderneslandet[1].»
I en senare tid voro de olympiska spelen Greklands nationalmöten, Homers sånger, templen och gudastoderna dess nationalgods. Den kultur, som derifrån utbredde sig, alstrade åt menskligheten förädling, åt statsförbundet frihet och ära. I dessa gemensamma skatter egde hvarje ibland Hellas söner sin arfslott, den han efter sin förmåga sträfvade att förkofra. Han såg utan afund den persiske vällustingens yppiga njutningsmedel; asiaten, så rik han var, förblef dock i sjelfva det grekiska språkets uttryck af nationens höga tänkesätt en barbar.
Statshushållning och politisk räknekonst voro obekanta för våra äldsta nordiska förfäder, med hvilkas öfverdådiga anda man förgäfves söker att förlika vårt sluga, vinstberäknande småsinne. Man må med någon framgång bemöda sig att efterapa deras yttre råhet; men den gycklande tillgjordhet, som förråder sig i dessa bemödanden, vittnar att man icke är delaktig af deras allvarliga mannakraft. Det inre väsendet af deras tid är förgånget och nedstiger ej från Valhall att upplifva de grofva former, hvilka, införda i vitterheten och i konster egnade åt det sköna, endast kunna förvåna såsom vidunderliga figurer i ett skuggspel. Icke bör man dock fördöma såsom lek den hyllning, hvilken en liflig ungdomskänsla gifver åt det stora framfarna; men icke heller anse för annat än lek sådana götiska bragder, som utöfvas på nutidens värdshus, och hvarifrån kämparne återvända till handelsboken eller till revisionsanmärkningarna eller till vågskålen eller till statistiska beräkningar af utsäde och boskapsstock eller allmännast och helst till viraborden. I begreppet om värden skiljer sig den nyare tiden så långt ifrån den gamla, att deras lynnen aldrig kunna sammanjemkas. Troligen förstodo ej de verkliga göter att urskilja mergel ifrån vanlig lera, ty den kemiska analysen var dem lika främmande som den filosofiska. Men de visste att annorlunda skatta den jordhög, som förvarade en fallen kämpes stoft, och annorlunda det platta sädesfält, öfver hyilket denna enkla minnesvård åt tapperheten stod upphöjd. Njutningar försakade de icke, men de egde känsla äfven för andra arter deraf än dessa, som köpas med materiella ting. De drogo först i härnad att förlusta sig med bardalek, och sedan när de ärorika återkommit derifrån, drogo de till gästabud.
Riddaretiden trädde in att tornera på ett nytt historiens fält. Ingen aning ens om statistik, om sifferräkning, använd till menniskoförmågans storhet, kunde uppstå uti sinnen, som svärmade för det sköna och det heliga. I fall någon då hade tänkt det, hvilken skulle hafva vågat att säga åt en riddare, som under mödor och faror offrat flera år af sitt lif för att slutligen få emottaga ett skärp af sin skönas hand: »Herr grefve! Er arbetskraft är onyttigt förspild; detta band hade endast kostat er en tunna säd, om ni köpt det hos krämaren.» Jag tror mig se Godefroi de Bouillon framför sin här af korsfarare, och jag föreställef mig, att en politisk räknemästare med manerlig ödmjukhet öfverlemnar honom en uträkning öfver antalet af dagsverken, som modernäringen skulle förlora genom hans lönlösa företag att befria den heliga grafven ifrån hedningars rån. Rysligen ljuder den förbittrade härens gny, men då det tystnar, hör jag en mild stämma, hvilken befaller att den febersjuke kalkylatorn skall afföras till något af dessa hospital, som barmhertigheten stiftat bakom lägret.
»Men hvad en tid har höjt, en annan tid förnedrar,
När menskans lösa vett en annan ställning får.»[2]
Och nu anse vi Godefroi för en narr, likasom han skulle hafva för narrar ansett våra sifferräknande statsmän. Hvilken har rätt? Utan tvifvel vi, ty vårt är ännu det sista ordet. Likväl, om icke det ädla, äfven någon gång öfverdrifvet till svärmeri, hade upplyftat menskligheten öfver den timliga nyttans låghet; om icke en Gustaf II Adolf med samma mod men med mera vishet än korstågens anförare hade liksom de dragit ut att strida och dö för en idé, hvad vore nu Europas folk? Betande hjordar.
Allt som svallet af ridderliga känslor sjunkit undan, hafva begreppen om allmän nytta förstenat sig. Sålunda, genom öfvergångsformationer, som det tillhör historieskrifvaren att utreda, har småningom bildat sig den nu rådande statsekonomiska materialismen. I Sverige uppkom den efter Carl XII:s död. Nordens Alcides var fallen, och ingen arm fans, som mäktade att lyfta hans klubba. Men beräknare framstodo, som kunde mäta hennes kubikinnehåll samt utreda hennes värde, om hon söndersplittrades till säljbara svafvelstickor, och under öfverläggningarna derom uppreste åter den befriade egoismens hydra hväsande och ettersprutande sina hundrade hufvuden. Gustaf III:s ridderliga svärd afhögg några af dem, men ej alla. Odjuret lefver och hotar att ur nya, allt mer och mer vidgade gap utgjuta vinningslystnadens giftiga ånga öfver nya slägten.
De statsekonomiska grundsatserna äro gamla, ehuru de icke förr än under det sistförflutna århundradet kunnat göra sig allmänt gällande. Då man läser 19:de kapitlet 24:de och följande verser i Apostla-gerningarna, tror man sig läsa en berättelse om något, som tilldragit sig i går. Paulus ville i Efesus förkunna Jesu heliga lära; men »thet var en guldsmed, benämnd Demetrius, som gjorde silfvertempel til Diana, ther the en stor vinning af hade, som thet handtverk brukade». Denne sammankallade sina embetsbröder, förestälde dem, huru Paulus »förvändt mycket folk, sägande at thet icke vore gudar, som gjordes med menniskohänder», samt visade, att detta förmätna påstående gälde icke allenast deras handtverk, hvilket »i then delen, hvaraf de sin näring förnämligast hade, skulle nederläggas», utan äfven den stora gudinnan Dianas tempel, som blefve föraktadt. Genom detta tal, hvilket skickligen svepte en allmän folktro omkring guldsmedernas enskilda intresse, verkade han ett upplopp, hvarunder den retade hopen, skriande: »Stor är the Ephesiers Diana!» misshandlade Pauli lärjungar och tvang honom sjelf att fly staden. Hvarje konseqvent anhängare af det statsekonomiska system, hvilket man kallat det merkantila, tänker och handlar i våra dagar såsom guldsmeden Demetrius, när det kommer i fråga att uppoffra något af ett lands eller en korporations handelsvinst åt de ädlare ibland mensklighetens angelägenheter. Likaledes, redan omkring sjutton hundra år förr än de fysiokratiska lärorna framstäldes i system, voro de yrkade af en materialist, med hvilken jag dock ingalunda vill förlikna den redlige doktor Quesnay och hans talrika lärjungar. Men också blefvo de redan då vederlagda, vida bättre än i alla senare digra afhandlingar, genom det enkla gudomliga svaret: »Menniskan lefver ej af bröd allena, utan af hvart och ett ord som utgår af Guds mun».
I ett nytt europeiskt statssystem har den länge vanvårdade kristendomen åter blifvit inkallad till nödfallshjelp för samhällsordningen. Men ännu förmärkes det just icke, att den kristna lärans anda upplyftat de rådande begreppen om statens bestämmelse. Att förvandla stenar till bröd anses ännu såsom det mål, dit den gudomliga kraften hos menniskan må sträfva och må ledas. Under det att tron öfverspännes till en oftast lönande mysticism, försvagas allt mera och mera kärlekens förmåga till oegennyttig handling. Hjertats rörelser mot det ädla, det sköna, det goda stängas inom det enskilda lifvet; i det offentliga verkar endast det beräknande sinnet för nytta. Man uppmanar nationerna att oroligt fråga: »Hvad skola vi äta? Hvad skola vi dricka? Hvad skola vi kläda oss med?» Men ingen helig röst ifrån det öfver heden upphöjda berget säger dem, att »lifvet är mera än maten och kroppen mera än kläderna[3]».
Att förnedra ändamål till medel och deremot upphöja medel till ändamål synes utgöra ett ibland hufvuddragen i den nuvarande tidens lynne. Religionen hyllas som en polisanstalt; vetenskap och konst, då man finner sig icke kunna alldeles umbära dem, användas såsom tjenstepigor till nödiga hushållssysslor, eller der de äro synnerligen gynnade, upptagas i de förnämare husen för att leka med barnen. Deremot, i stället att blott underhållas såsom medel till menniskoförmågans högre utveckling, sättes det fysiska lifvet till ändamål för denna förmågas hela verksamhet. Emedan själen behöfver en kroppslig hydda, anser man staten endast vara en ordnad sammanställning af sådana, hvar på sin afmätta och fredade tomt. Förvandlande alltså stat till stad, beräknar man dess styrka efter antalet af bostäder samt dess styrelses förtjenst efter dessas yttre tillstånd, efter vallarna omkring dem, efter brandredskapen o. s. v. Men man sörjer icke för invånarnes liflighet och kraft, obekymrad, om de tvina bort under armod och olust eller förhärjas af en smittande pest.
I öfverensstämmelse med det hela handlar äfven i hvarje del den nyare mekaniska statskonsten. Verkningsmedel, icke verkningskraft, söker den att utvidga. Statsekonomerna dela sig i sekter, hvaraf den ena påstår, att ett samladt kapital af redbart mynt, och den andra, att ymniga förråd af naturalster utgöra en nations rikedom; den ena följaktligen gifver företrädet åt den utrikes handeln, som inbringar främmande penningar, och åt de slöjder, som förädla råa ämnen till varor för denna handel; den andra åter åt jordbruket och de näringar, hvilka upphemta eller frambringa naturens omedelbara gåfvor. Men dessa statskloke, tvistande om nationalrikedomens natur och orsaker, undersöka ej orsaken, hvarför en nation må sträfva att blifva rik på jordiska ting. De utreda icke förhållandet emellan tillgång på sådana ting och den oupphörliga utveckling af mensklighetens kraft, hvartill staten i evighet sträfvar; undersöka icke, om ej vissa sätt att förvärfva fysisk rikedom kunna leda till andeligt armod: samt upptaga icke i sina beräkningar medlen till de ädla njutningar, som det inre sinnet hos menniskan gifver henne, eller till uppehälle för det nationallif, hvilket ej hemtar sin föda ur magen. De löjliga försöken att bestämma en skilnad emellan produktift och icke produktift arbete, emellan närande och tärande medlemmar i samhället, visa tydligast på hvilken låg ståndpunkt de statsekonomiska lärosystemen befinna sig och måste förblifva, så länge de göra anspråk på sjelfständighet och icke medgifva sig endast vara underordnade delar af en högre statsvetenskap. Produktiv är efter Adam Smiths skattning den konst, som tillreder rusande drycker, hvilkas öfverflödiga bruk förnedrar menniskan till det vämjeligaste ibland djur. Närande och följaktligen nyttig statsborgare är den store bränvinstillverkaren, som använder sitt kapital och sin idoghet att förvilda och förfäa folket i nejden omkring sig. Oproduktiv åter är tonkonsten, emedan dess omedelbara produkt, välljudet, ej kan uppläggas; emedan den måste njutas i samma ögonblick den frambringas och icke såsom bränvinet och skinkan kan sparas till kommande fröjdedagar. Tärande och alltså skadlig medlem i samhället är virtuosen, emedan den känslolyftning han uppväcker icke verkar så ögonskenligen och så länge som ett redbart rus. Tärande, likasom lösdrifvaren, är ock efter denna teori statsmannen, religionsläraren, vetenskapsidkaren, domaren, som vårdar samhällets inre fred, och krigaren, som försvarar dess sjelfständighet. De frambringa icke sådana produkter, som kunna säljas på torgen eller i krämarbodarna, och andra hafva ej detta bortom alstringsstunden fortfarande bytesvärde, hvilket den materialistiska rikedomsteorien endast erkänner. Till förvärfning af det nationalkapital, som hon skattar och hvars förkofring hon åsyftar, fordras också den ytterst möjliga söndring af menniskokraften, ty genom arbetets ytterst möjliga delning uppkommer den högsta varuproduktion, enligt det af Smith anförda och af hans lärjungar sorgfälligt upprepade erfarenhetsbeviset, hemtadt ifrån tillverkningen af knappnålar. Menniskosamfunden, betraktade fordom såsom organismer, uti hvilka hvarje lem var delaktig af det helas lifskraft, eller såsom verldar, der hvar liten atom afspeglade det stora systemet, blifva sålunda maskiner, sammansatta af hjul och stänger och trissor, hvilka hvar och en inom sin egna vidare eller trängre krets röra sig, beroende af hvarandra så länge det mekaniska verket håller, men om det går sönder, lediga och passande att inflyttas i hvilket annat, som en ny maskinist framstår att förfärdiga. Knappnålshufvudet allena sysselsätter i en väl ordnad fabrik tre särskilda klasser af arbetare, hvar med sitt lifstidsyrke, ifrån hvilket deras menniskoförmåga ej kan afvika, utan att produktionen och i följd deraf nationalrikedomen skall förminskas. Äfven till dessa värf, som anses för oproduktiva, har kapitaliseringen och dess medel, arbetsdelningen, utsträckt sig, befrämjade genom bruket af en gemensam representant för bytesvärden, penningen, samt genom upptäckter af sätt att mekaniskt söndra snillets och mannamodets kraftyttringar. Den legde fosterlandsförsvararen nedlägger nu icke med individuel styrka och rådighet en eller flera af den fiendtliga hären. Krutets uppfinning har förvandlat krigskonsten till en mekanism. Artilleriets allt mer och mer fullkomnade verktyg uträtta på fälten mera än den lefvande mannakraften, för hvilken endast de bergiga landen ännu erbjuda tillfällen till en friare verksamhet. Likaså på det öppna hafvet afgöres segern förnämligast af skeppens byggnad och rörlighet[4]. Boktryckerikonsten, hotande att till oändlighet utgrena kunskapsfördelningen, gör den lärde till arbetare på något särskildt stycke af ett helt, som intet menniskohufvud förmår att omfatta. En Plato, en Aristoteles, en Baco, innehafvare af sin tids hela vishet, kunna sålunda ej uppstå i den nyare verlden. För att likväl söka att sammanhålla det mångfaldiga i vetenskaperna och för att bringa det döda kapitalet deraf i omlopp förena sig dessas idkare uti lärda samfund; men äfven de måste delas i klasser, likasom de lägre menniskofärdigheterna äro skiftade emellan verkstäderna för särskilda skrån.
Ur detta allt söndrande tidslynne och såsom rönsamling för de materialistiska statsteorierna har statistiken uppkommit. Med hjelp af de beräkningar, som den lemnar öfver hvarje folks tillstånd och som den uppställer i åskådliga tabeller, tror statsmannen inom sitt kabinett och statsläraren vid sitt skrifbord sig hafva hela jordklotet framför sig, mönstrar dess särskilda kända nationer samt bedömer deras olika krafter, deras sällhet och makt, såsom den råe örtletaren inom några timmar skådar och räknar naturens rikedom, samlad och uppklistrad uti ett herbarium. »Men», säger Heeren, »finnes det väl inom vetenskapernas hela omfång en enda, hvilken blifvit så förnedrad till ett tanklöst fuskareverk som statistiken. Gifver uppgiften af menniskors och fänadens antal, gifver i allmänhet statskroppens sönderstyckning tillräcklig kunskap om en stat? Då vore också anatomen en menniskokännare, emedan han dissekerar lik.»
Men derfor att hvarje stat lefver, att den icke är ett lik, blifva de statistiska beräkningarna öfver dess krafter alltid osäkra, oftast falska. Statistiken har likväl allt mera och mera vunnit insteg och förtroende äfven hos oss svenskar, hvilkas naturförhållanden samt deraf bildade urgamla lynne och bestämda mångsidiga verksamhetsriktning hade bort freda oss derifrån. Det är således af vigt äfven för oss att närmare undersöka denna moderna vetenskaps grunder samt att utstaka gränserna för dess användbarhet.
Den har till ändamål att bringa folkens krafter, statsbördor och förmögenhetstillstånd under aritmetisk beräkning. Är nu detta möjligt? Eller innebär icke en sådan afsigt, ovilkorligen uppfattad, en orimlighet?
Till all räkning fordras någon bestämd qvantitet, med hvilken andra, kända eller okända, skola jemföras och mätas. Men för de statistiska beräkningarna finnes ingen enda enhet gifven. Den politiske räknemästaren adderar, subtraherar, multiplicerar och dividerar således oupphörligen enkelheter af skiljaktiga qvantiteter, och talen, som derigenom uppkomma på papperet, hafva ingen motsvarighet i det verkliga samfundslifvet. De kunna endast närma sig till sanning i samma mån som staten närmat sig till ett dödt maskineri, uti hvilket samhällets medlemmar verka såsom räknebara ting och icke såsom lefvande beståndsdelar af en frisk organism. Statistiken förutsätter mekaniserade stater med aftynande anda och kraft, och det värde, som denna vetenskap i nyare tider vunnit, röjer alltså lågheten af de moderna politiska begreppen samt de derefter bildade statsinrättningars riktning att förnedra menskligheten.
Detta, som det synes, hårda omdöme kräfver att bevisas. Jag vill derför med några exempel ådagalägga, huru man i statistiska beräkningar adderar såsom jemnlika enheter de i ett fritt och lefvande samhälle mest olika qvantiteter, och huru dessa räkningsutslag endast då kunna blifva approximatift riktiga, när samhället består af slafvar, hvilka så nära som de särskilda djurslägtenas individer likna hvarandra i förmåga, i verkningsdrift och i behof.
Ibland det första, som statistiken öfver ett rike upptager, är dess folkmängd. Man sammanräknar de menniskor som der lefva till ett tal, med hvilket man mäter talen af menniskor i andra riken och derefter afgör dessas förhållanden till hvarandra i försvarsstyrka och produktionskraft. Antingen är nu denna addition alldeles orimlig, eller förutsätter den, att den ena menniskoenheten skall, åtminstone i det närmaste, vara lika med de andra. I Indien, der under despotisk styrelse af staten hvarje man, spärrad inom sin kast, verkar såsom hans förfäder verkat i tusende år, kunde en sammanläggning af sådana enheter, behörigen klassificerade, leda till någorlunda säker kunskap om allas förenade kraft. Men inom stater, hvarest den mångfaldiga menniskoförmågan kan fritt utveckla sig i alla riktningar, betyder ofta en hjelte eller ett snille mera än millioner vanliga menniskor, ibland hvilka äfven skiljaktigheterna i duglighet och drift äro oberäkneliga. När man vid början af revolutionen uppskattade Frankrikes folkmängd, gälde i det hela talet, som jemfördes med andra staters, blott för en 27,000,000:del den då obemärkte Napoleon Bonaparte, hvilken dock några år derefter nedtryckte med sin individuella kraft den europeiska kontinentens manstarkaste nationer. En mantalsskrifvare bland oss, vet han väl, då hän insätter en etta i sin längd, om denna betyder ett onyttigt dumhufvud eller en ännu okänd Polhem, hvars snille skall uppfinna och anvisa sätten att utvidga näringar, som gifva försörjning åt hela folkklasser? Äfven der det individuella värdet är mera utveckladt finnes ingen expression derför i folkmängdstabellerna. Samma etta betecknar grefve von Platen och den trögaste jordgräfvaren vid Göta kanal; uttrycker en lifskraft, som verkar för nationens ära, sjelfständighet och välstånd i sekler, och en, som blott arbetar för sitt eget uppehälle intill nästa dag.
På samma sätt förhåller det sig med de statistiska beräkningarna af särskilda nationers stridskrafter. Det är sant, att ju mera krigskonsten vunnit i mekanisk fullkomlighet, desto mindre skiljaktiga blifva mannamodets enheter och desto säkrare jemförelserna emellan arméers folkstyrka. Men ännu kunna i leden eller framför de smärre afdelningarna af sådana stå män, af hvilka en enda, om ödet framkallade honom, skulle betyda mer än en här af mångä tusen man, såsom de lysande exemplen ifrån Frankrikes krigshistoria sedan 1792 utvisa. Äfven förmår ännu en befälhafvare att genom moralisk inverkan förhöja sin folkstyrka utöfver den efter stridsmännens antal kalkylerade. Carl XII räknade icke blott, utan kände sina gossar blå, då han, i stället att sträcka gevär för en tiodubbel öfvermakt, anföll denna och segrade vid Narva. En enda man mer eller mindre i en krigshär borde efter aritmetisk räkning ej betyda mycket; men om vid Marathon den ende mannen mindre varit Miltiades, eller vid Salamis Themistokles, så skulle vi nu knappt veta, att ett Atén funnits; så hade menskligheten saknat den kultur, som derifrån under följande tidehvarf utgick och som ej skall upphöra att bära frukt, så länge räknekonsten icke ur hvarje menniskosinne utträngt känslan för det fria, det sköna och det ädla.
Hvartill gagna då räkningarna öfver producerande eller väpnade folkmassor? Jag skall längre fram visa, huru dessa, likasom alla andra statistiska uppgifter med urskilning granskade och använda, kunna vägleda en högre omdömesförmåga och sålunda vara af nytta. Men låter man dem gälla för mera än anledningar till forskningar, som djupare ingripa i menniskonaturen och i hvarje stats särskilda organisation, så skola de föra till falska begrepp och derifrån till skadliga och fega handlingar. De hjeltar, som vågade att anse Schweiz och Nederländerna kunna befrias från oket af den österrikiska öfvermakten, voro icke statistiska beräknare af folkmängd och materiella stridskrafter. Om de handlat efter våra begrepp, så hade de i stillhet njutit sina enskilda fördelar och sökt att gagna samhället endast genom en ökad produktion af sina gods och sina hjordar. Allt vågsamt stort i verlden hade varit ogjordt, om de andliga krafterna dertill blifvit skattade efter reglerna för mätning af kroppsliga qvantiteter.
Säkrare än att utröna hvad en gifven folkmängd förmår verka synes det vara att beräkna hvad den förtär. I denna mera af det fysiska beroende del borde man tro, att statistiken vore ofelbar och att man således ifrån konsumtion skulle någorlunda säkert kunna sluta till produktion. Men äfven såsom djur är menniskan oberäknelig, och försöken att bestämma en ration för dess utfodring, såsom för kons och hästens, möta dagliga motsägelser af erfarenheten. Man har för detta ändamål med mycken omsorg bemödat sig att utröna de särskilda andelarna af födoämne uti olika produkter ur det animaliska och ur växtriket. En af Frankrikes namnkunnigaste lärde, La Grange, som användt sin utmärkta kalkylationsförmåga på en metod att reducera till marker af säd och kött det närande värdet af olika mat, har påstått, att menniskokroppen fordrar för året en bestämd barlast af sådana marker[5], hvilken han äfven efter franska soldatportionen, med afdrag af en femtedel för qvinnor, ålderstigna och barn, utsatt till 511 1/3 livres fransk vigt af säd, förmodligen hvete, och 146 livres kött, men efter tillförseln uti slutna franska städer till 583 1/3 livres säd och 80 livres kött för hvar person, äldre och yngre sammanräknade, om året, grönsaker, höns och villebråd, fisk, ägg samt vin och andra stärkande drycker deruti ej inbegripna. Ifrån denna beundrade upptäckt har en ibland de nyare statsekonomerna, Ganilh, ansett de vigtigaste filosofiska, moraliska och politiska betraktelser vara att härleda, samt deribland den, att i ett land, »der hvarje individ icke har för året 657 till 663 ℔ födoämne, finnes intet borgerligt samhälle, ingen ordning, ingen moral». Men inom en dalkarls hushåll belöper sig icke, åtminstone ej i nödår, en sådan barlast för hvar person, äldre och yngre, ehuru de kroppsansträngningar, som ett hårdt klimat fordrar, skulle göra för nordbon en starkare utfodring nödig än den, hvarmed söderländingen kunde vara belåten; och likväl lefver dalkarlen i ett borgerligt samhälle, der ordning, religion och sedlighet gälla troligen lika så kraftigt som i någon fransk provins. Schlesiens idoga och sparsamma arbetare njuta säkert icke en qvantitet af födoämne, som, reducerad till säd och kött, svarar mot den af La Grange beräknade. I en belägrad fästning måste ofta soldatportionen till det yttersta möjliga förknappas. Massenas här, innesluten i Genua, lefde sålunda flera månader uselt; men ordning och moralitet lärer man dock icke kunna bestrida de tappra krigsmän, som icke förminskade sina ärofulla mödor i samma mån som deras dagliga mått af föda måste inskränkas.
För att beräkna produktionen af nyttiga ting är man angelägen att utröna vidden af ett lands fruktbärande jord, storleken af dess boskapsstock, antalet och arterna af dess fabrikationsverktyg m. m. Men hvad vet man med någon säkerhet, äfven om man noggrant känner dessa naturens och idogheténs alstringsmedel, åt hvilka en högre eller lägre mehniskokraft allena kan gifva en högre eller lägre verksamhet? Det ena tunnlandet af en bördig jordmån, sorgfälligt odladt och bearbetadt, lemnar en mångfaldigt rikare afkastning än ett annat af svagare naturkraft eller vanhäfdadt. En ringa hjord af godt slag, väl född och väl ansad, producerar vida mera än en större, men dålig till sin art och vårdslöst underhållen. I våra bergslagsorter uträttar man med en enda stark häst flera och tyngre arbeten än i andra provinser med ett eller annat par af dragare. Alla sammansatta maskiner eller enklare verktyg, till hvilken mekanisk fullkomlighet som helst uppbragta, äro onyttiga intill dess menniskostyrkan och menniskofliten sätta dem i rörelse. Således, när statistiken öfver ett rike eller en provins uppgifver, att den samma innehåller åker och äng till ett bestämdt tunnlandtal; att der framfödas ett visst antal af hästar, oxar, kor, får och getter m. m.; att der finnas så och så många särskilda fabriker och verkstäder med så och så många väfstolar och andra maskiner; så framställa de skenbart noggranna tabellerna endast resultaten af additioner, i hvilka den ena enheten är flerfaldigt större än den andra af de såsom jemnlika sammanräknade, och hvar och en helt och hållet eller mestadels utan annat värde än det, som beror af något oberäkneligt, nämligen af de menskliga behofven samt af den menskliga förmågan och viljan.
Tingens relativa bytesvärden uttryckas med en qvantitet, som antingen reel eller ideel synes vara bestämd, nämligen med penningen. De skilda betydelser, som statsekonomerna fästat vid detta abstrakta begrepp, bevisa likväl, att det är ett x, som i olika eqvationer gäller olika. Penningen, säger den ene, är en vara; då måste ock dess värde, likasom alla andra varors, bestämmas af behof och tillgång samt följaktligen vara underkastadt samma omvexlingar som deras värden. Den är icke nödvändigt en vara, säger en annan, men en varumåttstock; och då förändras denna, allt som qvantiteten af den samma växer eller förminskas uti verlden eller särskildt inom ett land. En tredje teorist åter påstår, att penningen endast är en invisning på arbete, en öfverlåtélse af den rätt, som ett visst qvantum förrättadt arbete gifver till ett deremot svarande qvantum arbete att förrättas; och då ankommer denna representants värde på det representerade arbetets, hvilket likasom dess produkters är ombytligt efter ständigt skiftande förhållanden af öfverflöd och brist. Hvilken bestämdhet eger då penningens enhet, den må kallas riksdaler, pund sterling, franc, gyllen eller hur som helst, den må bestå af myntade metaller eller af papper, föreställande sådana eller, såsom negrernas okroppsliga macuter, vara blott ett räkningsuttryck? Alls ingen. Lika omvexlande som allt jordiskt kan detta tings relativa värde endast för ett ögonblick fixeras. Den samma riksdaler, som i dag eller i Stockholm är värd en viss qvantitet af någon vara eller af något arbete, är i morgon eller i en aflägsen landsort värd en helt annan qvantitet af samma föremål för menskliga begär. Men icke nog härmed; samma riksdaler, i samma stund och på samma ställe, gäller i förhållande till de enskilda behofven deraf mera i den ena handen än i den andra. Den lilla summa af riksdalrar, för hvilken den fattige arbetaren kan köpa sig sina förnödenheter under ett år, förslår kan hända icke till en enda middagsmåltid, som den högre embetsmannen är, eller den rike krämaren anser sig vara förbunden att anställa. Huru svikliga blifva då icke de beräkningar, som i riksdalertal uppgöras öfver en nations välstånd? Huru fåfanga de bemödanden, hvilka man använder för att gifva åt penningen ett absolut värde, oberoende af moraliska förhållanden? Huru orimliga alla jemförelser emellan särskilda nationers statsbördor, då dessa uppskattas till penningar och derigenom till vissa andelar af det kapital, hvaruti man vanligen anser all rikedom bestå? Huru småaktig den nidskhet vid nödiga anstalter för statens yttre och inre försvar och för utbildningen af dess krafter, som sorgfälligt iakttages af statshushållare med penningeräknarens trånga begrepp och sträfva, ogina lynne.
Under det att man ansett penningen ega eller kunna få ett fixeradt värde, gällande för mera än en gifven tid och ett gifvet ställe, har man misskänt dess omätbara inverkan i samfundslifvet. Man har ej betänkt, att ju friare detta lif är, dess verksammare måste den kraft vara, som sätter njutningsmedlen i omlopp och som förbinder en förgången idoghet med den närvarande och den kommande. Men blotta penningekapitalets belopp, icke dess organiska rörelse, icke den allmänna krediten inom en nation kunna de statistiska räknemästarne uppfatta, likasom anatomen endast kan bestämma det döda hjertats storlek men icke graden af det lefvandes verksamhet att fortdrifva bloden uti alla menniskokroppens ådror.
På de allmänna teorierna och derifrån på de praktiska öfverläggningarna och besluten om nationers statsbehof och beskattning verka förnämligast dessa räkningar, hvilka antaga penningen till en stadig värdemätare. All den flerfaldiga kraft, som ett folk använder eller ytterligare behöfver använda för att underhålla och förädla sitt samhällslif, uttryckes med en penningesumma, sammansatt af många mindre för de särskilda statskroppens organer. Denna totalsumma ställer den statistiske kalkylatorn i jemförelse med andra nationers för samma ändamål använda kraftsummor samt kvar och en af dessa med folkmängden och med dennas beräknade produktion. Derefter uppgöras regler, som skola bestämma, huru mycket af sin i penningar likaledes skattade inkomst ett folk tål att aflemna till staten; och efter sådana regler, hvarom likväl statsekonomerna icke äro och förmodligen aldrig blifva ense, mätes förhållandet emellan hvarje särskild nations allmänna bördor samt förmåga att dem draga. Man bekymrar sig icke med att undersöka, huruvida en mera fullkomnad och derigenom kostsammare statsorganisation gifver den tyngre beskattade nationen ett friare och trefligare samfundslif, ty frihet och trefnad kunna ej bringas under sifferräkning. Statsborgaren, tänker man, njuter ungefärligen samma skydd för sitt lif och sin privategendom i det ena landet som i det andra; och till hvad mera behöfver han bistånd af samhällsföreningen? Men i det ena landet, der styrelsen icke hushållar med anstalter att försäkra framtida slägtens sjelfständighet, välstånd och förädling, betalar han dyrare än i ett annat sin statsborgarerätt. När då detta moraliska lifsmedel skattas på samma sätt som det fysiska, skall godt köp derpå blifva det mål, dit alla patriotiska omsorger vändas; och såsom skadlig statslyx fördömer man allt sådant bruk af nationalkraften, som blott befrämjar de heligare ibland mensklighetens angelägenheter. Stränga brottmålslagar och en verksam polis skydda må hända tillräckligt den enskilda säkerheten, och till hvad yttre ändamål behöfves då religionen? Hvartill skön konst och högre vetenskap, då jordbruk och slöjder dem förutan rätt väl kunna drifvas? Hvartill nationalära, då äfven en ofräjdad nation kan mätta och kläda sig? Statistiken visar, huru mycket allt sådant öfverflöd kostar ett folk, och på tydliga räkningar grunda sig de välmenta förslagen att göra det rikt och lyckligt medelst indragning än af religionsstiftelser, än af uppfostringsverk, än af estetiska bildningsanstalter, än af sådana stora nationalföretag, som icke genast gifva vanlig diskontränta på deruti nedlagda penningar — korteligen af allt, som endast uppehåller eller stegrar fäderneslandets moraliska pris. Värdet af mera yppiga förfäders ideella qvarlåtenskap kan icke vägas eller mätas; men den handgripliga vinsten af deras åker och äng och skog och grufvor och verkstäder är beräknelig; och intet annat fideikommiss än det, som med siffror i ett arfskifte kan betecknas, anser man den besittande generationen vara förpligtad att lemna oförskingradt och förkofradt åt en kommande. Skulle väl vi svenskar, lefvande i en upplyst tid, erkänna oss ega någon förbindelse att, utöfver hvad staten nödtorftigast kräfver, uppoffra en del af våra enskilda njutningsmedel för att underhålla det svärmeri och den nationalstolthet, som ledde våra högmodiga förfäder till så många dåraktiga statsutgifter? Derför att de byggde kostsamma stenkyrkor, då de kunnat nöja sig med brädtempel, och lönade ständiga religionslärare, då de kunnat vara belåtna med bön- och postill-läsare, hyrda för dagen, skola väl vi hålla oss oberättigade att förvandla de förra till spanmålsbodar och de senare till magasinsförvaltare med förknappade inkomster? Derför att de inom fyra år erlade en skatt af en million tunnor spanmåls värde för att dermed återlösa ett fäste vid utloppet af Göta elf[6], skola väl vi vara skyldiga att inom tjugu år utgöra en nära lika tung gärd för att skänka våra efterkommande en kanal, som förbinder denna elf med Östersjön och bildar genom rikets bördigaste provinser en basis för den inre näringsrörelsen och för våra försvarsanstalter? Derför att de stiftade skolor, gymnasier och universitet, skola väl vi icke blott låta dessa stiftelser bestå, försakande våra arfsanspråk på förläningarna, utan äfven så utvidga och förbättra dem, som vetenskapernas och folkmängdens tillväxt det kräfver? — Nej, svara våra statshushållare, vi förstå hvad våra förfäder icke förstodo; vi förstå att beräkna den allmänna nyttan, ty vi hafva lärt oss att uppgöra statistiska tabeller, hvilka äro vår privatförmögenhets palladium mot fosterlandskänslans öfverdåd, likasom bokslutet är köpmannens värn emot välviljans och ädelmodets utsväfningar. I dessa tabeller stå alla våra bördor, ifrån de mest redbara till de obetydligaste, upptecknade och skattade. Med hjelp af dem kunna vi omsider lösa den förtrollning, som vissa stora ord och vissa heliga ting så länge bragt öfver nationen. Man må nu bäst man vill hålla tal om Sveriges sjelfständighet och urgamla krigsära; vi kalla dem för utnötta fraser. Man må svänga framför våra ögon Gustaf II Adolfs och Carl XII:s slitna segerfanor; vi upplyfta till bevis på vårt jämmerligen utropade betryck ett par kasserade ryttarebyxor, och svärmeriet faller.
Men då sålunda ordens tidehvarf försvunnit och sakernas kommit, äro grunderna för räkningar öfver sakers värde såsom beskattningsartiklar ingenting mindre än bestämda. Samma skattsumma, om också erlagd i reda penningar, kan uttagas af ett folk på ett sätt, som föga kännes, och på ett, som förlamar dess idoghet. Riksdalern innebär i detta fall icke någon enhet, gällande lika för den ene statsborgaren som för den andre, eller för mängden af dem lika vid olika tider af samma år. Fördela en äfven måttlig penningegärd så, att den med enahanda tyngd faller på hvarje person, på den rike godsegaren som på hans torpare, samt utkräf den ovilkorligen på samma dagar öfver ett vidsträckt land, der en mängd lokala näringsyrken bereda under särskilda årstider åt särskilda klasser af arbetare deras förnämsta penningeförtjenster; och denna gärd, ehuru i sig sjelf måttlig, skall bringa menigheter i armod. Förvandla till penningar efter de i statistiska tabeller utförda värden dessa skatter och dessa andra så kallade statsbidrag, som våra förfäder med en högre beräkningskonst än vår aritmetiska bestämde att utgöras af varor, afpassade efter hvarje orts produktion eller i arbeten; och förtryckande blifver det som nu är drägligt, emedan det erlägges af egna förråd, dem en daglig, nästan omärklig sparsamhet ändock kan göra tillräckliga, eller förrättas på lediga stunder under ett klimat, hvilket lemnar i synnerhet jordbrukaren många sådana öfriga. Hvartill tjena då de statistiska uträkningarna öfver ett rikes eller en landsorts eller en sockens statsbördor, värderade i penningar? Endast att förvilla de styrande och att till knot uppmana de styrde. Då dessa uträkningar i de flesta fall bero af godtyckliga individuella åsigter, kunna de till och med uppställas så, att deras resultat innebär de synbaraste orimligheter, såsom den att skatter och onera å en egendom skulle öfverstiga dess hela atkastning. Omöjligheten häraf för en följd af år besinnar ej den hop af troende, för hvilka siffran är en gudomlighet och addition den högsta patriotiska handling. Emellertid verka tabellerna åtminstone så mycket, att den, som sjelf njuter trefnad och känner sig ega förmåga att bidraga till statens upprätthållande, tviflar om mängdens krafter dertill. En allmän misströstan intager sinnena, och gäller det någon dag att med utomordentlig ansträngning försvara fäderneslandet, hvartill emellertid de beredande anstalterna i möjligaste måtto vanvårdas, så står det folk, som fordom leddes af hjeltar men nu af räknemästare, försagdt, fegt, färdigt att hellre bära främmande ok och en evig vanära än att åtaga sig någon börda, hvars tyngd, tillagd de äldres, en uppskrämd inbillning så väger, att den skulle blifva förkrossande.
Det antagna bruket att i penningar uppskatta värdet af alla statsbidrag härleder sig, likasom hela statistiken, ifrån handelsbokhålleriet. En köpman, som köper och säljer allt för penningar och som ständigt har ett kapital af sådana liggande, beräknar med skäl sin förmögenhet och alla sina utgifter efter penningevärdet. Men för ett folk, hvars flesta individer hvarken ega en jemn tillgång på detta bytesmedel eller ständiga behof deraf, är ett sådant allmänt räkningssätt ej användbart. Då det likväl användes, blifva resultaten deraf falska. Ett såldt dagsverke t. ex. gäller en half riksdaler banko, men deraf följer dock icke, att en allmän prestation, fullgjord på lediga timmar med tio sammanräknade dagsverken af en jordbrukare, som icke har tillfälle eller vilja att då sälja dem, har för honom samma värde som fem riksdaler, kontant utgifna. Nyligen kungjorda kalkyler öfver beskattning och onera å jorden i en ort af Sverige hafva upptagit till nära tjugufem riksdaler banko kostnaden af den årliga väglagningsskyldigheten för ett helt hemman. Om detta penningebelopp multipliceras med antalet af hemman i riket, 65,000, så uppkommer en totalsumma af 1,625,000 riksdaler, hvarmed de allmänna vägarnas underhåll allena skulle betunga landet, då likväl det såsom förtryckande utropade anslaget till Göta kanalbyggnad endast uppgår efter 1808 års reglering till 300,000 riksdaler. Det må vara möjligt, att en och annan jordegare, som sjelf icke arbetar för att lefva, verkligen betalar tjugufem riksdaler för den väglagning, hvilken åligger hans hemman. Men just derför att han ej med eget arbete behöfver fullgöra denna prestation, att hans lyckliga belägenhet i samhället föranleder honom att beräkna den samma i penningar, just derför tål han en utgift, som mängden af jordegare icke kunde bära. Föreslå åt dessa öfver hela riket att förbyta vägbyggnadsskyldigheten emot en tillökning af bevillningen, som skulle öfverstiga jordbrukets och den jordbrukande personalens hela andel i den nu gällande, och då skall man finna, huruvida den allmänna känslan af de s. k. statsbidragens tyngd öfverenstämmer med sifferräkningen.
I sjelfva naturen af samhälle ligger nödvändigheten af ständiga skatter, hvilka icke tåla att sammanräknas med de utomordentliga, som för tillfälliga allmänna behof måste åläggas statens medlemmar. De lärde hafva uträknat atmosferens tryckning och visat, att på en vanlig menniskokropps yta ligger deraf en vigt af omkring 36,000 skålpund. Men hvad annat för statsborgaren äro de ovilkorligen nödiga offentliga anstalterna, religionen, regeringen och lagskipningen, fosterlandsförsvaret, uppfostringsverket o. s. v. än atmosferen för den enskilda menniskan? En stat kan ej mera lefva utan dem än någon fysisk organism utan luft. Den oförskämdaste lätting vågar ej, då det fordras, att han skall lägga på sina axlar en tillfällig måttlig börda, säga: »Jag tål omöjligen att bära henne, ty jag är redan belastad med 90 skeppund af luftens allmänna tyngd.» Men den sträfve patrioten tror sig pligtig att oupphörligen klaga öfver tyngden af de inrättningar, hvarförutan staten icke vore stat och han sjelf ej annat än ett i skogarna irrande oskäligt djur. Beräkningar deröfver har han alltid att framställa emot hvarje ny statsanstalt, huru nödig, huru nyttig den ock vore, huru lätt den ock kunde utföras af en ständigt växande nationalkraft, hvars utveckling den i sina följder skulle befrämja.
Vore det min afsigt att granska de vanliga statistiska kalkylerna i alla deras delar, så skulle jag med många flera exempel bevisa, huru falska de äro och måste vara, emedan de söka att utföra en orimlighet, den nämligen att beräkna det oberäkneliga. Lifsqvantiteten af någon organism, äfven den lägsta, kan ej så bestämmas, som man bestämmer rymden, vigten och rörelsen af en död materie. Jag kan mäta det nakna trädets stam, men derför vet jag dock icke, huru löfrik i sommarens dagar dess krona blifver eller i höstens huru ymnig dess frukt. Utan aritmetik säger mig likväl mitt förnuft och lär mig min erfarenhet, att detta träd skall borttvina, om jag undandrager dess rot en behöflig näring eller dess grenar ett nödigt skydd mot stormarna. Är då en stats organiska sammansättning mindre konstigt invecklad än ett träds? Står i den lefvande naturens ordning plantan högre än menniskan?
Nej, det är med den klara och öfvade blicken, med den lifliga känslan, med det moraliska omdömet, icke med det tröga mekaniska räkningssinnet, som menniskosamfundens tillstånd och krafter fordra att uppfattas och pröfvas. Man må icke blott efterforska, huru rik på ting, utan äfven och förnämligast huru rik på anda en nation är, för att derefter bedöma dess välstånd; icke blott räkna antalet af lif, utan känna det helas lifskraft för att inse hennes styrka. Men kropp och själ äro hos menniskan förenade, och fastän det djuriska ej må anses utgöra hennes öfvervägande element, hvilket de statsekonomiska lärorna förutsätta, bör man likväl icke glömma, att hon såsom djur behöfver näring af jorden samt endast genom bruket af sina kroppskrafter kan förvärfva sig den och försvara sitt timliga lif. Hon trampar gruset, men emellan det och himlahvalfvet bär hon upprätt sitt tänkande hufvud och sitt känsliga hjerta. Hvarken tillhör hon endast jorden eller blott det öfverjordiska. Hon är en mellanvarelse emellan de högre okroppsliga väsendena och de låga, endast kroppsliga djuren; hon är icke bestämd att svärma i det tomma ofvan molnen, men ej heller att kräla i det redbara af smutsen.
Hvad den enkla menniskan är äro ock menniskosamfunden — organiska sammansättningar af materia och anda. Begge dessa element ingå i en stats lif, hvilket dör bort, då någotdera söndras ifrån det andra. Man skulle alldeles missförstå denna lilla kritiska afhandling, om man trodde den syfta derhän att förneka värdet af det materiella goda, som ett folk har af nöden och besitter, eller att ringa skatta idoghetens sträfvande att förkofra det. Deraf att jag finner begreppet om rikedom böra omfatta flera njutningsmedel än dem, som tillfredsställa de sinliga begären, följer dock icke, att jag skulle såsom lycklig prisa en nation af svärmare, hvilka, försakande allt jordiskt, samt lefvande i lätja och elände, sökte att med andeligt högmod ersätta sin brist på fysisk kraft. Det är derför att jag anser denna kraft hos ett folk, då den förhöjes och riktas äf en lefvande anda, uppstiga till ett omätligt värde, som jag bestrider deras anspråk, hvilka tilltro sig att med siffror det beräkna.
Men, ehuru icke ensamma, kunna sådana räkningar, om de sins emellan förståndigt sammanbindas samt underordnas högre moraliska forskningar, leda till närmare kunskap om en stats tillstånd. Varsamt och med urskilning använda äro de ej förkastliga. Såsom en absolut grund för statsteorier är statistiken efter min öfvertygelse osäker och skadlig. Såsom ett biträde till fullständigare undersökningar och en ledning för sådana kan den deremot blifva ganska upplysande och nyttig.
Om jag med kännedom af ett folks historia någorlunda säkert bedömer den grad af kultur, hvartill det hunnit; om jag, en längre tid lefvande bland detta folk, uppfattat det allmänna i dess lynne och dess seder samt varit vittne till dess idoghet och dess derigenom förvärfvade trefnad; om jag fullständigt förstår hvad naturbeskaffenheten af dess land fordrar — då kan jag ock approximatift bestämma, hvad en individuel menniskokraft der betyder samt beräkna de nödiga fysiska och moraliska medlen att underhålla och vidare utveckla denna kraft. Sammansatta beräkningar af folknummern, af näringsfången och deras sannolika produktion, af penningestocken och dess omlopp, af kreditrörelsen samt af beskattningen kunna då föra mig till en djupare insigt i samma folks organisation samt utvidga och beriktiga mina begrepp om dess behof och om dess förmåga att dem uppfylla. Så äfven, när jag känner den allmänna andan inom en här och hos dess stridsmän den vanliga kroppsstyrkan att uthärda mödor, få mönsterrullorna för mig en helt annan och säkrare betydelse, än de eljest skulle ega, och jag kan med någorlunda sannolikhet bedöma hvad en sådan här, väl anförd på en för den samma naturlig lokal, må uträtta. Siffrorna stå i dessa fall icke döda; de beteckna något lefvande, som jag förut i dess allmänna förhållanden uppfattat och värderat.
Af alla slutsatser, som dragas ifrån de isolerade räkningssummor, dem vanliga statistiska tabeller framställa, äro också de minst osäkra, för hvilka de grundläggande siffrorna uttrycka omedelbara följder af moraliska orsaker. Folkmängdens tillväxt i allmänhet och i synnerhet tillväxten af äktenskapens och de föddas antal bevisar en nations stigande välmåga, vida tillförlitligare än räkningarna öfver behållen inkomst af åkerbruk, boskapsskötsel och andra näringar eller de ännu sviksammare handelsbalanserna. En nation, som går framåt i tillverkning af några varor, kan gå ännu längre fram i förderf och förtär då i stället att öka sitt kapital. Men der äktenskapen i en någorlunda jemn progression tillväxa, der står ock nationalförmögenheten ofelbart i tillväxt; ty efter allmän regel, hvarifrån ett eller annat undantag ej betyder något, gifter sig ej den, som icke ser för sig möjligheten att försöija hustru och barn. Skulle ock lättsinnigheten att åtaga sig en husfaders förbindelser utan medel att dem fullgöra någon tid blifva rådande, så kunde den icke länge fortfara. Minskade äktenskap och en ökad dödlighet ibland de svältande och vanvårdade barnen komme snart att urskilja en sådan, endast möjlig, men förmodligen aldrig såsom allmän inträffad yra ifrån den moraliska ordning, som en progressiv folkökning utmärker.
Således, om statistiken skall kunna upphöjas till något vetenskapligt värde, måste den uppställas på moralisk grund. Dess beräkningar förlora väl då den matematiska bestämdhet, som de nu synas ega, men i sjelfva verket aldrig ernå. Ehuru icke till absolut visshet kunna de dock bringas till en hög grad af sannolikhet, tjenande att leda, men icke att fängsla statsmannens sinne. Deras resultat blifva helt andra än dessa, hvarmed de orimliga försöken att förstena det rörliga lefvande för att kunna mäta dess vidd och väga dess tyngd nu förvilla regeringarna och folken.
I andra afhandlingar torde jag komma att vidare utreda mina begrepp om särskilda föremål för statistiken och om sättet att efter moraliska åsigter dem behandla. Endast såsom ett exempel på skilnaden emellan detta sätt och det rent mekaniska vill jag här nämna stora med maskiner drifna fabrikers produktion. Uppskattas denna endast efter dess penningevärde, så står den kan hända högst ibland en nations rikedomskällor. Men betraktar man dess inverkan i hela samfundsorganisationen, öfverskådar man eländigheten af ett lif, som ifrån den spädaste åldern stänges inom fyra väggar och fjettras vid en enda liten del af ett konstverk, hvilket dag ifrån dag och år ifrån år med samma oförändrade rörelse kringlöper, besinnar man, huru menniskan, förnedrad till ett bihang åt maskinkraften, skall derigenom förlora tillika med sin moraliska förmåga sin fysiska, som också blott genom mångsidig öfning utvecklas; förutser man ändtligen och beräknar de aflägsnare följderna af detta nya slafverisystem och af det öfvervälde att förtrycka en spridd idoghet, hvilket maskinproduktionen gifver åt ett inskränkt antal af stora penningekapitalister inom ett land — då skall man icke afundas engelsmannen den s. k. nationalrikedom, som vidsträckta och koncentrerade fabrikers beprisade mekanism åt några individer bereder. Då skall man deremot, högre än man det nu gör, värdera den allmännare trefnad, som svensken åtnjuter under en friare utöfning af sin lefvande menniskokraft, fastän den sammanräknade produktionen deraf icke uti statistiska tabeller uppgår till en lika summa af penningevärde som de döda maskinernas varualstring. Och då skall man omsider medgifva, att det gamla, som den nordiska naturens egna förhållanden bildat och vidmakthållit, äfven ifrån denna sida skärskådadt förtjenar uppmärksamhet och aktning.
- ↑ Homäros Odysseja, öfversatt af M. Wallenberg, nionde sången, v. 27 och 28.
- ↑ Se Menniskans elände af grefve G. F. Gyllenborg.
- ↑ Jesu bergspredikan hos Matteus.
- ↑ Sveriges bergiga land och skärgårdar anvisa åt dess försvarare stridssätt, under hvilka det enkla mannamodet kan göra sig gällande. Äfven denna ibland våra naturfördelar är värd en högre uppmärksamhet, än man vanligen deråt gifver. Vikingarnas dristiga anda kan bevara sig i det land, hvars beskaffenhet väckte och utbildade den.
- ↑ »Les hommes,» säger han, »ont besoin, en général, du même poids donné d’aliments, comme d’une espèce de lest, qui dépend de la constitution humaine, et la différence de nourriture ne consiste que dans la proportion du blé et de la viande, ou des autres aliments, qui les représentent.» Se Théorie de l’Economie politique par M. Ch. Ganilh. 1 tom. sid. 34.
- ↑ Elfsborgs lösen var bestämd till en million riksdaler, och i gärden dertill emottogs en tunna råg för en riksdaler. Se riksdagsbeslutet af den 22 Juli 1613.