Menniskans Nöjen och Elände
| ← Ode öfver själens styrka |
|
Ode till Naturen → |
| Ur Svenska parnassen, band II, sid. 154–170 av Ernst Meyer från 1889. |
Menniskans Nöjen och Elände.
Ehuru stridiga de ämnen synas, som man här sökt föreställa, höra de dock tillsammans, för att utgöra en fullständig målning af menskliga lifvet.
Menniskans nöjen äro förestälda under bilder af genier, tjenliga att i taflor innefattas. Man har der fått gifva utrymme åt inbillningen, då deremot vid åskådandet af menskliga eländet tankarne sammandragas och fördjupas i sitt ämne. Bedröfliga sanningar försvagas af lysande färger. De vilja icke behaga, men öfvertyga. De vilja synas blotta och med den häpnad de då uppväcka göra ett starkare intryck på hjertat än den rikaste målning.
Man har förebrått mig att hafva användt poesien till ett så mörkt ämne som menniskans elände. Men i en målning äro skuggor äfven så nödiga som dager. Samma hand, som på sin tafla öppnat himmelen för våra ögon, har derunder tecknat afgrunden. De tvenne ämnen som här förekomma äro ej mindre skiljaktiga. Begge röra menniskan lika nära och förtjena således lika uppmärksamhet.
Menniskans Nöjen.
I himlabarn! I jordens Nöjen,
I, som naturen lifven opp,
I englar! Glädje, Lek och Löjen,
Församlen eder spridda tropp!
Omkring min tafla slån ert läger,
Att jag ert ögonsigte äger,
I det jag eder målning gör.
Behagligt mina färger blanden,
Och när den äldre leder handen,
Den yngre snillet elda bör.
Men jag förgäfves samla ämnar
En flock, som ej tillhopa trifs;
Det ömma nöje fältet lemnar,
På flykten af det yra drifs.
Hvart nöje dyrkas vill allena.
Men fast jag er ej kan förena,
I mina gudar! lagen så,
När mig den ena öfvergifver,
Att stället åter uppfyldt blifver
Och ingen saknad rönas må.
Mitt öde jag i låga dalar
Af edra blickar upplyst ser;
Förmörkadt i de gyllne salar,
Der ledsnan fåfängt kallar er.
Den stund er saknad lifvet skymmer,
Mitt hjerta, härjadt af bekymmer,
Förlorar ömhet, mod och hopp.
Men när er dag sig åter visar,
Med mildhet jag min lycka prisar,
Och ljus i tanken rinner opp.
Er tillhör ju den första ära.
Ty eder lag den första var.
Förrän jag känt förnuftets lära,
Jag nöjets lära dyrkat har.
Jag kunde le och vällust njuta,
Förrän jag redigt kunde sluta.
Förrän jag namnet Gud förstod,
Jag glädjeoffer honom tände;
Och förrän jag hans allmakt kände,
Så kände jag, att han var god.
När han sitt väsen oss förtäljer
Och ger en skymt af hvad han är,
Till sändebud han eder väljer,
I Kärleksgudar! I Begär!
Igenom edra glada munnar
Han sina lagar oss förkunnar.
Hans makt man i naturen ser,
Der vinner tanken höjd och styrka;
Men vill mitt hjerta honom dyrka,
Så sker det endast genom er.
I Nöjen! edra lagar stiftas
Att hämma lyckans oförrätt.
Det blinda våld, hvarmed hon skiftas,
Ej stör ert jemna delningssätt.
Hvem djerfs af någon fördel skryta?
En gifmild hand kring jordens yta
Har utsått nöjets rika frö.
De växa under svett och möda,
De lifvas af en menlös föda,
Men under konstens händer dö.
Förrän jag under oket böjdes
Af våra vanors tyranni,
Er glädje i min uppsyn röjdes,
Jag hade lätt att lycklig bli.
Till er jag sprang ifrån min lexa,
Men börjar ur er känsla växa,
Se’n jag i verlden stält min gång.
Att kunna lifvet åter smaka,
Er oskuld kallar jag tillbaka
Och gör mig lös från alla tvång.
Min första blick er häpnad väcker,
I hafven glömt er forne vän.
Men en af er mig handen räcker
Och börjar känna mig igen.
Knappt hade jag er skara lemnat,
Förrän sig detta barnet hämnat,
Mig med en pil i flykten sköt:
Jag fåfängt Kärleksguden skydde,
Han följde mig, hvarthän jag flydde,
Och mig i sina fjettrar slöt.
Jag ej min frihet mer begärde,
Då jag var bunden af hans hand:
Uti den eld, som mig förtärde,
Han smidde hop de ljufsta band.
Men när han hjertat närmast rörde,
Han facklan oförsigtigt förde
Och brände opp sin egen knut.
Han med sin anda födde plågan,
Så länge blåste han på lågan,
Till dess hon ändtligt släcktes ut.
Men sina fel kan han försvara:
Han är för kär att kunna se,
För qvick att icke flygtig vara,
För ljuflig att ej tårar ge.
Än ödmjuk han i stoftet ligger,
Som en förtviflad fånge tigger
Och blygsamt yttrar sitt begär,
Än segerherre, stolt och präktig;
Men nöjets gud ock lika mäktig
I begge dessa tillstånd är.
En glädtig skara honom följer
Af ömma Lustar och Behag;
Men en af dem sig undandöljer
Och sliter sig ur detta lag.
Han äfven hjertan sammanparar,
Men mera långsamt sig förklarar
Och mer beständig låga ger.
Han är ej flygtig och förmäten,
Men af de flesta dock förgäten,
När man hans yra broder ser.
När Kärlek hjertat öfverilar
Och ljufligt smickrar mitt begär,
Jag flyr det lugn, der Vänskap hvilar,
Och finner honom tyst och tvär.
Men när den förra mig bedrager,
Hos denna jag min tillflykt tager,
Han helar alla hjertats sår;
Hans fackla ljus i själen sprider,
Jag ingen våldsam hetta lider,
Men blott en ljuflig värme får.
Med hjerta födt att öppet andas
Jag njuter här mitt hela lif.
Hvad nöjen oförmodadt blandas
I Vänskaps stilla tidsfördrif!
Här alla Dygder ha sitt möte,
Som alla lifvas i hans sköte
Och alla prydas med behag.
Här Snillet mig med blickar fägnar,
Och Sanning, som vårt bolag hägnar,
Oss lyser med sin rena dag.
Ju mer jag lär att sanning dyrka,
Ju mera mild hon visar sig.
I lika mon föröks min styrka,
Som jag för henne mödar mig.
Hon ringa lofvar, aldrig sviker,
Till målet utan afväg fiker,
Förblifver evigt hvad hon var;
Ej mörka gåtor ger att gissa,
Förnöjer tanken med det vissa
Och sällan syns, men alltid klar.
En blick af Sanning Snillet hinner
Och tänder gudens fackla opp.
Hvad glans han af en stråle vinner,
Som sprider hundra i hans lopp!
Knappt målet syns, dit han sig ämnar;
Han kända vägar dristigt lemnar
Och öppnar nya i sin flygt.
Från medelmåttan till det höga
Är själen upplyft af hans öga,
Men har det nöjet aldrig tryggt.
I, som i sällskap med Behagen
I höga tankar, färg och ljud
Naturen till ert mönster tagen,
I omgen alla Snillets gud.
Han teckne edra mästerstycken,
Mot hopens dom och vrånga tycken
Att om ert värde ge bevis.
När I naturens känsla lifven,
I menskans ädla nöjen blifven
Och gören sjelfva edert pris.
Från verlden skild, Etyden[1] famlar
Bland vördade ruiners grus,
Der ålderdomens guld han samlar
Och i dess mörker sprider ljus.
Att sina djupa tankar föda,
Han lefver endast med de döda;
Men är bland mina gudars tal
Den ende, som ej ledsnad röjer,
Den ende, som sig sjelf förnöjer
Och ångrar ej sitt sällskapsval.
Den enslighet, der han sig stänger,
En skugga åt hans uppsyn ger,
Men tankens eld ur ögat tränger,
Der man ett stilla nöje ser.
Här med det sanna och det sköna
Athen och Rom min möda löna:
Här höras skalders höga ljud.
Jag mer och mer begärlig blifver,
Men mattas ändtligt af min ifver
Och går att söka Helsans gud.
Ett präktigt fält mitt öga drager,
Der feta lam i väpling gå;
Den hårda ek, den friska lager
På närmsta berg och höjder stå.
De floder, som ur klippan strömma,
I jordens klufna sköte tömma
Sin rika malm och kalla saft.
De blida väder kring mig spela,
En balsamlukt begynner dela
Åt hjertat en förlorad kraft.
Här Helsans glada gud jag finner:
Hans muntra gång och anletsfärg,
Den eld, som i hans ögon brinner,
Allt tecknar kraft i blod och merg.
Den raske pilt ej länge töfvar:
Än han sin viga styrka pröfvar
Och tumlar om i stoft och dam;
Än syns han i de högsta toppar,
Än i en flod, der han sig doppar,
Och på hvars rygg han simmar fram.
Vid stranden, der han ändtligt hamnar,
En ung gudinna vaktar opp.
Hon guden i sitt sköte famnar
Och torkar af hans däfna kropp.
Än ser man henne kransar linda
Att lille hjeltens armar binda;
Än samlar hon en mogen frukt
Och breder den på gröna tufvan;
Än pressar hon en must af drufvan,
Som fägnar ögon, smak och lukt.
Du ljufva Vällust! jag dig kände
Af denna gudasaft du göt
Och af den låga, som du tände,
Som köld och tröghet genombröt.
Hvar gång du mig i famnen drager,
All tankes bruk du mig betager,
Mitt nöje gör mig döf och stum.
Ej någon sansning ifvern stillar,
Min själ i glädjen sig förvillar
Och lemnar blott åt känslan rum.
Omkring gudinnan ser man flyga
Begärelsernas yra tropp,
Som listigt sig i skuggan smyga,
Så snart de väckt min längtan opp.
De sig i närmsta buskar dölja,
Jag dem i spåren söker följa
Och skymten af ett nöje ser.
Men guden åt min möda skrattar,
Just då jag tror jag nöjet fattar,
Det sig på flykten åter ger.
Men dessa nöjen böra vördas,
Fastän de stundom hjertat bry;
De äro ljufva då de skördas,
Men äfven täcka då de fly.
Vår sällhet dör, så snart hon hvilar,
Hon qvicknar vid af stränga ilar,
Se’n hon i lugnet tynat af.
De njuta ej, som aldrig sakna.
Naturen, att oss hålla vakna,
Åt våra nöjen vingar gaf.
Jag genom mörka dalar sträfvar;
Men Hoppets gud mig sällskap gör,
I morgonrodnans sköte sväfvar,
Der dagens ljus han återför.
Så vidt omkring mitt öga hinner,
Jag rika fält och parker finner,
Der allt i knopp och blomma står.
Den minsta ilning dem föröder,
Men jorden nya rosor föder
Och prydes af en evig vår.
Sin klarhet guden kring mig gjuter:
Uti den tub, han lånar mig,
Hvart nöje jag i väntan njuter
Syns hundrafaldt fördubbla sig.
Så snart mig någon motgång fäller,
Hans synglas jag för ögat ställer,
Då alla dimmor undanfly:
Jag i en lycklig framtid kikar,
Han med mitt öde mig förlikar
Och gör min lefnad ständigt ny.
Utmed en bäck, som sakta brusar,
Der näktergalars spel jag hör,
Och der en lindrig vestan susar,
Som aftonsvalkan med sig för,
Bland täta löf, som ljuset bryta
Och dagens glans i skymning byta,
Såg jag ett barn i linda klädd.
Dess trinda kind af purpur höljes,
Dess kropp i lena gräset döljes
Och hvilar på en vallmobädd.
Jag Sömnens späda gud betraktar,
När från hans mun en anda går,
Som hjertats svall och vågor saktar
Och öfver sorg och glädje rår.
I dvalans famn jag sjunker neder,
En döfdryck hon åt mig bereder,
Som hemtas opp ur glömskans flod;
Sin saft hon på min hjessa stänker,
Åt mina sinnen hvila skänker
Och delar kraft åt merg och blod.
Hvad ljufligt sorl i skogen höres
Af lek och dans och fröjdespel?
Mitt öra väcks, mitt hjerta röres
Och tar i glädjen redan del.
Snart detta buller närmre nalkas,
Af gudabarn, som le och skalkas,
Jag varseblir en flygtig här.
De Ungdomsgudens högtid fira,
Med friska blomster tronen sira,
Som midt i dalen upphöjd är.
Den unge gud, hvars glada snille
Satt lyran först uti min hand,
Sin skald ånyo fägna ville
Som återfunnen i hans land.
Han samlar sina strödda flockar
Och på ett fält dem sammanlockar,
Der frid och oskuld hålla vakt.
Hans åsyn hela nejden gläder,
Der han med sommarns rika kläder
Förenar vårens ljufva prakt.
Små Frihetsgudar till hans ära
Ur sina lugna grottor gå
Och första gången nu begära
Att vid en tron sitt läger slå.
Du Ömhet! som är född att lida,
Du satt vid Ungdomsgudens sida
Och ägde der ett tryggt försvar.
Din vällust du med tårar blandar.
Jag såg en flock af fröjdeandar,
Som omgaf detta gudapar.
Jag hörde guden lagar stifta
Och såg i en bevingad här
De små Behag, som färger skifta
Och reta kärlek och begär,
Det qvicka Skämt, som löje väcker,
Som sig med täta flor betäcker,
Men längtar dock att visa sig,
Det muntra Skratt, som skämtet följer,
Som blottar hvad den andra döljer
Och med sin glädje mättar mig.
Att le åt våra dyra nöjen,
Der man ett plågadt snille ser,
Man skapar under lek och löjen
Ett intet, som behagar mer.
En bubbla opp i luften drifven,
Till skådespel på fältet gifven,
En lycklig ålders öga drar,
Som ej sitt nöje fästa tänker,
Men älskar det som flygtigt blänker
Och glömmer det som flygtigt far.
Jag ville dela dessa lekar
Och i min famn ett nöje dra,
Men guden mig den frihet nekar
Och vill mig blott till vittne ha.
»Dig», säger han, »bör fyllest fägna
Vid dina år att nöjet hägna;
Gör andras väl — låt sprida sig
Den glädje, du ej mer kan smaka.
Med ömhet, som du får tillbaka,
Skall nöjet stanna sist hos dig.»
Men mina lätta gudar flykta,
Dem jag i leken gått för när;
Förrän jag taflan hunnit lykta,
Dess ämne ur min åsyn är.
Ett nöje flyr och nu det andra,
Jag i en öken börjar vandra
Och känner ej min verld igen.
Du, trogna Vänskap! ej försvinner,
Ditt skydd du i mitt hjerta finner,
Och genom dig jag lefver än.
Menniskans Elände.
Hvad för bedröfligt skri min ömma hörsel sårar?
Hvad jemmer skönjes här? hvad gjutas här för tårar?
Hvem är den usla mask, som nyss fått dagen se?
Dess ögon öppnas knappt, förrän de synas våta,
Knappt ger han prof af lif, förrän han lärt sig gråta
Och prof af smärta ge.
Du jordens stolte son! du kung för kreaturen!
Betrakta här din höjd, ditt intåg i naturen,
Hör med hvad präktigt ljud din ankomst firad är!
Ditt första grymhetsprof du vid din födsel gifver,
Då du med blodig hand det sköte sönderrifver,
Som dig med ömhet bär.
Skall jag i denna klimp ett gudabelät vörda?
Dess hjerna tanklös är, dess kropp en ovig börda,
Som mellan lif och död ett deladt väsen har.
Än själen ej sin flygt ur mörkrets gömmor tagit:
Den jord, hvarur hon nyss sin svaga låga dragit,
Har all sin tröghet qvar.
Ack! lycklig om hon dock den dvalan aldrig miste!
Vårt öde vore sällt, om vi det aldrig visste,
Om ej ett farligt vett oss dubbla plågor gaf.
Den mindre ömkas må, som trygg på däcket hvilar,
Än den som vaken är och känner vädrens ilar,
När skeppet går i qvaf.
Den ene vet ej af för död och faror rysa,
Men i en ljuflig dröm ser hamnen för sig lysa,
Till dess en evig natt hans väsen har förödt.
Den andre steg från steg till jordens afgrund nalkas,
Och förr’n hans heta bröst i vågen ändtligt svalkas,
Han hundra resor dött.
Vi vandra i en natt, der dödens bilder sväfva,
Ett lyckligt mörker gör, att vi ej ständigt bäfva.
Att nattens fasa se hvi tändas ljus och bloss?
Af sannings dolda sol det matta sken vi läna
På vår bestämda väg tycks ej till annat tjena
Än att förfära oss.
Hvad båtar det beskydd, som åt vår barndom lemnas,
Den ömhet för ett lif, som dock åt sorger ämnas?
Hvi fylls vår späda själ med ett bedrägligt hopp?
Man ingen möda spar att vårda denna gnista:
Vårt svaga lefnadsband vill alla stunder brista,
Men får ej lösas opp.
Se’n man med gyckelspel vår barndom har bedragit,
Se’n genom sång och lek vi smak för lifvet tagit,
Hur bitter blir en verld, som gjordes oss så god!
Så var man fordom van ett menlöst offer sira,
Med dans och fröjdeljud dess gång till templet fira
Och gjuta der dess blod.
Så snart dig ödet vill en menskoskepnad gifva,
Att lefva under ok, att tryckt och plågad blifva
Är hvad du vänta må: det är de flestas lott.
Du äger ingen rätt att fordra större lycka;
Den grymma envåldsmakt att jorden undertrycka
Har minsta delen fått.
Ej nog att djuren lik du delar deras börda,
Du måste din tyrann uti din like vörda:
Sitt straff en vredgad gud ej längre sträcka kan.
När af ett mordiskt jern det späda lammet slagtas,
Det mister blott sitt lif, ej ser att det föraktas
Utaf sin baneman.
Den jord, hvars näringssaft den minsta mask får njuta,
För dig allena syns sitt milda sköte sluta;
Som ett förkastadt barn hon nekar dig sitt bröst.
Man dig ett skamligt bröd med tröga händer räcker,
Af brist och plågor tärd, du med din syn förskräcker
Och sårar med din röst.
Men månn’ du ej är värd, att plågor dig förtära?
Du svaga, grymma djur! hvad medgång kan du bära?
Hvem utan häpnad ser de odjur lyckan födt?
Liksom en våldsam pest de verlden öfverfarit.
Ehvar förhärjning syns, det jordens gudar varit,
Som jorden ha förödt.
Natur och mensklighet i dina ådror täppas,
Du som ett vilddjur grips, att ut på fältet släppas,
Då jorden härjas skall af dårars öfvermod.
De vänta i sitt lugn att dina lagrar skörda,
Du känner ingen hämnd, men du är legd att mörda
Och mätta dig med blod.
I mörker och förakt du från din barndom lemnas;
På menskors oförrätt ditt glömda väsen hämnas,
Din hårda fostringsart i vildhet bryter ut.
Du vårdar ej en lag, hvars skydd du aldrig njutit.
I ånger och i brott ha dina dagar flutit
Och få ett skamligt slut.
Att kunna brottslig bli och fela mot naturen,
Det är det fria val du äger framför djuren:
De känna ingen last och intet falskt begär.
De ledas af sin drift, då lagar dig befalla;
Du ser ej deras vidd, du känner dem ej alla,
Likväl du straffbar är.
Ej någon dårskap fins, som ej din hjerna fattar.
Din själ, den tankekraft, som du så dyrbar skattar,
Är från din födslostund villfarelsernas mål.
De i din barndoms dröm sig in i hjertat smyga;
Din själ är redan snärd, förrän hon mäktar flyga
Och ljusets styrka tål.
Om öfver vanans gräns du dristigt vågar vandra,
På ena sidan klar, förmörkad på den andra,
Med något utmärkt fel du dig förnedra skall.
Gudomlighetens höjd ditt djerfva snille delar;
Men på den jemna väg, der dåren sällan felar,
Du gör ett plötsligt fall.
Hvem är den usla hamn, den plågoandar leda?
I hjertat utan frid, i tanken utan reda,
Hans gråt förtviflan är, hans skratt ett raseri.
Rys, du som dåren ser, vet att din tankegåfva
Blott på en tråd beror. Hvem är som kan dig lofva
Att ej hans like bli?
Den fördel, som vår mull för andra kroppar lemnas,
Tycks jordens afund dra, hon på de maskar hämnas,
Som födda i dess sköt sitt ursprung öfvergå.
Hvart solgrand väpnar sig att oss med faror hota,
Sig eld och våg och luft med stoftet sammanrota,
Att på vårt slägte rå.
Än i sitt raseri de skaka jordens grunder,
Än härja de dess prakt, än med ett vådligt dunder
De reta himlen opp och krossa sky mot sky.
Än i ditt matta bröst de blodets vågor hvälfva,
Hvar ådra sprutar eld, och alla leder skälfva,
Tills andan börjar fly.
Ditt svaga sammanhang för dödar måste bäfva,
Som följa dina fjät och kring ditt hufvud sväfva;
I elementens krig du liksom målet är.
Hvi vilja de sitt gift i dina öden blanda?
Du agar nog dig sjelf, din värsta plågoanda
Du i ditt hjerta bär.
Uti dess trånga krets sig alla lustar berga,
Som svärma hoptals ut, att all din sällhet härja
Och byta hvilan bort i en beständig strid.
En oro döfvas knappt, förrän en annan vaknar,
Du ser ej hvad du har, men endast hvad du saknar,
Och känner ingen frid.
Förgäfves du ditt lugn hos andra vill begära;
De dra sin egen tyngd, med den de dig besvära.
I hopp att rädda sig, de störta dig i qvaf.
Du fräts af allt det gift, som deras oro föder,
Man öppnar dina sår, ditt ömma hjerta blöder
Och ändtligt mattas af.
Att dela få sin själ, vill man sin like söka;
Knappt nalkas vi hvarann, vi våra plågor öka,
Och täflan löser opp det band, som nöden knöt.
Vi med en farlig konst naturens vildhet hölja,
Hvars frön i hjertat gro och hemligt sig fördölja
I vänskaps eget sköt.
Vår ungdom bjuder till att blomster för oss måla:
Man lyckligt kan bedras, man mäktar lifvet tåla,
När hjertat kraft ännu mot alla plågor bär.
Men när ett flygtigt hopp oss ingen glädje bådar,
Då faller blomman af, man nakna törnen skådar
Och lifvet som det är.
Du söker sötman dra af dina glada dagar:
Här öppnar sig ett fält, hvars yta dig behagar,
At den din bildningskraft de skönsta färger ger.
Men när i nöjets famn du släckt din vilda låga,
Du vänder ögat bort och modfäld höres fråga:
Ack! var det icke mer?
En brånad, som förtärt båd’ kropps och sinnes krafter,
Som i ditt unga bröst förgiftat lifvets safter,
Det var den läckra ro du namn af vällust gaf.
Uti en dödlig dryck du sökt din hetta svala:
Din yra dunstat ut, en tung och långsam dvala
Är dina nöjens graf.
Den tid, man tjenlig är att sig åt nöjet skänka,
Man endast känna kan, man hinner ej att tänka,
Man utan styre drifs och följer blodets tvång.
När känslan vaken är, tycks hon förnuftet söfva;
Och dessa sällhetsfrön, som städs hvarann behöfva,
Ej mogna på en gång.
Du söker utom dig hvad i din sällhet fattas;
Af allmänhetens rop du vill lycksalig skattas,
När ej ditt hjerta mer dig bådar något kärt.
Men vid din ålders qväll du skördar först din ära:
Ack usle! vill du då af lifvets drägg begära
Hvad drufvan ej beskärt?
Utaf din oro bränd, du syns till äran hasta,
Du vill ditt ädla lif i öppna faror kasta,
Att af en fåvitsk verld bli dyrkad och berömd.
Men när i smädeskri sin lofsång hon förbyter,
Du tynges af ditt namn, du på dens lott förtryter,
Som hunnit lefva glömd.
Den heder, hvarmed dig din samtid ej begåfvar,
Du dig med dristigt hopp af efterverlden lofvar,
Men öppna tidens bok och se hvad namn han bär!
De flesta der sitt rum af stora laster vunnit;
Men de som lifvets mål med stilla dygder hunnit,
De finnas icke der.
Till dina ändamål din lefnad aldrig hinner,
I evighetens vidd hon som en punkt försvinner;
Men på den korta väg hur mången afväg fins!
Se’n du med alla mått din vandring sökt bereda,
Ett enda felsteg gör, att du med blygd och sveda
Din hela lifstid mins.
Att icke hopen lik i gräl och mörker famla,
Du söker nya ljus med trägen möda samla;
Af allmänhetens skrock du alla intryck mist.
Du häfver frågor opp, men kan dem ej besvara,
Du forskar alla djup, men löper ändtligt fara
Att veta intet visst.
I konstens vida rymd då tanken börjar syfta,
Hon visar oss en höjd, dit hon oss ej kan lyfta:
Än lågar snillet opp, än blir det åter kallt.
Re’n är du målet när, ett enda utbrott fattas;
Men i ditt sista steg du i din ifver mattas,
Och menskan röjs i allt.
Med nya tankefynd ditt tidehvarf du hedrar;
Men hvad en tid har höjt, en annan tid förnedrar,
Då menskans lösa vett en annan ställning får.
Du följes i ditt stoft af dina minnesmärken,
Ditt namn af andra namn: de forna underverken
Knappt lemna några spår.
Till lifvets högsta mål om du med bördan hinner,
Af tidens raseri du tusen offer finner:
Du ser en ombytt verld, der du en främling är.
Allt hvad du ägde kärt har stupat vid din sida,
Allt hvad du varit sjelf förödning måste lida,
Förr’n döden dig förtär.
Du intet njuta kan, men börjar allt behöfva,
Ej dagen fägnar dig, ej natten mäktar söfva,
Din tid med plågor mäts, som födas af hvarann.
De undergräfva dig, att väg för döden bana.
Du ledsnar vid ditt lif, men lefva är en vana,
Som du ej mista kan.
I smärtans heta famn dig döden ändtligt kastar;
Fast han dig ständigt följt, du klagar att han hastar
Och dig mot ödets våld en fåfäng möda ger.
Skall du ditt usla lif med än en svaghet sluta?
På en bedräglig verld, som börjar dig förskjuta,
Du än tillbaka ser.
Men domen afsagd är, den ingen dig vill båda;
Du får dess innehåll af gråt och tystnad skåda.
Du tolka vill ditt qval, men finner ingen röst.
Uti din bistra syn man läser ångst och fasa;
Man ser hur dödens köld och lifvets lågor rasa
I ditt beklämda bröst.
Hvar är din forna prakt, hvar är ditt gudatycke?
Du jordens ädla verk, naturens mästerstycke!
Som under all din brist dock tecknat något stort.
Allt i en enslig graf sitt första intet finner:
Här skönhet, här förstånd och här en dygd försvinner,
Som evig vara bort.
Du följer tidens ström, men ser ej hvart han drifver:
Du vet ej hvad du är, än mindre hvad du blifver;
En svart och töcknig sky ditt öde bortgömt har.
Allt ovisst varit har förutom dina plågor,
Som retat lifvets svall och väcka nya vågor
I hamnen, dit du far.
På denna mörka väg om du vill roligt vandra,
Begär ej af dig sjelf, och mindre utaf andra
Den del fullkomlighet, som din natur ej tål.
Låt dina sorgers natt vid nöjets skymt försvinna,
Och sök med tålig dygd och slutna ögon hinna
Ett okändt ändamål.
- ↑ Etyden = forskningen.