Om svensk jordäganderätt/Inledning
INLEDNING.
»Äganderätt är den i sig obegränsade rättigheten att förfoga öfver en sak.»[1]
Detta är den vanliga definitionen på begreppet äganderätt. Härmed är alltså förklaradt, att äganderätten till sitt begrepp är absolut eller oinskränkt. Väl medgifver man, att inskränkningar vanligen finnas, men de anses icke vara permanenta eller inherenta utan endast tillfälliga och oväsentliga. Vid deras bortfallande utvidgar sig åter äganderrätten till sin begreppsenliga omfattning. Riktigheten af denna äganderättsbegreppets absoluta formulering har emellertid på senare tider starkt dragits i tvifvelsmål. Hvad en viss kategori af egendom angår eller jorden – lösa saker vidkomma oss icke här – hafva vi därför undersökt, huruvida ofvan berörda absoluta äganderättsbegrepp i verkligheten står i öfverensstämmelse med den svenska rättsutvecklingen. För att härvid icke nödgas göra halt inför ett blott rättshistoriskt eller positivt rättsligt resultat utan ledda af önskan att härjämte åstadkomma en allmängiltig formulering af jordäganderättens begrepp hafva vi tagit jordäganderättens första uppkomst till utgångspunkt för vår undersökning.
Den absoluta äganderätten, sådan den för närvarande allmänneligen omfattas af de s. k. kulturfolken, har, såsom bekant, sin rot i det gamla Roms rättssystem, och har jämväl därifrån erhållit sin teoretiska förklaring. Den första originära förvärfsgrunden eller, såsom vi med svensk terminologi skulle säga, det ursprungligaste laga fånget till all privat äganderätt förklaras nämligen bestå uti en occupatio af en res nullius.[2]
Då detta laga fång utan tvifvel ger en logiskt riktig förklaringsgrund till den absoluta äganderätts-teorien, hafva vi alltså just anknutit våra undersökningar till förekomsten eller icke förekomsten uti vår rätt af en occupatio af en res nullius såsom ursprungligt laga fång till jord. Grundar sig alltså den privata jordäganderätten på en occupatio at en res nullius, är definitionen på den absoluta jordäganderätten riktig; i annat fall oriktig.
Såsom af vår framställning skall framgå, är förklaringsgrunden till det absoluta jordäganderättsbegreppet icke med verkligheten öfverensstämmande. Grundvalen för den privata jordegendomen har aldrig varit och är icke heller en res nullius utan en res communis, och den ursprungligaste förvärfsgrunden har icke varit eller är en occupatio utan, hvad kultiverad jord angår, en specifikation och, hvad däremot okultiverad jord angår, en statens förläning. Men häraf följer åter, såsom närmare skall utvecklas, att den privata jordäganderätten hvarken varit eller är eller, rent teoretiskt sedt, någonsin kan vara oinskränkt eller absolut utan varit, är och måste vara i sig själf inskränkt och relativ.
- ↑ Hj. L. Hammarskjöld: Om grufregal och grufegendom i allmänhet s. 1 och J. Ask: Föreläsningar i svensk sakrätt. s. 16.
- ↑ Botin: Beskrifning om svenska hemman och jordagods, I, s. 15.
Bergfalk: Om svenska jordens beskattning. s. 1 ff.
Hammarskjöld: a. a., s. 7.
Nyström: Beskrifning om svenska hemman, s. 35.
Liljenstrand: De nordiska byggningabalkarne, s. 82.