Från tinnarna av borgen
den gamla kungen såg
utöver det mörknande landet
med mörknande sorgsen håg.
Ett oväder drog sig tillsammans
och började tungt sin färd,
han höll den högra handen
på fäste av sitt svärd.
Den gyllne härskarspiran,
han i den vänstra bar,
han släppte för att hålla
sin kungakrona kvar.
Hans unga älskarinna
försagt i manteln drog:
»Du älskar mig ej mera,
jag vet, jag ser det nog.»
»Mitt vackra barn, låt vara
med älskog och lust och smek!
Se ovädret nalkas och stormen
har börjat sin vilda lek!
Jag är ej mäktig konung
häruppe i stormens dån,
men tunga och härda tiders
vanmäktige fruktade son.
Mitt vackra barn, låt vara
med älskog och med smek!
Se ovädret nalkas och stormen
har börjat sin vilda lek!»
